stigstrombergsson

Så har jag korta stunder känt mig den sista tiden. Sådär onödigt klurig i huvudet – typ. Och det är ett bedrägeri. Jag är ju inte intellektuell! Eller kulturell! Läser bara böcker och funderar. Samt skriver utan ambitionen att driva en kulturell blogg.

Att svenskar i genomsnitt är annars än många andra folk har jag länge haft på känn. Värderingsstudier och en massa annat statistiskt jox visar detta. Vi är i mycket hög grad individuella även när vi lever i familj. Vi har stor tilltro till stat och andra myndigheter som jämfört med andra länder i ringa utsträckning är korrumperade. Familj spelar mindre roll än för till exempel tyskar och amerikaner och vi är tillsammans med de andra nordiska länderna ett sekulariserat gudlöst hörn av världen. Vi är, kort och gott, rejält avvikande och inte alls som folk är mest. Varför har det blivit så?  Och hur kommer det att bli?

I boken Är svensken människa? – Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige ger sig författarna Henrik Berggren och Lars Trägårdh in i den situationen och bokens baksidestext berättar hur de tacklar saken:

Den sanna kärleken är den som sätter den andre fri, menade Carl Jonas Love Almqvist i sin klassiska 1800-talsroman ”Det går an”. Enligt historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren är detta också den paradoxala kärnan i det svenska sociala kontraktet: ett gemenskapsprojekt som strävar efter att frigöra individen från mellanmänskligt beroende.

Med hjälp av filosofer som Kant, Rousseau och Tocqueville analyserar de den universella spänningen mellan sociala dygder och individuella frihetsbegär. Genom närläsningar av klassiska svenska författare som Erik Gustaf Geijer, August Strindberg och Astrid Lindgren problematiserar de berättelsen om välfärdsstaten som en skapelse av 1930-talets socialingenjörer. De placerar också vad de kallar den svenska "statsindividualismen" i en internationell kontext, framför allt genom jämförelser med Tyskland och USA.

”Är svensken människa?” gavs ut första gången 2006 och blev snabbt en modern klassiker. Detta är en reviderad och utökad upplaga med ett helt nyskrivet kapitel om religionens betydelse för modern svensk politisk kultur. Marika Lagercrantz har också skrivit ett nytt förord.

Det är klart man känner sig jätteintellektuell när man läser om vilken roll filosofer och en massa författare kan tänkas spela när det gäller hur vi ganska naturlig tänker, känner och prioriterar. Och man känner sig kulturellt smart just för att man inte riktigt begriper resonemangen – som dock har poänger. Jag har för egen del inte så stor tilltro till tanken att enstaka författare och än mindre akademiska filosofer påverkar tillvaron för människorna i vadmal. Masskulturella ting som Katekes, Folkskola och sedan Radio och TV tror jag betyder mer. Ändå är inte minst intressant den historiska exposén över hur beslut om särbeskattning, förbud att aga barn, föräldraförsäkring, fri skolgång osv både bottnar i och vidarebygger någon sorts avvikelse mot världen i övrigt. Om vi då är fördömliga eller föredömliga må framtiden visa.

ISBN 978-91-1-306881-7 handlar om 450 sidor text, 30 sidor litteraturförteckning och 45 sidor fötternötter och register. Således en riktig tegelsten. Och läsvärd.

I morse såg planeringen för sön- och helgdagar från nyår till Påsk ut på detta sätt:

• 3 januari: 11.00 Högmässa Älvsby kyrka.
• 10 januari: Ledigt veckoslut.
• 17 januari: 11.00 Högmässa Älvsby kyrka. 13.30 Gudstjänst på ett äldreboende. Ett Dop och en Vigsel dagen innan.
• 24 januari: 11.00 Högmässa Älvsby kyrka. 13.00 Dop. 16.00 Gudstjänst Vidsels kyrka,
• 31 januari: Ledigt veckoslut.
• 7 februari: 11.00 Familjegudstjänst Älvsby kyrka. 13.00 Dop.
• 14 februari: Internationella konferensen i Lycksele (sedan fredag) med tolkuppdrag.
• 21 februari: 11.00 Högmässa Vidsels kyrka. Konfirmandläger med övernattning startade dagen innan.
• 28 februari: 11.00 Predikan vid ekumenisk gudstjänst Vidsels EFS. 14.00 Dop i Älvsbyn.
• 6 mars: Ledigt veckoslut.
• 13 mars: 11.00 Familjegudstjänst Älvsbyn. 16.00 Högmässa Vidsel.
• 20 mars: Ledigt veckoslut.
• 25 mars – Långfredag: 11.00 Gudstjänst Älvsbyn.
• 26-27 mars: 23.30 Påsknattsmässa Älvsbyn.
• 28 mars – Annandagen: 11.00 Temamässa Älvsbyn. 12.30 Gudstjänst på äldreboende.

