stigstrombergsson

Jag vet!

Rubriken är korkad!

Men alluderar i alla fall till förrförra inlägget.

Spagat – spagetti.

Jag avbröt då mitt skriveri dels för att det hade blivit långt nog, dels för att saken både berör, upprör och stundom nedgör mig – alltså hur det under den tid jag kan överblicka gått så illa.

I kommentarsfältet här på bloggen kom inget – som vanligt. På Facebook, där jag alltid ger en länk till ett nypublicerat blogginlägg, kom följande från personer jag mycket väl vet vilka de är men här låtit initialer ersätta namnen:*

NS – boende och aktiv i Älvsby församling: Kan det vara för att man övergivit den första kärleken? Eller ännu värre – hemska tanke – missat den?

Jag svarade: Kommer att beröra saken vidare i nästa eller nästnästa blogginlägg. Och jag är rädd för att det ligger en hel del i din frågefundering.

EH – ungdomskamrat från Luleå, boende söderut ”någonstans i Sverige”: Jag tror att svaret är att saltet (Svenska kyrkan) mist sin sälta. De förändrade relationerna för 20 år sedan har bara cementerat Kungl. Religions-, traditions- och salighetsverket. Kyrkan kom inte en mm närmare självständighet.

När man är ung är man entusiastisk – ofta. Att titta tillbaka på sin ungdomstid att att glo i livets backspegel på en tid av större kontraster,skarpare kanter och mer svart-vitt. Definitivt är det så.

Saker har slipats av. Tur är det. Dessutom helt naturligt på någon sorts individuell nivå. Man kan se tillbaka och le lite överseende över vild naivitet och man kan legitimera sin senare håglöshet med Då var vi unga och galna.

Men, noble Bloggläsius, avslipning är en sak, avtrubbning en annan.

Jag har snart varit präst i 40 år. Under mer än halva den tiden hade jag uppdrag knutna till stiftet men framför allt till kyrklig ut-och fortbildning. I de sammanhangen har jag hört präster som har ungdomsrörelserna att tacka för att det blivit vad de blev liksom blivande präster säga dumheter som Jag känner mig inte bekväm med ungdomar så jag vill inte jobba med KU. Eller Konfirmander tycker jag är i en jobbig ålder så de undviker jag. Kvällar och läger funkar inte för mig! har också yttrats

Bekväm. Vill.

Vad är det för svammel?

När var det sagt att det skulle vara bekvämt att verka som präst?

Eller att det skulle betyda att man kunde undvika det man inte vill?

Jag tror båda kommentatörerna på FB tangerade sanningen.

Den första antyder det allvarligaste – avtrubbningen, bristen på – nu kommer ett gammalt ord – själavinnarsinne. Sannolikt har det att göra med det som kallas Frälsningen hamnat i bakvattnet – i alla fall andras. Det är varje prästs och därför också mitt ansvar att rannsaka sig på den punkten och återvända till den första kärleken.

Strukturfrågor och annat övergripande som den andra kommentaren nämner kan nog spela en viss roll men ska inte överbetonas. Ingen nomineringsgrupp har ju aktivt hindrat engagemang med och för unga människor. Man har hindrat vissa att engagera sig – det är sant – men man har inte lagt sådana hinder i vägen att den som bestämt sig för att vilja det obekväma inte kunnat trampa ner eller runda hindren. Att sedan politikerna på det stora hela taget inte gjort tillräckligt för att bana väg för evangelisation och utåtriktat pastoralt arbete är en annan sak.

Det ska göra ont att spela hockey! sa en gammal kommentatorsprofil på den tiden det bara fanns svartvit TV med olika nyanser av grått.

Det ska göra ont att vara präst! blir min variant. Har man inte i kontakt med ungdomar och konfirmander fått sabbad nattvila, en spräckt tand eller ett revben knäckt har man inte tagit i ordentligt. Sådetså!

*  Det handlar inte om censur – naturligtvis! De stod ju med sina namn på FB så det är ju i alla fall frågan om offentliga signerade åsiktsyttringar.

Antisemitism – orsaken bakom Förintelsen – är en sammansatt historia. Hos en del är den grov, plump, högljudd och våldsam. Hos andra något lågmält och finstil. Hos många något omedvetet och okunnigt. Att i sin helhet bena upp saken i alla dess beståndsdelar varken kan eller kommer jag att göra utan nöjer mig denna förmiddag med att återpublicera vad jag skrev 2015:

Varför? Varför idag? Varför över huvud taget?

Den 27 jan 1945 befriades Auschwitz av Röda armén. Det var varken det första eller sista av de koncentrations- och förintelseläger som de allierade på olika fronter fann den våren, alla fyllda av samma fasansfulla lidande. Men just Auschwitz-befrielsen fick ge det datum då förintelsens offer speciellt hedras.

Att över huvud taget minnas saken är mycket viktigt.

Någon har sagt ungefär: Om man inte vill minnas historien kommer man att få uppleva den igen. Förintelsen är historiens största folkmord i betydelsen den största industriellt organiserade massutrotningen av människor utifrån den perverterad idén att några människor skulle ha större värde och större rättigheter till livsrum än andra.13 miljoner offer är värda respekt.

Att det var 70 år sedan kan tyckas länge men rasism, folkmord, fördrivningar, utrensningar, övermänniskotankar, herrefolksmentaliteter – sådant som nazismen var det mest extrema exemplet på – är inte alls utdöda. Efterkrigshistorien ger flera exempel. Också samtiden vi nu lever i bjuder på exempel  – antisemitism, kolonialism, militant islamism men också islamofobi, diskriminering av romer osv. Till sin graden och omfattning motsvarar det inte Förintelsen och nazismen men till sin art finns attityderna kvar, många gånger ganska omedvetet.

Just därför skall man minnas. För att känna igen. Och stå emot.

Bilden är ett skärmklipp från bildsorteringen i min egen PowerPoint-presentation om Förintelsen, också manus till ett föredrag jag hållit många gånger. I år var det en som nu är lärare vid Älvsby folkhögskola som höll ett föredrag i ämnet i Älvsby församlingsgård.

Hur kunde det som var så bra bli så dåligt?

Den tanken gnager i mig.

Far fram och tillbaka i huvudet. Särskilt när jag jämför vad som skrivs i en speciell Facebook-grupp med vad som står i förra veckans och denna veckas nummer av Kyrkans Tidning – den som många kallar Torsdagsdepressionen.

Först Facebookgruppen Vi som var med i Kyrkans Ungdom. Bilden är därifrån och avsikten med gruppen är:

Det här är en nostalgigrupp för dig som var med i Kyrkans Ungdom. 2018 fyller Svenska Kyrkans Unga 25 år. I och med detta vill vi hemskt gärna starta en grupp där vi samlas och myser i minnen och nostalgi från vår historia. Dela gärna med dig av dina bästa minnen! Bjud in alla du känner från KU-tiden. (…).

Avsändare: Svenska Kyrkans Ungas Facebook-sida. Som ett initiativ i och med Svenska Kyrkans Ungas 25-årsjubileum.

Jag har inte analyserat allt.

Det haglar in bilder, notiser, roliga minnen från Riksmöten, Lokalföreningar, Stiftsarrangemang. Inte bara från nu och 25 år tillbaka i tiden då Svenska Kyrkans Unga bildades. Riktigt gamla minnen finns också. Minns jag rätt var det för 25 år sedan mer frågan om en nyomstarts av Riksförbundet Kyrkans Ungdom RKU som funnits innan men kanske tynat. Dessutom hade under min gymnasietid Kyrkliga Gymnasistförbundet KGF funnits – slogs vad det led samman med (och dog i famnen på?) RKU.

Jag har som sagt inte analyserat allt. Gruppen har ju över 1800 medlemmar. Därför är jag lite osäker på om det var i början av den gruppens existens eller om det var en samtalstråd i en annan Facebookgrupp – Prästkollegor – som någon tog upp ungefär följande fråga: Vi alla som varmed i kyrkliga ungdomssammanhang – vad blev det av oss?

