stigstrombergsson

Jag var till Luleå idag, söndagen mellan Kristi Himmelsfärds dag och Pingstdagen. Det är – som den präst som förkunnade så kärnfullt uttryckte det – den söndag under det kyrkliga årets så kallade fest-rika del då inget händer med och kring Jesus. Till Jul firades hans födelse som tippar in på nyår och trettonhelg. Långfredag och Påsk står hans lidande, död och uppståndelse på programmet och i förrförrgår hans himmelsfärd. Om en vecka är det Pingst men idag är det väntans tider – typ.

Trots att det då inte hände något speciellt med Jesus räckte det till en predikan om – jag gissar – 22 minuter. Det var i Hertsökyrkan det var så. När jag körde dit och kom till den plats där det förr i världen fanns en liten handelsträdgård strax innan den stora begravningsplatsen med gravkapell tänkte jag: Här gick gränsen mot vildmarken när jag bodde i stan!

Då bestod Hertsön av skog, några större bondgårdar och sommarstugor. Numera är det sedan flera år en stadsdel med mer folk än Älvsbyn, affär,skola, kyrka, idrottsplats och ho vet allt.*

Min kompis tobbe lindahl – länk till hans blogg finns långt nere till höger – avskedspredikade denna söndag inget händer. Vi är födda samma år och kom i samma klass från årskurs tre i småskolan till och med ettan på gymnasiet då han bytte från natur till samhälls. Lite i otakt kom det sedan att bli på grund av arbete (i hans fall) och totalförsvarsplikt (i bägge våras fall). Resultatet av hältan blev att han kom att prästvigas ett år efter mig – alltså för 40 år sedan. Genom alla år har vi haft kontakt – definitivt mer än att vi bägge på våra bloggar länkar till den andres.

Jag gick i pension förra sommaren efter mina 40 år. Nu var det hans tur och det var anledningen till min Luleåresa.

Jag gissar att vi var ett 70-tal i kyrkan. Jag satt längst bak och tänkte: Jag är nog den i rummet som känt Tobbe längst. Att det var fel fattade jag när jag såg hans mamma, moster och morbror. I sporten maraton-tobbe-kännedom blev jag alltså bara fyra.

Jag ogillar att recensera gudstjänster och säga Bra eller Dåligt eller liknande. Det blir så tomma ord – men den var Bra. Kvalitet rätt igenom. Genomtänkt. Seriöst. Gemensamt om man ser till samspel och växelverkan präst-församling-musiker. Inget fokus alls på honom som nu genom att sluta sin anställning löpt sin sträcka i den lokala komminister-stafetten. Personkulten fick anstå.

Efter gudstjänsten blev det fika och sedan återsamling i kyrkorummet för avtackning – alltså Tobbe i centrum. Domprosten agerade toast-master och jag fick helt ovarnad eller varslad erfara vad det är att bli tillsagd av domprosten. Hon inledde med att rätt och slätt beordra fram mig för att säga något. Då lydnad för överheten är en dygd – för så vida den inte befaller något Gud förbjuder – var det bara att steppa fram, presentera sig och tala oförberedd.

Helt nollställd kände jag mig inte – naturligtvis. Jag har ju för egen del avtackats i Älvsby församling två gånger, senast för ett år sedan. Man ser ju hur det har gått. Det verkar inte funka alls. Jag är ju i alla fall till en del kvar i ruljansen.** Detta till trots gav jag en lite reflexion kring att den som går av ska ge plats för den som går på.

Jag tog exempel ur den text ur Gamla testamentet som lästs i gudstjänsten om när Moses lämnade in och fortsättningsuppdraget blev Josuas. Det sista Moses då är med om är att med berget Nebo som utsiktsplats få en vision av vad det skulle bli utan honom. Sedan tar Gud hand om honom och Josua får leda ifred utan Moses på axeln. Likadant är det när Elisha axlat Elias mantel. Jag tror dock att man inte ska räkna med gudomliga ingripanden av den typ de emeritusarna blev utsatta för – bli upptagen till himmelen – men en sensmoral kan vara att efterträdaren och den framtida församlingen ska slippa att företrädaren spökar.

Andra talade. Tobbe också. Mitt intryck av hans gärning är att den präglats av målmedvetet småskaligt arbete med Mässan i centrum. Det är hans ideal – liksom mitt – och det enda som ger genuin kyrklig förnyelse och tillväxt.

*  Stadsdelarna Porsön och Björksgatan fanns inte heller. Det är samma sak där. På Björks har man till och med hunnit lägga ner den kyrka som byggdes under tiden jag läste i Uppsala.

**  Dock är det nog också så att Svenska kyrkan på många håll inte skulle funka om inte hyfsat pigga pensionärer i större eller mindre utsträckning står till förfogande.