stigstrombergsson

Att skriva blogginlägg görs inte på en kafferast.

I och för sig kan man tänka sig lååånga kafferaster med på tår, påtår, tretår och kall äcklig java i ett fjärde varv men tänker man normalfall stämmer det kursiverade påståendet ovan.*

Jag har märkt att om jag mångordigt och vidlyftigt bloggar om allt och ingenting i samlade skurar tar det en viss tid. Skriver jag om något speciellt tema behövs tar det många fler minuter även om blogginläggen blir ungefär lika långa. Topptider – timmavis – har nog det som hamnar i kategorin Exe-geten bräker. Snabbast går det att surra på om vädret och daglig tillvaro – som nu.

Vi har haft hantverkare i huset denna vecka. En målare som tapetserat hall-trapp-hall.** Blandade känslor uppkommer. Tapetsera kan jag ju göra själv! Ät tillochmed ganskakul, om man undantar förarbetet. Att någon annan gör det får mig att känna mig saftigt onyttig. Psyket klättrar på väggarna när jag ser en annan i samma miljö fysiskt klättra på väggarna – mot betalning. Hur som helst är hans väggklättrande nu i det närmaste klart och det besvärliga ställningskrävande trapphuset är fixat -med resten. I morgon startar jag – OBS: Jag! – proceduren att lägga nytt golv i hall och kök.

Vädret är lite bakvänt. Januari brukar vara svinkall. Inte så i år. Minus fem till plus fem växelvis. När årets första månad är mild brukar det betyda snöfall. Inte så i år. Märkligt. En Greta-effekt?

Biskoparna har kommit med en skrivelse om Nattvarden – kan laddas ner här. Är nog värt en kommentar men inte nu.

Den grekiska ön Samos och tankar kring resor dit känns inte heller angeläget att idag orda om mer än att nämna att jag bokat en resa i mitten av maj. Denna vår ingen ”tjänsteresa” med vare sig ungdomar eller vuxna utan en privat tripp tillsammans med en av mina svågrar.

Annat som bränderna i Australien, riksrätten mot Trump i USA, viruset i Kina bloggar jag inte om. Inte heller EM i handboll eller att de manliga svenska skidskyttarna skjutit ut sig. Att Luleå leder Elitserien – numera onödigt och nymodigt kallat SHL – är dock värt att nämna.

I Veckomässan i förrgår kväll var vi drygt 50 i kyrkan. Halva styrkan var konfirmander. Ena halvan av den andra halvan var ur Kyrkans-Unga-gruppen och den sista halvhalvan var vi som var över 30 år gamla. Åtta av dessa deltog också i Ovangelie-träffen efteråt.

Kändes som en bra delvis frivillig arbetsliknande insats.

Nu ska jag läsa i en bok – och dricka kaffe!

* Det finns extremfall för vilka all tid mellan att man vaknat på morgonen till dess man somnar på kvällen är en enda ihållande kafferast. När jag gjorde lumpen som kompanisjukvårdare vid Kungliga 19:e Infanteriregementet i Boden var jag på övningar i skog och mark utrustad med förbandsväska och diverse medikamenter och en av kamraterna kom en dag till mig och sade på klingande Arjeplogs-mål:

Höddu Strömbersson. Hadd du nå Novalukol? I ha sa hellvittes illt in i magan!

Jo. Visst har jag det svarade jag. Men är det lösningen? Att dricka på bit med Novalukol i stället för socker? Hur många kvartsliterskåsor blir det på en dag? – han hade alltid vid varje stando eller paus en gasolbrännare med kaffepanna igång.

He bli väl en femtan-sextan baljer skull ja tro.

Mitt förslag Om du skulle dra ner till åtta för att skona magen möttes med.lätt stirrig blick och orden: Hödduduu! Man kan int slutta leva!

** Varför det är målare som tapetserar och en tapetserare som klär in eller om möbler är ett mysterium att stilla begrunda – om man skulle idas.

I mitt Novum, det är Nya testamentet på grekiska, ser jag att texten i Petrus första brev var något jag läste i Uppsala under studietiden. Små näst intill oläsliga blyertsanteckningar visar detta. Det var dock bara texten jag läste då. Om jag arbetat med kommentarer och annan litteratur i anslutning till texten hade det blivit många fler noteringar i mitt bredmarginalade Novum.

Vid något senare tillfälle skaffade jag en kommentar som jag inte läst i sin helhet men har tillgång till nu. Det är Birger Olssons i EFS-förlagets Kommentar-till-Nya-testamentet-serie – KNT. Den är från 1982 och alltså lite gammal men är den resurs jag (för närvarande) har tillgång till när jag bland annat söker läsa på och förbereda Bibelstudierna denna vårtermin.