Som synes ordinarie ting i en församling – förutom 14 februari som om konferensen inte varit skulle varit Ledigt veckoslut.

I princip klagar jag inte över detta. Det blir så när två av fyra prästtjänster är vakanta en (onödigt lång) tid. Och samtidigt måste jag nog tillstå att efter två helger på raken – 17 och 24 januari – kändes det i förrgår skönt med tre dagars frigång innan februarisviten ovan bröt in. Jag behöver liksom det. Med år och erfarenheter har min start- och inhoppstid för olika saker nog blivit kortare men nedvarvningen tar längre tid. Ett helt veckoslut kändes därför OK.

Men så ville det inte bli!

I morse – det är lördag – SMSade kollegan som här på bloggen kallas Brunetten, som nu ävenledes är överstepräst alias kyrkoherde, att hon låg pall, röstlös och influensafebrig.

Så gick det med det Lediga veckoslutet!

31 januari blev 11.00 Högmässa Älvsby kyrka. 16.00 Gudstjänst Vidsel.

Därmed sju helger på raken – så som det ser ut just nu.*

Men sjukdom i arbetslaget är inget att göra något åt. Då får man kliva in! Utan knot!

Inför så kallad Huvudgudstjänst en söndag eller annan röd dag har sedan mina första år som präst behållit disciplinen att förbereda mig från botten, inte ta något gammalt predikomanus i näven och bara köra en repris. Jag brukar inte ens läsa igenom gamla predikningar utan vill jobba från scratch ungefär som jag berättade i blogginläggen fikonträdets år den 6 och 7 januari. Visst kan det hända att man upprepar sig i alla fall men min ambition är att förkunnelse skall vara färskvara, inte värmda rester.

Men idag slarvade jag! Kollade faktiskt på hårddisken där jag fann att jag för tre år sedan predikade över samma text på ett (nästan) helt annat ställe – EFS i Älvsbyn. Jag läste. Läste en gång till. Och som dagen och tiden är insåg jag att jag inte inhoppad kan nyskriva något jag tycker har samma halt – faktiskt.

Så i morgon på Kyndelsmässodagen tar jag en sällan tagen slarvväg.

Jag kommer att prata om hur Gud gjorde för att befria mänskligheten, alltså vilken form Gud valde låta Befrielsen få. Och i vilka former Gud ger oss den idag. Och att man inte skall fuska med de formerna för att inte riskera innehållet.

Men Stig! ropar du kanske, min noble Bloggläsius.

Tog du dig tid att blogga om detta hade du väl kunnat skriva färskt!

Och jag svarar: Kanske. Men det är inte samma sak. Förkunnelse är viktiga grejer man inte slarvar med! Blogginlägg är att bara låta fingrarna okontrollerat jogga över tangentbordet – typ.

*Jag gjorde ett telefonförsök med förra kyrkoherden men han kunde inte imorgon. Den 13 mars tar han dock över mina uppgifter. Det innebär inga veckoslut i mars innan Stilla veckan.

Förra inlägget förekommande här på bloggen skrev jag förra fredagen före den TV-mässigt förtätade sevärdhetskedjan Skavlan – Shetland – Game of Thrones. Men det var efter GoT som präster i fara? publicerades.

