stigstrombergsson

Att ha och att läsa böcker är inte riktigt samma sak. Jag äger flera jag inte läst och undrar varför det är så. Varför i hela fridens dagar skaffar jag – och andra – böcker och inte läser dem?

I en del fall beror det på bokens art. Floror och fågelböcker och andra exempel på lexikon och liknande är ju inte gjorda för att helhetsläsas i ett svep. De skall konsulteras om och när man vill veta något speciellt.

I andra fall beror det på att jag vid köptillfället tänkte Den blir bra att ha och jag skall läsa den längre fram. En del teologisk facklitteratur, främst i mitt fall vetenskapliga bibelkommentarer, ockuperar det hyllutrymmet.

Att jag känner författaren spelar roll i några fall. Varför skulle jag annars äga ett par doktorsavhandlingar i medicin, en i mekanik och en del annat?

Det finns säkert fler anledningar till att jag äger böcker jag inte läst (och kanske inte heller kommer att läsa) men innerst inne ogillar jag glappet att äga en bok och inte ha läst den. Man skall väl läsa det man äger – typ.*

Ibland läser jag böcker jag inte äger. Lånade böcker. Det har jag gjort nu.

Englands historia – del 1 från forntiden till 1600 är en lånad bok. Yngste sonen fick den i julklapp av mig och hans mamma. En av mågarna fick i samma veva den också – av oss. De inköpen innebar att jag strök den från min egen önske- och inköpslista för att i stället vid paketöppnandet med bestämt röst yttra Den vill jag läsa efter dig! Det har jag gjort nu med volym 1. Volym 2 är ännu inte tillgänglig att låna ety kläppen har ännu inte läst den själv – han läser annat också (som jag skall låna).

Englands historia – del 1 från forntiden till 1600 har Dick Harrison som författare. Jag jag gillar hans sätt att berätta och äger eller har läst följande och kanske någon ytterligare detta från hans penna eller ordbehandlingsprogram. Utgivningsåret är angett först. Flera – om inte alla – har fått sig ett blogginlägg i kategorin Predikaren 12:12.

• 1999 Krigarnas och helgonens tid: Västeuropas historia 400–800 e.Kr.
• 1999 I skuggan av Cathay: västeuropéers möte med Asien 1400–1600
• 2000 Stora döden: den värsta katastrof som drabbat Europa (Augustpriset)
• 2002 Jarlens sekel: en berättelse om 1200-talets Sverige (utsågs till Årets bok om svensk historia)
• 2002 Sveriges historia – medeltiden
• 2005 Gud vill det! - nordiska korsfarare under medeltiden
• 2006 Slaveri: Forntiden till renässansen
• 2007 Slaveri: 1500 till 1800
• 2008 Slaveri: 1800 till nutid
• 2009 Sveriges historia: 600-1350
• 2010 Sveriges historia: 1350–1600 (tillsammans med Bo Eriksson)
• 2016 Ett stort lidande har kommit över oss
• 2018 Englands historia. Del 1, Från forntiden till 1600

Den sista är alltså lånad av sonen. Jag instämmer i hans diagnos: Det går för fort fram!

I de flesta av Harrisons andra böcker är resonemangen längre och källmaterialet mer noga angivet och refererat. Visst är det så att det saknas källor – annat än arkeologiska – kring engelsk forntid liksom rejält långt in i medeltiden men i alla fall känns det som om verket denna gång går lite för snabbt och översiktligt för att jag skall bli 100% nöjd. 300 sidor handlar det om och med tanke på den 15 sidor långa litteraturförteckningen kunde nog bokens berättelse fått 200 sidor till.

Men man kan läsa den i alla fall. Dummare blir man ju inte.

*  Här skall nämnas att även Primärhustrun är köpare och läsare men av i mångt och mycket helt annan litteratur än den jag tuggar i mig. Antalet av mig liksom av henne (ännu) icke lästa böcker är därför mycket stort i det gemensamma hemmets bokhyllor och lådor.

...av allt att döma!

Hade den varit det skulle vi inte gjort det vi gjort idag – dagsutflyktsresa till Jokkmokk. En trivselresa. Nästan lite av en studieresa. I alla fall något kulturellt – typ.

Det blev avresa runt halv ett. Massor med vägarbeten på E45-an innan Kåbbdalis där vi för frysmagasinering lanthandlade lokalbakad gahku. Det är med Norrmejeries motsvarighet till Bregottfabrikens reklamlanserade matfett och prästost som pålägg ett utomordentligt odrygt bröd.

Det var vägarbeten också efter Kåbban nästan upp till Polcirkeln men sedan kunde det bli fullt blås fram till resmålet: Ájtte Svenskt fjäll- och samemuseum.

Vi har varit där förr. Flera gånger. I mitt fall vart femte år ungefär. Ändå är det sevärt både vad gäller sådant som funnits där länge och nya utställningar kring samiskt liv, deras kultur och historia liksom nybyggarnas livsvillkor när de började komma till området och framöver.

Sammanbyggt med museet finns en restaurang. Betydde souvas till middag serverad av en kulle från Afghanistan. Så kan det också vara i Sápmi.

Vägarbetena innebar annan rutt hem. Till Boden och höger där. Summa summarum 33 mil bara för nöjes skull. Inte nyttotrafik alls. Ens en kilometer.

Så jag undrar: Är det verkligen så att bränslet kostar för mycket?

Ändå har vi utöver bilen bara motorklippare, inte som många andra en bil till, en epa, en snöskoter eller en vattendito, en fyrhjuling eller nåt annat bränslebrännande man kör också när man inte måste, bara på kul.

Under tre dagar i följd denna vecka har jag fått ett litet häfte i min hand. De var ganska kvicka att läsa igenom och kanske värda om inte var sitt så i alla fall ett gemensamt inlägg på min blogg.

Codex Ethicus var det första, det jag fick på måndag. Naturligtvis har det en beskrivande underrubrik: Riktlinjer för tolkning av diakonens och prästens vigningslöften i Luleå stift.

Det har alltid funnits ett motsvarande dokument om hur tidigare präster och nu även diakoner skall uppträda i relation till varandra och andra. Nu är det uppdaterat, aktualiserat och anpassat med till exempel resonemang om sociala medier etc. Det som tas upp finner jag vara OK, till och med mycket bra.

Kan sakna saker som – om jag minns rätt – fanns i äldre varianter men det är inte säkert att det var i Codex Ethicus det stod att Präster lever i äktenskap eller celibat. Det kan ha varit i ett annat 80-90-talsdokument med titeln Präst i Svenska kyrkan – kallat PISK.

Jag tror jag hållit mig inom Codex Ethicus ramar – hitintills. Till och med på min blogg.

Svenska Jerusalemsföreningens tidskrift kom om tisdagen.  Den sänds till prenumeranter samt till alla präster i Svenska kyrkan. Skulle någon prälle läsa det jag nu skriver må denna uppmaning eka i deras skallar: Läs den! Och bli informerad.

