stigstrombergsson

Bland viktiga och oviktiga ting är att färre läser min blogg en i jämförelse med annat oviktig sak.

Jag vet inte vad det beror på men kan konstatera att när jag som sist publicerat ett LÅNGT inlägg så sjunker markant antalet som tittar in på bloggen. Kanske var det min reklam på Facebook – Ett tvådelat och som helhet därför långt blogginlägg med helgreferat och en ”predikan – som avskräckte. Hur som helst noterar jag att färre läser blogg. I spridda skurar funderar jag över vad som skulle kunna få det att vända?

Kanske skulle arga åsikter om den SD-ledda högervridningen i samhället som till och med läbbiralerna nu verkar tolerera öka antalet läsare. Troligen ändå inte. Vad som förr hette Folkpartiet och var en pålitlig liberal kraft har nu så få sympatisörer att de knappast skulle påverka besökskurvorna.

Tänk om jag offentligt utanför kyrkan skulle bränns ett ex av den så kallade Församlingsinstruktionen och filma det i TicToc-filmad. Skulle ens då Kyrkofullmäktiges ledamöter (som antagit den) idas ta del av ett sådant inlägg så att besökstalet fördubblas? Knappast.

Ett meddelande att jag och Primärhustrun bokat av vår planerade Samosresa och orsaken till att vi gjort så kanske kan påverka. Vem vet.

För att ta det sistnämnda så är det så. Själva avbokningen/uppskjutandet av Samosresan är inte viktigt men anledningen hälso- och undersökningsskäl är en mer viktig sak. Läkare som ställde diagnos tyckte det var bäst att göra så för att inte fördröja nödvändiga provtagningar och röntgenfotograferingar. Nu, efter vad jag tycker varit ett snabbt agerande, har resultat kommit så man vet typ och placering av den diagnos Primärhustrun fått. Summa summarum var det goda nyheter – i alla fall i relation till den oro som funnits de sista 10-14 dagarna. Det finns en liten, lokal, godartad och behandlingsbar tumör som skall behandlas med strålning utan cellgifter och en senare sannolik kirurgi – allt med goda prognoser.

Vi är lättade! På något vis känns det som något positivt och befriande jämfört med de katastrofkänslor och farhågor främst hon men också jag och barnen burit på i ovisshetens tider. Naturligtvis hade ett helt frikännande besked varit allra bäst men själva vetskapen och karaktären av det hela kom som en lindring. Två veckor tog det från Vårdcentral-Sunderbyn-Vårdcentral-Piteå-Piteå-Sunderbyn. Sakligt sett snabb hantering och mycket gott bemötande på alla vis.

Leve vården!

Kanske kan det nu finnas mentalt utrymme för annat bloggande.