stigstrombergsson

Min hyfsat jämnårige kompis och bloggkollega tobbe lindahl har tagit för sig att skriva något på sin blogg varje dag mellan sin 69:e och 70:e födelsedag. Just nu är det saker som fyller hans tankar så att de dagliga eller snarare nattliga inläggen helt begripligt inte blir så långa men regelbundenheten imponerar. Hur som helst levererar han på söndagskvällarna eller ibland på måndagarna tankar kring den gågna helgens gudstjänster eller liknande sammankomster.

Jag ger inte regelbundet helgtillbakablick. Men ibland. Som nu.

Fredag hade Primärhustrun och jag ett ärende till Piteå som kan bli aktuellt att återkomma till på bloggen framöver men inte nu. Väl hemma igen rensade vi lingon – om jag minns rätt.

Lördag var det kalas! Min livsledsagarinna fyllde år om onsdagen och lördagen blev den bästa dagen för de arbetande och studerande barnen och barnbarnen att möta upp. Full kubbning och mycket surr. På kvällskulan for alla utom yngste sonen hem till sig. Visom var kvar i kåken orkade ett halvt avsnitt av Unge Morse på SVT.

Söndag förde med sig en omplanering i ansvar för gudstjänsten i Älvsby kyrka. Jag hade svarat ”ja” på frågan om Högmässan – jag envisas med att använda det ordet! – igår klockan 10. Man har valt att under sommaren ha den tiden i stället för 11. Omplaneringen gjordes efter det att manus och sånt för annonsering skickats in men för någon på plats förklarade jag att jag fortfarande var kyrkoherden men genomgått en lyckad eller misslyckad ansiktsoperation.

Vi var 21 personer i gudstjänsten. 5 av oss – kyrkvärdar, vaktmästare, musiker och jag – kan kategoriseras som ”funktionärer”. Av de 16 andra var 4 vuxna och en baby, alltså 25%, utlandsfödda med rötter i andra kristna sammanhang.*

Jag fick ”leverera” min förkunnelse två gånger. Först på svenska och sedan i sammandrag på engelska för en man från Ghana. En tredje ”leverans” kommer nedan i och med att jag här publicerar mitt manus.

Väl hemma efter gudstjänsten fann jag att hustrun och sonen med dottern och familj dragit iväg ut i lingnskogen. Nu sätter vi morfar i arbete! hade lilla Lisa sagt när de for hem med sammantaget nästan 30 liter bär. Två av hinkarna blir dagens rensningsbeting.

Här kommer så mina lätt bearbetade fusklappar för det jag sa:

PREDIKAN Markus 2:23-28, 3årg 12 e Tref, Älvsby kyrka 2023, Psalmer: 215, 289, 399, 285

Beredelse.

Kan man ha regler för frihet?

Många gånger tänker vi ju att regler begränsar frihet – för egen del.

Samtidigt är vi ganska övertygade om att det skall finnas regler. Regler skyddar mig själv – och andra. I trafiken till exempel. Där behöver den enskildes frihet begränsas för det gemensammas skull. Jättemycket annat fungerar på samma vis.

Dagens Bibelavsnitt ur Gamla testamentet talar om en regel man kan tycka begränsar friheten Jag läser den texten redan nu, inte senare i gudstjänsten:

Sex år skall du beså din jord och bärga dess gröda, men det sjunde året skall du låta marken vila och ligga i träda. Då kan de fattiga i ditt folk få sin föda från den. Det som blir över kan de vilda djuren äta. Så skall du också göra med din vingård och dina olivträd.Sex dagar skall du arbeta, men den sjunde dagen skall du upphöra med arbetet, så att din oxe och åsna får vila och slavkvinnans son och invandraren får hämta krafter. (2 Mos 23:10-12)

Detta var en regel. Just denna handlar om att använda tid och resurser. Det är någon sorts påbyggnad av sabbatsbudet, att låta 7:e dagen vara speciell. Poängen är då: För andras skull, inte för egen din egen. Andra och annat ställs i fokus.

Det är det övergripande med hela det regelverk och alla de föreskrifter man kan hitta i Bibeln – för andras skull, inte för egen vinning.

Då blir det två tankelinjer inför bönen om förlåtelse.

Den ena är: Har jag/du tagit oss friheter och brutit regler som skall skydda andra? Alltså satt oss själva före andra och annat? På ett egoistiskt sätt?

Den andra är: Har jag/du benhårt hållit på regler för att själva på något sätt tro oss vinna på det? Alltså sätta sig själv i centrum – vare sig det gäller inför människor eller inför Gud? För att själv meritera sig?

Längre fram i gudstjänsten läste jag Evangelietexten och ”predikade”.

En sabbat tog Jesus vägen genom sädesfälten, och lärjungarna började rycka av ax medan de gick. Då sade fariseerna till honom: »Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?« Han svarade: »Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga och inte hade något att äta? Han gick in i Guds hus – det var när Evjatar var överstepräst – och åt upp skådebröden, som inga andra än prästerna får äta, och gav också dem som var med honom.« Och Jesus sade till dem: »Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.«(Markus 2:23-28)

Till den Bibeltexten ska jag återkomma. Startar i en annan ände.

