stigstrombergsson

Hur kunde det som var så bra bli så dåligt?

 

Den tanken gnager i mig.

Far fram och tillbaka i huvudet. Särskilt när jag jämför vad som skrivs i en speciell Facebook-grupp med vad som står i förra veckans och denna veckas nummer av Kyrkans Tidning – den som många kallar Torsdagsdepressionen.

 

Först Facebookgruppen Vi som var med i Kyrkans Ungdom. Bilden är därifrån och avsikten med gruppen är:

 

Det här är en nostalgigrupp för dig som var med i Kyrkans Ungdom. 2018 fyller Svenska Kyrkans Unga 25 år. I och med detta vill vi hemskt gärna starta en grupp där vi samlas och myser i minnen och nostalgi från vår historia. Dela gärna med dig av dina bästa minnen! Bjud in alla du känner från KU-tiden. (…).

Avsändare: Svenska Kyrkans Ungas Facebook-sida. Som ett initiativ i och med Svenska Kyrkans Ungas 25-årsjubileum.

 

Jag har inte analyserat allt.

Det haglar in bilder, notiser, roliga minnen från Riksmöten, Lokalföreningar, Stiftsarrangemang. Inte bara från nu och 25 år tillbaka i tiden då Svenska Kyrkans Unga bildades. Riktigt gamla minnen finns också. Minns jag rätt var det för 25 år sedan mer frågan om en nyomstarts av Riksförbundet Kyrkans Ungdom RKU som funnits innan men kanske tynat. Dessutom hade under min gymnasietid Kyrkliga Gymnasistförbundet KGF funnits – slogs vad det led samman med (och dog i famnen på?) RKU.

 

Jag har som sagt inte analyserat allt. Gruppen har ju över 1800 medlemmar. Därför är jag lite osäker på om det var i början av den gruppens existens eller om det var en samtalstråd i en annan Facebookgrupp – Prästkollegor – som någon tog upp ungefär följande fråga: Vi alla som varmed i kyrkliga ungdomssammanhang – vad blev det av oss?

 

Många tolkade frågan yrkesmässigt och yrkesmässiga svar haglade! Förtroendevalda, pedagoger, kamrerer, körsångare, präster, pedagoger, osv.

En del svarade ungefär Det var en kul tid då. Jag firar gudstjänst men arbetar med annat. I något fall finns till och med Jag har lämnat kyrkan – tack och lov!

Det dominerande intrycket var hur som helst att många som yttrat sig – som naturligtvis inte är alla som var med – via ungdomsrörelsen rekryterats till olika uppdrag i kyrkan.

 

Då skriver Kyrkans Tidning för andra veckan i rad om Rekryteringskris vad gäller musiker, diakoner, pedagoger och präster. De som kommer in motsvarar inte på långa vägar de väntande pensionsavgångarna – varav jag är en.

 

Jag få spagat i hjärnan!

 

Om så många så ofta upplevt så mycket som var så bra – varför har inte facklan burits vidare?

Varför har många präster – jag fokuserar på den kåren – som blev vad de blev just på grund av ungdomsverksamhet inte själva med vilja, kraft och blod funnits bland ungdomar i de församlingar där de har tjänst? Eller åtminstone längtat efter det och försökt intill gränsen för att spy av utmattning?

Vad hände? Eller: Vad hände inte?

 

Det är ju inte första gången jag funderar över detta. För inte så länge sedan, 3 december förra året, ordade jag i saken i inlägget rekryteringskris – klicka här. Där och då kom en enda kommentar – och jag vet att fler än han läser min blogg. Kommentaren berörde den principiellt viktiga men kvantitativt faktiskt ganska marginella effekt som följt av att kyrkan bestämt sig för att rata folk av visst teologiskt konservativt snitt.

 

Må vara hur det vill med det!

Jag hävdar att rekryteringskrisen är mycket djupare än än till exempel ämbetsteologi eller frågan om så kallat inklusivt språk eller tacojesus eller nåt annat tämligen perifert som det medialt verkar som om kyrkan så gärna pysslar med. Rekryteringskrisen är ett symptom, inte själva sjukan. Som värk förhåller sig till diskbråck – typ. Käcka rekryteringssatsningar funkar som då Alvedon – bedövar symptomen men lagar inte diskarna. För det behövs annat. Inte minst att man utreder hur skadorna uppkommit.

 

Nu är jag upprörd!

Bäst jag inte skriver mer! I alla fall nu!