Många tolkade frågan yrkesmässigt och yrkesmässiga svar haglade! Förtroendevalda, pedagoger, kamrerer, körsångare, präster, pedagoger, osv.

En del svarade ungefär Det var en kul tid då. Jag firar gudstjänst men arbetar med annat. I något fall finns till och med Jag har lämnat kyrkan – tack och lov!

Det dominerande intrycket var hur som helst att många som yttrat sig – som naturligtvis inte är alla som var med – via ungdomsrörelsen rekryterats till olika uppdrag i kyrkan.

Då skriver Kyrkans Tidning för andra veckan i rad om Rekryteringskris vad gäller musiker, diakoner, pedagoger och präster. De som kommer in motsvarar inte på långa vägar de väntande pensionsavgångarna – varav jag är en.

Jag få spagat i hjärnan!

Om så många så ofta upplevt så mycket som var så bra – varför har inte facklan burits vidare?

Varför har många präster – jag fokuserar på den kåren – som blev vad de blev just på grund av ungdomsverksamhet inte själva med vilja, kraft och blod funnits bland ungdomar i de församlingar där de har tjänst? Eller åtminstone längtat efter det och försökt intill gränsen för att spy av utmattning?

Vad hände? Eller: Vad hände inte?

Det är ju inte första gången jag funderar över detta. För inte så länge sedan, 3 december förra året, ordade jag i saken i inlägget rekryteringskris – klicka här. Där och då kom en enda kommentar – och jag vet att fler än han läser min blogg. Kommentaren berörde den principiellt viktiga men kvantitativt faktiskt ganska marginella effekt som följt av att kyrkan bestämt sig för att rata folk av visst teologiskt konservativt snitt.

Må vara hur det vill med det!

Jag hävdar att rekryteringskrisen är mycket djupare än än till exempel ämbetsteologi eller frågan om så kallat inklusivt språk eller tacojesus eller nåt annat tämligen perifert som det medialt verkar som om kyrkan så gärna pysslar med. Rekryteringskrisen är ett symptom, inte själva sjukan. Som värk förhåller sig till diskbråck – typ. Käcka rekryteringssatsningar funkar som då Alvedon – bedövar symptomen men lagar inte diskarna. För det behövs annat. Inte minst att man utreder hur skadorna uppkommit.

Nu är jag upprörd!

Bäst jag inte skriver mer! I alla fall nu!

Muntligt och skriftligt är inte samma sak!

Det märker jag när jag, noble Bloggläsius, då och då för att publicera vissa saker här lätt bearbetar mina ordbehandlingsprogramskrivna förkunnelsefusklappar. Texten blir, tycker jag, tråkigare än det munliga. Men jag skall ärligt erkänna att jag här kan ha fel. Det kanske är trist och snustorrt också i det muntliga. Jag kan inte bedöma det – naturligtvis.

Vara hur det vara vill med allt sådant! Inför förkunnelsen igår lät jag pennan vila. Mitt manus skrevs i datorn och kan därför i lätt bearbetad form underställas alla bloggläsares kritiska bedömning. De psalmer som sjöngs var 219, 253, 40 och 893. 50 personer firade gudstjänst och var fjärde av dessa var en konfirmand.

SKATTEN {Sången utgick men vi bad för alla barn. I övrigt se nedan

BEREDELSE

I en av dagens Bibelavsnitt talas om Rättfärdighet. (Rom 1:17).

Det är en viktig sak. Att allt är sant, rättvist, helt, gott. Gud är rättfärdig.

Och vi ska vara rättfärdiga. Är vi inte det  är vi orättfärdiga, inte i samklang med Gud.

Det står då ...rattfärdighet från Gud.

Från, inte inför Gud. Inte något vi ger till Gud utan Gud ger till oss.

Gud ger oss den rättfärdighet Gud önskar och som vi saknar.

Det är det som kallas Evangelium – Syndernas förlåtelse för vår orättfärdighet.

Gud ger oss rättfärdigheten. Det gör att vi med glatt humör kan bekänna våra orättfärdigheter och be om förlåtelse. Som Gud/Jesus lovat. Det har vi hans ord på!

PREDIKAN

Textläsning: Matteusevangeliet 8:5-13

[Allra först en ”skattig” vinkel – vad jag tänkt ta upp med barnen om de suttit vid ”Barnbordet. Inga barn var där denna dag, endast ett i bänken med sin mamma. Visade i alla fall en bild av en höna och ett ägg samt sporde vilket av dessa som var först. Efter en stunds åsiktsutrop och diskussion – flera röster hördes – fortsatte jag med detta:]

”Tro gör man i kyrkan” sägs ibland slarvigt och nedsättande. Annars vet man – tror man.

Klart att TRO är viktigt. Självklart att säga i kyrkan. TRO är den kristna Kyrkans uppgift

Att sprida TRO. ”Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”står det i Svenska kyrkans stadgar.

TRO handlar om både ATT tro, alltså hur det är att tro, att lita på.

TRO handlar om VAD vi tror på, inte bara tillit, känsla.

Jesus skapar tro är dagens tema.

Bibelavsnittet jag läste ger ett exempel på hur det gick till – och går till.

1a: Jesus är där – först.

När Jesus gick in i Kafarnaum började avsnittet. Med Jesus på plats.

Mannen måste ha hört om det. Och tidigare hört något om Jesus. Annars hade han ju inte kommit till Jesus med sitt problem.

Mannen agerar, gör något, därför att Jesus är där.

Och de steg han tar är steg i någon slags TRO.

1b: Så är det alltid!

Det är kring Jesus på plats han skapar tro! Men ibland tänker folk annorlunda.

Om jag tror mycket kommer Jesus till mig – typ. Men inte annars.

Om vi ber kommer Jesus till oss – men inte annars.

Om vi tror att Nattvarden är Jesus kropp och blod blir det så – men inte annars.

Jag vet inte om ni vet det men det fanns ett barnprogram som hette Fem myror är fler än fyra elefanter. Och i det brukade sägas vad jag nu säger: Fel! Fel! Fel! Det är inte så!

Jesus kan väl inte komma närmare oss för att vi ber – han har ju redan lovat att vara med oss alla dagar till tidens slut.

Brödet i Nattvarden kan ju inte bli Jesus kropp för att vi tror det. Det ÄR Jesus kropp för att han sagt det. Det får vi TRO.

TRO – din tro – är inte en prestation från din sida för att dra Gud till dig.

TRO – din tro – bygger på det faktum att Gud är här, att Jesus är här – först.

Och skapar tro. Kanske en trevande uppsökande tro – som han hade, han som kom till Jesus för att få hjälp.

2a: Mannen talar om hur han har det:

Herre, min tjänare.... Inget mer. Och Jesus svarar:

Skall då jag komma...? Ungefär: Tala ur skägget! Precisera dig!

Det kan verka vara lite halvdistans det Jesus gör.

Men mannen lägger ut texten – redogör för vad han tror om Jesus. Så till den milda grad att till och med Jesus blir förvånad.

2b: Detta är något speciellt. Och aktuellt:

Jesus skapar TRO inte främst genom att bara direkt göra som vi önskar och låta det bli som vi tycker och tror det ska bli. Ibland är det så – både i Bibelns berättelser och senare mänskliga erfarenheter. Men många gånger krånglar han, verkar göra motstånd. I alla fall i perioder.

Det gör han för att träna oss. Det är ju träning som ger styrka. Och teknik. Och kondition. Och erfarenhet. Så är det med våra kroppar och så är det också med vår TRO.

Så: Om det verkar som om Jesus protesterar, gömmer sig, krånglar – pressa honom!

Som mannen gjorde. Jesus gick ju inte. Går inte. Stå därför kvar och lita på att Jesus är där som han lovat.

