stigstrombergsson

Barn och barnbarn överallt, -allt, -allt.

Å värmevädret har blitt kallt, kallt, kallt

Folk sover nu i varje rum.

Skor i hallen, varje tum!

Frun har gått till jobbet.

Detta mästerstycke till poem på en känd 20-dag-knuts-melodi får i korthet sammanfatta läget denna måndagsförmiddag. Det faktum att vi nu är tretton i maten leder oundvikligen till att den ro och stillhet som behövs för något så när intelligent  och lärorikt bloggande i olika allvarliga ting helt saknas.

Det verkar vara länge sedan du hade den ron. I alla fall länge sedan du bloggade om allvarliga och lärorika ting.

Så kan man tycka, noble Bloggläsius. Så kan man tycka. Om man är illvillig och inte förstår förutsättningarna.

Värmeböljan, den så kallade Afrikaplymen, tog slut i går morse. Natten mot söndag klockan 01:03 tog jag bilden av månen - klicka på den blir bilden större - och gav den denna text på Facebook: Utsikt från vår balkong. Nord-ost. 01.00. 23 grader varmt. (Markerad ”gillad” av 16 personer). Ett dygn senare var det 5 grader, nu 16. Hur som helt var plymvärme inget stimulerande bloggklimat.

Och som nämnts: Alla är här! Hela klanen!

Redan om fredagen samlades vi till festmat å lokal i Luleå. Farmor/mormors födelsedag skulle firas en knapp månad i förtid – styrd av Järvsöbornas norrbottensnärvaro. Vi forhempå kvällen och sedan har de alla trippat och troppat in så att det nu inte finns aktiva bloggtankar lagda på hög – mer än denna notis.

Det finns naturligtvis några klart levande men just nu inaktiva bloggtankar. De är dessutom inte helt utan vinklingar folkkyrkonöjda människor kan uppleva aggressiva men det krävs stillhet i huset och regn ute för att det skall bli text av dem. Inget att längta efter.

...blir min ”diagnos” av den läsekrets som följer mig på ett och annat så kallat socialt medium. Jag förekommer på två: Denna blogg och Facebook.

I bägge sammanhangen publicerade jag under förra veckan de solsommar-fötterfoton som kan beskådas i de senaste inläggen i kategorin Speciella resor. Lite illvilligt var det. Ville driva lite med de så-här-ligger-jag-och-slappar-bilder många hemfaller åt när de är på vift någonstans i Sverige, Europa eller Världen.*

Vi var på resa, Primärhustrun och jag. Vi gjorde en kortare tur till fjälls. De senaste fyra-fem blogginläggen visar detta. Jag ställde i utsikt att senare kommentera de olika utsikterna men ser det nu, tisdagen efter hemkomsten i väntan på att lilla Lisa skall komma, som tämligen utsiktslöst att det blir något av dessa mina halva löften – mer än meddelandet att vi var i Ritsem.

Jag hade lämnat datorn hemma och tog mig i praktiken en dryg halv veckas bloggpaus. Att blogga direkt från telefånen gillar jag inte. Det är så pillrigt att göra och blir så finstilt när man sedan läser alltsammans på en dataskärm.** Dock fanns (minst) ett annat skäl för ett blogguppehåll. Ett mentalt skäl.

När man har bloggande som lite av en hobby blir det lätt så att tankar Hur skall jag skriva om detta? dyker upp vad man än gör, ser, upplever och funderar över. Kanske har journalister det på samma vis och ser reportage, rentav scoop, i en fjäril eller en glass. Slutar aldrig journalista – typ. Präster har definitivt sjukan att vid vanlig enkel god Bibelläsning så flyter tanken upp: Hur kan man förkunna utifrån detta? Vad kan jag predika?

Att försöka backa ur sådana hobby-, yrkes- eller rollfunderingar tror jag är vettigt. Livet, naturen, upplevelser och vad-som-helst har ju egenvärden, inte bara utgångsvärden för något senare. Till och med en kamera kan läggas åt sidan så att man tar in det som sker, inte bara avbildar det för att (kanske) titta på det senare.

Det blev i alla fall fem dagliga bild-bloggposter om denna speciella resa, sex med denna. Om bildernas öde här och på Facebook kan följande sägas:

• just det ja la jag ut på onsdagen när vi kom upp. Panoramabilden över Áhkká-massivet och västerut till Vájsáluokta gav inga reaktioner varken här eller på Facebook.
• vy a la facebook försåg jag på FB med texten Många lägger ut bilder tagna från en solstol av sina egna fötter och Medelhavet i bakgrunden. Semestra i Sverige går också. 68 ”Gilla” och fyra kommentarer på Fäjjan, inget här.
• ny vinkel andra skor taget på fredagen från Vájsáluokta gav 28 ”Gilla”, inget här.
• annat håll den 20:e bemöttes här på bloggen med tystnad, på FB 33 ”Gilla” och kommentaren Vilka fantastiska utsikter! Jag gissar den gällde fjällvyerna mer än mina förträffliga fotlappar.
• sista paret skor fick på FB texten: Sista paret ut! Om en stund gudstjänst i Ritsems kapell. Sedan reser vi hemåt. Om jag leder gudstjänsten? Näää! Men man går väl i kyrkan! Kristen vettja! 33 ”Gilla” och fyra kommentarer – mest sarkastisk nog den från en kvinna som konfirmerades och var med i Kyrkans Ungdom på 80-talet, nu är i 50-årsåldern och sedan många år bor på annan ort: Vem har burit dig?

Bilder av jordnära skor på Facebook – där jag också annonserar vanliga blogginlägg – är alltså mycket populärare än högflygande funderingar i en blogg. Således förefaller läsekretsen vara inte nämnvärt kräsen men det är lite kul att se vilka ”gillarna” är, vad för folk som noterar att jag finns. I sanning en blandning av ortsbor, släktingar, tidigare och senare konfirmander, elever från tiden på folkhögskolan, kollegor och annat. Uppmuntrande!

Apropå kul: Inom en timme kommer barnbarnet Lisa, två år.

*  Det finns två fåniga genrer till jag sällan och näst intill aldrig brukar. Den mat man skall till att äta är ett vanligt FB-motiv – till och med tomma avätna tallrikar förekommer. Jag hoppade sådant. Uppstekt palt och blodpudding med lingonsylt må vara hur smakfullt som helst men bilder blir det inte.

