stigstrombergsson

Bloggar du?? Det är ju bara SÅ 90-tal! fick jag höra för något år sedan från någon jag inte kommer ihåg vem. Det är säkert sant. På 1990-talet kom bloggar och sent omsider – 2005 – anslöt jag mig till den hobbyn. Internet och sociala medier har utvecklats och förändrats flera varv sedan dess men det har jag ställt mig ganska kall inför. Har förblivit bloggare blott och allenast.

Jag har alltså bloggat länge och då uppkommer en klyvning av både verklighet och känsla.

Detta har jag ju skrivit om förr. Det blir ju ingen nyhet. Resultat: Oskrivet inlägg.

Just så har det nog varit vad gäller bloggade åsikter och tankar kring situationen Israel-Palestina. För en del år sedan blev det ett och annat inlägg i den saken. Andra storpolitiska ting – inte minst Syrien, Trump och Korea – har förpassat ockupationen ut i nyhets-marginalerna.

Men då och då poppar det till.

Trumps beslut att stödja Israels annektering av ockuperat område är en poppning. Internationellt och med hänsyn till folkrätten naturligtvis inte alls poppulärt. Men riktigt poppande och peppande för en del kristsionistiska kommentarskrivare jag snubblar över på Facebook. Och Lars Adaktusson & Co.

Då och då – nu mer sällan än förr – tittar jag via nätet i den israeliska tidningen Haaretz. Jag har då och då – nu mer sällan än förr – översatt och här på min blogg publicerat en del artiklar och debattinlägg därifrån. Kristsionister och andra okritiska Israelkramare brukar då hävda att Haaretz är en liten tidning som inte speglar folkflertalet i Israel och därför kan avfärdas.

En skribent i Haaretz som jag verkligen gillar är Gideon Levi. Palestinafiender av olika slag både i Israel och Sverige diagnostiserar honom som en vänstermarginaliserad särling ingen håller med och som därför kan avfärdas.

Den sortens argumentation är skitdålig. Att någon eller några tycker en sak men fler tycker annorlunda har ju inget att göra med vad som är sant, hur en sak verkligen är. Majoriteter får sin vilja igenom men det är inte säkert att det för den skull är rätt, sant och tillbörligt. Lika lite som att den som är stark alltid skulle ha rätt.

Idag, den 19 januari 2018 har Gideon Levi skrivit en artikel som på engelska kan läsas här. Den är bra, innehåller fakta och reflexion, kritik och värdering. Skulle jag ha skrivit den skulle en del rycka ut med blåljus på taket och skrika att jag var israelhatare och antisemit. Därför skriver jag inte. Jag nöjer mig med att låta Google råöversätta artikeln och sedan putsa svenskan en del. Israelen och juden Gideon Levi kan ju knappast med någon sorts intelligent argumentation kallas israelhatare och antisemit. Här kommer hans artikel.

Abbas har rätt. Varför fortsätter Israel säga att han har fel?

Abbas talar sanning. Israels kommentarer mot honom handlar inte om verkligheten – de är bara nationalistisk morrande.

Den käcka kören skriker igen: Mahmoud Abbas. Du måste se svaren på hans tal för att förstå varför Israel talar med en fruktansvärd enhetlig röst, i vilken utsträckning det inte länge är vänster eller höger, inga verkliga argument och ingen ideologisk pluralism – bara blint, dövande nationalistisk morrande.

Från Nadav Eyal ("ett knäppt, avskyvärdt tal") till Ben Dror Yemini ("förvirrande ideologi"), tävlade alla om vem som ska attackera Abbas mest. Ingen mötte vad han egentligen sa. Visst! Han svor över Donald Trump, mästaren i raffinerad retorik, "må ditt hus bli rivet", och israeler med sina känsliga öron blev Oj så upprörda. Och han sa ”kolonialism” och israeler med sitt självskadebeteende skrek: "antisemitism". Ingen sa vad som var fel i hans tal och vad som var antisemitiskt. Kanske med undantag för "den holländska flottan som förde judar hit", talade Abbas sanning. Och det är svårt att svälja. Så Israel valde att skrika – som alltid när man inte har några svar.

Abbas sa att Osloavtalet var förbi. Faktum – vad är kvar av det ungefär 20 år efter att det slutliga avtalet skulle skrivits under? Israel gjorde allt för att sabotera det. Varje soldat som invaderar Område A varje natt och alla fångar som är kvar i fängelse sedan före Osloavtalet är ett brott mot det.

Den nuvarande regeringen och dess anhängare protesterade mot Oslo och blir nu förolämpade när Abbas säger att det är förbi? Abbas berättar ju sanningen.