Nu är det fredag igen. Tankarna går till vilka risker jag tagit under veckan och vilka hot det kommande arbetsuppgiftstomma veckoslutet innebär*. Av det som brukar sägas vara riskabelt för präster blir det då tre ting, kanske fyra, som seglar upp i huvudskalleknoppen:

1. Arbetstiden i timmar räknat
2. Det är ett så kallat kontaktyrke med många människor
3. Svårigheten att skilja arbete och icke arbete
4. Familjesocial situation

För att inte vara så förskräckligt konventionell utan ge en inblick i hur vajldändkräjsi jag kan vara tar jag sakerna i omvänd ordning.

Familjesocial situation.

Den är OK. Två friska lugna förnuftiga och humoristiska personer som varit ett par i mer än 40 år – snart gifta i 38 – och med fyra välfungerande och välmående vuxna barn är ju så långt från ett traumatisk livsöde värd en roman som man kan komma. Men visst krisar det! Vid backning ut ur garaget höll dörrkarmen för upphakningskontakt med höger backspegel. Karmen höll alltså. Men det kan ju hända i vilken familj som helst. Förra gången var det jag – men med en annan bil.

Svårigheten att skilja arbete och icke arbete.

Det tror jag är en klurighet. För mig flyter det väldigt mycket ihop och jag vet inte om jag för egen del skulle vilja ha det på något annat vis – eller i alla fall helt vara utan ”överlappningar”. Samtidigt som jag ju måste kunna skilja saker åt.

Så hur skiljer just jag på att präst är och skall vara ett 7x24-uppdrag och samtidigt inte skall innebära att man går på amfetamin och är i farten jämt? Hur blir huvudets tankar på tro, sanning, människor, liv, bygga Guds Rike i ett ögonblick arbetsrelaterade saker och i ett annat en del av annat den tid jag inte sover?

Om jag som är intresserad och road av att läsa Bibelkommentarer nu på min lediga dag då det är minus 20 ute och sedan jag skrivit detta läser vad någon lärd jeppe skrivit om Första Mosebok kapitel 12 och framåt – är det jobb? Avsikten med dagens läsning – om det blir det jag gör – är inte förberedelse för kommande tisdagskvälls Bibelstudium i Församlingsgården. Men.... Det är ju faktiskt så att Bibelgruppen nu skall börja med texterna om Abraham.

Mina knep som i någon mån ändå separerar arbetsräknad tid från icke sådan tid är den infanteriklingande kombinationen tid, plats och utrustning.

Jag väljer att börja arbeta runt 8 om morgonen och tänker i 4-timmars-block – ett, två eller tre sådana varje arbetsdag, max två dagar med tre per vecka, fyrtio block på fyra veckor.

Jag väljer att för det mesta vara i Församlingsgården, kyrkan eller på samhället – inte i bostaden. För mig är det lätt. Sju minuter tar det att promenera dit.

Jag väljer att ha prästskjorta på när jag när jag räknar arbetstid – för det mesta. Risslar om när jag kommer hem. Civilrutig på fridagar. För mig stramar kragen upp. Typ.

Kontaktyrke med många människor.

Jodå! Det är det! Arbetskamrater – vilket oftast är trevligt och stimulerande men ibland slitigt och svårpusslat. Konfirmander fyller en stor del av min tillvaro. De möter jag i tre-fyra grupper tre dagar i veckan samt i gudstjänsterna där de ofta är ungefär en tredjedel av den församling som möter upp.**

Om konfirmander och ungdomar gör prästeri till ett slitsamt kontaktyrke är en smaksak. För mig är det inte så! De drar energi och visst har en del problem men det finns så mycket potential! Jag drabbas inte av – och vägrar drabbas av – den vanmakt som kan infinna sig i kontakt med människor som har det knepigt. Troligen underlättas detta av att jag alltid varit mer av en förkunnande undervisande och pedagogisk präst än en själavårdande och terapeutisk. Genom alla är har mitt uppdrag fått den slagsidan och det påverkar ju vilka personer jag har och har haft att göra med.

Arbetstiden i timmar räknat.

Jag håller reda på den saken. Har gjort en kalkyl som visar ungefär vad jag planerar göra 800 timmar årets första 20 veckor – med plan B om annat händer. Jag gör så för att inte riskera undertid. Vilket det inte blir. Sedan kommer jag inte bli speciellt noga om det blir en del övertid – bara jag inte blir utnyttjad. Och då menar jag utnyttjad av apparaten och byråkratin. Människor kan nyttja, inte utnyttja, sina präster. Och det är vi till för.

