stigstrombergsson

Hej!

Jag heter Ava!

Jag har vadderat morfars tankar!

Eller heter det invaderat?

Klart mjuk i huvet är han i alla fall.

Det är spännande detta med att vara barnbarn. I alla fall till en som har en blogg. Som morfar har. Eller mogga som min kusin Lisa kallar honom. Storkusinerna Tyra och Adrian kallar honom farfar. Det måste vara fel. Farfar är ju Peter som bor i Umeå – vars det nu ligger. Eller så är han nån annan.

Jo – det här med att morfar har en blogg kan vara värt att nämna lite mer om. Inte hur han bloggar rent schännerellt – hur det nu stavars Naturligtvis inte! Det blir så mycket ointressant då. Det jag menar är värt att nämna är hur man kan påverka den – om man är barnbarn, alltså. Det finns två sätt: stoppa den och forma den.

Att stoppa hans bloggande är inga problem. Det gäller ju bara att ge honom något att göra så att han inte hinner. Förra veckan hade jag flera dagar på mig. Jag och mamsen kom på söndag. Från och med onsdag skulle mamma jobba och pappa var bortrest. Mormor jobbade också så morfar var helt i mitt allsmäktiga våld i ett par dagar. Sånt stoppar bloggeri ska jag säga! Dessutom mycket enklare nu än förr. Jag kan ju krypa och ta mig dit jag vill. Slipper ligga som en passiv plopp där de vuxna vill. Låt mig nu ge ett blogg-stopps-exempel:

Det finns sladdar överallt! Vuxna verkar gilla sånt. Det finns så kallade kontakter där sladdar sitter fast i väggen. Det får inte jag hålla på med! När jag kryper dit spänner dom – åxå snällmorfar – blicken i mig och säger med skarp ton Nej! Vad tror han jag är? En vovve?

Vid detta Nej! ser jag förvånad och oskyldig ut. Rör mig inte en tum – annat än möjligen en halv i riktning mot kontakten. Nej! säger han igen och skakar nu på huvudet så det nästan släpper från kotpelaren. Jag tar två centimeter till. Då kommer gubben, lyfter upp mig och placerar mig på något annat ställe som han tror jag tycker är spännande. Och det är det ju. Det finns ju sladdar där också. I närheten. Det finns ju sladdar överallt. Skyll dig själv att bloggeriet kommer på sladden, gubbtjyv!

Jag kan också forma morfars blogg. Jag gör det telepatetiskt. När jag sover tar morfar ner garden och då kan jag skicka mina insikter in i honom så han får något viktigt att skriva om – när han någon gång får tid. Jag kan till och med ibland styra hans tangentbordsfingrar om han skulle passa på att försöka skriva just när jag sover. Det hinner han mestadels inte då han ju måste använda respiten till att städa ihop det värsta av min vakna framfart – eller tuppa av själv.

Jag planterade en insikt i morfar. Eller en åsikt, alltså min åsikt att Han är intelligent men inte särskilt smart. Jag kom fram till det när jag märkte hur han agerade när jag åt. Såhär var det:

Jag får min mat upplagd i en tallrik. Jag äter själv när det är hyfsat fast materia det är frågan om. Gröt å fil å sånt intar jag med assistans men för fast föda brukas Tummetott-Slickepott-Långeman-Gullebrand-och-lilla-Vickevire som en ändamålsenlig verktygslåda. Bestick använder jag inte! Ingen bestickning i världen kan få mig att rata pincettgreppet Tummetott-Slickepott eller skyffling med hela femfingerkardan.

Det kom någon sorts fiskfärs och gröna ärtor i tallriken. Till en början intresserade färsen mig inte ett dugg. Inte ärtorna heller. Tallriken är mycket intressantare. Den har en sugpropperi-anordning som gör att den kan pressas fast mot bordet och inte svara på mina önskemål om var och hur den ska stå. Besvärlig i sig men lätt övervunnet. Där jag brukar vara satt har mamma, moster Johanna, morbror Jonatan, morbror Daniel och mina kusiner Tyra, Adrian och Lisa med bestick – idiotiska pinaler – hackat i bordsskivan till den grad att sugproppen inte håller tätt.

Alltså kan jag bestämma och tömmer självklart tallriken på bordet! Får mycket bättre överblick. Mormor hade försökt pressa fast servisen på nåt sorts tätare plastunderlägg men det hindret forcerade jag lätt. Morfar blev i detta en besvärligare typ. Han tog fram en mormor-platta – det ska nog vara marmor – och då satt sugproppen som berget. Plattan var dessutom tung som berget. Färsen och ärtorna blev kvar i tallriken och morfar hade visat sig vara intelligentare än jag trodde.

Men inte smart! Jag gillar ärtor men den där fiskfärsen klarar jag av att låta bli. Den fyller bara de vettiga funktionerna utöst och utspottad. Konfronterad med denna kulinariska värdering blandade morfar färsen och ärtorna i tanken att det gröna skulle lura med sig det grå. Så hjärndött! Mat kan ju separeras i munnen innan man skickar iväg den så det blev bara ännu kladdigare och än mer fiskluktigt i hela köket.

Efter den lunchen mumlade morfar nåt om högtryckstvätt – men det vet inte jag vad det är.

Jag var alltså hos morfar i flera dagar och hindrade honom att flitigt och hängivet skriva på sin blogg. Känns då ganska ärtigt att här, efter telepatetisk påverkan, kunna bidra med lite snille och smak. Hur det varit sedan jag for hem får morfar berätta själv.