I en artikel i detta nr 2 årgång 118 ges på sidan 3 samt sidorna 5-7 information som avslöjar vissa ”kristliga” tyckares osanningar och välrepeterade mytiska fantasifoster. Jag syftar på det stundom i press och inte sällan på sociala medier återkommande svamlet om att man i palestinska skolor och läromedel lär ut judehat. Sådant sägs då och då. Frågar man Källa på det? ges aldrig svar. Naturligtvis är det i detta som alltid att lögnen blir inte sann bara för att den upprepas ofta.

Läs tidskriften! Har du den inte kan du, noble Bloggläsius, via www.jerusalemforeningen.se hitta inte det senaste numret men väl  en massa tidigare. I nr 1 2019 finns artikeln Rabbiner och palestinier granskar läroböcker och i den artikeln hänvisas till en mer teknisk genomgång av undersökningen i ett nummer från 2014 – tror jag det var.

Flammor – profetisk tidskriftkom med onsdagens postgång. Varför jag erhållit den vet jag inte men speciellt läsvärd fann jag den inte vara – annat än som exempel på en del fantasier och överilade slutsatser några drar av händelser i världen och hur de anknyter till bibliska profetior – om man missuppfattar dem. Kvalificerat skräp.

Jo – det här med fotboll och gudstjänst...

I de kommentarer som den 23 juni blev blogginlägget gudstjänsttänk väcktes tankar kring en del parallelliteter mellan fotboll å ena sidan och gudstjänster å den andra. Ämnet är värt ytterligare funderingar.

Man kan se det kvantitativt och jämföra antalet personer som en helg spelar och tittar på fotboll med hur många som går i kyrkor och bönhus – TV-gluttande oräknat. Jag har inga aktuella siffror men för 20 år sedan utföll det till gudstjänsternas fördel.

På samma vis kan man jämföra både fotboll och gudstjänster med biobesök, teater, konserter, politiska möten och en massa annat och dra en och annan lärdom. Inte tu tal om annat. Men att göra så räcker inte för det finns också kvalitativa aspekter på sakerna.

Med kvalitativa saker menar jag inte om det var en bra eller dålig match, konsert eller gudstjänst. Bra och dåligt finns exempel på i alla kategorier. I stället menar jag att det trots likheter och skillnader i grunden finns något annat – en art-skillnad.

• En fotbollsmatch har ett antal aktörer – spelare, coacher, domare – och en publik. Visst är publiken också medagerande med känslor och åsikter men den har inte och skall inte ha någon roll i själva kampen. Publiken är åskådare och spel för tomma läktare är i grunden samma spel som om 40000 tittar på och bränner bengaler – men tråkigare.
• På samma sätt är det på en konsert vare sig det är en stråkkvartett inom ramen för Sommarmusik i kyrkan eller liknande – oftast då utan bengaler och öltält – eller en stor historia med Bruce Springsteen. Aktör eller aktörer agerar. Publikens roll är se, höra och uppskatta – punkt.
• På en biograf är uppdelningen stenhård. Publiken, folket i fåtöljerna, må skratta, gråta, darra eller spy. De agerande skådespelarnas insats påverkas inte ett dugg.

Hur är det då i en gudstjänst, i en Högmässa av svenskkyrkligt snitt?

Den är reglerad som en fotbollsmatch med olika aktörer, roller, funktioner och inslag. Samma spelsystem råder från Ystad till Haparanda - och längre ut i hela vida världen på andra språk och med vissa varianter. I detta liknar Högmässan fotboll – eller varför inte världens näst mest utövade bollsport, den obegripliga kricketen?

Men Högmässan har ingen publik!

Definitionsmässigt!

Visst! Man kan känna sig som publik och vilja vara åskådare när man är där. Agerande kan otänkt eller medvetet göda den känslan. Men man är inte och skall inte vara publik som beskådar händelser. Man är spelare på plan, med i matchen.

Värt att upprepa: Den som firar gudstjänst är inte publik i en föreställning agerad av andra utan har en egen roll och ett eget ansvar att spela. Lika lite som en fotbollsspelare kan lägga av att springa för att i stället bara titta på vad de andra gör ska gudstjänstfiraren smita från sin plats som medspelare i gudstjänstmatchen med Gud mot det gemensamma motståndet. Det är den kvalitativa skillnaden!

Det är därför – pensionärtänker jag sittande på mitt Nebo – viktigt att hålla emot och motverka varje tendens till uppdelning aktör-publik. Den uppdelningen smyger sig lätt in då både den yttre miljön och aktörers agerande (ofrivilligt eller Gud förbjude uppsåtligt) stimulerar teateratmosfär.

Bara kyrkorummet i sig är här ett större eller mindre problem. Naturligtvis då ju större rum desto större problem. Man behöver därför alltid fundera över och agera så att avståndet både vågrätt och lodrätt mellan spelare med enstaka roll – typ en präst – och medspelarna – de som kommit för att fira gudstjänst – uppfattas nära. Hellre närgånget än distanserat.

Upplever medfirarna musikvalet som ett musik-kval må de ansvariga – präst och musiker – återvända till sitt planeringsrum. Jag menar nu inte att allt skall banaliseras men jag tror att upplevelsen trallvänligt är en viktig sak både när det gäller psalmer och liturgi. Är man ny och ovan – som konfirmander till exempel – behövs enkla låtar där det kan kännas kul att åtminstone försöka sjunga med. Samma resonemang som när det gäller körerna. Korister säger ofantligt mycket oftare att de är med för att det är kul att sjunga i kör, inte för att man börjar med Händels Messias eller Johannespassionen av Johan Sebastian. Sånt kommer sedan för de som tycker sjunga är kul och blir också kul, rentav kuligare.

Här kan man fortsätta att lista upp en massa saker som vilka som är betrodda att vara kyrkvärdar och hur de agerar, hur så kallade agendor utformas för att stimulera medfirande, vad göra med mer eller mindre onödiga muntliga anvisningar, stävja eventuellt konferencié-beteende, var liturgen befinner sig och hur denne agerar osv. Jag hoppar över sådant och går direkt på min sista men inte minst viktiga punkt: Förkunnelsen.

Förkunnelsen, eller predikan som det oftast kallas, är en marig sak och jag har förbrutit mig mot mina ideal hur många gånger som helst, kanske rentav vid de flesta tillfällen.

Till sin form är den oftast att någon utsedd talar till de andra som är på plats men det är verkligen inte alltid frågan om tilltal. Och definitivt inte samtal. Naturligtvis har rollen talare-åhörare sin plats men just monologen är knepig. Det blir lätt att man när man pratar till folk pratar på dem, inte med dem och deras tankar. Idealet vore ju en genuin dialog där de som lyssnar meddelar sina funderingar, reaktioner och kanske rentav frågar och invänder. Sådant är svårt men förkunnaren kan i alla fall själv reflektera i saken och med sitt agerande söka få de som hör på att tänka och dra slutsatser mer än att ges del av de slutsatser förkunnaren kommit fram till när denne tänkt – typ.