Så skapar och övar Jesus din TRO, tränar dina tillits-muskler.

3: Var Jesus nu är – först. Och skapar tro hos oss.

Var är Jesus? Jag är redan sagt: Jag är med eralla dagar...”

Med er – Det  är PÅ er sida. Mot lidande, ondska, skam, skuld, död, ensamhet, sorg osv.

Han föddes ju som vi, levde som vi, dog som vi. Inte bara för sig själv utan för oss, mig, dig.

Det är något att TRO på.

Med er – Det  är VID er sida. Efter sin uppståndelse alltid och överallt i största allmänhet.

Och i sitt Ord och sina Löften.

Och i Nattvarden strax – där han sagt att han är.

Som vi får gå till – likt mannen i Kafarnaum som i TRO gick till Jesus som redan var på plats.

Bloggar du?? Det är ju bara SÅ 90-tal! fick jag höra för något år sedan från någon jag inte kommer ihåg vem. Det är säkert sant. På 1990-talet kom bloggar och sent omsider – 2005 – anslöt jag mig till den hobbyn. Internet och sociala medier har utvecklats och förändrats flera varv sedan dess men det har jag ställt mig ganska kall inför. Har förblivit bloggare blott och allenast.

Jag har alltså bloggat länge och då uppkommer en klyvning av både verklighet och känsla.

Detta har jag ju skrivit om förr. Det blir ju ingen nyhet. Resultat: Oskrivet inlägg.

Just så har det nog varit vad gäller bloggade åsikter och tankar kring situationen Israel-Palestina. För en del år sedan blev det ett och annat inlägg i den saken. Andra storpolitiska ting – inte minst Syrien, Trump och Korea – har förpassat ockupationen ut i nyhets-marginalerna.

Men då och då poppar det till.

Trumps beslut att stödja Israels annektering av ockuperat område är en poppning. Internationellt och med hänsyn till folkrätten naturligtvis inte alls poppulärt. Men riktigt poppande och peppande för en del kristsionistiska kommentarskrivare jag snubblar över på Facebook. Och Lars Adaktusson & Co.

Då och då – nu mer sällan än förr – tittar jag via nätet i den israeliska tidningen Haaretz. Jag har då och då – nu mer sällan än förr – översatt och här på min blogg publicerat en del artiklar och debattinlägg därifrån. Kristsionister och andra okritiska Israelkramare brukar då hävda att Haaretz är en liten tidning som inte speglar folkflertalet i Israel och därför kan avfärdas.

En skribent i Haaretz som jag verkligen gillar är Gideon Levi. Palestinafiender av olika slag både i Israel och Sverige diagnostiserar honom som en vänstermarginaliserad särling ingen håller med och som därför kan avfärdas.

Den sortens argumentation är skitdålig. Att någon eller några tycker en sak men fler tycker annorlunda har ju inget att göra med vad som är sant, hur en sak verkligen är. Majoriteter får sin vilja igenom men det är inte säkert att det för den skull är rätt, sant och tillbörligt. Lika lite som att den som är stark alltid skulle ha rätt.

Idag, den 19 januari 2018 har Gideon Levi skrivit en artikel som på engelska kan läsas här. Den är bra, innehåller fakta och reflexion, kritik och värdering. Skulle jag ha skrivit den skulle en del rycka ut med blåljus på taket och skrika att jag var israelhatare och antisemit. Därför skriver jag inte. Jag nöjer mig med att låta Google råöversätta artikeln och sedan putsa svenskan en del. Israelen och juden Gideon Levi kan ju knappast med någon sorts intelligent argumentation kallas israelhatare och antisemit. Här kommer hans artikel.

Abbas har rätt. Varför fortsätter Israel säga att han har fel?

Abbas talar sanning. Israels kommentarer mot honom handlar inte om verkligheten – de är bara nationalistisk morrande.

Den käcka kören skriker igen: Mahmoud Abbas. Du måste se svaren på hans tal för att förstå varför Israel talar med en fruktansvärd enhetlig röst, i vilken utsträckning det inte länge är vänster eller höger, inga verkliga argument och ingen ideologisk pluralism – bara blint, dövande nationalistisk morrande.

Från Nadav Eyal ("ett knäppt, avskyvärdt tal") till Ben Dror Yemini ("förvirrande ideologi"), tävlade alla om vem som ska attackera Abbas mest. Ingen mötte vad han egentligen sa. Visst! Han svor över Donald Trump, mästaren i raffinerad retorik, "må ditt hus bli rivet", och israeler med sina känsliga öron blev Oj så upprörda. Och han sa ”kolonialism” och israeler med sitt självskadebeteende skrek: "antisemitism". Ingen sa vad som var fel i hans tal och vad som var antisemitiskt. Kanske med undantag för "den holländska flottan som förde judar hit", talade Abbas sanning. Och det är svårt att svälja. Så Israel valde att skrika – som alltid när man inte har några svar.

Abbas sa att Osloavtalet var förbi. Faktum – vad är kvar av det ungefär 20 år efter att det slutliga avtalet skulle skrivits under? Israel gjorde allt för att sabotera det. Varje soldat som invaderar Område A varje natt och alla fångar som är kvar i fängelse sedan före Osloavtalet är ett brott mot det.

Den nuvarande regeringen och dess anhängare protesterade mot Oslo och blir nu förolämpade när Abbas säger att det är förbi? Abbas berättar ju sanningen.

"Vi kommer inte längre acceptera amerikanskt understöd" sa Abbas. Har han något val? Vad ska han göra? Böja huvudet inför rundpallarna? Knäböja för en president som ignorerar ockupationen?

Sa han inte sanningen när han protesterade mot Trumps förfalskade argument att palestinierna omintetgjort förhandlingarna? En supermakt som straffar den ockuperade istället för ockupanten – det är oförklarligt. I stället för att sluta finansiera och beväpna ockupanten fryser Förenta staterna medel till räddningsorganisation som hjälper den ockuperade partens flyktingar. Det är vansinne. Abbas svarade med återhållsamhet. De amerikanska ambassadörerna Nikki Haley och David Friedman är verkligen ockupantens vänner och fiender till internationell rätt – hur ska de två kufarna annars beskrivas?

Men den största chocken kom när Abbas rörde de ömtåliga israeliska nerverna och klassificerade sionismen som en del av det koloniala projektet. Vad är fel där? När en kolonialmakt på nedåtgående lovar ett land det inte ännu styr till en nation vars majoritet inte lever där och ignorerar den nation som gör det – vad är det om inte kolonialism? När mer än hälften av landet lovas till mindre än en tiondel av dess invånare – vad är det om inte en fruktansvärd orättvisa?

Det är svårt att höra, men det är sanningen! Balfour-deklarationen* kan inte läsas på annat sätt. Och vad är mer lämpligt än att uppmana britterna att be om ursäkt för den och nu ställa sig bredvid palestinierna som under alla år blivit utvisade och omflyttade, med början med Balfour och intill till denna dag?

Att skapa Israel tjänade det imperialistiska Väst. Abbas har rätt. Israel ses som den sista västerländska utposten mot de arabiska vildarna på samma sätt som Sydafrikas apartheidregim av samma väst sågs som den sista utposten mot kommunister och svarta.

Så kom förintelsen och Israel blev en berättigad tillflyktsort – men också det var på palestiniernas bekostnad. Världen borde ha kompenserat dem genom att befria dem från 1967 års ockupation och gett dem lika rättigheter eller en stat. Det var vad Abbas pratade om.

Abbas är långt ifrån den perfekta statsmannen. Han är inte en demokrat. Han är impopulär, kanske korrupt, verkligen patetisk i sitt fasthållande vid den döda tvåstatslösningen. Men han är den mest fredssökande, icke-våldsamma palestinska statsmannen som är tänkbar. Därför är han så farlig för Israel. Därför firade Benjamin Netanyahu hans tal, understödd av den nationella kören. Israel vill att alla ska vara Yahya Sinwar**. Det skulle göra ockupationen ännu lämpligare.