Så kallade selfies undviker jag hart när totalt. Två om året räcker!

**  Varför typsnitten blir eljest när man har olika skrivverktyg vet jag inte.

Jag har läst en bok.

Det är i och för sig ingen nyhet då jag alltid har en eller två eller tre på gång. Den nu aktuella har lagat på halvlästhyllan ett tag men är nu plöjd med resultatet att bekymmersrynkan mellan ögonbrynen har blivit djupare.

Låt mig ge en bakgrund som för överkänsliga personer kan lukta lite Marx. Det struntar jag i då faktiskt Marx har sina poänger. Han beskriver samhällen som ett förhållande mellan de som äger (eller menar sig äga) produktiva tillgångar och de som utan att äga arbetar åt ägarna i produktionen.

Historien ger flera varianter på det förhållandet. När den produktiva tillgången var odlingsbar jord några samlade på sig utöver behovet att försörja sig själva behövdes andra – arrendatorer, livegna bönder, slavar, statare – för att mer eller mindre avlönade med handkraft ge ägaren avkastning.

Då produktionsmedlen för 150 år och sedan mer och mer blev fabriker och industrier behövdes där arbetare i mängder, de så kallade proletärerna som i alla länder skulle förena sig. I mellanrummet mellan ägarna och proletariatet fanns en tjänstemannakår med hyfsat god ekonomi.

Spänningen/intressekonflikten mellan ägare och arbetare/löntagare växte och fick för ca 100 år sedan ett par olika följder. I Ryssland blev det revolution och ägarklassen avskaffades och man sökte med diktatur skapa arbetarmakt – inte lyckat. I Tyskland och Finland slogs liknande revolutionsförsök ner av ägarna och tjänstemannakåren. I Sverige – liksom senare också i Finland – löstes spänningen på annat vis. Löntagarna/proletärerna organiserade sig och pressade fredligt, politiskt och fackligt fram rösträtt, kollektivavtal och Saltsjöbadsanda. Denna socialdemokratiska modell kom att finnas i många länder men blev – milt uttryckt – störd av de bägge världskrigen.

Nu försvinner proletariatet – som sammanhållen gemensam arbetarklass. Mekanisering gör att det inte behövs lika många händer i fabriker och produktion. Välfärdsmodeller med ursprung i 1940-50-60-70-talen är inte längre helt up-to-date och standarden har generellt blivit bättre. Till detta har globalisering, transnationella företag och annat ändrat uppställningen mellan de som äger och dem som arbetar åt dem som äger.

Guy Standing som är professor vid School of Oriental and African Studies vid Londons universitet har skrivit om den nya situationen i boken Prekariatet – den nya farliga klassen (270 sidor). Mitt ex har stämpeln Gallrad vilket innebär att jag för något år sedan köpte den för någon enstaka krona på biblioteket. Den hade nog aldrig lånats och lästs men nu är den i alla fall läst. Jag fann den mycket skrämmande. Arbetet med boken har tio år på nacken och då en del vatten runnit under broarna även det sista decenniet kan jag bara säga att dagsläget i världen och Sverige är värre än Standings olycksprofetior.

Baksidestexten lyder:

”Prekär" betyder "mycket bekymmersam". Och den nya samhällsklass som utvecklings-ekonomen Guy Standing kallar "prekariatet" har det just bekymmersamt. Det handlar om den växande skara människor som tvingas underkasta sig osäkra anställningsvillkor och stå ut med kortvariga och dåligt betalda arbeten utan att kunna hoppas på någon förbättring ens på lång sikt. På en osäker arbetsmarknad där flexibilitet och anpassningsvilja har upphöjts till norm får prekariatets medlemmar betala ett högt pris i form av social marginalisering och fysisk och psykisk ohälsa. Arbetslivets fortlöpande fragmentarisering gör det dessutom svårt för prekariatet att förbättra sina villkor på arbetarklassens traditionella vis, genom klassmedveten solidaritet och politisk pragmatism.

Som ett resultat av detta kan prekariatet bli ett lätt byte för populism av olika slag; otrygga och frustrerade människor vill ibland ha snabba och enkla svar på komplicerade frågor. De många migranterna inom prekariatet löper en särskilt stor risk att hamna i ett permanent politiskt utanförskap, i en undanskymd verklighet vid sidan av det etablerade samhället. Men prekariatets farhågor och förhoppningar skulle också kunna utgöra en grogrund för en fördjupad politisk reflektion, menar Standing. Och till och med skapa grundvalen för en ny radikal politik, en "paradispolitik" med trygghet och solidaritet i fokus.

Boken är läsvärd. Om din ekonomi, noble Bloggläsius, är så prekär att du inte har råd att skaffa den – 208 kr på Libris, en krona dyrare på Bokus – får du låna den av mig.

 

 

Så allvarligt som rubriken anger blev det väl inte. Inte mycket frostigare än vanligt i alla fall. Men sant blev det i den aspekten att jag inte deltog i någon gudstjänst igår. Den dagen liksom helgen i övrigt fylldes av annat – barnbarn och kalas till exempel.

Om fredagen satte det igång. Resa på eftermiddagen till Luleå för att hämta Tyra och Adrian, 9 och 7 år. De skulle vara hos oss i helgen. Från Luleå via Unbyn för att där lämna ett par frusna tårtbottnar innan framme hos farmor som hade spagetti och köttfärssås fixat och klart.

Barnen verkar ha kul hos oss. Vissa speciella saker skall bara hända – igen. De pysslar med vad de brukar göra i sina egna revir som blir glitterfria ungefär tre dammsugningar efter de rest hem – alltså lagom till nästa gång de kommer.

På lördag bar det så iväg till Unbyn strax norr om gränsen mellan Luleå och Bodens kommun på södra sidan Luleälven.* Tyra och Adrians kusin Ava skulle ha sitt första födelsedagskalas. Det innebär en hel del bilkörning och konsumtion av bränsle som tydligen inte alls är för dyrt. Den lilla tösens farmor och farfar samt farbror och faster som alla bor i och runt Umeå hade färdats i två bilar. Vi körde bara från Älvsbyn och morbror Jonatan och moster Helene – Tyra och Adrians föräldrar – kom från Luleå. Med dem samåkte morbror Daniel. Kusinen Lisa med moster Johanna och morbror Jörgen kom dock inte då Järvsö ligger för långt bort för enbart ett tårtkalas hur viktigt det än är. De kommer i mitten av nästa vecka.