Passningsspelet behöver alltså förbättras – apropå det här med fotboll och gudstjänst.

Ibland när man funderar, diskuterar och värderar olika saker gör man vettiga jämförelser och ibland mixas verkligen äpplen och päron. Som så många gånger annars behöver man ha flera impulser och kunna ha mer än en sak i huvudet.

Ta till exempel detta med kyrklig effektivitet eller vad man skulle kunna kalla det. Kanske snarare kyrklig ineffektivitet där följande händelse ur självaste verkligheten får vara ett exempel:

Pratade för en tid sedan med en (oppositionell) kyrkopolitiker – detta var inte i Älvsby församling! – som berättade hur samtalet nyligen gått när Kyrkofullmäktige hade ett av sina två årliga möten, det i maj.*

Verksamhetsredovisningen visade en fluktuerande gudstjänststatistik men variationerna sades efter fråga bero på att det centrala nationella systemen numera mäter och rubricerar annorlunda än förr och att allt taget tillsammans nog visade sig vara ungefär som förr men inte exakt.

Samma verksamhetsredovisning visade att på några få år hade antalet konfirmander sjunkit från ca 100 till hälften. Den besvärlige oppositionisten sporde Varför? och Vad görs?.

Vem skall svara när någon ställer sådana frågor?

• Kyrkofullmäktiges ordförande som den formellt högst uppsatte av de demokratiskt folkvalda representanterna?
• Kyrkorådets ordförande som är den som operativt leder det demokratiska församlings-förankrade styrelsearbetet?

Enligt min ringa uppfattning är det någon av dessa som skall ta ordet och formulera klara insiktsfulla och tydliga svar – i alla fall om den vart fjärde år återkommande retoriken kring de förtroendevaldas stora betydelse är ens 20% sann.

Så blev det inte. Inte där det hände och som regel inte på andra ställen heller när liknande (opassande) frågor ställs. Kyrkopolitikerna, som man ska förväntas ha respekt för och nästan beundra, tittar i sina papper på uppgifterna ifråga och tiger. Pinsamheten sänker sig över mötet och kyrkoherden ingrep enligt min sagesperson som en räddande ängel:

Ja, har ni sett! kom det med flackande förvåning i rösten.

Och sedan med mer vag röst: Detta måste vi nog titta på.

När dyligt sker frestas man att snegla på andra sektorer i samhället och stilla undra:

Vad händer om en fotbollsklubb eller hockeylag inte levererar, rasar i tabeller och seriesystem och publiken sviker? Sitter styrelser då som stubbar i orubbat bo? Sportcheferna och coacherna? Eller åker de ut på ett sätt som får defenestrationen i Prag att blekna i jämförelse? – googla defenestrationen i Prag.

Eller för att låna tankar från annat håll:

Hur blir det när ett företag inte förmår behålla sina marknadsandelar, går back och inte förmår tvätta sina siffror? Blir då inte styrning klandrad? Får då inte ledningen flyga och fara – apropå  defenestration.

Man lockas att tänka så och likt många lockelser tror jag man skall ta det varsamt när man faller för den. Visst finns det fog för tankarna och de bör tillåtas och ställas men samtidigt må man inse att en kristen församlings med sitt gudstjänstliv och verksamhet inte är en fotbollsmatch eller ett företag som för en marknad producerar varor och tjänster.

Och om det skall jag fundera framöver.

* Verksamhetsredovisning, bokslut och sådana ting för året innan är normala huvudpunkter i maj-juni. Budget och planer för kommande år är på tapeten i november. Vad som annars aktuellt pågår under året har de flesta i flumläktige som regel ingen aning om.

Midsommarhelgens blåst var hård,

regnet som spön i backen

vräkte sig ner på våran gård.

Myran blev blöt i stacken.

Inne var däremot varm och gott,

barn och barnbarn tillstädes.

Födelsedagsgåvor jag också fått

även om intet sånt krävdes.

Detta måste vara bland de sämsta poem jag någonsin författat men det prickar ändå in hur denna helg – som några anser skall vara nationaldag – har varit. Lugn, sval, skval och lagomt uppvaktande. Mådde som en tomte.

• Yngste sonen kom torsdag kväll.
• Hans storebror med familj kom på midsommarafton som dessutom var min födelsedag.
• Lilla Ava ringde. Hon var i Umeå hos sin farfar och farmor – med sina föräldrar naturligtvis.
• Lilla Lisa ringde också. Dom var hemma i Järvsö.
• Sjuttielva personer grattade på Facebook.

 Barnbarnen Tyra och Adrian på plats samarbetade om bästa hyllningen – bilden.

Som jag nämnde i förra inlägget nebogrubbel 03 avsåg jag att här på bloggen kopiera in ett par kommentarer på Facebook kring det tidigare inlägget nebogrubbel 01. Det gör jag nu och det blir en text som enligt det gamla namngivningssystemet skulle ha hetat nebogrubbel 04.

Den som kommenterade skrev:

Du skrev i ditt blogginlägg att du vill ha tips eller råd eller uppfattningar om vad vi skall kunna göra för att locka gudsfolket tillbaka till kyrkan. Du ville att man skulle skriva det på din blogg men jag hoppas att det går lika bra på det här sättet.

Om man ändrade i svenska kyrkans gudstjänstordning skulle det kunna hjälpa?

Gudstjänster och mässor är ju väldigt mycket ritualstyrda och innehåller samma sak varje söndag året runt oavsett om det är gudstjänst eller mässa. Psalmer, läsning av gammaltestamentlig text, av episteltext och sedan evangelietext med tillhörande predikan. Sedan har vi alltid trosbekännelse, Vår Fader och syndabekännelsen. Har du gått på ett par så kan du rutinerna. Men lockar det verkligen människor inom församlingarna där ju antalet medlemmar med råge överstiger de som medverkar i gudstjänster och mässor. Skulle ett annat upplägg möjligen kunna locka fler deltagare. Bara en tanke vad den nu är värd.

Jag byggde på:

En tanke. Liknar fotboll. Alltid samma sak. 2x11 spelare i 2x45 minuter. Har man sett några matcher kan man tro att det inte kan finnas något mer.

Men det är 60 helgdagar på ett år, över 800 psalmer att välja mellan, olika texter ur Bibeln, olika förkunnelse, aktuella såväl som återkommande böneämnen.

Med detta säger jag inte att man inte skall jobba med gudstjänstens relevans, former och innehåll. Det behövs både djup och enkelhet, igenkännande så man lär sig den utantill och aktualitet som gör en nyfiken. Viktiga saker att rådgöra kring och forma tillsammans.