*  Balfour-deklarationen är namnet på det brev som senhösten 1917 skickades från den dåvarande brittiske utrikesministern till Lord Rothschild. Mer om den kan man läsa här och den löd som följer:

Utrikesdepartementet 2 november 1917

Käre Lord Rothschild,

Det bereder mig stor glädje, att regeringens vägnar överbringa Eder följande deklaration av medkänsla med de judiska sionisternas strävanden, vilka har blivit underställda och bifallna av kabinettet:

"Regeringen ser med välvilja på en i Palestina upprättad nationell hemvist för det judiska folket och kommer att på bästa sätt bemöda sig om att underlätta verkställandet av denna avsikt, under den otvetydiga förutsättningen att intet må göras som kan inverka menligt på de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke judiska samhällen i Palestina, eller de rättigheter och den politiska ställning som åtnjuts av judar i något annat land."

Jag skulle vara tacksam om Ni ville göra denna deklaration veterlig för den Sionistiska federationen.

Eder tillgivne Arthur James Balfour

**  Hamasledaren Yahya Sinwar beskrevs i början av förra året på detta sätt i svenska medier:

Den nya ledaren Yahya Sinwar anses tillhöra de mest hårdföra och kompromisslösa inom Hamas och finns på USA:s särskilda svartlista över internationella terrorister.

Yahya Sinwar var med och grundade Hamas militära gren innan han greps av Israel och dömdes till fyra livstidsstraff. Han har sedan suttit i israeliska fängelser i över två decennier.

Att han nu väljs att leda Hamas i Gaza ses som ett bevis för att Hamas militära gren har segrat över den politiska. Sinwar var med och grundade både Hamas militära gren och Hamas militära underrättelsetjänst. Han anses kompromisslös och israeliska bedömare väntar sig nu att Sinwar ska utmana och testa var Israels gränser går.

Texten på Sveriges Radios hemsida fortsätter och kan läsas här.

Det var tidigt i höstas frågan kom.

Det var en mamma till en som var konfirmand för ett par år sedan som ställde frågan. Efter en veckomässa.

Stig. Vi är ett par stycken som pratat om att det skulle vara intressant med en resa till Samos för vuxna – med ungefär det innehåll som resorna ni gör med ungdomarna har. Kan inte det vara möjligt?

Jag har fått veckoresa några varv till Efesos med nykonfirmerade  Först i tre år till Kushadasi i Turkiet – ett av åren blev jag där i fjorton dagar då det var så många konfirmerade att vi delade upp dem i två grupper. Sedan, på grund av utvecklingen i Turkiet, två år till den grekiska grannön Samos. Alla de turerna är gjorda med avsikten att vara på läger, samtala, ha ”lektioner”, be, leka och bada. Navet för alltsammans är besök i de utgrävda delarna av den antika staden Efesos där aposteln Paulus var på sin tid – liksom evangelisten Johannes och Jesus mamma Maria.*

Idén om en vuxenresa var ju lysande! Den är lysande!

Alltså planering! När? Hur? Kostnad? Var? Vilka? Vem?

De program ungdomarna mötts med går att vuxenkonvertera!

Det insåg jag på en gång. Stor ekonomisk subvention likt konfirmandarbetet behövs inte. Folk kan betala fullt pris för en chartervecka med innehåll. Ledarbemanning behöver inte vara lika tät – det handlar ju om vuxna som inte behöver punktmarkeras eller köras i säng på kvällarna.

Det går! – men behöver komma in i budgeten och vårplaneringen.

Man har fått anmäla intresse. Antalet är nu så att vi beslutat köra. Men det är ännu inte för stort. Platser finns kvar. Men med det samtal jag fick för en stund sedan och ett epostmeddelande är det definitivt tillräckligt för att jobba vidare.

Sista onsdagen i januari, ca 19.15 – efter Veckomässan 18.30 i Älvsby kyrka – blir en info-träff i Församlingsgården. Då kan man ansluta och vi kan börja boka.

Läckert!

*  Varje år har jag under resorna bloggat nästan dagligen. Alla de inläggen finns i kategorin Speciella resor. Man kan också hitta det skrivna om man söker månadsvis – maj-juni från 2013 och åren efteråt.

Också i år är antalet konfirmander än en gång stort – 53 stycken. Med vuxna ledare och några unga ledare ur Kyrkans Unga skulle det dra upp mot 65 resenärer på en plats samtidigt vilket inte är bra. Därför blir ungdomarnas resa i år delad i två omgångar till samma hotell som vuxenresan veckorna direkt efter.

Mitt första storpolitiska minne måste vara vid köksbordet i samband med Kuba-krisen när jag var nio år. Pappa sa: Nu får du vara tyst, Stig! Med barsk röst.

Det var ovanligt. Att tystas ner barskt när vi åt. Vi var en liten familj där barnsnatter väl kunde vara kompatibelt med Dagens Eko på P1 (följt av jag tror något annat program innan Barnens brevlåda med farbror Sven). Men nu var radion mer spännande än jag. Det var udda. I efterhand förstår jag det – världen stod ju på randen av ett kärnvapenkrig.

Jag minns det inte själv men jag har fått berättat för mig att jag i tidigt år inför nattinsomning ledsen och gråtande hulkade: Jag vill inte bli ett ugnens barn!

Att jag bara tre år fyllda skulle varit så bibelbildad att jag förskräckts av att Sadrak, Mesak och Abed-Nego kastats i Danielsbokens brinnande ugn (samt missat den storyns happy end) är osannolikt. I stället var det frågan om knattingens första geopolitiska reaktion – om än en feluppfattning av situation för barnen i Ungern 1956.

Med tiden och åren har jag naturligtvis snappat upp mer av politiska och militära händelser.

I min egen tid fanns ju Kalla kriget, Algeriet, Sexdagarskriget, Rhodesia, Vietnam (naturligtvis!), Tjeckoslovakien, Öst-Pakistans utbrytning, fler drabbningar i Mellanöstern och mycket mycket mer. Ofta långt borta.

I historisk närtid fanns de två Världskrigen och sedan längre tillbaka allt möjligt lite överallt. Historiska skeenden i dess många olika aspekter är väldigt intressanta – och då inte bara ur deprimerande militär synvinkel även om sånt var mest spännande när jag var på väg att bli vuxen.

Givetvis finns hål i den historiska allmänbildningen. Ett sådant är nu i alla fall i någon mening delvis igenfyllt. Det gäller något hyfsat nära i tid och hyfsat nära geografiskt men ändå ganska okänt: Finland för 100 år sedan.

Jag har läst de knappt 470 sidorna som forskaren Tobias Berglund och journalisten Niclas Sennerteg skrivit i boken Finska inbördeskriget (ISBN 978-91-27-15296-0). Massor av saker jag inte visste mycket om vet jag nu lite mer om – även om jag redan glömt en del. Väinö Linnas trilogi Högt bland Saarijärvis moar, Upp, trälar! och Söner av ett folk har jag naturligtvis läst både en, två och minst tre gånger. Där finns inbördeskriget med främst i andra delen. Men här är det fråga on genre. Linnas böcker är läsvärda romaner med romanens dramarturgi – skiljer sig markant från det man möter i halvtorra fackvetenskapliga verk.

Finska inbördeskriget har en massa bilagor, slutnötter och litteraturhänvisningar. De har jag inte läst, bara ögnat. Jag har nöjt mig med – och rekommenderar – huvudframställningen i boken som har följande baksidestext:

I januari 1918, bara några veckor efter självständigheten, störtades Finland in i ett skoningslöst inbördeskrig mellan "röda" och "vita". Med 40 000 döda på bara några månader till följd av strider, mord, svält och sjukdom blev det Nordens dittills blodigaste konflikt, enbart överträffad av andra världskriget.