Det finns något som heter Facebook för tankeutbyte och annat. Där finns grupper. En sådan är Prästkollegor. Där ställdes för en dryg vecka sedan denna fråga:

I morgon är temat ”tro och liv”. Som en följdfråga till temat – vilka argument/frågor möter ni angående vad som får människor i livet att inte välja (kyrkans-) tro?

Exempel: Skapelseberättelsen, Noa och fisken, Jungrufödelsen, uppståndelsen. Eller kanske att kyrkan upplevts som svår att komma in i socialt?

Intressant fråga till präster.

Jag ville vidga den och ställde frågan öppet i Facebook och gör det här och nu.

[En i bänken levererade spontant ett svar och en tankegång]

Ett svar jag fick på Facebook löd: Många tror att vara religiös/troende innebär att man måste avstå från mycket gott o mysigt här i livet: starka droppar, spel om pengar, erotisk lektyr, friheten att uttrycka sig elakt om grannen och mycket mer… Mao som troende måste man kunna ’föra sig’ … och det kan vara jobbigt för många .

Så tänker nog många som inte (ännu) vill eller vågar beskriva sig som troende, kristna eller religiösa – att det handlar om en serie måste.

Men det finns i andra sammanhang också. Bland de medvetet troende. Låt mig ge ett exempel från när jag hade mitt uppdrag som skolpräst och lärare på folkhögskolan. Det var i en grupp, en kyrklig grupp med lite blandad bakgrund. En vanlig grupp där en i gruppen ibland skapade lite irritation. Kom ofta sent. Uppfattades beskäftig.

En annan i gruppen ställde frågan till läraren/mig: Vad är det viktigaste med att vara kristen?

Naturligtvis returnerade jag frågan till gruppen – som nu till er. […]

Den som uppfattades som beskäftig gav sitt svar: Det viktigaste är att man har Jesus i sitt hjärta! – vad det nu innebär.

Då, i ett udda ögonblick, hör jag mig själv säga: NEJ!

Det blev tyst. Eleven återkom: Men visst är det viktigaste är att man måste ha Jesus i sitt hjärta!

Och jag hör mig själv säga: NEJ.

Men visst är det viktigt att man måste ha Jesus i sitt hjärta? Nu var tonen nästan desperat.

Ja, svarade jag. Det är viktigt. Men frågan var vad som var viktigast.

Viktigast är inte att jag har Jesus i mitt hjärta utan att han har mig i sitt.

Det kan repeteras med liten ändring: Viktigast är inte att du har Jesus i ditt hjärta utan att han har dig i sitt.

Och detta, att vara i Jesus hjärta, är Friheten i Kristus, dagens tema.

Många tror alltså att man måste olika saker i olika sammanhang, både i kyrka och samhälle. I kyrkliga sammanhang kan det vara att man måste hålla fast vid exakta Bibelord eller man måste gilla Pride. Det finns olika måste. Bibeltexterna vi hört tar upp måste-frågan.

Episteln ur Galaterbrevet tar oss med in i en situation där några påstod att de som trodde på Jesus måste omskäras, alltså bli judar anslutna till lagar och regler vi har i skrifter före Jesus. Paulus går till frontangrepp mot attityden ”Naturligtvis-Jesus-men-man-måste-också-annat” – vad än detta annat än är.

Evangeliet är ett annat exempel. På vilodagen fick man inte skörda och tröska ens av det som jordägare skulle lämna inom räckhåll för hungriga medmänniskors skull. Sånt måste man hålla tycker en del. Jesus ger linjen nöd bryter lag. Regler är till för människorna, inte människorna för regler. Och så tillägget, fritt översatt: Jag,Jesus, står över reglerna.

Då är vi tillbaka till Friheten i Kristus, detta att vara i Jesus hjärta.

Då och där gäller inte regler.

Naturligtvis betyder inte Friheten i Kristus att man inte behöver bry sig om någonting, att det inte finns rätt eller fel. Jesus ger ju själv regler.

Ni ska älska varandra säger han i Johannesevangeliet.

Vänd andra kinden till säger han hos Matteus.

Och det finns mycket mer – allt för medmänniskornas skull.

Det skapar vad man brukar kalla en paradox, alltså något som verkar vara motsatta saker men ändå hör ihop. Martin Luther formulerar paradoxen på detta sätt:

En kristen människa är den friaste herren över allting och ingen underdånig. En kristen människa är alltings mest tjänstvillige tjänare och var man underdånig.

Vad betyder detta i praktiken?

Du måste ingenting för att bli och vara kristen!

Inte ens på nåt vis bängla in Jesus i ditt hjärta.

Du finns nämligen i hans – eller i Guds hjärta om man så vill.

Av kärlek till oss människor valde Gud att bli människan Jesus. Gud anslöt sig till människan för att ge och göra allt för att människor – jag och du – skulle kunna anslutas till Gud. Det är klart! Fixat och färdigt! Med Jesus egna ord från korset: Det är fullbordat!

När man kollade om Jesus verkligen var död stack man en lans i hans hjärta. Då kom det blod och vatten. På altaret, när vi firar Mässa, blandas därför blodfärgat vin med vatten. I brödet tar vi då mot hans kropp. Ur bägaren tar vi emot blodet ur hans hjärta, det han gav för oss.