Kommentatören svarade:

Intressant att en Div 2 match för Damer Norra Norrland lockar i snitt 80 åskådare trots att det är samma speltid, samma planstorlek, samma regler, samma jakt på en boll varje match medan kyrkan lockar betydligt mindre. Man kanske borde göra en enkät bland församlingens medlemmar och fråga vad är orsaken till att de aldrig går i kyrkan. Som det är nu så trampar man på i samma gamla fotspår och antalet besökare stadigt minskar år från år. Eller kan det vara så enkelt att en fotbollsmatch vet man aldrig hur den slutar. Men i kyrkan vet du vad du får. Det kommer aldrig att ske något oväntat. Men går du på varje gudstjänst och mässa i tre års tid då har du varit med och hört alla texter och förmodligen sjungit de flesta psalmer och går du sedan 3 år till då har du gjort allting en gång till. Är kyrkorummet, gudstjänsten eller mässan verkligen det enda stället där man hör hans röst? Jag hade för mig att det kunde man också göra i skogar, berg och dalar.

Kommentarsfältet är öppet!

I min smarta telefon finns en app som heter Anteckningar. Ibland skriver jag där, både kort och långt, både med tanke på att kanske blogga eller utan den tanken. En gammal notering blev aktuell. Denna:

De som sår under tårar

skall skörda med jubel.

Gråtande går de och sår sin säd.

Jublande kommer de och bär sina kärvar.

Nu kom det igen!

I slutet av februari 2018.

En irriterande påminnande.

Bibelversen ovan ut Psaltaren 126.

Den återkommer med en viss regelbundenhet. I alla fall om man följer Tidegärden – vilket jag inte gör annat än sporadiskt då jag klickar på appen, mestadels onsdagar innan Veckomässan. Då hamnar jag i onsdagens Vesper – den av dagens fyra böner man ber i solned-gångstid. Men inte samma varje onsdag. Tidegärden är organiserad i omgångar om fyra veckor med lite olika innehåll. Följer man Tidegärden blir det 7x4x4 andakter plus några till under ett månvarv. Med varianter anpassade till det kristna året blir det kanske – jag har inte räknat – upp mot 150 olika andakter. Psaltaren i Bibeln, den bönbok Jesus och hans följeslagare använde, är hela tiden huvudinnehållet. Skulle man följa Tidegärden komplett ber man hela Psaltaren på en månad, 12 gånger på ett år. Gör man det i 10 år kommer man knappast kunna sluta be Psaltaren.

Jag följer inte Tidegärden exakt. Faktiskt bara som jag nämnde ytterst sporadiskt en och annan onsdag och i närheten av Veckomässan. Men då och då, oftare än slumpen skulle ge det, dyker just de ord jag kursiverat upp om att så under tårar och skörda med jubel.

I kyrkan längtar många efter skörd. Man önskar att människor skall komma till tro, att antalet gudstjänstfirare och bekännare skall öka och föryngras, att Guds hus skall bli fullt. Men varför sker inte detta? Vi har ju gudstjänster! Vi informerar, undervisar, annonserar! Vi söker samla folk! Men skarorna kommer inte när vi ringer. Varför?

Kan det bero på att vi inte sår under tårar?

Beror det på att vi inte gråter, på att tårarna saknas?

Jag är rädd för att det är så. Och observera att jag skriver vi.

Vad är det för tårar som måste till? Säkert flera sorters men jag nämner några. 

• Tårar över synden. Men är inte den tanken passé, snack om synd och sånt? Om sorg över synden som det hette gammalt tillbaka. Och jag menar då sorg hos dem som tror över deras egna synder och brister och deras egen orättfärdighet, inte andras. I så kallade väckelsetider lät de som trodde sig drabbas av syndanöd, sorg över just sin orättfärdighet.
• Tårar för andra. Barmhärtighetens tårar för andra människor. Inte gråtmild sympati utan empatins gråt, medlidandets tårar.
• Tårar av längtan. Längtan att Guds vilja skall ske på jorden likaväl som i himlen.
• Tårar av kärlek. Att med Jesus som modell älska världen tillbaka till Gud?
• Tårar av utmattning. Att vara så trött av att arbeta för Gud och människor att man grinar.
• Tårar av...

Den 19 juni 2019 dök samma Psaltarpsalm upp när jag strax innan Veckomässan – en kollega var celebrant – satt i kyrkan och klickade på min app-arat. Vesper, under året, onsdag vecka 3 kom upp igen! Och med ett par dagars fördröjning fick min gamla text bli ett blogginlägg, lätt redigerat.

Han – och jag 3200 år senare – såg samma sak från Gilead ända till Dan, hela Naftali, vidare Efraims och Manasses land och hela Judas land ända till havet i väster, Negevöknen och Jordanslätten, dalen där Jeriko, Palmstaden, ligger, och ända ner till Soar.

Vad Moses tänkte förtäljer inte berättelsen. Jag minns att jag tänkte vad han kunde ha tänkt:

Så ynkligt! 40 år i öknen för DETTA! Och innan 40 år som tjänstehjon åt svärfar. Och innan det 40 år som prins av Egypten. För DETTA! JAG DÖR!!

Och sedan tänkte jag själv:

Det står att Herren begravde Moses på Nebo. Tacka katten för det! I detta block- och stenskravel kan bara Den Allsmäktige själv få till ett hål.

Moses på Nebo har återbesökt mitt hjärnkontor den senaste tiden. När bloggkompisen tobbe lindahl – länk långt nere till höger – avskedspredikade för ett par veckor sedan handlade texten ur Gamla testamentet om Moses och Josua (Femte Moseboken kapitel 31 verserna 6-8) och sedan har det gnagt sig fast. Och nya frågor flutit upp:

• Blev han begravd av Gud? Var exakt?
• Hur länge satt han där innan?
• Vad tänkte han under tiden? På det som varit? På fortsättningen utan honom? På något annat?

Här är Bibeln obarmhärtigt barmhärtig när den inte besvarar mina frågor. Den lämnar mig (och andra) med bara en ledtråd. Det enda jag/vi får reda på är att Moses såg ut över landet från Gilead ända till Dan och så vidare.

Det betyder att han såg ut över framtiden!

Han såg mot Guds folks framtid men utan honom själv!

Jag tror det gömmer sig en poäng i detta att Moses, som väl kunnat titta tillbaka på en massa saker, ändå inte hade sådant och sig själv utan i stället folket och framtiden i fokus. Han hade kunnat titta tillbaka på vandringen genom Moab och amalekiternas område. Eller på hur Röda havet klövs eller på eld och dunder på Sinai och den efterföljande guldkalvsschottisen och allt möjligt annat. Men att Moses såg framåt om framtiden utan honom är det enda som nämns.

Den nya ledaren Josua behövde inte ha Moses på axeln – han fanns ju inte kvar.

Folk kunde inte vända sig till honom de var van vid – han fanns ju inte kvar.

Men Josua och folket fanns kvar hos Moses – i tankarna alltså – där han satt på Nebo och såg ut över det land de skulle gå in i och vad de hade framför sig.