Man ska varken under- eller överskatta vetenskaplig litteratur som kommenterar Bibeltexter. Forskningsläget förändras inte så snabbt som i fysik eller farmakologi där allt med 30-40 år på nacken blivit helt passé, men inte heller så sakta att man bara kan nöja sig med gamla volymer. Nya infallsvinklar och metoder samt ökad kunskap om den kringliggande antika situationen gör att det hela tiden skrivs nytt. På svenska bibliotek finns på olika språk i januari 2020 sammantaget 310 mer eller mindre vetenskapliga titlar kopplade till Första Petrusbrevet eller de så kallade Katolska breven*, en samling Bibelböcker brevet brukar räknas till. Fler än 170 av dessa titlar är yngre än 40 år, ett 70-tal yngre än 20. Samtidigt är texterna man söker förstå samma seklerna igenom och det är ju texten jag reflekterar över här, inte en kommentar.

Nu, noble Bloggäsius, är det dax att rota fram en Bibel eller dutta på appen i din telefon.

Läs de 12 första verserna i första kapitlet. Sakta. Högt.

Läs en gång till. Och så en tredje gång.

Vad stod det om avsändaren och vad stod det om adressaterna?

Om man börjar i andra ledet ser man att de bodde på olika håll och kanter i vad som idag är Turkiet. Lite olika blir det om vi ser dem på 60- eller 80-talen men i allt väsentligt ändå detsamma. Man har beräknat att 7-8% av befolkningen i det romerska imperiet runt Medelhavet var stadslevande judar, lite olika jämnt fördelade rent geografiskt. En del av dessa hade satt tro till budskapet att Jesus från Nasaret genom liv, död och uppståndelse från de döda visat sig vara deras Messias, Befriaren från Gud. Dessa Jesus-troende judar – judekristna – bör ha haft släktingar och vänner som inte delade den tron och relationen mellan dessa två judiska synsätt blir olika om man tänker sig 60- eller 80-tal. I slutet av första århundradet drogs rågången upp så att det man kallade nasarenernas sekt kördes ut ur den judiska gemenskapen i synagogorna.

Till gruppen Jesus-troende judar hade också i stadsmiljön sällat sig Jesus-troende icke–judar utan bakgrund i tron på en Gud och med andra seder, bruk och släkt- och vänrelationer. Med tiden överflyglar dessa hedna(ny)kristna till antalet sina jude-kristna trossyskon och det gör att situationen för dem som får brevet är lite olika om man tänker sig att posten kom på 60-talet eller 20-25 år senare. Hur som helst var adressaterna en speciell sammansatt mångkulturell minoritetsgrupp där åtminstone två, kanske tre språk användes – grekiska och lokala folkspråk.

Denna grupp hade inte tillgång till någon kyrklig infrastruktur som kyrkobyggnader, församlingsgårdar och nedärvda arbetsformer. När de samlades – i gryningen på Solens dag för att sjunga lovsånger till en Kristus som till en gud enligt en romersk landshövding i början av 100-talet – var det utomhus eller i något privatägd hus likt en judisk synagoga med plats för kanske max 40 personer hopträngda på pallar och golv.

Med rötterna i den judiska kulturen adopterades synagoge-karaktären. Man sjöng och bad Psaltaren och andra formulerade sånger och böner, bekände sin tro på Gud och Kristus samt lyssnade till avsnitt ur det vi kallar Gamla testamentet – mest sannolikt på grekiska. Någon form av ”predikan” kunde förekomma om någon skolad råkade finnas till hands men vanligen fick de heliga texterna stå för sig själva. Då skrift var sällsynt var man tränad att lyssna in och memorera det man hörde så kännedomen om vad som fanns i Lagen, Profeterna och Skrifterna bliv med våra mått mätt hög.

Till detta judiska sätt att fira gudstjänst kopplades alltid det Jesus startade kvällen innan sin död – måltiden som senare kallas Eukaristi, Mässa, Nattvard.

Summa summarum var det tämligen lik en svensk Högmässa – men utan ”predikan”.

Till dem kommer ett brev från Petrus – för högläsning.

Petrus känner man till. Kanske har någon eller några mött honom. Alla har i alla fall hört om honom och vet att han är en av apostlarna, i någon mening Aposteln med stort A. Det är mer laddat i antiken än i vår tid. En apostel var i olika sammanhang inte bara en kurir eller rapportör utan de facto en reell representant för, en utvidgning av, till och med en fortsättning av den som sänt aposteln – i detta fall Jesus själv.

Och nu ett brev från honom. Till oss. Det blir så tyst att om någon tappar en nål ekar det.

Av vad han skriver får man höra vad man är. Utvalda av Fadern, gjorda Heliga av Anden (i dopet), Bestämda till lydnad (=tro) och rening (=förlåtelse) i Kristus/Sonen.