Ettåringar fattar inte riktigt vad det är frågan om när de fyller år. Att sitta i sin barnstol och se alla andra stå och sjunga är bara förbryllande. Att alla efter sången klappar i händerna är dock smittande roligt och en tårtbit slinker ju hursomhelst ned – om än i kladdad form.

Söndag blev det som antytt kyrkskolk. Om det innebär infryst gudsliv låter jag vara osagt men tröstar mig om än klent med att många andra nog i så fall har det ännu frostigare. Dessutom var gudstjänsten i Älvsby kyrka inställd så det fanns ju ingen att fira – typ.

Men så är det väl inte, Stig! Den var flyttad.

Sammanlyst till Lillstrand och gemensam med EFS!

Här behövs för den oinvigde informationen att Lillstrand är EFS:s sommargård några kilometer utanför Älvsbyn åt Korsträskhållet till. Trebokstavsrörelsen lokaliserar av hävd varje sommar allt sitt gudstjänstliv dit. En söndag under sommaren stänger också Älvsby kyrka och – som det heter – sammanlyser dit det krävs bil, lokalkännedom och att man nåtts av information om tilltaget.

Kanske kan man ana av ordet tilltaget att jag inte känner klang och jubel över saken.

Men missförstå mig rätt! Jag är inte emot samarbete mellan i praktiken olika gudstjänstfirande församlingar. Inte ekumenik heller även om det ordet rimligen inte är vettigt när det gäller de formellt så nära komponenterna som en församling i Svenska kyrkan och EFS. Jag är för sådant och tycker det skall bedrivas förpliktigande och på allvar.

Det jag är tveksam till är att ställa in gudstjänster för att vara någon annanstans, hur trevligt det än kan vara och kännas. Jag tycker man skall låta det folk relaterar till genom någon sorts autopilot vara kvar. Söndag förmiddag är det någonting i en kyrka vet inte alla men många, många fler än de som brukar gå dit. Då tänker jag att det skall finnas något där och då om de skulle komma sig för att trava dit. Löshästarna alltså. Liksom turister, hemvändare och annat. Kanske – jag skriver kanske – kan man i ett mer slutet sammanhang som en EFS-förening eller en frikyrkoförsamling få ut information så att alla berörda vet om en eventuell omlokalisering men i den kyrkliga mer lösa strukturen blir risken stor att folk, om än enstaka personer, i praktiken exkluderas.

Vi valde att ta en helg med infryst gudsliv, att exkludera oss själva och inte fara till Lillstrand. Kyrkoherden, som vi sedan ett par veckor har som granne, blev dock för sin del blåst på härligheten. Jag småler lite i mjugg. Hon har semester och tänkte att hon skulle gå i kyrkan och stressade enligt nämnda autopilot strax före 11 iväg till Älvsby kyrka. Där det var tomt. Inte ens lapp på dörren. Som planerat.

Hon är inte dum, herden. Bara glömsk. Aaaah! Det var idag! – tänkte hon, satt ett tag och promenerade sedan hem till nummer 34 på den gata där vi bor i nummer 30.

Vi var ute. Hon berättade detta – och såg mitt mjugga leende.

Efter middagen som bestod av farfarsgräddade plättar – inte som en del säger pannkakor – skjutsade vi tillbaka de små till föräldrahemmet. En kul helg!

* Väljer man kyrklig sockenindelningen i stället för sekulär-kommunal dito handlar det om Neder- och Överluleå församling. Samma system finns i andra norrbottniska älvdalar. Nedertorneå-Haparanda (som 1809 i sin huvuddel blev ryskt och numera är finskt) och Övertorneå/Ylitornio är ett exempel. Nederkalix och Överkalix ett annat. Analogt med detta skulle Älvsbyn hetat Överpiteå men det har aldrig förekommit och än mer sällan fallit oss in. Skulle men börja att med lätt nedlåtande tonfall prata om Nederpite vore däremot inte helt fel.

När man mäter max- och min-temperaturer i konungariket Sverige kommer Älvsbyn med några gånger om året. För ett par dagar sedan var det här om inte varmast i landet – det var Kvikkjokk-Årrenjarka – så i alla fall grader som gav en femteplats. Idag på morgonen sas i radion att nattens lägsta temperatur uppmätts här – plus 2 grader.

Det har varit ganska svalt senaste tiden, åtminstone på nätterna. Det har också blåst en hel del. Kalla vindar är fullt acceptabla om man tänker skärgårdsstaden Luleå eller Uppsala ute på slätten men i Älvsbyn i sin gryta skall det inte vara så. Där – alltså här – skall det inte få en att i juli tänka på utflykt till något varmare ställe. Att vi igår bokade en resa till värmen i september är liksom en annan sak.

Det var i alla fall inte vädret som låg bakom min utflykt till israel för några dagar sedan – annat än möjligen att nordanvinden gjorde att jag satt en extra stund inne vid datorn. Det är intresse över regionen som gör att jag då och då besöker den israeliska tidningen Haaretz på dess hemsida. Så systematiska är dock inte mina besökt att jag får rejält kläm på vad som händer men lite inblick blir det. Inte minst fattar jag att det är stabilt, instabilt och rörigt.

Stabilt är ju det externa läget mellan Israel och och området i övrigt inklusive Palestina. Inga förändringar annat än att de israeliska bosättningarna fortsätter att expandera på ockuperad mark och att den från 90-talet tänkte tvåstatslösningen ter sig alltmer svåruppnådd. Retorik kan flöda men är mest riktad mot Iran och USA-stödet till annekteringen av Golan och östra Jerusalem är ju också något verbalt. Landrofferiet har ju sedan länge i strid mot internationell rätt skapat en verklighet på marken som Trump och hans måg nu ger muntligt stöd till – förutom att minska det ekonomiska stödet till det palestinska civilsamhället och FN och fortsätta sitt militära stöd till Israel inklusive dess bosättarrörelse.