Hundra år har gått sedan denna tragedi. I Finland skapade kriget ett trauma som är kännbart än i dag. Samtidigt är det så gott som bortglömt i Sverige, trots att hundratals frivilliga svenskar reste över Östersjön för att slåss, och trots att hela den samtida svenska debatten kom att kretsa kring detta krig – ett krig som dessutom nästan fick en svensk regering att falla.

Med hjälp av ögonvittnesberättelser och arkiv skildras här inte bara hur detta krig kom att forma Nordens historia utan också hur åtskilliga av de svenska befäl som tjänstgjorde på den vita sidan sedermera kom att hamna på ledande positioner i Sverige, där de kunde påverka säkerhetspolitiken under andra världskriget och kalla kriget.

Min pappa var näst näst yngst i en syskonskara om 11. Av de 8 som nådde vuxen ålder var han, född 1924, den näst yngste. Sedan några år är hela den syskonskaran borta.

Min mamma, född 1925, var näst yngst i en syskonskara om 6 där 5 blev vuxna. I morse ringde en kusin,som till mammas storasyster, och meddelade att vår moster, den yngsta i gänget och lite av en sladd, hade avlidit – den sista i den syskonskaran. Det är tråkigt att hon nu är död men naturligtvis inte traumatiskt. Hon fick ett långt liv – det fattades några år till 90 – och var vital för sina år. Men det är vemodigt. Och hela den generationen är nu borta.*

Jag har tagit bort en länk i listan till långt ner till höger. Bloggportalen dagens kyrka har upphört från och med års skiftet. Det är ju ingen idé att länka dit längre.

Lånta fjädrar funkar inte!

Att som jag gjorde i förra inlägget med rubrik och kommentar på annans blogg försöka trixa till fler besök på just denna min egen blogg gav inget utfall alls. Man måste tydligen vara intressant av sig själv – och det är ju inte det lättaste.

Förra veckan var jag arbetsuppgiftsfri eller hade semester måndag, torsdag, fredag och lördag. Tre dagar med uppgifter alltså.

Av dessa blev tisdag en  hel dag med planering av vårens konfirmander och ungdoms-verksamhet. Jag skall in mer där då komministerkollegan är pappaledig. Förutom ”min egen” kvot i KyrkansUnga-gruppen skall jag ta hans liksom hans undervisningsroll bland konfirmanderna – där jag inte alls varit med under hösten. Alla planer blev klara.

Onsdag mötte arbetslaget hela det nyvalda Kyrkofullmäktige till en informations- och tankebytardag. Viktigt även om det jag har svårt att riktigt falla i extas över sådana sammankomster. På kvällen Veckomässa i Älvsby kyrka.

Söndag – igår – fick jag leda två gudstjänster: Högmässa i Älvsby kyrka och Söndags-gudstjänst i Vidsel.

Tisdag, onsdag och söndag denna vecka har jag uppgifter.

I morgon ekumenisk träff på förmiddagen, Bibelstudier kl 14 i en ny dagtidsgrupp samt klockan 18.30 som vanligt. Onsdag kollegium 08.00 följt av förberedelser inför drygt 40 konfirmander som kommer under eftermiddagen och sedan Veckomässa och Kyrkans Unga på kvällen. Långa dagar. Får beteckningen FEK i tidsredovisningen – Förmiddag, Eftermiddag, Kväll. Lördag är en förberedelsedag utan tider att passa. På söndag leder jag Högmässan i Älvsbyn följt av en samling för alla kyrkvärdar (och andra intresserade) fram till 15-tiden.

Detta blev inget långt klurigt inlägg med åsikter eller liknande. Jag har några sådana i huvudet men det blir inte denna måndagskväll. Av det ovanskrivna kan nog anas att det inte heller blir imorgon och övermorgon. Nöjer mig med denna lilla uppdatering och avslutar den med att meddela att jag denna vinterdag då kylan frusit ihjäl har åkt skidor en timme i elljusspåret utan att stanna av eller dö.

*  Inte riktigt hela. Min yngsta farbror blev änkeman på 1970-talet och kom med tiden att gifta om sig. Hon är kvar men hennes ankomst in i släkten först när alla vi kusiner på den sidan blivit vuxna och 80 mils avstånd gjorde att vi vet om varandra och uppskattar varandra men egentligen inte – tyvärr – känner varandra.

Tidigt i morse kollade jag en och annan blogg jag brukar läsa.* Fann att tobbe lindahl skrivit en text. Det är ju alltid kul. Förstå det rätt. Det han skriver är inte alltid kul men att han skriver är kul. Det han skrivit hittar du här – om du klickar på länken alltså.

Jag fann mig denna gång vara omnämnd redan på första raden. Faktiskt med de tre första orden. Djupt hedrad! Som respons och i ett il av tacksamhet fick han vara med redan i rubriken på detta blogginlägg.

Dessutom kallar han mig som vanligt lagom irriterande så man tvingas tänka efter ett varv till. Ofantligt smickrande! Är det någonting jag här i jämmerdalen upplever min glädje i så är det att vara lagom irriterande så man tvingas tänka efter ett varv till.

Jag blev så smickrad av tillmälet att jag till och med funderade på att byta namn på min blogg. Inte alla orden men lagom irriterande skulle kunna bli lämpligt.

Jag konsulterade Google translate. På norska blir det bare irriterende, likaså på danska. Engelska, franska, spanska och tyska blir just annoying, juste ennuyeux, solo molesto och einfach nervig. Tyskans sista ord var ju kul! Hollänskan lät också kul med sitt gewoon vervelend liksom isländskans bara pirrandi. Ryskans просто раздражает kan jag inte tyda ljudmässigt men απλά ενοχλητικό på grekiska går bra – gissar att det är modern grekiska och inte den gamla variant man hittar i Nya testamentets olika skrifter. Hebreiskans פשוט מעצבן är nog också modernt och obibliskt. På arabiska blir det مزعج فقط som likt burmesiskans အတန်အသင့်နာကျင်ကျိန်းစပ် inte går att ens läsa ut. Kanske skulle det ändå till sist kunna bli latinets asperioribus verbis mediocriter som blir aktuellt om bloggen byter namn eller jag startar en ny.

Varför denna långa onödiga lista?

Ville bara vara lagom irriterande innan jag går vidare.

När jag sedan efter lunch ville läsa igenom kompisens text en gång till för att kanske kommentera densamma på dess plats möttes jag av lindahls fula trick.

Det stod ju mycket mer nu! Längre text – typ.

En mening inom parentes en bit ner i texten visar att han tog en paus efter ungefär en tredjedel av ordandet. Sedan, efteråt i en andra publicering, kommer han med mer. Det var mer än en lagom irriterande överaskning, snarare ett fult trick.

Innehållet, särskilt i tredjedel två och tre, är viktigt.

Vilka sparmotiven bakom stängningen av Björkskatan är vet jag inget om men gissar också på ekonomin. Då kan det handla om direkta lokalkostnader för värme, vatten och avlopp. Eller behov av dyrt underhåll och investeringar. Eller att personal man har knuten till lokalen måste dras in. Eller en kombination av alltsammans.

Hursomhelst är det en trist frontförkortning och i kombination med eventuell tomhet på Kronan betyder det att en stor del av staden läggs för kyrklig fäfot – utifrån sett.

Förslaget på något slags offensivt insatskommando tycker jag är intressant. I engelska kyrkan finns många tankar kring A Mission-Shaped Church, Fresh expressions of Church, Church Planting och annat där inte bara anställda – som engelska kyrkan har få av – utan framför allt så kallade lekmän** ges uppdrag, resurser och mandat att vara Kyrka som bryter ny mark.*** Hur som helst är tankarna organisatoriskt offensiva i stället för den neddragningstrend som lätt blir så allenarådande.

Mitt fula trick?