Men måste man ta emot nattvarden? Nej! Du måste ingenting.

Men du får för första eller femtielfte gången.ta emot Honom som har dig i sitt hjärta.

Och sedan får du på nytt gå in för att leva till nytta för dina medmänniskor.

* Till dessa räknar jag inte honom som i och för sig är från Österbotten i republiken Finland. Han har alltid haft svenska som modersmål och bott så länge i Sverige att jag inte ser honom som invandrare trots att han hejar på fel lag i hockey och i Finnkampen.

Rubriken är en – eller heter det ett? – oxymoron.*

Tillvaron bjuder på många sådana.

Den gångna helgen visar detta.

Det finns en snacksalig grupp vid namn Prästkollegor på Facebook. Ett par tusen (mer eller mindre kufiska) personer är med. Hur många av dessa som läser och följer vad som sig där tilldrar sig har jag ingen uppfattning om. Att det förkrossande flertalet inte skriver något i gruppen är dock, tack och lov, helt uppenbart. Ett fåtal är flitiga och diskussionslystna skribenter. Andra är mer då-och-då-are. Till detta finns en del (pensionerade?) som numera verkar rensa i sina teologiska bokhyllor och erbjuder volymer till försäljning.**

En av då-och-då-arna (som jag känner) formulerade före senaste helgen en frågeställning jag fann intressant och tänkte skulle betyda en del intressanta tankebyten. Frågan var:

I morgon är temat ”tro och liv”. Som en följdfråga till temat - vilka argument/frågor möter ni angående vad som får människor i livet att inte välja (kyrkans-) tro?

Exempel: Skapelseberättelsen, Noa och fisken, Jungrufödelsen, uppståndelsen. Eller kanske att kyrkan upplevts som svår att komma in i socialt? Hit me!

Vad hände?

Inte mycket. Nu på tisdagen har 5 kommentarer getts förutom min. Jag undrar stilla vart alla tagit vägen, både de högfrekventa och de många andra i många fall lite mer eftertänksamma. En öronbedövande tystnad verkar ha inställt sig hos det högvördiga prästerskapet.

Givetvis inställer sig nu i min huvudskalleknopp ett batteri nya frågeställningar.

• Varför tystnar de kommentarträngda kring denna frågeställning?
• Varför presenterar inga andra några tankar?
• Varför verkar folk ducka och undvika att ge några svar?
• Kan det till och med vara så att präster inte vet vad folk tänker?
• Varför är det i så fall på det viset?

Sedan tänkte jag vidare….

• Tänk om det är så att präster till exempel inför dop och vigslar (och i andra sammanhang) inte alls frågar folk om deras tro och tankar.
• Tänk om präster inte är eller verkar intresserade av vad folk tror och inte nyfiket frågar.
• Tänk om det är så att folk får intrycket att hur de tänker egentligen inte intresserar de kyrkliga företrädarna och om inte ens prästerna är intresserade av människors tro blir folks slutsats att de inte heller behöver bry sig om varken sin tro och än mindre om vad kyrkan (och förhoppningsvis prästerna) tror.
• Tänk om präster inte vågar fråga...

Jag breddade kollegans fråga till ett inlägg i mitt eget Facebook samt till en specifik grupp på fäjjan i tanken att där finns en uppsjö av folk – tidigare konfirmander, bekanta, bekantas bekanta, förtroendevalda och många andra som önskat bli så kallat ”vän” med mig på nätet. Där finns många ”tyckare”. Också där råder öronbedövande tystnad.

Kommentarsfältet är öppet.

• Om du, noble Bloggläsius, undrar vad oxymoron är hittar du info på Wikipedia.

** Hur jag själv framledes skall göra med mina Bibelvetenskapliga hyllmetrar vette kissemissen.

Jag missade matchen!

Spanjorskorna slog ut di svenska.

Helt utan min förskyllan eller värdighet.

Jag såg ju inte ens matchen på TV.

Jag var upptagen på en lärorik förmiddag.

Det var på Älvsby folkhögskola lärorikstimmarna gick av stapeln. Där hade rektor inför hösten trummat samman skolans personal till peptalk och överläggningar. I den vevan bedömdes det lämpligt att presentera och visa upp skolans nye ordförande – alltså mig – och ge denne – fortfarande mig – en presentation av vad som händer och sker.

Efter en första presentation och lite allmän info delades arbetslaget upp i sina olika sektorer. Jag fick ett schema för att besöka enheterna i tur och ordning men då jag hittar överallt behövdes ingen karta, bara besked om var gängen var. I nästan varje enhet – de är olika stora – finns någon eller några som fanns där när jag var skolpräst och lärare men det fanns också flera nya ansikten. Den enhetsuppdelning man har är i stort densamma som på min tid men arbetsuppgifter och verksamheter har på 10 år delvis förändrats och anpassats till läget av idag. Inte minst Coronatiden tryckte ju fram kreativitet vad gäller kurser på distans.

Jag tycker jag har ganska bra kläm på detta med folkbildning i allmänhet och Älvsby folkhögskola i synnerhet. Jag var ju själv i systemet under många år för inte alltför länge sedan. Efter att jag slutade där har jag genom personliga kontakter, lokalpress och internet följt diskussioner om folkbildningens roll, möjligheter och problem* så jag tycker jag begriper en hel del – faktiskt. Viktigt är dock att backspegeln bara ett instrument för navigering och får aldrig ge det viktigaste perspektivet. Man är ju faktiskt inte på väg åt det håll även goda tillbakablickar visar.