• Tänk om han satt där en tid – välförsedd med nestjääla som är dialekt för matsäck – och såg folket gå inte över utan genom vårflodsvattendraget Jordan.*
• Tänk om han såg röken från Jeriko när den kampanj han inte var med i började.
• Tänk om det i hans hjärna malde goda råd om samtids- och framtidslösningar den nya ledningen borde inse och beakta men som han nu inte hade möjlighet att ge. Nu var han ju förbrukad – det som heter emeritus på finspråk – och ersatt av annat folk.
• Tänk om...

Jag är emeritus och ägnar mig som Moses – inga jämförelser i övrigt – åt en del nebogrubbel, alltså funderingar kring kyrkans och församlingens samtid och framtid utan mig i aktiv anställd gärning. Mina skriverier i saken här skulle kunna få en egen kategori men kategorin Församling får duga tills vidare. Rubriken eller underrubriken nebogrubbel med ett nummer får räcka och detta var nummer 01.

Bloggen har ett kommentarsfält. Det är nu – detta är en utmaning! – öppet och lämpat för andras nebogrubbel kring Gudsfolkets framtida öden och äventyr samt åsiktsutbyten kring sådant.

Ramen är vid i sådan mening att man inte måste vara förbrukad för att bidra, inte heller att man har eller haft någon sorts position eller roll i kyrka och församling. Alla inbjuds att långt eller kort kommentera.

Ramen är lätt försnävad till att röra sig om Gudsfolket som den Kristna kyrkan lokalt, regionalt, nationellt och globalt och hur dess från Gilead ända till Dan och så vidare ser ut? Utan att vara så kallad ersättningsteolog vill jag sådant skall vara fokus, inte judarna som ett Guds folk, staten Israel och situationen i Mellanöstern. Med det har jag inte sagt att sådant inte är viktigt men tänker att det kan samtalas kring i och utifrån andra blogginlägg – kanske.

Skriv därför, noble Bloggläsius, dina nebogrubblerier om vad du ser vara viktiga och vettiga framtidsvägar vad gäller församlingars Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission med syftet att människor skall komma till tro på Kristus och växa i den tron.** Risker och faror kan också komma med bara det inte blir veklagan över ett moras man tycker sig sitta i. Jag förbehåller mig rätten att varsamt redigera i eller radera en i mina ögon olämplig kommentar – men talar då om att så skett. En kommentar kan – alltså kan – också transponeras till inlägg med rubriken nebogrubbel och ett nummer men då med tillägget G för gäst.

*  I början av Josuas bok nämns att folket var passivt till dess Moses var död. Väl vetande detta tillåter jag mig i alla fall att fantisera lite.

**  De kursiva orden är ur Svenska kyrkans regelverk men fritt återgivna ur minnet.

Först ett meddelande:

Kapningsdramat är över!

Jag har tagit tillbaka min blogg.

Det är jag, inte ett barnbarn, som nu styr vad som skrivs.

Skrev man bättre böcker förr?

Frågan har inställt sig när jag pö om pö sakta och sporadiskt tagit mig genom något som kan rubriceras som olovandes lånat, tjuvgods eller krigsbyte. Detta något är en bok på drygt 400 sidor jag fann i Hemavankyrkan när jag i våras var fjällpräst där. I blogginlägg den 6-12 april berättade om veckan där. På något sätt hamnade den gedigna boken Den svenska bibeln – ett 450-årsjubileum i bilen när vi for hem. Den gavs ut på Proprius förlag 1991.

Ägnar man sig nu åt lite matematik och subtraherar 450 från 1991 landar man på 1541. Det var året då man för första gången på ett titelblad kunde läsa Biblia – Thet är All then Helgha Scrifft på Sswensko. Tryckt i Opsala 1541 men med ännu äldre typsnitt än vad mitt ordbehandlingsprogram innehåller.

Det var alltså för ungefär 30 år sedan man skrev innehållet i Proprius-bokens gedigna kapitel. De 24 författarna var i den tiden ”tunga” typer – nästan idel professorer och i alla avseenden rejält initierat fack-folk. De medverkade med uppsatser som i boken satts in under några övergripande teman.

1. Bibelöversättning i Sverige med Bibelöversättningsarbete i det medeltida Sverige, Bibelns historia efter reformationen, Mot 2000-talets bibel. [Carl-Gustaf Andrén, Bo Johnson, Christer Åberg]
2. ”I begynnelsen fanns Ordet” med Jesus talade – evangelisterna skrev, Den äldsta kristna perikopordningen, Grundtexterna som underlag för de svenska översättningarna. [Birger Gerhardsson, Per Beskow, Harald Riesenfeld]
3. Bibeln i historien med Vasakungarna och bibeln, Bibel och politik, Bibeln i juridiken, Bibeln inom väckelserörelserna. [Kurt Johannesson, Karl-Gustaf Hildebrand, Göran Inger, Harry Lindström]
4. Bibeln i språket och litteraturen med Kring det svenska bibelspråkets historia och sedan kopplade till en underavdelningen om Svenska akademien Bibeln och Akademien, Anförande vid högtidssammankomsten 1972, Att läsa bibeln i kyrkan, Bibeln i psalmboken, Bibeln i nutida litteratur. [Lars Wollin, Sture Allén,Karl Ragnar Girow, Gunnel Vallquist, Olle Nivenius, Jean Paillard]
5. Bibeln i kyrkokonst och folkkonst med Bibeln i svensk kyrkokonst, Bibeln på bondens vägg. [Anna Nilsén, Nils-Arvid Bringéus]
6. Bibeln utanför Sverige med Den svenska bibeln i Finland, Den svenska Bibeln i USA, Översättning i missionen. [Lars Huldén, Robert Murray, Walter Persson]
7. Bibeln i nuet med Bibelbruket i vårt land, Reflexioner kring bibeln i data-och kommunikationssamhället. [Göran Gustafsson, Jan-Arvid Hellström]

Alltsammans är intressant för den som är är nyfiken på historia, bibel och kristen tro – eller bara något ur den trefalden. Faktaspäckat och innehållsrikt. Letar man matnyttigheter för dagen eller uppslag till kommande söndagspredikan eller nåt liknande kammar man dock noll men man blir grundkunnigare om saker och ting.

Det är alltså snart 30 år sedan boken kom – inte bibeln alltså utan Den svenska bibeln – ett 450-årsjubileum. Det var 10 år efter att Nya Testamentet kom ut i nyöversättning – Gamla testamentet kom inte förrän 1999. Tillsammans blev NT81 och GT99 till Bibel 2000 som används idag.

Skall jag peka på något förutom det historiska får det bli det näst sista kapitlet – Bibelbruket i vårt land. Det bygger på undersökningar som gjordes under 1980-talet och är väldigt tanke-väckande. Redan då, liksom tidigare, var egen bibelläsning en mycket marginell företeelse hos svenskar i gemen. Det sågs som en utmaning för 30 år sedan och den utmaningen har i sanning inte blivit mindre nu en generation senare.

Vad gäller det allra sista bidraget har verkligheten definitivt överträffat dikten.

Man skrev bra böcker förr!