Man hör sig vara förankrad i tre aspekter av Gud även om den filosofiskt färgade dogmatiken om Treenigheten inte är formulerad ännu. Man får också höra att man är Född på nytt – dopet igen – och Beskyddas i temporära lidanden fram till den slutliga Befrielsen – och allt detta genom Kristus som man utifrån beskeden man fått sig till del satt tro till utan att kunna se.

Snacka om statusmarkering från honom som representerar Jesus själv!

Situationen för de Jesus-troende då är lik och olik situationen nu. En vanlig söndag möts en sammansatt mångkulturell minoritetsgrupp till gudstjänst. I den finns – för så vida man inte tycker sig vara så religiöst duktig att man inte behöver alla bitarna – sång, bön, bekännelse, texter och Mässa plus hos oss oftast förkunnelse. Att Jesus-troende i vår tid i Älvsbyn, Tvärån,Visttträsk och på andra ställen har samma status-ställning-förmån som de i Pontos, Galatien, Kappadokien, Asien och Bithynien pratade vi en del om i Bibelstudiegruppen.

Till sist: Jag bollade med två tidsangivelser – 60- och 80-tal. Bibelforskarna diskuterar dateringen ungefär i det spannet. Tar man den tidigare står Petrus som författare genom Silvanus som förde pennan. Skulle det vara den senare har någon skrivit i Petrus-anda – vilket i antiken inte varit någon stor affär. För enkelhetens skull väljer jag den tidigare dateringen och Rom som avsändarort.

*Till de Katolska breven räknas Jakobsbrevet, de två Petrusbreven, tre Johannesbrev och Judasbrevet.

Min bloggkompis tobbe lindahl – länk nere till höger om du läser på detta via dator – uttryckte för ett par inlägg sedan kluvna tankar kring mitt exe-get-iska bräkande kring Bibeltexter. Han uppskattar det men önskade att jag även skulle ge mig i kast med någon sorts analys av de borgerliga partiernas – nomineringsgrupper heter det i kyrkan – framfart i kyrkopolitiken det sista halvseklet. Ställd inför sådant önskemål reagerar jag: Nävver in maj lajf! Sånt självskadebeteendet ägnar jag mig inte åt! Räcker med ett par kommentarer på hans blogg! – alltså här.

I stormedia som Pite-Tidningen, Norrbottens-Kuriren, SVT Norrbotten med flera har funnits viss liten uppdatering av händelsen förra månaden då Luleå Domkapitel beslöt skilja en präst från ämbetet. Man har nämnt att beslutet är överklagat men inte mer. Andra medier som Kyrkans Tidning och Dagen och en del bloggare behandlar saken mer men någon debatt värd namnet har det inte blivit. Hur den tystnaden skall tolkas funderar jag lite kring men ligger inte vaken på nätterna över saken.

Min gissning är att kapitlet och biskopen får smäll på fingrarna senare i vår då högre instans kommer att upphäva beslutet. Visar sig den gissningen vara fel kommer saker och ting i ett helt annat läge än tidigare och en ny praxis vinner insteg i kyrkan. Det hela handlar nämligen om två tanketrådar kring vad som är rätt.

Den ena tråden som Domkapitlets beslut förefaller bygga på är att den avkragade – media kallar henne hen – inte har och inte har uttryckt den rätta uppfanningen att anse att samkönade relationer är rätt. Den andra tråden som överklagandet förefaller bygga på är att den avkragade enligt kyrkans tagna beslut har rätt att ha en sin uppfattning och uttrycka den. Du noterar väl, noble Bloggläsius, att det finns en skillnad här i vad saken gäller – rätt uppfattning och rätt att ha uppfattning. Lätt hänt är det att de tankespåren mixas.

Hantverkare är i huset!

Vi är i omtapetseringsfas och har valt att leja bort göromålen. Om det är smart eller inte återstår att se. Som pensionärer skulle vi kunnat göra det själva men då det bland annat handlar om väggarna i ett trapphus med högt till tak och vingliga arbetsvillkor har vi valt att riskera andras nackar. Golvbyte och annat stadigt gör vi själva. Dock känner jag mig rejält onyttig när andra jobbar i kåken och jag sitter och bloggar.

Vad gäller väder och vind växlar det fram och tillbaka. Nu skall det visst bli blida igen. Dumt då det blir isigt och halt i stället för kyla med bett. Januari är i alla fall januari – eller?

Min andra kyrkoherde lever inte längre – Fritz-Rudolf Nebel. Han kom till Älvsby församling i början av 1984 och vi arbetade tillsammans fram till sommaren 1990 då jag gick på pappaledighet för att sedan bli Stiftsadjunkt. Han flyttade sedan till Skåne ett par tre år senare.

Rudolf var en bra kompis! Mycket skratt och stort förtroende. Kanske var struktur och strategi inte hans främsta egenskaper utan mer just att han visade förtroende, var engagerad och utstrålade personlig värme är vad jag uppskattar honom för. Rudolf blev 84 år. Vila i frid.