Jag tycker alltså att jag hade lätt att förstå vad de som är inne i verksamheten resonerade om och upplever att jag gavs bra kläm på hur personalen nu arbetar och prioriterar. Jag tror också – i alla fall hoppas jag – att lärare, kursansvariga och annan personal uppfattade mötet med nye ordföranden positivt. Odiskutabelt är att jag tror benhårt på folkbildningens kvalitet och betydelse för samhället, kyrkan och framför allt för dem som deltar i olika kurser. Jag hoppas att jag lyckades visa den attityden.

Men bilden då?

Till skolans olika och verksamheter hör kategorin korta kurser.** Särskilt de kyrkliga och idrottsliga enheterna har sådana i ganska stor omfattning. Just nu när personaldagarna går av stapeln är det Sommarskidskola för barn och ungdomar med 70-talet deltagare plus ledare. När sådant sker blir det rörelse i korridorerna och masslogi i klassrummen.

* Som problem finns till exempel Tidö-partiernas åtstramningslinje som präglas av M som aldrig varit vänner av fokhögskolor och studieförbund och anförs av SD som ogillar den demokrati och den mångfald folkbildningen står för. Vad KD och L håller på med eller inte håller på med blir mer och mer förbryllande.

** Minns jag rätt är korta kurser samlingar max under tre veckors tid. Länge utbildningar kallas då långa kurser – naturligtvis.

Är det en bra bärplockningsmetod att gå efter en fibonaccispiral?*

Den frågan är en av de meningslösheter som dök upp i hjärnan när vi igår tog oss en tur ut i blåbärsskogen – yngste sonen, Primärhustrun och jag. Gissar att när allt så småningom blivit rensat finns 25 nya litrar i frysen. Inte så dålig utdelning på tre timmars plockning. Hinkarna blev fyllda men tankarna var ibland ganska tomma.**

Plocka bär utifrån en fibonaccispiral är en metod som bygger på att man placerar hinken i ett bärbärande område och sedan plockar i en expanderande cirkelbåge runt hinken. Allt eftersom de behövs ökas avståndet till hinken måhända dock inte lika mycket som matematikern Fibonacci beskrev det hela. Det är en metod.

En annan metod kräver två hinkar och hör mer hemma i lingonskog än i blåbärsterräng. Det systemet fungerar på så sätt att man placerar en hink synlig på en stubbe och plockar sig sedan därifrån i en rak linje till dess plockaren är nästan full. Där ställer man ner sin andra hink. Sedan man tömt plockaren i denna krafsar man i riset sig tillbaka till första hinken i ett parallellspår, tömmer plockaren och vänder sig på nytt mot hink två. Pendlandet fyller hyfsat snabbt två gånger tio liter om bärtillgången är bärkraftig.

Innebar bäreriet att det inte blev någon gudstjänst igår?

Nää. Det var inte orsaken. Det var försovningen. Vi sov till kvart i tio som omvi vore tonåringar. Att församlingens personal under sommaren ändrat tiden för gudstjänst till en timme tidigare än det vanliga 11-slaget fick effekten gudstjänstslös. Jag hoppas andra var mer väckta än vi.

Till detta säger jag att jag ser fram emot en utvärdering av tidsflytten.

* Vet du inte, noble Bloggläsius, på rak arm vad den grejen är – jag menar nu inte själva bärplockningen utan spiralen – rekommenderar jag Google. Där finns bitvis obegriplig information om Fibonacci och annat.

** Plocka är nu en sak, ganska skoj när det finns gott om bär. Rensa de bärplockade bären är dock utomordentligt trist och enformigt. Ännu inte klart.

Om du, noble Bloggläsius, brukar läsa vad jag skriver kanske du minns att jag i inlägget road-trip 10 berättade att jag i botaniska trädgården i Hemavan köpt en bok för framtida bruk. Det var inte en stor och tung sak vare sig till format eller innehåll, bara en pocket på knappt 200 sidor.

Det var baksidestexten på Insekternas planet av norskan Anne Svedrup-Thygeson som väckte min nyfikenhet: För varje människa som lever på jorden finns 200 miljoner insekter. Bara det är ju ett förfärande perspektiv som får det att klia både i hårbotten och på huden. Måste läsas!

Det är nu gjort. På ett glatt informativt sätt har jag fått en liten inblick i småkrypens stora och ibland bisarra värld. Vill man kan man säga att den innebar en hel det så kallat ”värdelöst vetande” men den graderingen är en sak som bara styrs av tycke och smak. Låt mig ge bara ett par exempel av många ur innehållet.

Det är ett faktum att en massa små flygfän gillar frukt som blivit gammal och halvkomposterad. Det vet man ju, inte minst nu i rötmånaden. Men vad i bruna bananer är det som lockar? Svar: alkoholen! Den bildas ju vid jäsning och är mycket populärt för en viss flugsort och då främst för hannar på parningsjakt. Dessa verkar vara helt inriktade på dubbelnöjet kröka och göka. Forskarna har då noterat att de flugherrar som så att säga ”inte fick till det” med parningen efteråt och deprimerade i sitt lottlösa tillstånd i högre utsträckning än rivalerna som lyckats gav sig hän åt mer jästa finkelbananer.

