klippt spagetti

Jag vet!

Rubriken är korkad!

Men alluderar i alla fall till förrförra inlägget.

Spagat – spagetti.

 

Jag avbröt då mitt skriveri dels för att det hade blivit långt nog, dels för att saken både berör, upprör och stundom nedgör mig – alltså hur det under den tid jag kan överblicka gått så illa.

 

I kommentarsfältet här på bloggen kom inget – som vanligt. På Facebook, där jag alltid ger en länk till ett nypublicerat blogginlägg, kom följande från personer jag mycket väl vet vilka de är men här låtit initialer ersätta namnen:*

 

NS – boende och aktiv i Älvsby församling: Kan det vara för att man övergivit den första kärleken? Eller ännu värre – hemska tanke – missat den?

Jag svarade: Kommer att beröra saken vidare i nästa eller nästnästa blogginlägg. Och jag är rädd för att det ligger en hel del i din frågefundering.

EH – ungdomskamrat från Luleå, boende söderut ”någonstans i Sverige”: Jag tror att svaret är att saltet (Svenska kyrkan) mist sin sälta. De förändrade relationerna för 20 år sedan har bara cementerat Kungl. Religions-, traditions- och salighetsverket. Kyrkan kom inte en mm närmare självständighet.

 

När man är ung är man entusiastisk – ofta. Att titta tillbaka på sin ungdomstid att att glo i livets backspegel på en tid av större kontraster,skarpare kanter och mer svart-vitt. Definitivt är det så.

Saker har slipats av. Tur är det. Dessutom helt naturligt på någon sorts individuell nivå. Man kan se tillbaka och le lite överseende över vild naivitet och man kan legitimera sin senare håglöshet med Då var vi unga och galna.

 

Men, noble Bloggläsius, avslipning är en sak, avtrubbning en annan.

 

Jag har snart varit präst i 40 år. Under mer än halva den tiden hade jag uppdrag knutna till stiftet men framför allt till kyrklig ut-och fortbildning. I de sammanhangen har jag hört präster som har ungdomsrörelserna att tacka för att det blivit vad de blev liksom blivande präster säga dumheter som Jag känner mig inte bekväm med ungdomar så jag vill inte jobba med KU. Eller Konfirmander tycker jag är i en jobbig ålder så de undviker jag. Kvällar och läger funkar inte för mig! har också yttrats

 

Bekväm. Vill.

Vad är det för svammel?

När var det sagt att det skulle vara bekvämt att verka som präst?

Eller att det skulle betyda att man kunde undvika det man inte vill?

 

Jag tror båda kommentatörerna på FB tangerade sanningen.

Den första antyder det allvarligaste – avtrubbningen, bristen på – nu kommer ett gammalt ord – själavinnarsinne. Sannolikt har det att göra med det som kallas Frälsningen hamnat i bakvattnet – i alla fall andras. Det är varje prästs och därför också mitt ansvar att rannsaka sig på den punkten och återvända till den första kärleken.

Strukturfrågor och annat övergripande som den andra kommentaren nämner kan nog spela en viss roll men ska inte överbetonas. Ingen nomineringsgrupp har ju aktivt hindrat engagemang med och för unga människor. Man har hindrat vissa att engagera sig – det är sant – men man har inte lagt sådana hinder i vägen att den som bestämt sig för att vilja det obekväma inte kunnat trampa ner eller runda hindren. Att sedan politikerna på det stora hela taget inte gjort tillräckligt för att bana väg för evangelisation och utåtriktat pastoralt arbete är en annan sak.

 

Det ska göra ont att spela hockey! sa en gammal kommentatorsprofil på den tiden det bara fanns svartvit TV med olika nyanser av grått.

Det ska göra ont att vara präst! blir min variant. Har man inte i kontakt med ungdomar och konfirmander fått sabbad nattvila, en spräckt tand eller ett revben knäckt har man inte tagit i ordentligt. Sådetså!

 


*  Det handlar inte om censur – naturligtvis! De stod ju med sina namn på FB så det är ju i alla fall frågan om offentliga signerade åsiktsyttringar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0