Instabilt är det inrikespolitiska läget i Israel. Efter det senaste valet misslyckades Netanyahu att bilda den högerregering han tänkte sig eftersom han inte riktigt ville ta med de allra högraste hökarna, de som gärna ser ett Stor-Israel från Medelhavet till Jordan tömt på araber. Därför blir det nyval i september med en massa partier och riktningar som får svensk politik och regeringsbildning att bli under av enkel effektiv samstämmighet.

Rörigt blir det ju då tidningen tas upp namn, myndigheter, förkortningar, rörelser, debatter, skandaler och aktuella händelser som är väl kända och av vikt för de israeliska läsarna men är okända för mig som bor nära polcirkeln och bara då och då gör en utflykt till israel – i tanken.

Men i Haaretz fann jag annat än rent färska nyheter som var intressant.

Jag kunde ta del av en mörkläggning och en kartläggning.

I en artikel lång som halva förra vintern redovisas hur israeliska myndigheter nu ur egna arkiv gallrar bort egna dokument och rapporter om vad som hände bland annat under kriget 1948 och strax efteråt. Israeliska officerares fram till nu hemligstämplade egna rapporter om massakrer, fördrivning, övergrepp på den arabiska civilbefolkningen, förstörelse av egendom och annat som forskare fått tag i ”har försvunnit” när andra forskare vill dubbelkolla uppgifterna. Mapparna är tomma – typ. Mörkläggning pågår.

Det redovisas också en undersökning gjord då, under och strax efter kriget, om varför den palestinska befolkningen flydde. För den ibland spridda tanken att de lämnade sina byar på uppmaning av de arabiska ländernas regeringar för att inte vara i vägen för striderna finns inget stöd i källorna – hur en sådan informationskampanj nu skulle kunnat gå till. Påståendet att Israel skapades av ett folk utan land som kom till ett land utan folk är falskt. Visst var det ett folk utan land som kom men det var till ett land de tömde på folk. Att det då fanns folk där söker man nu mörklägga. Artikeln uppenbarar sig om man klickar här. I artikeln finns en länk till ett numera mörklagt dokument – detta.

I en annan jättelång artikel – som resten av förra vintern – berättas om en kartläggning av DNA hos kvarlevor man hittat av människor begravda för ca 3000 år sedan på kustslätten ner mot den nuvarande Gaza-remsan. De begravda var filistéer, de som enligt Gamla testamentet kom till området och blev fiender till israeliterna före och under kung Davids tid. Forskarfrågorna Vad visar dessa ”invandrares” DNA jämfört med den etablerade befolkningens? Varifrån kom de? Tillhörde de dem som kallas Sjöfolken? Hur hänger det ihop med Den stora bronsålderskollapsen i hela Levanten? ekar och allt är strikt historiskt arkeologiskt intressant!

Jag är inte tveksam till DNA-analyser för att öka historisk, antropologisk och biologiska kunskap och med det kanske också rita om många äldre tankekartor och teorier. Vetenskap är ju sådan per definition. Det jag dock ibland kan vara fundersam kring är en del modern användning av populära DNA-test-paket. Visst kan det vara OK om någon vill topsa sig och skicka in provet och få svaret att man är till viss procent hottentott och det är alldeles perfekt när man genom tester kan få fast kriminella. Min tveksamhet kommer ur möjligheten för en kriminell regering att ny-rasbiologiskt kunna klassa människor för att sedan gradera deras hemortsrätt och plats i samhället. Historien ger exempel på sådant liksom att förtryckare aldrig har låtit bli att använda ny teknik. Men artikeln om filistéernas DNA är intressant. Klicka här.

Politikerveckan är slut nu, den som går av stapeln i Visby på Gotland i Sverige på utkanten av udden Europa längst åt väster på den Euroasiatiska kontinenten på tredje planeten får solen i utkanten av Vintergatan i den Lokala galaxhopen i kanten av Universum. Där, i avkroken Almedalen, har i år Sverige och svenskhet blivit ett genom-gående ämne i de politiska partiernas markeringar. Intrycket blir att för flera att människor som kommer hit från andra länder oberoende av antal, livssituation och bakgrund, nu så snabbt som möjligt skall bli så svenska som möjligt – vad det då är.

Det är klart att jag gillar Sverige! Fattas bara annat!

Att min själ och känsla slås både gul och blå när damerna vinner brons i VM i fotboll är självklart, men den överdrivna schablonmässiga retoriken som i olika grad utsurras från politikerpodierna i svammledalen gör mig beklämd. SD, KD och M är värst. S och L kommer inte långt efter. Lägger jag till detta olika trollfyllda kommentartrådar i andra sociala medier än denna min ringa blogg blir jag faktiskt ganska äcklad.

Äcklet drev mig till kyrkan i söndags. Till gudstjänst i Svenska kyrkan.

Naturligtvis var det inte enda drivfjädern. Jag går ju generellt i kyrkan – är ju kristen för tusan! – men nu ville jag också ha en extra dos mångkulturalitet och gränsöverskridande utblickar. Jag behövde lite outlook.

Jag satt i min bänk innan klockringningen och skrev i Anteckningar i min telefon. Där hamnar ibland idéer och uppslag till blogginlägg. Jag skrev en rubrik: Osvenskhet – gå i kyrkan.

Tryckfelsnisse ställde till det så det blev Go i kyrkan vilket ju egentligen säger samma sak. Jag präntade sedan in några detaljer som jag nu under tidig onsdagseftermiddag tillsammans med telefon-rubriken utgår från när jag skriver på min blogg.

• Gudstjänsten började med Psalm 2 – som under gamla Psalmbokens tid hade nummer 13 och sjöngs som ingångsmarsch när Primärhustrun och jag vigdes vid varandra sommaren 1978. Den psalmen är från Tyskland och översattes till svenska i det då ryska storfurstendömet Finland. Melodin är tysk.
• Gradualpsalmen var 231 med text från England och amerikansk musik.
• Texten i offertoriepsalmen 399 har norskt ursprung till en melodi komponerad av en till Sverige invandrad tjeck.
• Nummer 709 är helsvensk, skriven och komponerad av en person som inspirerats en hel del från både Afrika och Latinamerika.
• Slutpsalmen 248 – Tryggare kan ingen vara – är svensk och på en tysk melodi.