Att använda tobbes namn i rubriken så att kanske någon tänker: Vad har den löken nu gjort?

Givetvis har jag i en kommentar på hans blogg meddelat att jag bloggat på min. Han har fler läsare än jag och kanske det fula tricket lurar någon hit.

*  Eller var det igår kväll? Nej! Det måste varit i morse. Extrakoll ger vid handen att det jag såg publicerades strax efter 2 i natt!

**  Det finns människor som reagerar näst intill könsskillnadsfobiskt kring ord som kan associeras till något manligt. För att vara bara lagom irriterande för dessa skrev jag så kallade lekmän. Något genusneutralt nyord typ lekhen vore bara löjligt – ungefär som att i Västerås avköna gossebarnet Jesus.

***  Någon gång har jag här på min blogg funderat i dessa saker – skriv in till exempel mission-shaped i rutan till höger så påppar det upp en del. Eller gå till de olika termerna direkt på nätet.

Efter jul tog jag paus i den bok jag just innan börjat läsa. Julklappsboken om ”gamla kungen” trängde sig in liksom en massa annat och en del arbete. Nu har jag i alla fall också läst färdigt boken jag pausade i.

Och säger: Skitintressant!

Jag är road – bland andra saker – av att läsa historia. Det blir varken jag eller någon annan dummare av. Men ibland känner jag mig lite dum när saker inte är riktigt som man trodde de var och att fakta och en annan vinkel medför att kunskap och åsikter skruvas om på något sätt. Då känner jag mig lite dum men också rejält uppspelt. Jag blir mycket mer road än oroad när saker vinklas på ett annat sätt än jag är van – inom rimliga gränser naturligtvis.

När man skriver svensk historia är ofta Stockholm och Mälardalen både utgångspunkt och centrum. Sådant är man van vid. Östersjöländernas historia i två band skrivna av en engelsman som ser regionen utifrån finns i min bokhylla och ger är en frisk annorlunda vinkel. I hyllan finns också en svensk historia från inlandsisens försvinnande till nutid skriven utifrån Manjärvs, inte Stockholms, horisont. Manjärv är en liten by i Älvsby socken/kommun och därmed presenteras ett förfärligt viktigt nordligt synsätt!

Jag har tidigare kort berättat om bägge böckerna – klicka här och här.

Den bok jag nu nästan i sin helhet har läst är Sidenvägarna – En ny världshistoria av den engelske historikern Peter Frankopan.* Jag skev nästan i sin helhet då jag nöjde mig med brödtexten på nästan 580 sidor. De 100 sidorna med slutnoter och litteratur- och källhänvisningar lät jag vara.

Sidenvägarna är en sådan där perspektivvridare som inte tecknar historien ur en europeiskt, till och med nordvästeuropeiskt atlantiskt, perspektiv. Navet i framställningen är parallelltrapetsen östra Medelhavet-Centralasien-Kina-Indien. Centrum, inte västra udden av den euroasiatiska landmassan ställs i fokus. Det är lärorikt. Och som redan sagts: Skitintressant!

Vill du, noble Bloggläsius, ha en ordentlig mångordig presentation av bokens innehåll kan du klicka här. Nöjer du dig med baksidestexten lyder den som följer.

Den mänskliga civilisationen föddes mitt emellan öst och väst. Det var här världens stora religioner såg dagens ljus, det var här varor utväxlades och språk och idéer började spridas. Här byggdes imperier upp och gick under. När västvärldens inflytande nu minskar och tyngdpunkten åter flyttas österut, sker det längs samma vägar som för tusen år sedan.

Peter Frankopan har skrivit en viktig berättelse om de krafter som format den globala ekonomin och den politiska renässansen i öst. Sidenvägarna är en bok som omprövar vår världshistoria, en oavbrutet läsvärd skildring av världens verkliga centrum.

*  ISBN: 9789100171575

Hav förtröstan!

Jag kommer inte att skriva ett blogginlägg för varje semesterdag.

Kommande torsdag skulle då bli en rubrikrepris av veckan innan.

Men i alla fall:

Idag har jag haft semester. Och gjort föga.

Surfat lite på nätet. Läst i en bok. Tittat lite på TV – Stargate SG1 på 6an. Tagit en promenad. Kollat lite kalender. Kommenterat på tobbe lindahls blogg. Sett mer på TV – andra delen av Samernas historia, Den döende detektiven och två avsnitt av Big Bang Theory. Och skriver nu för min blogg.

Naturligtvis! Jag har ju ätit också. Frukost, lunch och middag. Och ögnat Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen.

Så blev dagen en övning av ett vegetativt förhållningssätt utan struktur, mål och avsikt.

Man skulle kunna säga att jag praktiserade som gurka.

Jag fyllde inte tiden med arbetsuppgiftsrelaterat spring och skubb.

Jag har lite svårt för det. Tomrummet alltså. Att inte ha något framöver att konkret vara inriktad mot. Jag är ju en röd person med en släng av gult och en del blå prickar.*

Viktigt för mig blir därför – tror jag – att ta sig an något, göra upp ett projekt, sätta ett mål. Annars sitter jag bara och tänker och då även tankar det egentligen inte är någon idé att tänka. Gamla tankar om till exempel hur det var när, och vad som gjorde att, jag i januari för fem år sedan lämnade folkhögskolan. Det är ju ingen poäng att älta det. Men lätt hänt i ett sysslolöshetens tomrum.

I morgon har jag inte semester.

Då skall vi planera nästan hela dagen och jag kommer att få vara den röding jag är. Komministerkollegan som haft konfirmander under hösten drar på föräldraledighet och jag skall ersätta honom i undervisningsrollerna både bland konfirmander som jag inte haft och i KyrkansUnga-gruppen som vi bägge funnits med i. Det skall bli kul. Planerna finns redan så det är bara för mig att tillägna mig dem, kavla upp ärmarna,spotta i nävarna och köra på.

Jag skall också göra en del eget – marknadsföra de fyra vuxenundervisninggrupper som vi planerar ska finnas första halvåret. Det är konkret, framåtsyftande, rött.

På onsdag har vi en heldag med all personal och Kyrkofullmäktige. Sådana brukar det vara då och då, åtminstone direkt efter ett kyrkoval. De nya förtroendevalda brukar då få reda på vad olika sektorer i verksamheten håller på med. Så blir det också i morgon. Dessutom skall de förtroendevalda berätta för oss i arbetslaget om hur de ser på församlingens utveckling de kommande fyra åren. Det blir spännande! Det är en vinkling man inte brukar bli bortskämd med.

Och på torsdag har jag semester igen...

*  Om du, noble Bloggläsius, inte begrep vad jag menade med den färgsättningen ber jag dig att läsa inlägget macaronesien 08 som du hittar om du klickar på länken här.

Det är ett dilemma att ha semester dagen innan det är full kubbning när det gäller arbetsuppgifter av skilda slag. En del sådana behöver ju anständigtvis förberedas.

I morgon – noga sagt senare denna lördag – är det Trettondag Jul. Jag har fått förtroendet att då leda Högmässan i Älvsby kyrka klockan 11. På eftermiddagen är det sedan en vigsel i Storforsens kapell. På söndag sedan en Gudstjänst men utan Nattvard i Älvsby kyrka kl 11.

Sådant skall förberedas och kan nagga både semestertorsdagar och semesterfredagar lite i kanten. Det är OK och ligger liksom inkapslat i både i önskemålet om och beviljandet av det semesteruttag jag berättade om i förra inlägget.

Att jag är ledig dag innan uppgiftsdag bekymrar mig alltså föga. Det skall dock inte tolkas som att jag är bekymmerslös inför uppgifterna, att jag bara tänker strosa dit och riva av nåt med armbågen – typ. Så gör jag inte. Det är en viktig sak att ha fått förtroendet att försöka koppla ihop Bibeltexter med de människor inklusive jag själv som befinner sig på plats. Det är en mycket viktig sak och skall göras med den stora räkenskapsdagen för ögonen som det lyder i en gammal formulering.