Eller ta honungsbin som tydligen har två magar. I den ena packas vanligt krubb för egen energi, matsmältning och sedermera bajsning. Det är i den andra magen som blommornas sötsaker magasineras för transport till kupan. Framme där spyr flygfäet upp innehållet ned i en motsvarande mage hos en kollega. Hon – alla arbetsbin är honor – kånkar med innehållet djupare in i kupans inre regioner och kräks där upp det för lagring. Vad det lider kommer sedan biodlaren som av någon anledning menar sig äga insektssamhället och skördar det lagrade samt stoppar det i burkar. Betänk därför, käre läsare, att den klick honung du tar i tekoppen eller på frukostyoghurten egentligen är en dos dubbel bi-spya.

Boken kostar knappt 80 spänn. Rekommenderas!

Detta skriver jag lördag den 29:e juli och det blir sluttexten på serien road-trip. Jag är hemma igen och har tillgång till den utrustning jag vill använda för att publicera på bloggen. Det betyder ingalunda att jag publicerar detta den 29:e, inte ens den 30:e. Mina road-trip-skriverier ska publiceras i den ordning de skrevs, ett eller två varje dag.

Vi lämnade Hemavan runt halv 11 men lullade runt med diverse ärenden i Tärna innan vi anträdde slutresan hem. Den sträckan har vi kört ganska många gånger men vi hade i alla fall ingen brådska. En paus för att fruktlöst titta efter hjortron. En annan paus för att koka kaffe och äta lite. Så småningom var vi i alla fall hemma.

När jag nu med detta 12:e inlägg slutför efterskottspubliceringen av vad jag skrev den 1½ vecka vi var hemifrån kan bara sägas att det var – nu tänker jag inte på mina skriverier – en givande tur. Hög lugn-och-ro-faktor.Det är lätt hänt att folk tror att bara för att någon är pensionerad så blir tiden tom och bara blir att den stirrar framför sig. Så är nu inte fallet. Gräs skall klippas, varor inhandlas, jox skall skötas om, TV-innehåll i många kanaler skall bevakas, barn och barnbarn finns med och en hel del annat. Kanske är det faktorer som inverkar på mitt bloggeri så att det får en normalnivå av i snitt två inlägg i veckan, inte mer. Jag gissar att jag nu återgår till ungefär den frekvensen.

I det senast publicerade inlägget skrev jag att jag fredagen vi var i Hemavan hade skrivit vad jag då avsåg att säga i förkunnelsen i eller utanför Älvsby kyrka söndag 30 juli. I detta mellanstick redovisar jag vad det blev.

Redan i början av veckan hade jag kollat upp de Bibeltexter som var aktuella den 3:e årg på 8 e söndagen efter Trefaldighet samt funderat en del över dem. Det är ett bra sätt att förbereda sig. Samtidigt undrade jag över vem som skulle vara musikant. Den saken löste sig då en av de möjliga skickade ett SMS med förslag på 7 psalmer. Hon och jag samarbetar på det sättet. Hon kan musik bättre än jag. Av de 7 föreslagna tog vi 161, 265:1-3, 298 och 293 – kolla gärna.

Beredelse

En formulering ur den epistel vi kommer att få höra om en stund:

Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. (...) ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!” (Romarbrevet kapitel 8 verserna 14-15).

Anden gör en till söner.

I gammal grekiska kallas barn av bägge könen för söner, både pojkar och flickor. Det är nu hos oss söner betyder bara pojkar. Flickor kallas döttrar. Glos-ordagrant blir det söner men sak-ordagrant är barn bättre.

Så – När hände det? När blev vi barn?

Dopet gör den som döps till barn åt Gud. Där sker en födelse som likt den vanliga bara kan ske en gång. En gång född kan inte bli ofödd.

Den som döpts blev det för att leva – som barn åt Gud, den absolut goda föräldern.

Det livet påminner om våra ”vanliga” liv där barn med goda föräldrar tyr sig vid föräldrarna också efter att ha gjort ofog. Då söker och får barnet inte främst godkännande av ofoget utan erkännande som barn – som erkänner sitt ofog.

Vi är i förhållande till Gud sådana erkända barn. Därför kan vi i bön om förlåtelse erkänna vårt ofog i tankar, ord och handlingar.

Innan huvuddelen av förkunnelsen lästes Jeremia 7:1-7 samt huvudtexten Matteus 7:13-14.*

Sedan sa jag detta – ungefär.

Nu har vi hört alla tre Bibelavsnitten. Ett anknöt jag till i början av gudstjänsten. Nu är det de andra två som vi får fundera kring – de som handlar om omvändelse.

Omvändelse. Vad är det? Vilka och vem gäller det? Vända till vad? Från vad? När? Varför? Hur?

Och till vem/vilka riktar sig Guds uppmaning om omvändelse?

1 Jeremia-texten (7:1-7) ger en ledtråd.

Platsen för hans omvändelseuppmaning på 700-talet före Kristus är porten till Herrens hus, alltså templet i Jerusalem. Och målgruppen är dem som går in för att tillbe.