Så till sist lite om blandat bräkande, om att skriva något exe-get-iskt.

Det är på gång! I förra veckan dryftade Bibelstudiegruppen de 12 första verserna i Första Petrus brev. Förberedelserna för och snacket då har nu legat till sig så att det kan nog blir något någon av de närmaste dagarna. Just ordet bräkande ger mig dock idag en annan tanke:

Jag var/är enda barnet men både mamma och pappa växte upp en bit ner i stora syskonskaror. Det gjorde att jag haft en bukett av mostrar och morbröder, farbröder och fastrar samt har en hel drös kusiner. Pappa och hans bröder samt en ingift farbror blev sammantaget sju till antalet och jag har ibland lockats att likna dem med dvärgarna i sagan och Disney-filmen om Snövit. Jämförelsen är inte helt lätt och kommer att halta då ingen av dem kvalificerar för rollen som Trötter. Min yngste farbror var Toker och pappa närmast Blyger. Flera ville nog vara Kloker och kanske blev då någon ibland Butter. Vi syskonbarn uppfattade nog i alla fall vår barnlöse farbror Folke som Glader. Det var han nog inte alltid men vi var ju barn och med oss var han glad.

Farbror Folke definierade en gång skillnaden mellan hur det låter när får och getter bräker. Ett får låter Määä-Häää, en get Jäääv-lar. Hur mitt blandade-bräkande är i olika ämnen må andra bedöma.

PS: När jag via Facebook gör tester på vilken av de sju djärgarna jag liknar mest blir det alltid Butter. DS.

I blogginlägget under... som jag skrev 6 januari finns något jag nu förstått skulle kunna uppfattas en aning annorlunda än vad jag avsåg.* Så här föll orden:

Det är alltså ett nytt år – vilket inte är någon nyhet. Annat än att jag är arbetslös. Älvsby församling behöver inte längre mig som vikarie annat än möjligen en kväll i veckan. Inga helger. Inte som under hösten då jag haft ansvaret för många gudstjänster och annat som synts i annonsering och liknande.

Detta skulle kunna uppfattas som om att det är den gudstjänstfirande församlingen som genom styrning, ledning och arbetslag gett mig respass, milt pekat mot dörren och sagt Nu behövs du inte längre, Stig.

Så är det absolut inte! Tvärtom!

Kyrkoherden – som här på min anspråkslösa blogg när hon var komminister kallades Brunetten för att skilja henne från en annan tidigare kollega benämd Blondinen – frågade mig om och bad mig uttryckligen att under våren fortsätta med fyra saker: Bibelstudiet var annan tisdagskväll, Ovangelie-träffarna var annan onsdagskväll, Veckomässorna de onsdagarna samt Gudstjänster en söndag i månaden. Hon ville säkra studieverksamheten och vad gällde helgerna eftersträvade hon att fyra präster skulle vara i selen var sin söndag i månaden – typ.

Det är kring det sista som JAG tänker: Älvsby församling behöver inte längre...

Jag anser att i det långa loppet är det bättre för församlingen att inom kontinuerliga fält – gudstjänst, konfirmander, diakoni, studieverksamhet och liknande – om inte alltsför många har mycket i stället för att väldigt många duttar lite var. Sett så menar jag att de tre fysiska personer som nu sammantaget arbetar 2,55% fixar söndagarna och att det på sikt är den bästa lösningen. JAG bedömde att det inte längre finns ett stort behov av min insats.

Skulle det sedan totalt tjafsa till sig finns jag ju...

Alltså: Ingen skugga (i detta avseende) över församlingen. Det är alltså JAG som gjort bedömningen och vill med detta lilla inlägg korrigera min präst(fel)begriplighet .

* Hur något skulle kunna uppfattas är ibland viktigt intill den panikartade rädslans gräns, inte minst i kyrkan. Det finns folk som av olika domkapitel klandras inte för vad de sagt, skrivit eller gjort (eller låtit bli att säga, skriva eller göra) och hur det faktiskt uppfattats utan för hur det skulle kunna uppfattas – om någon skulle få ett il att välja att (miss)uppfatta något på något sätt.

När jag får julklappar samt vid andra presentanhopningar brukar jag sprara etiketter och liknande så jag efteråt kan veta vem som förärat mig gåvan. Gäller det böcker får jag också på det sättet ett bokmärke just för volymen ifråga. Bilden är ett exempel.