I alla fall blir det mitt svar på min egen inledande fråga. Den svenska bibeln – ett 450-årsjubileum är en sådan bra bok. När jag googlade såg jag på www.bokus.se att den fortfarande finns i några överblivna exemplar och kan köpas för en billig penning.

Rekommenderas som en väl använd knapp 100-lapp!

PS: Jag norpade boken. Att återställa eller icke återställa – det är (den existentiella) frågan.

Hej!

Jag heter Ava!

Jag har vadderat morfars tankar!

Eller heter det invaderat?

Klart mjuk i huvet är han i alla fall.

Det är spännande detta med att vara barnbarn. I alla fall till en som har en blogg. Som morfar har. Eller mogga som min kusin Lisa kallar honom. Storkusinerna Tyra och Adrian kallar honom farfar. Det måste vara fel. Farfar är ju Peter som bor i Umeå – vars det nu ligger. Eller så är han nån annan.

Jo – det här med att morfar har en blogg kan vara värt att nämna lite mer om. Inte hur han bloggar rent schännerellt – hur det nu stavars Naturligtvis inte! Det blir så mycket ointressant då. Det jag menar är värt att nämna är hur man kan påverka den – om man är barnbarn, alltså. Det finns två sätt: stoppa den och forma den.

Att stoppa hans bloggande är inga problem. Det gäller ju bara att ge honom något att göra så att han inte hinner. Förra veckan hade jag flera dagar på mig. Jag och mamsen kom på söndag. Från och med onsdag skulle mamma jobba och pappa var bortrest. Mormor jobbade också så morfar var helt i mitt allsmäktiga våld i ett par dagar. Sånt stoppar bloggeri ska jag säga! Dessutom mycket enklare nu än förr. Jag kan ju krypa och ta mig dit jag vill. Slipper ligga som en passiv plopp där de vuxna vill. Låt mig nu ge ett blogg-stopps-exempel:

Det finns sladdar överallt! Vuxna verkar gilla sånt. Det finns så kallade kontakter där sladdar sitter fast i väggen. Det får inte jag hålla på med! När jag kryper dit spänner dom – åxå snällmorfar – blicken i mig och säger med skarp ton Nej! Vad tror han jag är? En vovve?

Vid detta Nej! ser jag förvånad och oskyldig ut. Rör mig inte en tum – annat än möjligen en halv i riktning mot kontakten. Nej! säger han igen och skakar nu på huvudet så det nästan släpper från kotpelaren. Jag tar två centimeter till. Då kommer gubben, lyfter upp mig och placerar mig på något annat ställe som han tror jag tycker är spännande. Och det är det ju. Det finns ju sladdar där också. I närheten. Det finns ju sladdar överallt. Skyll dig själv att bloggeriet kommer på sladden, gubbtjyv!

Jag kan också forma morfars blogg. Jag gör det telepatetiskt. När jag sover tar morfar ner garden och då kan jag skicka mina insikter in i honom så han får något viktigt att skriva om – när han någon gång får tid. Jag kan till och med ibland styra hans tangentbordsfingrar om han skulle passa på att försöka skriva just när jag sover. Det hinner han mestadels inte då han ju måste använda respiten till att städa ihop det värsta av min vakna framfart – eller tuppa av själv.

Jag planterade en insikt i morfar. Eller en åsikt, alltså min åsikt att Han är intelligent men inte särskilt smart. Jag kom fram till det när jag märkte hur han agerade när jag åt. Såhär var det:

Jag får min mat upplagd i en tallrik. Jag äter själv när det är hyfsat fast materia det är frågan om. Gröt å fil å sånt intar jag med assistans men för fast föda brukas Tummetott-Slickepott-Långeman-Gullebrand-och-lilla-Vickevire som en ändamålsenlig verktygslåda. Bestick använder jag inte! Ingen bestickning i världen kan få mig att rata pincettgreppet Tummetott-Slickepott eller skyffling med hela femfingerkardan.

Det kom någon sorts fiskfärs och gröna ärtor i tallriken. Till en början intresserade färsen mig inte ett dugg. Inte ärtorna heller. Tallriken är mycket intressantare. Den har en sugpropperi-anordning som gör att den kan pressas fast mot bordet och inte svara på mina önskemål om var och hur den ska stå. Besvärlig i sig men lätt övervunnet. Där jag brukar vara satt har mamma, moster Johanna, morbror Jonatan, morbror Daniel och mina kusiner Tyra, Adrian och Lisa med bestick – idiotiska pinaler – hackat i bordsskivan till den grad att sugproppen inte håller tätt.

Alltså kan jag bestämma och tömmer självklart tallriken på bordet! Får mycket bättre överblick. Mormor hade försökt pressa fast servisen på nåt sorts tätare plastunderlägg men det hindret forcerade jag lätt. Morfar blev i detta en besvärligare typ. Han tog fram en mormor-platta – det ska nog vara marmor – och då satt sugproppen som berget. Plattan var dessutom tung som berget. Färsen och ärtorna blev kvar i tallriken och morfar hade visat sig vara intelligentare än jag trodde.

Men inte smart! Jag gillar ärtor men den där fiskfärsen klarar jag av att låta bli. Den fyller bara de vettiga funktionerna utöst och utspottad. Konfronterad med denna kulinariska värdering blandade morfar färsen och ärtorna i tanken att det gröna skulle lura med sig det grå. Så hjärndött! Mat kan ju separeras i munnen innan man skickar iväg den så det blev bara ännu kladdigare och än mer fiskluktigt i hela köket.

Efter den lunchen mumlade morfar nåt om högtryckstvätt – men det vet inte jag vad det är.

Jag var alltså hos morfar i flera dagar och hindrade honom att flitigt och hängivet skriva på sin blogg. Känns då ganska ärtigt att här, efter telepatetisk påverkan, kunna bidra med lite snille och smak. Hur det varit sedan jag for hem får morfar berätta själv.

Det kan man råka ut för – alltså det rubriken anger.

Morfar – det är jag – är utkörd ur sitt eget ägandes kök för att inte genom diverse hushållssysslor vara ett störande distraherande fängslande och imponerande inslag när lilla Ava skall pillra i sig sin lunch. Det är pillra hon gör. Pincettgrepp på ärtor, majskorn, frikadeller och annat. Kräver koncentration som inte hela tiden låter sig förenas med en morfar i köket – i alla fall om han pysslar med något annat.

Jag har nämligen bakat idag. Som bilden visar.

Jag har experimentbakat.

Som jag tidigare berättat gjorde gruppen från Älvsbyn när den/vi var på Samos en dagsutflykt till Patmos. I en butik uppe vid klostret såg jag ett av de tre runda föremål bilden visar – det översta. Jag gissade vad det var och jag gissade rätt. Samtal med kvinnan som stod för butiken bekräftade att det var en stans man använder när man bakar bröd för Mässan. Eller som det heter på grekiska men med latinska bokstäver Eukaristin.

Hon förtalte vidare att hon och andra damer hade tockenadära stansar, bakade hemma och tog brödet till gudstjänsten. Inte centrala församlingsinköp alltså! Hur man gör med vinet pratade vi inte om.