Det är en målgrupp. De som redan tror. De som redan söker sig till gudstjänster och liknande. Folk som vi som är här. Som uppmanas till förändring.

Profeten ger exempel aktuella då som nu – handla rätt mot varandra. Inte förtycka och behandla grupper illa och nonchalant – invandrare, ekonomiskt utsatta osv.

Vad innebär den uppmaningen idag – för oss som söker oss till Herrens hus för att be?

Vad betyder det för åsikter om och hur vi bemöter och talar om dem Gud värnar om?

Kan man vara främlingsfientlig och socialt försumlig – om man vill vara kristen?

Eller ska man omvända sig från sånt?

2 Jesustexten ur Bergspredikan ger en större vinkling av omvändelse.

Till att börja med vänder han sig till alla – stor skaror följde honom från …..

Troligen av nyfikenhet men knappast ännu inte av beslutad tro.

Och de var judar. Där och då.

(Senare - efter Jesus död, uppståndelse och himmelsfärd samt vid Pingsten när följeslagarna utrustades med DHA – går Kyrkan/församlingen vidare till alla folk med uppmaning till omvändelse och erbjudande om syndernas förlåtelse.)

Jesus uppmanar alltså ALLA han får kontakt med till omvändelse.

Inte bara en begränsad grupp redan andligt intresserade.

Han går utanför den inre kretsen som redan beslutat sig – typ oss – till folk omkring oss också.

Han uppmanar då till ett vägval. Som är avgörande.

Och han gör det med bilden av portar och vägar och vägslut.

Detta är lite barskt. Pessimistiskt. I alla fall verkar det så.

Vi tänker gärna att tro, att bekänna sig till Gud/Jesus är något som ska förenkla, att göra det lättare.

Jesus verkar mena att det är tvärt om. Inte lätt men rätt.

Den smala vägen är allså knepig. Lika knepig som den var för Jesus.

Den handlar om att lita på. Den handlar om att låta Guds vilja vara det som råder vad gäller rätt och fel. Inte majoritetens. Inte ens min egen.

Det betyder inte att jag själv eller majoriteten alltid skulle ha fel. Men när majoriteten eller jag själv inte stämmer med Gud är Guds väg den smala vägen – rätt, inte lätt.

Den trånga porten är starten på den smala vägen.

Den breda vägen har som ingen märkbar start, inte heller synliga diken. Där är man bara på väg åt det håll den leder.

Den trånga porten är starten på den rätta vägen. Vad är då denna trånga port? Och hur trång är den?

Man brukar säga att en del saker kan man inte få med sig genom den trånga porten.

På ett annat ställe säger Jesus att rikedom är en sådan sak. Det är lättare för en kamel…

Egna brister, till och med laster, brott mot de 10 buden är INTE en packning som stoppar en vid den trånga porten. Många tror att det skulle vara så men då är det inte. Det bagaget har nämligen Jesus själv tagit när han gav sitt liv för oss. Tack vare Jesus är det undanskuffat och INTE något hinder för att genom den trånga porten söka gå den smala vägen. Din orättfärdighet – ett gammalt ord – är inte ett hinder.

Men egenrättfärdigheten – ett annat gammalt ord – hindrar. Vad är det?

Jo, det är tanken att du själv är så hygglig att Gud ska vara helt belåten. I den tanken gör man sig egentligen oberoende av Gud som blir bara EN grej på ett i övrigt duktigt liv.

Men Gud/Jesus vill inte vara EN grej, ett inslag. Gud/Jesus vill vara grejEN.

Och att fästa sin tillit, sin tro, på Jesus ensam kostar på för många, blir en trång port.

Strax firar vi Mässa. Till åminnelse av Jesus och det han gjort.

Orden åminnelse av – ännu ett gammalt uttryck – är på Bibelns grundspråk och tankevärld mer än till minne av. Det handlar om att innesluta sig i, existera på grund av, förenas med Jesus och det han gjort – själva grejEN. Honom får vi ansluta oss till, än en gång omvända oss till, ta emot och lita på. Amen.

* Du kan, noble Bloggläsius, leta upp de avsnitten i din Bibel eller här.

Fredag 28:e juli innebar näst sista dagen av vår kombination av biltur och vistelse i Hemavan – som också varit en paus vad gäller att publicera inlägg på min blogg. Paus i att skriva något för publicering har det som synes inte varit. Hela serien road-trip visar ju att jag på tellefånen knapprat med tummen varje kväll.

Nu är det, mer än en halvtimme in på lördagsdygnet och jag har i samma tellefån skrivit vad jag avser säga i förkunnelsen i (eller utanför) Älvsby kyrka på söndag. Den förkunnelse jag förberett kanske kommer som ett separat inlägg. Nu är det några andra saker om fredagen jag i alla fall vill nämna.

Det blev lite bilkörning. Två och en halv mil enkel väg i riktning mot norska gränsen till Strimasund. Där finns spår av mänsklig aktivitet för 6000 år sedan. Vi såg inte själva spåren men vi litar på informationen i broschyrer och böcker. Folk rörde sig redan då i området, jagade vildren, fiskade och knackade fram verktyg av kvartsit. Troligtvis handlade det om folk från Atlantkusten som sommartid drog till fjälls. Om run-R-en på kartan hade markerat lämningar av vinterbostäder hade fornlämningarna varit tydligare.

