petruskapsyl 1
I mitt Novum, det är Nya testamentet på grekiska, ser jag att texten i Petrus första brev var något jag läste i Uppsala under studietiden. Små näst intill oläsliga blyertsanteckningar visar detta. Det var dock bara texten jag läste då. Om jag arbetat med kommentarer och annan litteratur i anslutning till texten hade det blivit många fler noteringar i mitt bredmarginalade Novum.
Vid något senare tillfälle skaffade jag en kommentar som jag inte läst i sin helhet men har tillgång till nu. Det är Birger Olssons i EFS-förlagets Kommentar-till-Nya-testamentet-serie – KNT. Den är från 1982 och alltså lite gammal men är den resurs jag (för närvarande) har tillgång till när jag bland annat söker läsa på och förbereda Bibelstudierna denna vårtermin.
Man ska varken under- eller överskatta vetenskaplig litteratur som kommenterar Bibeltexter. Forskningsläget förändras inte så snabbt som i fysik eller farmakologi där allt med 30-40 år på nacken blivit helt passé, men inte heller så sakta att man bara kan nöja sig med gamla volymer. Nya infallsvinklar och metoder samt ökad kunskap om den kringliggande antika situationen gör att det hela tiden skrivs nytt. På svenska bibliotek finns på olika språk i januari 2020 sammantaget 310 mer eller mindre vetenskapliga titlar kopplade till Första Petrusbrevet eller de så kallade Katolska breven*, en samling Bibelböcker brevet brukar räknas till. Fler än 170 av dessa titlar är yngre än 40 år, ett 70-tal yngre än 20. Samtidigt är texterna man söker förstå samma seklerna igenom och det är ju texten jag reflekterar över här, inte en kommentar.
Nu, noble Bloggäsius, är det dax att rota fram en Bibel eller dutta på appen i din telefon.
Läs de 12 första verserna i första kapitlet. Sakta. Högt.
Läs en gång till. Och så en tredje gång.
Vad stod det om avsändaren och vad stod det om adressaterna?
Om man börjar i andra ledet ser man att de bodde på olika håll och kanter i vad som idag är Turkiet. Lite olika blir det om vi ser dem på 60- eller 80-talen men i allt väsentligt ändå detsamma. Man har beräknat att 7-8% av befolkningen i det romerska imperiet runt Medelhavet var stadslevande judar, lite olika jämnt fördelade rent geografiskt. En del av dessa hade satt tro till budskapet att Jesus från Nasaret genom liv, död och uppståndelse från de döda visat sig vara deras Messias, Befriaren från Gud. Dessa Jesus-troende judar – judekristna – bör ha haft släktingar och vänner som inte delade den tron och relationen mellan dessa två judiska synsätt blir olika om man tänker sig 60- eller 80-tal. I slutet av första århundradet drogs rågången upp så att det man kallade nasarenernas sekt kördes ut ur den judiska gemenskapen i synagogorna.
Till gruppen Jesus-troende judar hade också i stadsmiljön sällat sig Jesus-troende icke–judar utan bakgrund i tron på en Gud och med andra seder, bruk och släkt- och vänrelationer. Med tiden överflyglar dessa hedna(ny)kristna till antalet sina jude-kristna trossyskon och det gör att situationen för dem som får brevet är lite olika om man tänker sig att posten kom på 60-talet eller 20-25 år senare. Hur som helst var adressaterna en speciell sammansatt mångkulturell minoritetsgrupp där åtminstone två, kanske tre språk användes – grekiska och lokala folkspråk.
Denna grupp hade inte tillgång till någon kyrklig infrastruktur som kyrkobyggnader, församlingsgårdar och nedärvda arbetsformer. När de samlades – i gryningen på Solens dag för att sjunga lovsånger till en Kristus som till en gud enligt en romersk landshövding i början av 100-talet – var det utomhus eller i något privatägd hus likt en judisk synagoga med plats för kanske max 40 personer hopträngda på pallar och golv.
Med rötterna i den judiska kulturen adopterades synagoge-karaktären. Man sjöng och bad Psaltaren och andra formulerade sånger och böner, bekände sin tro på Gud och Kristus samt lyssnade till avsnitt ur det vi kallar Gamla testamentet – mest sannolikt på grekiska. Någon form av ”predikan” kunde förekomma om någon skolad råkade finnas till hands men vanligen fick de heliga texterna stå för sig själva. Då skrift var sällsynt var man tränad att lyssna in och memorera det man hörde så kännedomen om vad som fanns i Lagen, Profeterna och Skrifterna bliv med våra mått mätt hög.
Till detta judiska sätt att fira gudstjänst kopplades alltid det Jesus startade kvällen innan sin död – måltiden som senare kallas Eukaristi, Mässa, Nattvard.
Summa summarum var det tämligen lik en svensk Högmässa – men utan ”predikan”.
Till dem kommer ett brev från Petrus – för högläsning.
Petrus känner man till. Kanske har någon eller några mött honom. Alla har i alla fall hört om honom och vet att han är en av apostlarna, i någon mening Aposteln med stort A. Det är mer laddat i antiken än i vår tid. En apostel var i olika sammanhang inte bara en kurir eller rapportör utan de facto en reell representant för, en utvidgning av, till och med en fortsättning av den som sänt aposteln – i detta fall Jesus själv.
Och nu ett brev från honom. Till oss. Det blir så tyst att om någon tappar en nål ekar det.
Av vad han skriver får man höra vad man är. Utvalda av Fadern, gjorda Heliga av Anden (i dopet), Bestämda till lydnad (=tro) och rening (=förlåtelse) i Kristus/Sonen.
Man hör sig vara förankrad i tre aspekter av Gud även om den filosofiskt färgade dogmatiken om Treenigheten inte är formulerad ännu. Man får också höra att man är Född på nytt – dopet igen – och Beskyddas i temporära lidanden fram till den slutliga Befrielsen – och allt detta genom Kristus som man utifrån beskeden man fått sig till del satt tro till utan att kunna se.
Snacka om statusmarkering från honom som representerar Jesus själv!
Situationen för de Jesus-troende då är lik och olik situationen nu. En vanlig söndag möts en sammansatt mångkulturell minoritetsgrupp till gudstjänst. I den finns – för så vida man inte tycker sig vara så religiöst duktig att man inte behöver alla bitarna – sång, bön, bekännelse, texter och Mässa plus hos oss oftast förkunnelse. Att Jesus-troende i vår tid i Älvsbyn, Tvärån,Visttträsk och på andra ställen har samma status-ställning-förmån som de i Pontos, Galatien, Kappadokien, Asien och Bithynien pratade vi en del om i Bibelstudiegruppen.
Till sist: Jag bollade med två tidsangivelser – 60- och 80-tal. Bibelforskarna diskuterar dateringen ungefär i det spannet. Tar man den tidigare står Petrus som författare genom Silvanus som förde pennan. Skulle det vara den senare har någon skrivit i Petrus-anda – vilket i antiken inte varit någon stor affär. För enkelhetens skull väljer jag den tidigare dateringen och Rom som avsändarort.
*Till de Katolska breven räknas Jakobsbrevet, de två Petrusbreven, tre Johannesbrev och Judasbrevet.