"Vi kommer inte längre acceptera amerikanskt understöd" sa Abbas. Har han något val? Vad ska han göra? Böja huvudet inför rundpallarna? Knäböja för en president som ignorerar ockupationen?

Sa han inte sanningen när han protesterade mot Trumps förfalskade argument att palestinierna omintetgjort förhandlingarna? En supermakt som straffar den ockuperade istället för ockupanten – det är oförklarligt. I stället för att sluta finansiera och beväpna ockupanten fryser Förenta staterna medel till räddningsorganisation som hjälper den ockuperade partens flyktingar. Det är vansinne. Abbas svarade med återhållsamhet. De amerikanska ambassadörerna Nikki Haley och David Friedman är verkligen ockupantens vänner och fiender till internationell rätt – hur ska de två kufarna annars beskrivas?

Men den största chocken kom när Abbas rörde de ömtåliga israeliska nerverna och klassificerade sionismen som en del av det koloniala projektet. Vad är fel där? När en kolonialmakt på nedåtgående lovar ett land det inte ännu styr till en nation vars majoritet inte lever där och ignorerar den nation som gör det – vad är det om inte kolonialism? När mer än hälften av landet lovas till mindre än en tiondel av dess invånare – vad är det om inte en fruktansvärd orättvisa?

Det är svårt att höra, men det är sanningen! Balfour-deklarationen* kan inte läsas på annat sätt. Och vad är mer lämpligt än att uppmana britterna att be om ursäkt för den och nu ställa sig bredvid palestinierna som under alla år blivit utvisade och omflyttade, med början med Balfour och intill till denna dag?

Att skapa Israel tjänade det imperialistiska Väst. Abbas har rätt. Israel ses som den sista västerländska utposten mot de arabiska vildarna på samma sätt som Sydafrikas apartheidregim av samma väst sågs som den sista utposten mot kommunister och svarta.

Så kom förintelsen och Israel blev en berättigad tillflyktsort – men också det var på palestiniernas bekostnad. Världen borde ha kompenserat dem genom att befria dem från 1967 års ockupation och gett dem lika rättigheter eller en stat. Det var vad Abbas pratade om.

Abbas är långt ifrån den perfekta statsmannen. Han är inte en demokrat. Han är impopulär, kanske korrupt, verkligen patetisk i sitt fasthållande vid den döda tvåstatslösningen. Men han är den mest fredssökande, icke-våldsamma palestinska statsmannen som är tänkbar. Därför är han så farlig för Israel. Därför firade Benjamin Netanyahu hans tal, understödd av den nationella kören. Israel vill att alla ska vara Yahya Sinwar**. Det skulle göra ockupationen ännu lämpligare.

*  Balfour-deklarationen är namnet på det brev som senhösten 1917 skickades från den dåvarande brittiske utrikesministern till Lord Rothschild. Mer om den kan man läsa här och den löd som följer:

Utrikesdepartementet 2 november 1917

Käre Lord Rothschild,

Det bereder mig stor glädje, att regeringens vägnar överbringa Eder följande deklaration av medkänsla med de judiska sionisternas strävanden, vilka har blivit underställda och bifallna av kabinettet:

"Regeringen ser med välvilja på en i Palestina upprättad nationell hemvist för det judiska folket och kommer att på bästa sätt bemöda sig om att underlätta verkställandet av denna avsikt, under den otvetydiga förutsättningen att intet må göras som kan inverka menligt på de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke judiska samhällen i Palestina, eller de rättigheter och den politiska ställning som åtnjuts av judar i något annat land."

Jag skulle vara tacksam om Ni ville göra denna deklaration veterlig för den Sionistiska federationen.

Eder tillgivne Arthur James Balfour

**  Hamasledaren Yahya Sinwar beskrevs i början av förra året på detta sätt i svenska medier:

Den nya ledaren Yahya Sinwar anses tillhöra de mest hårdföra och kompromisslösa inom Hamas och finns på USA:s särskilda svartlista över internationella terrorister.

Yahya Sinwar var med och grundade Hamas militära gren innan han greps av Israel och dömdes till fyra livstidsstraff. Han har sedan suttit i israeliska fängelser i över två decennier.

Att han nu väljs att leda Hamas i Gaza ses som ett bevis för att Hamas militära gren har segrat över den politiska. Sinwar var med och grundade både Hamas militära gren och Hamas militära underrättelsetjänst. Han anses kompromisslös och israeliska bedömare väntar sig nu att Sinwar ska utmana och testa var Israels gränser går.

Texten på Sveriges Radios hemsida fortsätter och kan läsas här.