Till sist undrar jag om de är trägna eller trogna, de som trots att jag tisdag den 18:e meddelade att det synliga på bloggen skulle få sig en paus. Trots detta visar statistiken att 20-25 unika IP-adresser glott in på bloggen varje dag inget hänt. Lite konstigt faktiskt.

Idag den 2:a augusti fortsätter jag att i efterskott publicera vad jag i tellefånen skrev den vecka vi var i Hemavan. Då ihållande regn begränsar bärplockning och andra aktiviteter kommer det att bli tre bloggningar varav detta är den tredje. Jag vill ju komma ikapp!

Rubriken skulle också kunna vara yrvaket, sen förvirring eller pinsamt icke-beslutsamt.

Vad tänker jag på när jag tycker de kursiverade orden beskriver vad nu sker men som länge inte synts? Enkelt svar: Tidningarna Dagen och Världen Idag verkar lida av beröringsskräck vad gäller den israeliska högerextremismens arbete på att försvaga rättsstaten och öppna vägar för populistisk nyckpolitik. SVT och andra medier har regelbundet och sakligt under lång tid berättat om den ihärdiga opposition som de föreslagna deformerna väcker i Israel. Också i den israeliska tidningen Haaretz har jag dagligen kunnat följa den utvecklingen och annat men i Dagen och Världen Idag som annars ofta berättar om något i Israel har det länge varit helt tyst.

Kanske låter jag lätt konspiratoriskt men jag tror det har att göra med att en avgörande del av de tidningarnas läsare har en mycket positiv syn på Israel och att redaktionerna inte vill berätta något den läsekretsen inte gillar, den krets som inte sällan bygger sina pro-Israel-uppfattningar på en förvirrad teologi och/eller nostalgi.

Hur skall ett par fri-kyrko-”kristna” tidningar då orientera sig?

Ska man ta ställning för den nya israeliska regeringens strävan som i mångt och mycket dikteras av extrema tolkningar inom judisk tro och av grupper som envist hävdar att (minst) allt mellan Jordan och Medelhavet skall annekteras och infogas i Israel och att en tvåstatslösning därför absolut inte kan komma ifråga.

Eller ska man dra en lans för dem som önskar ett sekulärt demokratiskt Israel som inte rakt av vill köra över juridiken? Tystnaden talar högt om dilemmat.

I övrigt kan nämnas att denna torsdag gått i vackertvädrets tecken men utan mångkilometervandring. Mer lugnt och stillsamt med bland annat besök i ortens botaniska trädgård. Rekommenderas! Givetvis köpte jag då en bok – Primärhustrun köpte två – om insekternas liv och vardag. Påståendet på baksidan att för varje människa som lever på jorden finns 200 miljoner insekter väckte min nyfikenhet. Återkommer om den när jag läst den i sin helhet.

Idag den 2:a augusti fortsätter jag att i efterskott publicera vad jag i tellefånen skrev den vecka vi var i Hemavan. Då ihållande regn begränsar bärplockning och andra aktiviteter kommer det att bli tre bloggningar varav detta är den andra. Jag vill ju komma ikapp!

Egentligen är road-trip 9 en oegenlig rubrik.

Idag, onsdag 26 juni, har vi nämligen inte alls åkt bil mer än att Madammen i mitt liv tog den till affären och tillbaka. Detta skedde sedan vi tillbringat ännu en dag till fots men åt ett annat håll än igår. Skönt väder. Faktiskt ganska varmt för läget och årstiden.

Här tänkte jag att det inte skulle bli mer skrivet ikväll. Men…

Ett mysterium är för handen.

Ett mysterium kopplat till denna min anspråkslösa blogg.

Mysteriet kan formuleras i en fråga:

Varför tittar drygt 20 unika IP-adresser in på bloggen varje dag trots att jag för drygt en vecka sedan beskrev att bloggandet tog time out – i alla fall publicerandet? Vad är det för idoga odågor som gör så? Ska jag mynta en ny beteckning idågor?

Jag hoppas att jag framöver, någon gång i slutet av nästa vecka, i kommentarsfältet får svar på detta mysterium. Att det kommer att dröja förstår jag. Min plan är nämligen att tidigast söndag eftermiddag – förutsatt att inte väder och vind omöjliggör gräsklippning och annat tidsfördriv – börja publiceringen av det jag i tellefånen skrivit under vår road-trip. Säg att det blir två utlägg per dag. Då dyker den här texten upp i slutet av vecka 30, inte tidigare. Annat värt att beblogga kan ju också tränga sig in.

Idag den 2:a augusti fortsätter jag att i efterskott publicera vad jag i tellefånen skrev den vecka vi var i Hemavan. Då ihållande regn begränsar bärplockning och andra aktiviteter kommer det att bli tre bloggningar varav detta är den första. Jag vill ju komma ikapp!

Eller road-trip 8 som inlägget också kan kallas.