Lilla Lisa är 2½ år och som synes inte nämvärt hög över havet. Hon är en liten kortis som knappast nått upp för att kunna se vad som finns i bokhandlares hyllor och bord. Hon är dessutom inte ännu läskunnig vilket också begränsar hennes förmåga att välja litteratur utan bilder, vare sig i butik eller på nätet. Sammantaget tyder detta på att någon eller några andra varit henne behjälplig i valet av julklappsbok till sin morfar, alltså mig. Utan att skuldbelägga för mycket anar jag att hennes mor assisterat i sammanhanget och – passande? – valt boken Historiens värsta KLAVERTRAMP – Katastofala misstag, ofattbara felbeslut och klåparna bakom dem skriven av Nils Bergeå.

Såhär lyder baksidestexten?

Vi gör alla bort oss.

Vi gör en dum miss på jobbet, glömmer bort en bemärkelsedag eller kläcker ur oss något vi verkligen inte borde ha sagt. För ett ögonblick vill vi bara sjunka genom jorden. I bästa fall blir det ingen större sak, ett förläget "ursäkta" och så glöms pinsamheten bort. Kanske blir det något att skratta åt i efterhand.

I den här boken är klavertrampen uppskalade i kubik. Den handlar om häpnadsväckande exempel från verkligheten då enskilda personer genom hjärnsläpp eller till synes små, omedvetna felbeslut klantat till det extremt för sig själva, sina medmänniskor och miljön. Tillfällen när felräkningar, slarviga tekniska installationer, aningslös tro på auktoriteter, tjurskallig vägran att lyssna på kollegor och patetisk vilja att imponera på det motsatta könet fått bokstavligen allt att gå åt skogen.

Boken har 200 sidor. Den är egentligen inte en humorbok trots att man frestas till skratt av hur gränslöst korkade en del människor har varit – och är. Det som berättas är inte om ”stora” mäns ”stora” saker som Napoleons invastion av Ryssland 1812 eller liknande. Det rör sig om mer vanliga klantarschlen på individuell nivå – och i en del fall på kommunal sådan med tillhörande ansvarslöshet.

Och frågan gnager: Varför hjälptes lilla Lisa till att ge just den boken till morfar?

Och en till: Borde inte boken ha tio blanka sidor i slutet för eget material?

 Ordet ärkebiskops(o)begriplighet är ett långt ord. När jag skrev det undrade jag om det skulle rymmas när bloggverktyget listar rubrikerna hör till höger – om man läser bloggen i dator vill säga. Kanske skulle det behöva förkortas till äb-ob.

I vart fall är det ärkebiskops(o)begriplighetjag i all enkelhet funderar kring när jag i Facebook-gruppen Prästkollegor för ett par dagar sedan såg en klagotråd över att, som trådstartaren menade, tidningen Världen Idag dragit igång ”ett drev” riktat mot Antje Jackelén. Jag har inte tagit del i ”drevet” men naturligtvis läst en och annan debattartikel samt FB-kommentarer till dessa efteråt.

Först: Det gäller att vara försiktig med ord som ”drev”. Det skall inte tillämpas det på alla möjliga spontana meningsyttringar av blandad halt och kvalitet – som kommentarsfältet på Världen Idags (och Dagens) FB-flöden i sanning fylls av. Utan att vara älgjägare har jag på känn att ”drev” är något överenskommet då man gemensamt och planerat söker nedlägga ett byte, inte att kockobänga knallkorkar huller om buller skjuter vilt omkring sig i skogen bara för att njuta av att få smälla av sina skott. FB-kommenterare på Världen Idag, på Dagen och understundom – härligt gammalt ord – på Prästkollegor är faktiskt ibland enligt min mening ganska kockobängiga.

Vad har då hänt? Egentligen?

Antje Jackelen skrev en artikel som publicerades i Expressen på Julafton – länk här. Stefan Gustavsson skrev en artikel som beklagade vad han uppfattade att Expressenartikeln sa och inte sa – här. Antje J svarade och menade sig blivit missförstådd – här – och SG skrev sedan här.

Är en eller två debattartiklar ”ett drev” värt namnet? Naturligtvis inte!

Är ifrågasättande av innehåll ett personligt påhopp? Näpp!

Är det ett bekymmer att ärkebiskopsstolens innehavare efter vad den själv yttrat måste anse sig missförstådd och nödgas förklara vad den menat? Odiskutabelt Ja!

Just här jag tycker att det finns ett problem, det jag kallar arkebiskops(o)begriplighet.

För den tidigare ärkebiskopen K-G Hammar var det på samma vis. Han kunde tala i TV om till exempel Jungfrufödelsen så att inte bara vanliga TV-tittare i avsaknad av teologisk utbildning utan även jag kunde tycka att han svävade på det klassiska mål som är Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse – ett begrepp som dessa dagar i annat sammanhang fått ny aktualitet. När han då mötte kritik menade han sig vara just missförstådd.