Det var Tredje söndagen i Trefaldighetstiden och Sommarkyrkans ungdomar läste de Bibel-texter som var angivna i dagens Andra årgång.

Den gammaltestamentliga profeten Jesaja – troligen den andre med hans namn – var israelit i Mellanöstern. Episteltextens Paulus var jude som skrev från Italien till folk i Turkiet om effekten av vad som tidigare hänt genom en annan jude – Jesus för att vara övertydlig – i palestinaområdet. Evangelietexten var ett avsnitt av vad denne Jesus sagt till andra judar, skrivet i Grekland av en grek bördig från Syrien till några andra i trakterna.

Det var Mässa och vi som var där erbjöds alltså att på ett gudomligt och reellt sätt förenas med honom som sagt orden i Evangelietexten. Hans kropp gavs oss genom bröd bakat på ett gammalt recept från Egypten och hela övriga Mellanöstern. Hans blod kunde vi ta emot genom en dryck gjord av sådant som inte växer i Sverige utan kommer från från Levanten och övriga medelhavsområdet.

Den främsta bönen – Vår Fader – är judisk från dagens Israel/Palestina och gudstjänsten avslutades med Välsignelsen med ursprung i Sinai-öknen.

Sett så är en gudstjänst ingen svensk historia! Den är inte det ens i Svenska kyrkan. I stället är det och skall vara en rejäl dos outlook i både tid, kultur och geografi och ett bra motgift mot högerinriktad kvalmig storsvenskhet.

Vi var ca 40 i kyrkan. Var femte nykommen från Afrika.

Kategori för detta? Jag tror det får bli Politik.

Så fort man skriver (eller säger) har man någon framför sig. Man har alltid någon annan framför sig i rummet eller åtminstone i tanken. Detta gäller till och med när man pratar för sig själv. Då men enbart då kan njuta av att hela åhörarskaran är smart, förstår och delar ens uppfattning. Annars är ju mottagaren med sina förutsättningar och reaktioner mer eller mindre en okänd faktor.

Är anförandet muntligt med åhörarna i samma rum kan den som säger något få eller ana hur det uppfattas. Är det skrivet har skribenten inte en susning annat en mer eller mindre medveten eller luddig föreställning om den tänkte läsaren, på engelska the implied reader. Om detta ochfunderingar på också the implied author kan innebära för till exempel Bibeltolkning skulle jag kunna sprätta ur mig en massa skrivna ord men den implied reader jag tror mig ha är inte överdrivet nyfiken på sådant – jag avstår hur intressant sådant än är.

I brevlådan hamnade förra veckan i ett kuvert en intressant bok. Varför och hur det kommer sig att den kom vet jag inget om annat än att brevbäraren (som i dessa yttersta tyder inte cyklar utan kör bil) torde varit i farten. Om det är ett generellt utskick från stiftet till präster i allmänhet eller om lokala kyrkoherden beställt den till sina trupper och då också räknat in den uttjänte har jag (ännu) ingen aning om. Egentligen inte viktigt. Boken kom ju.*

Det är drygt 100 sidor ganska upphetsande läsning under rubriken Inomkyrklig sekularisering. Visst vet jag att det kan finnas olika meningar kring vad som kan anses vara upphetsande och jag tror att när det på ett tråkigt sätt redovisas dåliga nyheter framkallar det inte extas i breda led. Att jag dock kan tycka sådant är intressant anser en del vara ett självskadebeteende – men ändå sant.

Boken består av fyra artiklar och ett föredrag enligt följande här kursiverade text kopierad från stiftets hemsida:

1. Karin Johannesson [Teologie Doktor, docent i religionsfilosofi, biskop i Uppsala stift] inleder med en filosofisk inventering av tankefigurer och skilda begreppsdefinitioner om vad som avses med kyrkans sekularisering.
2. Sven-Erik Brodd [Teologie Doktor, professor emeritus i kyrkovetenskap] för en ecklesiologisk diskussion om ekonomi, ecklesiologi och kyrkans inre sekularisering utifrån temat pragmatismen som ett kännetecken för kyrkan.
3. Anneli Öljarstrand [Filosofie Doktor, universitetslektor i pedagogik med inriktning mot organisation och ledarskap] utför en organisationssociologisk studie av uttryck för inomkyrklig sekularisering i intervjuer av kyrkoherdar och förtroendevalda i ett antal svenskkyrkliga församlingar.
4. Stefan Gelfgren [Filosofie Doktor, docent i religionssociologi, universitetslektor] för en idéhistorisk diskussion om den norrländska väckelsen och dess relation till modernisering, sekularisering och i förlängningen inre sekularisering.
5. Antologin avslutas med ett teologiskt föredrag av Carl Axel Aurelius [Teologie Doktor, adjungerad professor i kyrkohistoria] som i anknytning till företeelsen inre sekularisering behandlar svårigheten att idag ge en sammanfattande framställning av den kristna tron.

Författarna är som synes akademiska tungviktare. Rubriceringarna är minst sagt också teoretiska och akademiska med metoden att ställa teser i relation till olika andra forskares teorier och sedan dra slutsatser som säger att teoribilden stämmer. Akademin jobbar så. I princip har jag inga invändningar mot den metoden annat än att den är i all sin utmärkta saklighet en liten smula jättetråkig – och får mig att fråga: Vem är the implied reader?

Eller på rakare svenska: Vem tänker man sig skall läsa boken? Och tillgodogöra sig innehållet? Präster? Förtroendevalda i kyrkan? Det akademiska forskarsamhället exklusivt?

Den sistnämnda kategorin fixar det naturligtvis. Många men långt ifrån alla präster också men många nog finner den jobbig både till form och innehåll och frestas släppa den efter två kapitel. Bara enstaka förtroendevalda har både intresse och akademisk träning att riktigt ta in den bistra verklighet som målas upp på det torra sakliga sättet.

Jag tänker man kan behandla problemet Inomkyrklig sekularisering för en bredare läselrets. Den är en viktig bok som förtjänar en högre verkningsgrad än den tillåter.

Men var modig! Beställ den här!