Tanken är ju egentligen bra! Församlingen gör i ordning på samma sätt som Jesus följeslagare den natt han blev förrådd var dem som ställde i ordning för måltiden. Folket bär fram, offererar, det materiella som de för ändamålet vigda prästerna sedan tar av, tackar, bryter och ger åt dem som vill ta emot – då Jesus kropp och blod.

Om det är flera som har med sig bröd...? undrade jag. Sparas det?

Nej. De som firat gudstjänsten äter upp allt efteråt – som en enkel måltid blev svaret.

Fiffigt! Mässa och kyrkfika i ett! blev min tanke. Alla blir kumpaner – ordet betyder de som delar bröd – både i dess konsekrerade form som är Kristus sanna kropp och dess allmänna.

Jag sa att jag ville försöka den seden hemma och köpte stansen. Damen i butiken sänkte priset från 20 €uro till 15. Jag vet inte om det var min tanke eller min prästskjorta som betydde 25% – eller om det bara var hennes prutmån för att bli av med pjäsen. Jag vet inte och det spelar ingen roll.

I de ortodoxa kyrkorna använder man jäst bröd i Eukaristin. I väst brukas bröd som inte har jäst i tanken att det skall vara så likt som möjligt det bröd Jesus använde vid sin sista måltid innan lidandet och döden – osyrat bröd bakat på fint vete, vatten, något korn salt, lite olivolja.

En del har rejäla problem med gluten. Fler har inte rejäla problem men känner i alla fall panik för gluten. Ytterligare fler känner oro för dem kanske har problem liksom för dem som känner eller kanske panik. Av den anledningen bakar man numera på Ersta i Stockholm – som gör nattvardsbröd för leverans till största delen av Svenska kyrkan – ett helt vete-fritt bröd. Det ogillar jag och menar då inte smaken – som i alla lägen är i det närmaste obefintlig. Det är själva tilltaget att som ofta görs bara rakt av rata och se som olämpliga de materiella varor Jesus själv tyckte han kunde använda som jag ogillar. På samma sätt tänker jag när det i Mässan kommer till frågor om riktigt vin, druvjuice eller – Gud förbjude – hallonsaft.

Det finns ju glutenfritt vete!

I Älvsby kyrka används glutenfria veteoblater producerade på annat håll än Ersta (samt riktigt vin). Allergihyllan i lokala Cooperativabutiken har tre sorters mjöl med vete utan gluten. Den vänstra av kartongerna vi hemma sedan yngsta svägerskans senaste besök – hon är grundligt glutenintolerant. Med det mjölet har jag experimentbakat men är tveksamt till resultatet hittills. Kanske handlar det om att knåda vidare eller något med gräddningen. Skall återvända till ”labbet”.

Min tanke är att använda det i Veckomässan i morgon 18.30 för att sedan passa stansen vidare till någon annan som vill baka till nästa Veckomässa – typ. Som då lämnar vidare....

Förresten: Efter mässan – då vinet också kommer att det speciella nattvardsvin man gör på Samos – återträffas gruppen som gjorde resan och andra intresserade för eftertankar och eventuella framtidsplaner.

Jag erkänner!

Jag glömde bort Annandag Pingst, en kyrklig helgdag som inte samtidigt är allmän helgdag det vill säga röd dag i almanackan. Riktigt skämmigt. 

En förmildrande omständighet kan vara att Ava är hos morfar och mormor, alltså hos mig och min Primärhustru. Ava är 11 månader flickebäjbis och kom på Pingstdagen med din moder. Skall "inskolas" för att vara morfarsvakt i slutet av veckan då hennes mamma och mormor jobbar och pappan är bortrest. Ett så förnämt besök distraherar från fokus på Annandag Pingst men det är lite skämmigt i alla fall. 

Jag brukar ibland lusläsa kyrklig annonsering för hela Pite Älvdal och då notera hur det på flera håll och kanter slarvas med Kyrkans år. Inför Pingsten gjorde jag det inte men vad gäller Kristi Himmelsfärds dag läckte jag lite galla här på min blogg under rubriken kyrkligt förfall med frågetecken. 

Hur det var Annandag Pingst vet jag alltså inte men i Älvsbyn var det OK med gudstjänst i kyrkan 18.30. 28 närvarande. Om man ska räkna det som "bra" firartal har jag ingen åsikt men vad som var bra var att det var - gudstjänst alltså. 

Och skämmigt att själv glömma det. 

Pingstdagen var det dubbla gudstjänster med sammanräknat en god bit över 300 firare. Kanske kom själva pingsttemat lite på undantag då det i bägge fallen rörde sig om Mässa med konfirmation. Antalet konfirmander var så högt att man inte rymt alla och allas anhöriga vid en gudstjänst utan valde att dubblera. Jag gick till den klockan 10 men inte till den andra klockan 14. 

Viktigt och väl genomfört av ungdomar och ledare men naturligtvis både svårt och utmanande då det absoluta flertalet närvarande inte firar gudstjänst utan mer går in för att "vara publik". 

I mitten av juli förra året skrev såhär i en fotnot här på min blogg:

• Att jag inte klagar över värmen vilar på ett beslut jag tog för en massa år sedan under en militär repmötesövning uppe i Tjottaheitti. Då var kylan så ihållande och kraftig så att den förutom att skapa myteri på repgubbeförbandet fick mig all lova att aldrig så länge jag befinner mig i fosterlandet klaga över värmen. Det löftet har jag hållit och håller än. Jag klagar inte men är kanske lite tyst i saken.

Det var varmare juli 2018 men värmen var inte lika plötslig som nu. Visst var början av maj så varm att jag hade shorts en och annan dag och på Samos den 12-19 samma månad var knän framme ett standardutförande men hemma igen har det varit långben hela tiden – fram till igår. Och idag. Nu är det sådär 27-28 grader vilket dock är nästan 10 grader svalare än i mitten av juli förra året.

Läsa – i skuggan – är är inte dumt varma dagar.

Läsa ut en bok är desslikes bebloggansvärt.

Och det har jag nu gjort. Pyrrhos – segraren som förlorade skriven av antikvetaren Allan Klynne. Den är på ca 400 sidor, har ISBN 978-91-1304961-8 och visar verkligen hur man kunde koka soppa på en spik.

En sådan seger till och jag är förlorad!

Det lär fältherren Pyrrhos (319-272 före Kristus) ha undsluppit sig efter ett slag i södra Italien där motståndarna var ett par romerska legioner. Han lär ha undsluppit sig de numera bevingade orden men inte enligt författare och historieskribenter från antiken. Repliken är faktiskt ett hitte-på av tyska forskare på 1800-talet – så vet du det, noble Bloggläsius.