När jag läste Antjes julaftonstext i Expressen drabbades jag av samma känsla som Stefan Gustavsson. Jag – och gissningsvis SG som också är teolog – kan ana vad hon menar och kan tycka att hon med det hon inte säger säger eller antyder något annat vad som klassiskt är Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse – begreppet med ny aktualitet. Fallgropen som gör detta kan vara att de inte tror som gammalt trotts men mer troligt är att det är den teoretiska universitetshållningen hos AJ – och tidigare KGH – som spelar dem sprattet, som gör att de känner sig missförstådda av både lärda och olärda. De talar fel språk helt enkelt. Eller språkar som de gör men i fel sammanhang med helt andra mottagare än andra teologie doktorer.

Jag har fått lära mig att om jag i ett sammahang har snobbat med ett i just den kontetexten icke adekvat vokabulär och sökt implementera en obskyr tes och då inte blivit förstådd behöver jag riva upp, göra om och göra rätt. Att tala proffesoriska och/eller tiga så att docenter och andra inte skall kunna anklaga en för att lukta traditionalist är inte en ärkebiskopsstolssittares uppgift på julafton i Expressen – som just pappan varit ut och köpt och därmed missat tomten. Att Expressens läsare – troende eller inte – utan tillrättalägganden skall kunna begripa vad som menas är inte för mycket begärt.

Ifrågasättande debattartiklar är alltså inget ”drev”. Inte heller ett blogginlägg av detta slag. Inte ens de många gånger idiotiska Facebook-kommentarerna är heller ”drev” i älgjaktens mening även om det kan råka se ut så. Bägge tidningarna Världen Idag och Dagen borde se till att rensa i sina kommentarsfält på Facebook – och kanske andra socialamedier jag inte följer – så att den nivå av saklighet och respekt de säger sig eftersträva någotsånär upprätthålls. Men det är liksom en annan sak.

Det är verkligen skillnad!

På text och text, alltså.

I slutet av förra året snål-exe-get-bräkte jag lite utifrån det Bibelstudiegruppen i Älvsby församling sysselsatt sig med tisdagskvällar udda veckor.* Då var det Ruts bok i Gamla testamentet som var på tapeten och den enkla novellartade prosatexten kommenterade jag lite om i några inlägg med rubriken båoka om a rut och sedan ett nummer.

Nu efter nyår och under våren är det Petrus-breven i Nya testamentet vi ska ha som utgångspunkt. Det innebär text av radikalt annorlunda slag. Kompakt som en betongbunker!

Sådana skillnader i karaktär är viktiga för att man skall förstå saker och ting på något så när rätt sätt. När en text är fullmatad och den ena bisatsen hänvisar till ett ord som är laddat eller en central tanke tre andra bisatser innan handlar det om att ta ut satsdelar, kolla tempus-former, möjliga associationer, ljudrim, ordlekar och så vidare. Brevtext är ofta av den kalibern och meddelar mer per rad än andra genrer.

Bibelforskare – exegeter på finspråk – är medvetna om slika ting men inte alltid Bibelläsare och folk som skall försöka sig på att förkunna och förklara. För sådana/oss blir då breven ”tunga” och något man som läsare och i gudstjänsterna lätt hoppar förbi. Kanske – detta är en teori och gissning – beror det i bästa fall på att man är ”evangelie-präglad” och har berättande prosatext som normalnivå – om än inte så nästan banal som i båoka om a rut och odiskutabelt blir så epistlarna oftast laddade i överkant. I sämsta fall beror det på en tanke som tenderar till ideal att man så till den milda grad vill vara nu-anknuten och existentiellt tids-aktuell att man inte alls över huvud taget förankrar i texterna utan i stället i annat man eller någon annan har eller förmodas ha på hjärtat. Skulle så ske släpper man att vara Det Gudomliga Ordets Tjänare – VDM på latin** för att i stället söka vältaligt och nästan poetiskt stämningsfullt dryfta just nu aktuella och person-psykologiska ting.

Om sådant, principer och villkor för tolkning av Bibeltext, kan jag på både in- och utandning dryfta och diskutera tills omgivningen svimmar av utmattning (eller batteriet i läsarens telefon tar slut). Jag teoretiserar dock inte mer här mer än nu gjort. Nu under första halvåret får jag tillsammans med andra intresserade lätta på korken och börja brottas med vad aposteln – Jesus ombud – skrev i sina brev till kristna då och där – liksom nu och här. Det finns mycket att ta del av under kapsylen.

Gruppen som samlas i Älvsby församlingsgård tisdagar 18.30 veckor med udda nummer är inte en sluten gemenskap utan öppen för fler och nya deltagare. Jag gissar att ett antal Bloggläsiusar och Bloggläsiusor på grund av sitt ocentrala boende tycker det är för långt till Älvsbyn men jag vet också att de finns som bara har en timmes körväg eller mindre – och då kan det ju funka om man lastar bilen full.

VÄLKOMNA!