Molnen har lättat och regnigheten uteblivit. Därför sitter jag lugnt och stilla på en fjällhed ovanför Hemavan. Att säga ovanför är inte fel. Från där vi bor dit jag sitter är det runt 500 höjdmeter på 4 horisontkilometer – ungefär. Här valde att stanna i solskenet pusta men Primärhustrun lufsade vidare mot en lägre topp drygt 500 vertikala metrar till.

Här gjorde jag skrivpaus fram till kvällskulan hemma i huset varifrån jag fortsätter min höglitterära skildring av road-trip 8.

Livsledsagarinnan syntes så småningom på fjällsidan på väg tillbaka och det blev då dags att ta fram spritköket för att koka kaffe. Jo! Vi kokar kaffet. Kokkaffe smakar mycket bättre än tidigare bryggt och sparat i termos. Dessutom ger det ett visst tuggmotstånd.

Hon är mer i fystrim än jag, hustrun. Motionerar flitigare året runt. Förberedde till exempel i våras med runt 50 mil på sk Vasaloppet – i öppet spår. Hon joggar och går någon gång de flesta veckor på gym. Jag för min del åker skidor då och då när före finns samt promenerar. Som 70-åring är jag nog jämfört med många jämnåriga ändå hyfsat rörlig men jämför jag mig med henne som är ett år yngre måste hon beskrivas som absolut max 60. Eller så är jag 80. Gå kan jag dock göra långt och länge. Blir dock uttråkad innan utmattad – typ. Men motlut tycker jag är motigt. Flackland ska det vara. Eller lagomt utför.

I alla fall är det skönt i fjällen, särskilt när molnen nu lyft och vi fick sol. Det var njutbart att vara ute. Dessutom är man hemifrån och får med hotellens och stugans ytterst begränsade utbud av TV-kanaler tid att läsa den obegripliga bok jag nämnde i förra blogginlägget. På det kommer tid att tänka – inte minst på ämnen som Evangelisation och Mission på hemmaplan. Vad det är för nytta med att jag som förbrukad emeritus grubblar över sådant kan man grubbla över. Ändå är det så.

Eller road-trip 7 som också kunnat fungera som rubrik för detta inlägg om en bok jag läser i ett regnigt Hemavan.

Lilla Lisa som nyligen fyllt 6 år började, enligt vittnesbörd från barnets hulda moder, att kraftigt reagera vid ett tillfälle då det lästes högt ur en bok för barn om rymden och liknande grejer. I förskolan hade barnen jobbat med planeter och sånt. Det hade verkligen triggat tösens intresse. Lokala bibblan hade därför fått släppa till en del litteratur. Ett avsnitt i en av bibblaböckerna skapade uppgivenhet och förtvivlan. Jag fattar inte! tjöt flickan. Jag fattar inte!

Det var detta med svarta hål, mörk materia och mörk energi som övergick 6-åringens kapacitet.

Jag, hennes morfar, ligger nu nära hennes känsla. Jag läser också en bok. För någon jul eller födelsedag sedan fick jag i present Welcome to the Universe – an astrophysical tour skriven av Neil deGrasse Tyson, J Richard Gott och Michael A Strauss. Att jag fick den på engelska berodde på klickfel när beställaren botaniserat på internet. Ett par gånger har jag gett mig i kast med de över 400 sidorna men stupat långt innan målsnöret. Engelskan fungerar ganska bra rent språkligt. Det som beskrivs fattar jag varierat och rejält mindre av. Av de matematiska formlerna och ekvationerna och de flesta diagram begriper jag noll. Därför frestas att skrika Jag fattar inte!

Men en total depparjeppe blir jag inte. Jag är ju inte astrofysiker till utbildning och profession. Inte heller tekniker eller medicinare vars djuplodande böcker för mig är under av obegripligheter. Jag är riktad åt ett annat håll. Jag antar att en hel del med andra vetenskapliga specialiteter nog ganska bekvämt skulle förstå engelskan i den Bibelvetenskapliga litteratur jag har men begripa mindre av själva resonemanget och sedan köra fast när böckerna hemfaller till texter på grekiska eller radar upp bokstäver ur det hebreiska alfabetet. Så lite rättvisa finns i världen.

PS – ett tillägg:

Texten ovan skrevs den 27:e juli. I det publicerande ögonblicket den 1:a augusti är boken läst och satt i hylla. På vilken nivå den tänkta läsekretsen i normalfallet har att möta boken kan jag inte med bestämt uttala mig om men jag kan tänka mig att det nog handlar om början på universitetsstudier i astrofysik med studenter som har gedigna och aktuella kunskaper i matematik och fysik. Jag tillhör inte (längre) den kategorin. För 50 år sedan när jag nymuckat från naturvetenskapligt gymnasium kanske jag haft bättre redskap för att förstå de teoretiska resonemangen på den nivå där forskningen då var. Nu fick jag nöja mig med fängslande beskrivningar av resultat och forskningsläget av idag med dess nya verktyg och analysmetoder. Dummare blev jag nog inte även om jag inte sällan kände mig lite dum.

En bloggning av detta slag och med detta innehåll hade gjort att kategorin Predikaren 12:12 kunnat vara det fack där inlägget sorterat in. Så blir nu inte fallet. Jag läste ju Welcome to the Universe – an astrophysical tour när jag var på en av mina Speciella resor. DS.