Men det går ganska lätt för mig att göra hopkopplingarna. I alla fall i egna ögon. Erfarenhet spelar givetvis in. Jag har ju varit präst i 39½ år. Arbetsmetoden likaså. Jag skriver ju alltid manus i fulltext men numera oftast för hand vilket går lättare än med ordbehandlingsmaskin av olika slag. Och snabbare.

Dessutom – och detta är det värsta:

Jag bryr mig inte om vad jag skall säga. Brottas inte med formuleringarna. Söker inte de rätta orden. Funderar däremot en hel del och nästan jämt och ständigt över vad jag vill ha sagt. Och när jag är klar över det, vad jag vill ha sagt, låter jag mig ledas av den gamle barske romaren Catos motto när det gäller att hålla tal: Rem tene, verba sequentur – håll fast saken så följer orden.

Bilden föreställer surpuppan ifråga.

Hur de predikningar jag håller blir i åhörarledet kan jag själv naturligtvis inte bedöma. Det får andra göra. Folk brukar i alla fall inte gå ut när jag sätter igång. Det kan kanske vara en värdemätare . Eller ett tecken på de är hövliga. Å andra sidan ropas det aldrig Fem minuter mer! eller En gång till! Det är också en måttstock – eller?

Varför skriver jag om detta i denna sena timme?

Något skall jag väl göra sedan predikan för i morgon är förberedd och jag väntar på finalen Sverige-Kanada i juniorhockeyn. Blogga helt kort är väl då en vettig sysselsättning så god som någon annan.

Japp! Det är torsdag.

Jajjamän! Jag har semester.

Kanske tycker någon det är tidigt. Alltså inte att det är torsdag – den kommer ju som regelbundet med en veckas intervall. Men att börja semestern redan den 4 januari.

Jag har blivit spådd.

Facebook har en massa hyss för sig. Analyserar vilken Game-of-thrones-, Mumin- eller Disneyfigur man är, vilken nationalitet man innerst inne odlar, vilket yrke man skall få, har eller skulle haft osv. Givetvis fanns då också en spådom för 2018. Klickar du på bilden blir den större och du det resultat jag fick.

Halva texten torde i alla fall bli sann om planerna håller. Det där om att du lämnar ditt gamla jobb. Det ämnar jag ju göra vid halvårsskiftet, strax efter det att jag blivit 65 år ung. Tjänsten som – detta har jag nämnt i tidigare blogginlägg – komminister i Älvsby församling skall då få sig en annan innehavare. Det är jobbet jag lämnar.

Här vill jag med kraft inskjuta att jag egentligen ogillar att säga att jag jobbar som präst. Så beskriver jag mig aldrig om jag själv får bestämma orden. Präst är inget jobb man har! Det är något man ÄR. 7x24x365,25 timmar varje år. Det jag jobbar som är möjligen just den tjänst jag som präst just nu har – kom-minister vilket betyder med-tjänare (till Pastor, det vill säga kyrkoherden) i sagda Älvsby församling.

För ungefär fem år sedan slog jag in på den vägen – komministervägen alltså. Jag lämnade då uppdraget – OK: jobbet – som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola. Tanken var att det skulle vara temporärt som en time-out under 2013 men av flera anledningar kom det att bli permanent. Och till sommaren släpper permanentningen.

Vi var fyra präster i församlingen när jag började i februari 2013. Sedan har det varierat. Efter ett par år blev en av komministrarna sjuk. Då blev vi tre. Den den förre kyrkoherden lämnade en tid efteråt sin tjänst efter mer är 20 år i befattningen. Då var vi två komministrar kvar. Den ena av oss vikarierade då i den herdebefattning hon sökt och också fick. Det innebar att en komminister blev kvar – lilla jag. Samt inhyrningar av tillfälligt slag för en del gudstjänster och kyrkliga handlingar, semestervikariat etc.

Det jag nu säger kan låta provokativt men är ändå sant: När en komminister i en församling blir kyrkoherde i samma församling lämnar han eller hon församlingen.

Här menar jag i betydelsen av operativt fältarbete med konfirmander, en hel del gudstjänster och kyrkliga handlingar. Så är systemet. Det jag säger är inte på något vis kritik av person.

Som kyrkan nu fungerar består uppdraget som kyrkoherde av stabsarbete med så många trista sammanträden och tråkiga budget- och personalfrågor att det kanske bara är en tredjedel av tiden som kan användas till arbete i terrängen.

Uppgifterna blir inte färre bara för att det finns färre i tjänst.

Naturligtvis kan man ta bort en del saker – hembesök, träffpunkter av olika slag. Kanske kan man stuva om dop och vigslar lite och låta musikern ensam ha andakt på äldreboenden men det dör i alla fall ungefär 100 Älvsbybor om året och det skall firas gudstjänster i två kyrkor och konfirmander skall ges möjlighet att möta Tro på Kristus. Vid vakanser blir det alltså mer att göra för dem som är kvar.

Kring detta klagar jag inte alls när det händer! Det hinner man inte och skulle bara ta energi från det viktiga som finns att göra. Dessutom har jag varit med om det förr. Det är bara att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och hugga in. Det gjorde vi, jag och andra medarbetare.

Det mariga är att sedan man fyllt 50 har man 32 semesterdagar varje år. Med tre av de som förr kallades prostdagar kunde det bli sju veckor väck. Men så går det inte när det är vakanser i befattningslistan och om sommarledigheter skall fungera något så när rättvist. Det skall ju alltid finnas (minst) en i tjänst och därför får man nöja sig med fyra, max fem veckor på sommaren. Det är i sig ganska OK men innebär faktiskt att man inte får ut sin berättigade ledighet.

Gjorde inte Kyrkorådet något när det var vakant?

Typ rekryterade på de vakanta komministraturerna.?

Har inte de ansvar både för verksamheten och personalens villkor?

Det är pinsamt att svara som jag nu gör:

De verkade inte speciellt oroliga. De var ju upptagna med en annan personalfråga. Och sedan en annan fråga till. Och budgetar. Och kan man inte ha flera bollar i luften studsar några mellan stolarna.

Men det lindrade sig i alla fall. Sommaren 2016 kom en komminister till. Och i somras ytterligare en halv präst.

Effekten har hur som helst blivit att det finns en massa sparade semesterdagar. Man får ha max 40 sådana. Har man fler regleras det till 40 vid årsskiften och man får det överskjutande i slantar och lusidorer. Så blir det på januarilönen.

Men 40 dagar har jag kvar sedan tidigare år. Plus 16 dagar 2018 då jag ju planerar vara i tjänst första halvåret. Det är alltsammans något jag är berättigad till. Det är tid arbetsgivaren är skyldig mig.

Det börjar jag nu ta ut. Två dagar denna vecka. Eller om man vill: 6 dagar i januari, lika många i februari, 8 i mars, 12 i april, 4 i maj och 20 i juni. Så är planen. Dessutom har jag som alla andra i snitt två vanliga arbetsuppgiftsfria dagar varje vecka. Det är 52 dagar. Dags för matte: 56+52=108. Första halvåret har 181 dagar. Dra 108 från 181.

Hur skall jag vara optimalt nyttig 73 dagar under 26 veckor?

Vi har gjort en planering, herden och jag. Den justerades något till innehåll, inte omfattning, på grund en lycklig tilldragelse. Den unge komministern med familj reser till Sydafrika för att adoptera en pojke till. Det betyder föräldraledighet under en stor del, kanske det mesta av våren.

Den andra bildens färgglada system är en översiktskalender över mitt (planerade) första halvår 2018. Orange färg är vanliga arbetsuppgiftsfria dagar, gult är semester och blått i tjänst. Ljusare blå ton betyder lägerdygn.

Och idag var det en semestertorsdag – den första.