* Jag har inte på motsvarande sätt berättat om vad som händer och fötter vid Ovangelie-träffarna onsdagar veckor med jämna nummer. En orsak är att vi där kommit överens om att What happens in Vegas stays in Vegas och att det därför inte skall glappas om vad vi där och då dryftar. Man ska kunna känna sig trygg. En annan orsak är att kvällarna inte är prognosbara till sitt innehåll så attman vet vad som händer – bara att något hänt..

** Latinet lyder Verbi Divine Minister.

För några dagar sedan hade jag läst den. Julklappsboken. En av dem.

Eller var den två? Förra julen fick jag ju en bok. En av flera.

Det jag svamlar om är Bengt Liljegrens Winston Churchill del 1 1874-1939 som jag fick förra julen och Winston Churchill del 2 1939-1965 som jag fick nu i julas. Det är volym två som nu också är läst.En liten tanke utifrån de sammantagna 600 sidorna kan vara på sin plats.

Jag refererar inte innhållet. Du, noble Bloggläsius, känner (föhoppninsvis) tillmannen i fråga. Överreklamerad eller ej är han en person som satt avtryck i 1900-talets historia – som ledare, politiker, retoriket och skitstövel. Det sistnämnda brukar man inte säga men intrycket jag fått är att Churchill också var en sådan. Tankar jag fått är att också sådant måste sägas och att sådana också behövs. När det är kris. Och annars.

I Första världskrigets kris försökte Churchill leda men kunde inte. Som marinminister var han ett levande katastrofområde. Mellan krigen var han en gormande negativ dysterkvist som hela tiden varnade för farorna på kontinenten. De som inte såg eller ville se krisen såg honom som en surgubbe i kubik och tyckte han varjobbig och skapade tråkig stämning. Men närkrisen brakade lös i det Andra kriget behövdes han. Då blev den envise bitvargen den samlade kraft som behövdes i kanpen mot Hitler & company – som kunde undvikits om man tidigare tagit honom på allvar. När fredan kom röstades han bort.

En icke krismedveten ledning kör rätt in i krisen och sedan vidare i densamma.

Det är en sur fullt krismedveten ledningen som kan leda i kris. Och ur.

De två kursiva raderna skulle nästan kunna passera som en Churchill-replik. Men det är den inte. Den är en Stig-replik jag tycker inte bara passar in på Europa strax före mitten av förra seklet. Den passar in på Svenska kyrkan på lokal, regional och nationell nivå. Den kan tillämpas på det socialdemokratiska partiet (och andra partier). Den stämmer på miljön, klimatet, integrationen och mycket annat. Vill man bara ha goda nyheter och väjer för supuppornas dåliga besked hamnar man i smeten. I alla sammanhang behövs folk som säger att man är i skiten och skall ta sig därifrån.

Det är generella funderingar av det slaget som kommer av två volymer om Winston – samt en historierepetition. Klart läsvärt.

Vaddå under? Vad är det för rubrik?

Är det under isen, under ytan, under tiden, under radarn, under lupp, under bearbetning, under något annat?

Jag förstår att man kan undra så. Ändå är orsaken till drygt en veckas bloggtystnad att jag varit och är liksom under. Torbjörn Lindahl (som den ende i världen) har efterlyst skriverier från min sida. Ingen  annan. Trots brist på pep-talk kommer nu i alla fall ett försök till bloggeri. Jag tittar upp från tillvaron under radarn.

Har tiden sedan sist varit tom?

Nej och Ja!

Fram över nyår -  Gott Nytt sådant! – var den fylld. Den vakna delen alltså. Med nio i maten varav två små barn. Kul men knappast bra miljö att smita ut ur för att blogga. Möjligen kanske när kvällsumgänge vuxna emellan avstannat men då skall det finnas fokusförmåga för åtminstone halvvettiga essäer. Om så ej finnsär det bättre att låta tangentbordet vara.

Nyårsdagen på kvällen for yngste sonen hem till sig. Skulle jobba dagen efter. Den andra dagen 2020 reste de två småbarnsfamiljerna. Primärhustrun och jag var själva i huset igen för första gången på 1 1/2 vecka. Tyst. Tomt. Öde. Det är kul när barn och barnbarn stökar runt men sanningen är att det är också lite skönt när leksakerna krattats ihop, barnsäng demonterats, trappgrinden avlägsnats och tillvaron blivit normal.