*  När jag längre fram i mitt skrivande av detta inlägg googlade för att få fram en bild på boken hamnade jag på Luleå stifts hemsida. Bilden fick jag ta själv men på hemsidan kan boken beställas gratis. Flimrande minnesbilder av att jag kanske gjort så började framträda.

Såhär skrev jag i förförförra inlägget messy ~ massy 1:

Evangeliets innehåll och sakramenten – det är Ordet (med Boten/ förlåtelsen), Dopet och Bordet. Då formerna kan variera är både etablerade och fräscha sätt att vara Kyrka i princip OK – bara Ordet och Sakramenten är i fokus.

Att messy ~ massy 1 skulle få en fortsättning antyddes väl redan genom att jag satte en etta i rubriken. Att temat skvalpat omkring i huvudet ett tag torde då också vara lätt att inse. Om det var funderingar kring messy som dominerade i ettan är det nu dags för massy.

Termen Massy Church finns inte – men den borde finnas. Jag introducerar den utan att tro att den kommer att slå igenom i nämnvärd omfattning. Det spelar i och för sig inte någon roll bara saken blir reell, att Ordet och Sakramenten står/ställs i fokus.

Varför?

Gemenskap bjuder många samhällsaktörer på. Kultur likaså för att inte tala olika slags underhållning, trivsel och meningsfull samvaro. Vila, Sinnesro och Engagemang för utsatta människor, djur och plantor finns också på många håll. Människors lika värde också. Inget av detta och andra liknande saker behöver i sig vara fel och kan mycket väl finns i församlingar och kristna sammanhang parallellt med vegetarisk kost och sju sorters mjölk- och glutenfria kakor till kyrkkaffet.

Men sådant är inte Kyrkans innersta grej – typ!

De sakerna är inte centrum hur vettiga eller inte de än kan anses vara. Det som Kyrkan med stort K bär och förvaltar är något man är ensam om – det Jesus anger vara Kyrkans uppdrag: att syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem.*

Runt omkring detta unika finns både ved och kvist, frestelser och möjligheter och läget – förmig – kan tänkas likna när Moses satt på Nebo och där kanske funderade över hur det nu skulle gå för Gudsfolket när det skulle vandra vidare utan honom – notera att detta inlägg finns i kategorin Nebogrubbel.

Han mindes kanske då hur viktigt det var att gå rakt fram, ha målet i sikte och inte vika av vare sig till höger eller vänster.** Knappast gnolade han på den långt senare kampsångens ord Keep Your Eyes on the Prize! Hold on! men saken var nog där. Tappa inte fokus, Josua! Hur positiva sädesfält och vingårdar än kan verka! Hur stora hindren än ter sig! Hold on!

Vad skrev jag?

Förlåtelsen från Gud ges genom Ordet (med Boten/förlåtelsen), Dopet och Bordet.

Därför behöver  Kyrkan bli/vara en Massy Church, ha Mässan flitigt i fokus. Ständigt.

Det betyder inte att man vid varje gemenskapsträff, kvällscafé eller musikkväll skall fira Nattvard men det betyder att när man bygger församling måste huvudsaken vara huvudsak och verktyg och former vara just verktyg. Man får inte vika av vare sig till höger eller vänster.

Vad kan det innebära rent praktiskt? Ger några punkter om att förkunna Herrens död tills han kommer som det sägs när Mässa firas:

• I verksamhetsupplägg, planeringar, annonseringar skall först och främst sakrament-pussel-bitarna läggas . Resten arrangeras senare och i andra hand.
• Varje söndag Mässa! Lika självklart som Bibelläsning, bön och sång.
• Varje präst dukar nattvardsbordet minst en gång i veckan! Eller är åtminstone minst en gång i veckan med när den firas. Har man fler präster än gudstjänsttillfällen är det bara att planera in fler – Mässor alltså.

”Lönar sig” detta? Kommer folk att komma? Kanske inte från början – men med tiden. Det är ändå inte det viktiga. Det viktiga är att det är rätt, att det är att syndernas förlåtelse genom omvändelse förkunnas för alla folk.

Min bloggkompis tobbe lindahl har i dagarna här startat en serie inlägg med rubriken Ett andligt testamente – med gudstjänsten i centrum. Vi är jämnåriga gamla förbrukade Mosesar sittandes på våra respektive Nebon och det kan – för den som läser både hans och min blogg – verka som om vi nu också är synkroniserade i våra skriverier. Så är inte fallet! Mina två Massy-Church-inlägg är inte en följd av hans funderingar eller tvärtom. Dock tycker jag att han kan citeras:

• Det viktiga är att man tydligt vet var målet är, även om det ibland skyms av bråte på vägen, att man tydligt går i den riktningen, även om stegen är ytterst korta, t o m ibland med långa vilopauser, men kanske framför allt att man avstår steg i fel riktning.

Fundera på det,noble Bloggläsius!

PS: Ungefär ett halvt dygn efter detta inlägg publicerades ser jag att tobbe lindahl på sin blogg lagt ut en fortsättning på sina reflexioner om gudstjänst mm. Jag delar hans uppfattningar och rekommenderar tillläsning. Klicka här. DS

*  Lukasevangeliet kapitel 24 vers 47.

**  I Fjärde och Femte Mosebok finns berättelser om hur detta gick och inte gick.

Att vara med i en bokklubb är ett risktagande. Vara med i flera är ett uppenbart självskadebeteende. Jag är med i en – Clio – som har nischat in sig på historia och kommer med ett köperbjudande några gånger per år. Då gäller avbeställa om man inte vill köpa just den då aktuella boken och vara försiktig med att hela tiden beställa andra böcker.

Jag glömde för några omgångar sedan att avbeställa en då aktuell bok som alltså kom. Skicka tillbaka är fånigt och besvärligt så jag började efter en tid att läsa. Och lät den vila. Läste lite mer. Boken kvar i högen under andra böcker. Läste lite till. Så gick det på men då jag skarpt ogillar halvlästa böcker – helt olästa är bättre – pressade jag mig till att trycka i mig boken och igår var jag genom.

Första tredjedelen av Leonardo da Vinci skriven av Walter Isaacson var speciell och utomordentligt tråkig. Ofantligt nördig. Handlade om hans – Leornardos – barndom och hur han utvecklade just sin teknik i att måla.