På min veckolediga dag sittande i kökssoffan efter att ha ätit min morgonfil skrev jag dessa tankar om arbetet och livet. Och fick ett SMS om uppgifter att tolka vid stiftets Internationella konferens om ett par veckor. Och besvarade SMSet. Var det ett riskbeteende?

Nu skall jag under parollen En dålig science-fiktion är bättre än ingen alls! strax se Stargate SG1 på 6-an. Garanterat arbetsfritt även om det anknyter till himmelska ting.

*  Det jag kallar arbetsuppgiftstomt veckoslut kallas ofta ledig helg.

**  Församlingen är underbemannad vad gäller präster. En komministerkollega försvann hösten 14 och kyrkoherden ett år senare. Den andra komministerkollegan blev kyrkoherde. Hon försvann därmed (oundvikligt och inget att säga om) från en hel del ”fältarbete” – inklusive konfirmanderna hon bar huvudansvar för. Vi har tillfällighetshjälp från ett par andra präster men det är mest på begravningssidan och i en del gudstjänster. Samarbetet med Älvsby folkhögskola yttrar sig dock så att skolprästen därstädes finns med som en av två ledare i en grupp konfirmander exakt samtidigt som jag fajtas med ett annat gäng i ett annat rum.

Till detta skall sägas att det finns en halvt föräldraledig pedagog, en vikarie på andra halvan samt en 75%ig ungdomsledare. Vikarien finns också under våren med bland konfirmanderna medans de andra två mest fokuserar på verksamhet med äldre tonåringar, inte minst utlandsfödda.

Sedan ett par veckor tillbaka snackas det en del om prästers psykiska ohälsa. Det var nyhetsstoff i tidningar, radio och TV. Nu är det mest i så kallat kyrkliga sammanhang saken dryftas vidare. Detta är naturligt. Klart att man inom kyrkligheten dryftar frågan mer än utanför det hanket och störet.

Här på min blogg ser jag ingen anledning att förneka uppgifterna om de höga sjuktalen. Att präster som är kvinnor är mest drabbade av långtidssjukskrivningar och att präster som är män kommer på tredje plats. Om just det är bland män eller totalt vet jag inte.

Fort listas orsaker:

• präst är ett så kallat kontaktyrke med möten med många människors problematik
• präster har svårigheter att skilja arbetstid från tid man inte har uppdrag
• präster skall vara ständigt kontaktbara
• att vara präst ses (fortfarande) som ett kall
• styrning och ledning fungerar krappligt
• kvinnor tar större ansvar i hemmet och därmed  mer generellt är dubbelarbetande
• det finns enstaka fickor av så kallat kvinnoprästmotstånd – givetvis påtalar någon detta

Igår tog jag del av vad vår fackliga blaska skriver i saken. Där framgick bland annat att problematiken är värre i storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö än ute i tassemarkerna – vilket också låter rimligt.

Det är klart att allt detta är ett problem!

Ett problem för alla drabbade först och främst!

Men rimligen också ett problem för chefer, ledare och kyrkopolitiska styrorgan. De har ju skuld i saken! De har makt och ansvar för arbetets mål, medarbetarrekryteringen, den psykosociala arbetsmiljön och mycket annat. Och makt och ansvar hör ihop! Med skuld. Om man med bibehållna maktambitioner inte tar ansvar blir man ju skyldig – typ. Och är man skyldig måste man göra bot – som det heter i klassisk kristen tro.

Jag menar att maktens bot måste bestå av självrannsakan – allra först!

Vad blev fel? Var blev det fel? Vilken nonchalans visade vi/jag? Vilka beslut fattade vi/jag som ledde till detta? Vilka beslut fattades i betydelsen blev inte fattade?