Källmaterialet kring Pyrrhos är en och annan inskription samt författare som plitade ner sina ting några eller ännu fler hundra år efteråt och med avsikter stämda för sin egen tid. Så är det generellt med så kallade antika och romerska historieskrivare – vars skrifter bara finns i få fragmentariska och sena kopior. Annat är det med Nya testamentet skrifter som författade nära i tiden och finns i ett otal tidiga handskrifter.

Kan man med löst källmaterial sluta sig till vad som hände? Ja, menar Allan Klynne – med reservation för att bilden blir oklar och inte fullständig.

Kan man med bra källmaterial sluta sig till vad som hände? Ja, säger bloggaren understödd av de absolut flesta Bibel- och historieforskare – med tillägget att allt för den skull inte är glasklart.

Antikens historia är i sig intressant och därför rekommenderar jag Pyrrhos – segraren som förlorade. Min rekommendation blir dubbel då just historieskrivning, källors trovärdighet och författares motiv är andra-plans-tankar värda att tänka.

Baksidestexten lyder:

Vid två års ålder gömdes han undan bland ”barbarer” för att inte bli mördad i ett blodigt tronföljdskrig. Som tolvåring utropades han till kung över Epiros i nordvästra Grekland. Världserövraren Alexander den stores syssling uppfattades av många som ett framtidshopp, men betraktades av andra som ett hot mot den ömtåliga maktbalansen runt Medelhavet...

Pyrrhos (319-272 f.Kr.) verkade i en orolig tid då gamla imperier föll och nya kom till. Trots att samtiden hyllade honom som en av tidens främsta fältherrar har eftervärlden placerat honom bland historiens förlorare. Men var Pyrrhos kamp mot Makedonien, Rom och Karthago verkligen erövringskrig eller snarare fredsbevarande insatser som gick fel? Känd för sina pyrrhussegrar – kostsamma framgångar utan egentligt resultat – har den karismatiske ledaren, djurvännen och omtänksamme familjefadern blivit till en parentes i både Greklands och Roms historia. Vad var det egentligen som hände?

I sin skildring av Pyrrhos dramatiska liv visar antikvetaren Allan Klynne hur segrarna har skrivit om och förvrängt den verkliga historien. Legender, skrönor och litterära konventioner gjorde att greker och romare i efterhand skapade en tillrättalagd historiesyn. Etnicitet, kulturella motsättningar och politiska ideologier spelade alla in när ”outsidern” Pyrrhos förvandlades till en äventyrare och förlorare.

Jag var till Luleå idag, söndagen mellan Kristi Himmelsfärds dag och Pingstdagen. Det är – som den präst som förkunnade så kärnfullt uttryckte det – den söndag under det kyrkliga årets så kallade fest-rika del då inget händer med och kring Jesus. Till Jul firades hans födelse som tippar in på nyår och trettonhelg. Långfredag och Påsk står hans lidande, död och uppståndelse på programmet och i förrförrgår hans himmelsfärd. Om en vecka är det Pingst men idag är det väntans tider – typ.

Trots att det då inte hände något speciellt med Jesus räckte det till en predikan om – jag gissar – 22 minuter. Det var i Hertsökyrkan det var så. När jag körde dit och kom till den plats där det förr i världen fanns en liten handelsträdgård strax innan den stora begravningsplatsen med gravkapell tänkte jag: Här gick gränsen mot vildmarken när jag bodde i stan!

Då bestod Hertsön av skog, några större bondgårdar och sommarstugor. Numera är det sedan flera år en stadsdel med mer folk än Älvsbyn, affär,skola, kyrka, idrottsplats och ho vet allt.*

Min kompis tobbe lindahl – länk till hans blogg finns långt nere till höger – avskedspredikade denna söndag inget händer. Vi är födda samma år och kom i samma klass från årskurs tre i småskolan till och med ettan på gymnasiet då han bytte från natur till samhälls. Lite i otakt kom det sedan att bli på grund av arbete (i hans fall) och totalförsvarsplikt (i bägge våras fall). Resultatet av hältan blev att han kom att prästvigas ett år efter mig – alltså för 40 år sedan. Genom alla år har vi haft kontakt – definitivt mer än att vi bägge på våra bloggar länkar till den andres.

Jag gick i pension förra sommaren efter mina 40 år. Nu var det hans tur och det var anledningen till min Luleåresa.

Jag gissar att vi var ett 70-tal i kyrkan. Jag satt längst bak och tänkte: Jag är nog den i rummet som känt Tobbe längst. Att det var fel fattade jag när jag såg hans mamma, moster och morbror. I sporten maraton-tobbe-kännedom blev jag alltså bara fyra.

Jag ogillar att recensera gudstjänster och säga Bra eller Dåligt eller liknande. Det blir så tomma ord – men den var Bra. Kvalitet rätt igenom. Genomtänkt. Seriöst. Gemensamt om man ser till samspel och växelverkan präst-församling-musiker. Inget fokus alls på honom som nu genom att sluta sin anställning löpt sin sträcka i den lokala komminister-stafetten. Personkulten fick anstå.

Efter gudstjänsten blev det fika och sedan återsamling i kyrkorummet för avtackning – alltså Tobbe i centrum. Domprosten agerade toast-master och jag fick helt ovarnad eller varslad erfara vad det är att bli tillsagd av domprosten. Hon inledde med att rätt och slätt beordra fram mig för att säga något. Då lydnad för överheten är en dygd – för så vida den inte befaller något Gud förbjuder – var det bara att steppa fram, presentera sig och tala oförberedd.

Helt nollställd kände jag mig inte – naturligtvis. Jag har ju för egen del avtackats i Älvsby församling två gånger, senast för ett år sedan. Man ser ju hur det har gått. Det verkar inte funka alls. Jag är ju i alla fall till en del kvar i ruljansen.** Detta till trots gav jag en lite reflexion kring att den som går av ska ge plats för den som går på.

Jag tog exempel ur den text ur Gamla testamentet som lästs i gudstjänsten om när Moses lämnade in och fortsättningsuppdraget blev Josuas. Det sista Moses då är med om är att med berget Nebo som utsiktsplats få en vision av vad det skulle bli utan honom. Sedan tar Gud hand om honom och Josua får leda ifred utan Moses på axeln. Likadant är det när Elisha axlat Elias mantel. Jag tror dock att man inte ska räkna med gudomliga ingripanden av den typ de emeritusarna blev utsatta för – bli upptagen till himmelen – men en sensmoral kan vara att efterträdaren och den framtida församlingen ska slippa att företrädaren spökar.

Andra talade. Tobbe också. Mitt intryck av hans gärning är att den präglats av målmedvetet småskaligt arbete med Mässan i centrum. Det är hans ideal – liksom mitt – och det enda som ger genuin kyrklig förnyelse och tillväxt.

*  Stadsdelarna Porsön och Björksgatan fanns inte heller. Det är samma sak där. På Björks har man till och med hunnit lägga ner den kyrka som byggdes under tiden jag läste i Uppsala.

**  Dock är det nog också så att Svenska kyrkan på många håll inte skulle funka om inte hyfsat pigga pensionärer i större eller mindre utsträckning står till förfogande.