Andra tredjedelen gick på i samma stil och min stilla undran blev: Tar detta aldrig slut?

Sista tredjedelen av de nästan 470 sidorna var också jag så innördad på detaljer om skuggningar, virvlar, lockar och draperingar samt filosofiska kopplingar mellan den obser-verade verkligheten och bilder av densamma att jag fann det hela väldigt intressant.

Han var ett universalgeni, den där da Vinci. Det tillhör det allmänbildningen att veta. Ett geni är inte främst den som är skicklig i något utan den som förmår tänka, associera och länka samman saker och ting. Detaljer kan alla se men samband ser bara genierna – även om det kanske inte är rätta sambanden de ser. Därför blir ett geni intressant och stimulerande att läsa om och frammanar i gyllene ögonblick en och annan grad av genialitet hos den som ids fördjupa sig.

Baksidestexten lyder:

Leonardo da Vinci har gjort två av världshistoriens mest berömda målningar, Nattvarden och Mona Lisa, men i sina egna ögon var han lika mycket vetenskapsman som konstnär. Han var ständigt nyfiken, och med en passion som gränsade till besatthet utförde han nyskapande studier av människans anatomi, fossiler, fåglar, flygmaskiner och växter. Hur bar han sig åt?

Walter Isaacson har skrivit en biografi om historiens mest kreativa geni. En man som av sin samtid betraktades som udda – han var gay, vänsterhänt, vegetarian – och som inte lät sig styras av normer eller förväntningar.

I slutet, under rubriken Att lära av Leornardo, ger Isaacson tjugo råd och uppmaningar med utläggningar och preciseringar. Jag ger punkterna här:

1. Var vetgirig, skoningslöst vetgirig.
2. Sök kunskap förkunskapens skull.
3. Behåll barnets förmåga att förundras.
4. Observera.
5. Börja med detaljerna.
6. Se det som inte syns.
7. Gräv djupt.
8. Låt tankarna ströva.
9. Respektera fakta.
10. Ta tid på dig.
11. Låt det fulländade vara din fiende.
12. Tänk visuellt.
13. Undvik stuprörstänkande.
14. Sträck dig längre.
15. Låt fantasin flöda.
16. Skapa åt dig själv, inte bara åt dina uppdragsgivare.
17. Samarbeta.
18. Gör upp listor.
19. Gör anteckningar på papper.
20. Var öppen för det mystiska.

Jag ger en uppmaning: Plåga dig igenom boken!

Den är intressant, faktiskt. Inte en total felsatsning.

Jag ser ett konstigt samband.

Eller kanske är det inte konstigt.

Vad vet jag.

Hursomhelst är det så att ju länge och mer noggranna resonemang jag skriver här på min blogg desto färre läsare tar del av snilleblixtarna. Hur skall jag annars tolka att besökstalen sjunker när jag skriver mer? I sanningens namn tänker jag inte ligga vaken över saken men jag kan inte låta bli att fundera en smula.

På Facebook skriver jag nästan aldrig annat än en kort notis om att jag bloggat plus en länk till inlägget här. Idag sprängde jag dock den ramen och la dessa 81 här kursiverade ord:

Väntar på fotboll [semifinalen England-USA]men tänker på annat också. Den blinde tiggaren Bartimaios som det berättas om i Bibeln till exempel. Han satt utanför Jeriko och ropade på barmhärtighet – förbarmande som ordet lyder. Han ropade på ett sätt som slagit igenom i den världsvida kristna Kyrkan söndagliga bönerop till Gud: ”Kyrie eleison” som det heter på grekiska, Herre förbarma dig på svenska.

Jesus förbjöd inte B att tigga. En del ”Krist”-demokrater vill nu förbjuda folk att be om andras barmhärtighet. WWJD?

I en kommentar nämns inte vad jag kan minnas finns det något ställe [i Bibeln] där Jesus och hans lärjungar tillfälligt hjälper tiggare med en peng. Däremot ser och möter de dem, hjälper dem på ett djupare och mer långsiktigt sätt innan markeringen att den som kommenterade inte stöder ett generellt tiggeriförbud.

På det skrev jag: Helt rätt. Jesus – och apostlarna i Lukas andra bok – tar bort orsaken till att tiggarna tiggde. I det tror jag det finns en poäng. Alltså skall orsakerna bekämpas, inte symptomen.

Men i en orättvis värld skall enligt Guds Ord tiggare bemötas med stöd, inte avvisas. Det gäller utslagna grupper som änkor, faderlösa, främlingar. Noga angivet i Gamla testamentet och vad jag märkt inte annullerat i det Nya.

Vad jag på rak arm minns berättas bara om en avvisad tiggare och en som avvisar honom. Det är liknelsen om ”Den rike mannen och Lasaros”. Eller ska den heta ”De ogina svenskarna och kvinnan från Rumänien”?

Ville bara dela med mig här.

Högt på Nebo på min stubbe,

tänker stilla ”Hur blir den sen,

framtiden i församlingen?”

I det begränsade flöde jag slumpföljer på sociala medier finns en Facebookgrupp med namnet Nya sätt att vara kyrka. Själva begreppet med sitt innehåll (gissar jag) har sin rot i engelska kyrkan och dess olika aspekter under paraplyet Fresh expressions of Church. Naturligtvis är tankar i den riktningen viktiga – särskilt om man betänker statistiska noteringar som blogg-kompisen Lestander då och då tar upp.

Engelsmännen är mil före oss! I tanken!

På ställen jag sett där är man mycket mer inriktad på evangelisation och förändring än vad man allmänt är i den svenska ”folk”-kyrkan. Det finns en mångfald av Fresh expressions parat med – detta är viktigt – ett äkta sekulariseringsmedvetande som våra styrelser och ledningar oftast värjer sig emot.

Visst vet man i Engelska kyrkan att landet har mer än 1500 års kristen närvaro som format dess historia och kultur. Man vet också att man har en i princip heltäckande geografisk organisation så att det finns en församling med ansvar för ett område och människorna som bor där. Visst vet man att det finns områden där det förr bodde mer folk än det gör nu och att organisationen inte riktigt hängt med i historiens omflyttningar och urbanisering – man är ju inte dum! Visst vet man också att organisation inte skapats i nya stora tätorter och att de traditionella sätten att vara kyrka inte riktigt hängt med – man har ju ögon i skallen!