GOD JUL

Pia och Stig

önskar

Carl Gustaf och Silvia,

barnen med familjer

Ungefär så stod det på ett av paketen som för en dryg vecka sedan låg under granen.

Vad sa du? Vilka då? Va! Viss förvirring uppstod när texten på etiketten lästes.

Helt äkta var det väl inte. Jag hade skrivit texten på paketet själv. Jag/vi hade dessutom själva handlat på Clio, den bokklubb jag är med i och som främst förmedlar böcker om historia. Två julklappsböcker till oss/mig blev det denna sista jul. För ett drygt år sedan blev det nästan tio som fördelades ut bland de närmaste släktingarna och oss själva.

I paketet fanns boken Gustaf VI Adolf – Regenten som räddade monarkin, en biografi skriven av journalisten Roger Älmeberg.* När jag såg den i katalogen väcktes mitt intresse. Inte för att jag är en principiell anhängare av eller ens förtjust i monarkin. Tvärtom! Att folk sängvägen når sin position i samhället är inte snyggt vare sig det handlar om eget eller föräldrars sexliv. Ganska otidsenligt och odemokratiskt.

Men samtidigt är det ett faktum att det under historiens gång haft betydelse att det varit så. Därför är det intressant. Den svenska varianten av Bernadottarnas sexuellt överförda livsroller är dessutom en mild och ganska oförarglig variant som, hur odemokratisk den än är, inte är värd att samla krafter för att avskaffa.

Dessutom: Gustav VI Adolf är ju ”den riktiga kungen”!

Han prydde frimärken och mynt under hela min uppväxttid. Hans ordspråk Plikten framför allt var då och är fortfarande bra. Han var och blev – om jag räknat rätt – nästan årsbarn med min farmor vilket på något sätt gör att när jag läser om honom läser jag en del om min egen historia – ett bistert faktum som avslöjar att jag numera är ganska många år ung.

Gustav V – den nuvarande kungens farfarsfar – var i början av förra århundradet behäftad med en hel del autokratiska tyskpräglade kaiserideal. Sonen – sedermera Gustav VI Adolf – var mer fallen åt det engelska hållet med dess konstitutionella parlamentariska monarki. Naturligtvis vet jag sedan gammalt att ätten Bernadotte för 100 år sedan inte rönte samma öde som de med varandra ingifta (och i olika grad inavlade) släkterna Hohenzollern, Habsburg och Romanov. Den dåvarande kronprinsens roll i den process som ledde till den engelska formen för monarki och inte den störtansvärda kontinentala var jag dock inte bekant med – innan jag läste de nästan 400 sidor som har följande baksidestext:

Gustaf VI Adolf bidrog personligen till att rädda monarkin i Sverige när han 1918 1919, tillsammans med bland andra Hjalmar Branting, som kronprins pressade Gustaf V och högern att gå med på en demokratisk rösträttsreform. Hans personlig popularitet gjorde senare att republikfrågan avfärdades från vår nuvarande författning.

Barndomen och relationen till föräldrarna, särskilt till drottning Victoria, var svår. Första hustrun, kronprinsessan Margareta, påverkade honom att bli öppnare och socialt engagerad, men äktenskapet slutade i tragedi – en av flera i hans liv, som när äldste sonen omkom i en flygolycka 1947.

Hans andra hustru, drottning Louise, blev ett stort stöd för honom samtidigt som relationen till hans barn försvårades.

Tage Erlander gillade inte kungen från början, men statsministern svängde helt och de fick ett gott samarbete.

Hans insatser för vårt konst- och kulturliv och humanism var betydande och blev en del av vårt kulturarv. Även denna sida av ”gamle kungen” framhävs i boken där även hans dotterdotter, drottning Margrethe II av Danmark, berättar om sin relation till sin morfar och del av glädjeämnena och problemen inom familjen.

*  ISBN 978-91-1-307358-3

Först av allt:

GOD FORTSÄTTNING PÅ DET NYA ÅRET!

Så till allvaret...

Det har varit bråda fyllda dagar som skapat total bloggtystnad från min sida. Inget allvarligt har dock hänt annat än att du, noble Bloggläsius, inte har högsta prioritet på min lista över vad tid skall och kan användas till. Annat går före – typ! Kanske ett beskt faktum – men ändå sant.

Lilla Lisa till exempel.

Och hennes kusiner!

Och deras föräldrar med syskon.

Och helgerna.

• Fredag före Jul kom Järvsö-tösen Lisa till mormor och morfar alias Primärhustrun och mig. Barnbarn i huset och full Jul-rusch slår ut bloggande också när jag som präst är arbetsuppgiftsbefriad hela huvva helgen. I förra bloggtexten rapporterade jag om vad som sedan hände och vilka som var i farten fram till och med att Juldagsmorgon glimmat. Repetera det här är alltså inte nödvändigt.
• På Annandagen kom Lisas kusiner Tyra och Adrian med föräldrar för att stanna ett par dagar. Äldsta dottern med make anslöt också om så bara för dagen och det blev fullt vid matbordet! Allt porslin, också tallrikarna i botten av traven, kom att bli diskat. De två av våra fyra barn som har barn blev kvar sedan de andra gett sig av på kvällen. Vi var i alla fall 6 vuxna och 3 små i huset.
• Onsdagskvällen krympte skaran något då Luleå-folket drog hem.
• Torsdagen var min arbetsuppgiftsbefriade tid slut. Lilla Lisas morfar gick således hemifrån några timmar samtidigt som hon med föräldrar for till sin faster i Unbyn och sedan till kusinerna i Luleå som fick vara barnvakter medans hennes föräldrar var på bio. Effekten blev att mormor och morfar fann sig själva sittande ensamma vid matbordet en hel måltid, något som inte hänt på en vecka.
• Fredag hade också arbetsuppgiftsinnehåll. Men bara tidvis. De så kallade begravnings-jourer som lagts på mig torsdag-fredag föll ur då inga avlidna fanns att begrava. Alltså fanns det mer tid att leka med henne som skulle resa söderut dagen därpå. Och filma! Knappt en minuts krypande spänning finns om man klickar här. Den suddiga bilden är ur filmen.
• Lördag efter frukost for Lisa med föräldrar samtidigt som jag gick för att provgå med ett blivande brudpar. Väl hemma igen bar det av till Luleå för att hämta Tyra och Adrian som valt att fira nyår hos farmor och farfar i Älvsbyn stället för att följa med sina föräldrar på nåt rajtantajtan de var bjudna på.
• Söndagen efter Jul med dess tema Guds barn var också Nyårsafton 2017. Högmässan fick därför sin prägel också av Nyårshelgens texter under rubriken I Jesu namn. Särskilt viktigt då vi inte sedan några år har gudstjänst på Nyårsdagen. Nyårsnatten som vanligt med snöskottning, vaka, tomtebloss och fyrverkeri. Den minste höll ut ända till slutet plus 10 minuter. Storasystern slocknade i soffan under Skansens Ring klocka, ring.
• Spark i backe och tur med spark till gammelfarmors och gammelfarfars grav blev det på Nyårsdagen innan mat och eftermiddagshemskjutsningstur till Luleå.

Väl hemma igår kväll konstaterade vi att vi nu för första gången på mer än en vecka är ensamma i kåken. Den stora tröttheten infann sig likt ett slag i huvudet med en skiftnyckel.

Men missförstå mig nu rätt! Jag, liksom madammen i mitt liv alias Primärhustrun, älskar barnen och barnbarnen över allt förstånd. Dagarna har varit jättefina! Det har varit jättekul! Fullt snurr och fullt surr hela tiden. Stor källa till glädje, stolthet och tacksamhet.

Men vi är också tacksamma och glada denna Annandag Nyår då vi båda är arbetsuppgiftsfria och hinner leka lite med våra julklappar – läsa i någon bok – utan att ha låst in sig på toaletten. Och till och med kunna ta sig tid till att blogga.