stigstrombergsson

Tisdag denna vecka var jag på sammanträde!

Det var första sammanträdet för mig som ordförande för Stiftelsen Karlsdal med Älvsby folkhögskola. Dagordningen hade 21 punkter. Alla viktiga men i princip också av formaliakaraktär – ekonomisk periodrapport, verksamhetsplaner, firmateckning och annat. Lugnt, städat, faktiskt ganska lidelsefritt.

Jag har varit i styrelsen förr. Längre tillbaka i historien var det partssammansatt så att stiftet hade någon representant, kommunen en, regionen en, lokalförsamlingen en, kontraktet en och kanske någon till. Minns jag rätt var jag då representant från Älvsby församling – eller ersättare.* Innan jag för drygt 26 år sedan anställdes som skolpräst och lärare vid folkhögskolan intervjuades jag av det dåvarande arbetsutskottet och sedan en andra gång av hela styrelsen – faktiskt en ganska udda och inte så lite förnedrande hantering. Som anställd var jag om jag minns rätt någon gång personalrepresentant.

Nu har Luleå stift som jag tidigare berättat utsett mig till ordförande. Det är ett sätt att markera och utöva att stiftet är huvudman för skolan. Att en nomineringskommité utsedd av stiftet agerar när ledamöter skall bytas ut eller väljas om är ett annat uttryck för huvudmannaskapet – förutom att det anges i skolans stadgar.

Sammaträden är sällan roliga – i betydelsen underhållande eller käckt skojiga. Speciellt ballt var det inte heller i förrgår men jag tyckte ändå det var kul. Och viktigt. Folkhögskola (och studieförbund) är viktiga saker – trots att numera både regering och andra instanser drabbade av myndighetsyra och petimeteriver vill främja sig från folkrörelse och folkbildning och begränsa folks möjligheter att påverka sig själva och andra.

Alla 21 punkter var väl förberedda av rektor och övrig personal så styrelsen kunde fortsätta att ha sin mer formella funktion i att bekräfta mål, ramar och regelverk. En styrelse skall fungera så och inte grotta in sig i detaljer och ledningsfrågor.

* Ibland blev det ganska råddigt då det förekom att de utsedda ibland drevs av att vilja representera och bevaka intressen hos den part som placerat dem i styrelsen och därför behövde ”gå hem och fråga” efter åsikter mm. En annan anledning till att det kunde halta var att mandatperioderna var olika för kommun och region jämfört med de kyrkliga instanserna. Det fixades med en stadgeändring så att det numera är betydligt mer väloljat.