Men jag upplever att det finns (åtminstone) den skillnaden gentemot Sverige att man inte inbillar sig att landet och folket är kristet med möjligen en tillfällig lågkonjunktur för Jesus. Man döper 10% av de nyfödda barnen – bara! – och 1-2% av befolkningen firar vanliga gudstjänster – som i Sverige. Men slutsatsen man drar där är inte som i Sverige att allt är någotsånär frid och fröjd för man är ju rikstäckande och har politiskt förankrade styrelser – hos oss alltså.

I England ser man att man är i en missionssituation. Den missionen/uppdraget har ambitionen att vara en kristen närvaro i varje samhälle – som så underförstått inte är kristet i sig självt.

För det uppdraget behövs Fresh expressions såväl som traditionella arbetsformer.*

Ett uttryck för Fresh expressions – Nya sätt – är Messy church. Församlingar här och var i Sverige har provat detta och oftast behållit det engelska uttrycket. Kanske känns kladd- eller gäggamojakyrka inte fräscht. Jag har ingen negativ uppfattning i sig om detta fräscha uttryck men känner en lätt aning att Kyrka kan komma på bedömningsundantag. 

Jag kan ana en risk att det blir skav i delar av lusten till att vara ny och fräsch, att det blir mycket ny-fräsch och ganska lite Kyrka med stort K. Det som känns nytt och upplevs engagerande kan – jag skriver kan – positivt övertolkas på så vis att man tänker att den gemenskap man erfar ÄR Kyrkan med stort K. Att Kyrkan med stort K är gemenskap – communio sanctorum – är sant men det omvända är det inte alltid.

Jag tänker därför att i både traditionella och fräscha sätt vara en kristen närvaro i varje samhälle är Kyrkan med stort K inte den upplevda gemenskapen mellan människor. I stället skapas och upprätthålls Kyrkan med stort K av sin reella fysiska sammankoppling med Kristus själv.

Lite till om just Messy Church.

Jag får intrycket att saken ploppar upp i sammanhang som är eller ligger nära EFS. Detta stärker faktiskt inte heller Kyrk-tanken om man menar Kyrka med stort K. Trebokstavsrörelsens egen och gamla självbild är ju att man själv som man normalt fungerar är något av en Fresh expression, i alla fall sett i relation till vad man ansett och anser Svenska kyrkan vara. När jag ser EFS utifrån blir min enkla tanke att man ändå stelnat till något faktiskt ganska stadigt ofräscht – bara med mindre innehåll än det man tänker sig vara det fräscha alternativet till.

Vad är det då att vara Kyrka? Egentligen? Kyrka med stort K

De lutherska reformatorerna visar på Kyrkan med stort K i Augsburgska bekännelsens Artikel VII Om kyrkan och Artikel VIII Vad kyrkan är – lätt språkligt justerat av mig.

• Vidare lära de [reformatorerna och deras församlingar], att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid. Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. För kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense ifråga om evangeliets lära och förvaltningen av sakramenten. Det är inte nödvändigt att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan, överallt är lika. Paulus säger ju: En tro, ettdop, en Gud, som är allas Fader etc.
• Då kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, är det likväl, då i detta livet många skrymtare och ogudaktiga är med, tillåtet att bruka sakramenten även när de förvaltas av ogudaktiga. Kristus har ju sagt: På Moses' stol hava de skriftlärde och fariséerna satt sig etc. Både sakramenten och Ordet är i kraft av Kristi instiftelse och befallning verksamma, även om de meddelas genom ogudaktiga.
  De fördömer donatisterna och andra sådana, som påstod, att man i kyrkan inte fick anlita ogudaktiga präster och ansåg att ett prästämbete i händerna på ogudaktiga är utan verkan och till ingen nytta

Evangeliets innehåll och sakramenten – det är Ordet (med Boten/förlåtelsen), Dopet och Bordet. Då formerna kan variera är både etablerade och fräscha sätt att vara Kyrka i princip OK – bara Ordet och Sakramenten är i fokus.**

På 1970-80- och 90-talen var Evangelisation ett levande begrepp i Svenska kyrkan. I ordet låg tanken att människor som just nu inte tror på och bekänner sig till Jesus skulle få möta Honom, börja tro och bli bekännare som lever ett kristet liv i hans församling. Man tänkte tanken och uttalade ordet som en angelägenhet på lokal, regional och nationell nivå. Främst naturligtvis på lokal då den var – och sägs fortfarande vara – den grundläggande nivån. Sägas skall också att då var Stifts- och Rikskyrkoapparaterna mycket mindre än de är idag både vad gällde antalet förtroendevalda och anställda.

För Evangelisationen fanns i kyrkan en mångfald expressions – om man nu lånar det engelska ordet. Långt ifrån alla var fräscha i betydelsen nya eller innovativa – men en del var det. Sommarkyrka, Vägkyrka, Sjukhuskyrka, Skolkyrka, Studentkyrka var exempel på företeelser som i kontakt med stiften fungerade vitalt lite på sidan om de geografiska församlingarna och deras styrning och ledning.

När Svenska kyrkan skiljdes från staten år 2000 ändrades detta. Det som grep över församlingsgränserna ”geografiserades” och alltsammans kom under ett lokalt kyrkoråds ansvarsparaply. Jag tänker att i en del fall har det inte skadat alls – Sjukhuskyrka till exempel – men jag ser samtidigt att en del aspekter av Evangelisations-Missions-tanken försvagats efter millennieskiftet. Jag kan inte låta bli att undra om det i detta och mycket annat finns ett orsakssamband mellan sakerna eller om allt bara hänt samtidigt.

Långt blogginlägg detta. Och inte klart alls på långa vägar.

Slutar i alla fall här med att upprepa mitt inledande poetiska mästerverk:

Högt på Nebo på min stubbe, sitter jag en tänkargubbe,

tänker stilla ”Hur blir den sen, framtiden i församlingen?”

*  Det finns mycket intressant att lära av Church of England. Se till exempel här hur man resonerar kring dop. Statistik och utvecklingstendenser hittar man här.

**  Vad som sedan i olika tider och i större eller mindre sammanhang är PK är en helt annan sak.