Det är alltså ett nytt år – vilket inte är någon nyhet. Annat än att jag är arbetslös. Älvsby församling behöver inte längre mig som vikarie annat än möjligen en kväll i veckan. Inga helger. Inte som under hösten då jag haft ansvaret för många gudstjänster och annat som synts i annonsering och liknande. Där kommer mitt namn inte längre att blippa så i någon mening hamnar jag under radarn. Tilltal som Är inte du pensionär? och Det verkar bara vara du som jobbar från folk jag möter på COOP och som har predikoturer och annat under lupp kommer upphöra. När sådana kommit har jag förklarat att att det inte bara ärjag som agerat. Kollegorna har varit i andra uppdrag som är mer under ytan rent offentligt. Begravningar, konfirmander och liknande. Men nu blir det i alla fall så att de fast anställda kommer att synas i annonsering och i den offentlighet som gudstjänsterna är.

Är du under isen över detta?

Nej. I alla fall inte i någon sorts bokstavlig mening då blidväder med regn runt nyår skapade isföre att på hasande fötter glatt hålla sig ovanpå. Men i bildlig mening är jag kanske ändå lite under. Det är ju en omställning och tillvänjning – eller avvänjing – som har bromsats upp av att jag efter jag slutat fram och tillbaka under 1½ år vikarierat om än bara på ½tid. I vår kultur anses det normalt och förväntat att man pensioneras runt 65-årsdagen.* Det vora lögn att säga att det inte har sin vemodighet. I fem år studerade jag till präst, hade prästtjänster i 40 år och vickat i 1½ och att i en handvändning kasta de handskarna är inte gjort just i en handvändning. Lite seppdepp finns det nog.**

Jag läser ett par tre bloggar – Torbjörn Lindahl, Johnny Lestander och Dag Sandahl (på Kyrklig Samling för Bibel och bekännelse). Jag är mestadels passiv följare på Facebook-gruppen Prästkollegor. Det innebärviss men ingen vidare blick över och/eller syn in i sådant som händer eller inte händer kring vad som ändå ganska nyligen hänt i just den begränsade kyrkliga världen – avkragningen av en präst i Luleå stift och Antje Jackeléns märkliga artikel i Expressen på Julafton. Skulle du, noble Bloggläsius, vara lite nyfiken på vad jag mer än vad jag (tills nu) skrivit i sakerna finns en del kommentarer från mig hos de förstnämnda bloggarna.

I de nämnda sakerna vet jag inte om det råder tystnad eller tigande. Kanske bägge delarna. Det är helt tyst i allmänna medier vilket betyder att kyrkan och hennes värld nu låtit sig bli så marginaliserad och ointressant att den inte är värd att skriva om. Regelbunden åverkan på Zlatanstay är viktigare,medialt sett.

Men det är tyst i kyrkans värld också. Makthavarna i de patriarkala systemen (som Antje Jackelén menar Julevangeliet detroniserar) utövar, när de kritiseras, sitt (ofta kvinnliga) patriarkala ledarskap genom att inte berätta, förklara eller försvara. Detta är en ihjältigade strategi jag tidigare talat om – lokalt, regionalt och nationellt.

Och det tigs i leden. En prästkollega, som inte annat än någon gång nämnts på min blogg, undrade i sin upprördhet över avkragningen om man inte skulle driva opinion, be att få ett konvent i saken. Vi var bägge förvånad över den kollegiala tystnaden. Eller tigandet. Duckandet?

Nu slutar jag. Det är Trettgondag Jul och representanter för de andra folken kommer till Honom som fötts i Betlehem som vid deras ankomst är gissningsvis 2-3 år gammal.*** Deras gåvor är guld, rökelse och myrra. Mina trettondagsgåvor är snuva, hosta och huvudvärk så lite under isen är jag nog.

Fast en sak till: Kolla bilden på de två yngsta barnbarnen! Klicka på den blir den större.

Jag la den i flöde och som händelse på Facebook med texten: Tränar för OS. Småmannabob.

Den fick 73 uppmuntrande reaktioner från – jag kan se vilka – allsköns folk.

Barnbarn är rena under!

*Never heard of! sa Father Tom från Minnesota när jag för ett par år sedan berättade att det varmin nära framtid. Lätt för honom då kulturen i Katolska kyrkan är att man kör och använda så länge krafter finns. Hos oss är det också möjligt men samtidigt skall systemet inte behöva 65+are. Det naturliga (och vettiga) är att sådana skall logga och loggas ut.

**Detta nyord seppdepp bjuder jag på. Googlar jag det hittar jag bara nåt musikaliskt på tyska. Det jag avser är separationsdepression.

***Jag säger väl för säkerhets skull att det är Jesus astrologerna kommer till. Allmänbildningen i kyrkliga och kulturella ting kan inte nog underskattas. Belägg för det kom i senaste omgången av TV-programmet På Spåret där ena laget inte kunde namnen på de fyra evangelisterna i Nya testamentet. Deras svar kan jämföras med om de på frågan Fyra viktiga ledare i Europa under 1900-talet? svarat Churchill, Kennedy, Hitler och Gandhi eller om det gällt Fyra hober i Tolkiens värld? levererat Frodo, Bilbo, Saruman och Gandalf.