Sådan självrannsakan är viktig. Ingen eller halvgjord sådan leder som mest till att makthavare med offerkofta på är helt tysta eller beklagar sig och skenbart ångerfulla far ut i i ursäktande formuleringar typ Det blev kanske inte så bra eller Vi/jag kunde som inte göra på något annat sätt eller nåt liknande. På det sätter bara ursäktar man sig och vädjar om förståelse från den som drabbats av maktutövningen och bristen i ansvarstagandet. Många gånger i många olika sammanhang gör människor på det sättet – kränger på sig offerkofta när det är tagelskjorta man rätteligen borde ekipera sig i! Med en rätt och ärlig ånger.

Maktens bot består sedan att man i en rätt ånger inte ursäktar sig och söker förståelse utan ber om ursäkt och söker förlåtelse! Tydlig och rak bekännelse alltså!

Och sedan – faktiskt oberoende av om man blir förlåten – gottgör genom att med kraft vidta åtgärder till gagn för de ömhudade som lider, inte tystnad eller manövrerande för att rädda det egna skinnet.

Naturligtvis finns det fler aspekter i att präster är i fara än vad jag nu nämnt. Många fler viktiga aspekter. Jag har ju snart varit präst i 40 år och har erfarit en del både i nära sammanhang jag befunnit mig i – Älvsby församling, stiftskansliet i Luleå, Älvsby folkhögskola och sista tiden Älvsby församling på nytt – och i kyrkan som helhet utanför just mina ankdammar. Men behöver ju inte vara dum bara för att man är snygg! Man kan – om man vill – titta över ank-dammskanten. Händelser och debatter går ju att följa. Uttalanden och vägval går att reflektera över. Och både i förväg och i efterhand märks att Makten inte tar Ansvar och därmed skaffar sig Skuld – samt skyller på andra eller annat. Så nog är präster i fara!

Vad gäller fackförbundet Kommunal med representation och lägenheter och porrstjärnor tycker jag bara det är pinsamt. Att överheten aldrig lär sig – sedan må det vara politiker, företagsledare, fackfolk eller vad som helst.

Margot Wallström nämns i sammanhanget som hyresgäst i en fastighet ägd av Kommunal. Olika uppgifter snurrar om den saken, huruvida det är en ”affär” eller inte, men det är inte den saken detta inlägg gäller. Där anser jag bara enkelt och simpelt att mygel är klandervärt vem som än myglar – om de gjort det.

Med rubriken margot inte ensam syftar jag på något annat kring vår utrikesminister. Det som väckt Israels vrede* och belackares iver här hemma. Hennes uttalanden och att Sverige erkänt Palestina och att tanken det förekommer ”utomrättsliga avrättningar” kan behöva undersökas. Jag syftar på vad jag igår läste här i tidningen Haaretz – på nyhetsplats. Jag finner det intressant och upplysande och hoppas att andra också gör det – särskilt en del kristliga typer som bestämt sig för att bara ha tidningen Dagen som informationskälla. De kan ju därigenom få intrycket att MW representerar någon sorts antiisraelisk särmening, inte folkrätt demokratier emellan. Google translate gjorde grovgörat, jag putsade texten.

EU:S NYA FÖRSLAG TILL RESOLUTION SKILJER STARKT MELLAN ISRAEL OCH BOSÄTTNINGARNA PÅ VÄSTBANKEN

Israel arbetar frenetiskt för att blockera en väntad resolution som beräknas bli publicerad på måndag, en resolution som topptjänstemän säger skulle kunna leda till ytterligare sanktioner mot israeliska bosättningar.

I helgen gör Israels utrikesministerium sista desperata ansträngningar för att blockera en kommande EU-resolution som betonar skillnaden mellan Israel i sig och de territorier som intogs under sexdagarskriget 1967.

Antagande av resolutionen kan leda till nya sanktioner mot israeliska bosättningar på Västbanken, säger högre tjänstemän i Jerusalem och europeiska diplomater till Haaretz.

Resolutionen förväntas bli  publicerad på måndagen vid avslutningen av det månatliga mötet i the Foreign Affairs Council som är sammansatt av utrikesministrarna från de 28 EU-länderna.

Resolutionen väntades till att börja med bli relativt återhållsam men formuleringarna i blev hårdare när det gäller Israel under torsdagens session på EU: s högkvarter i Bryssel, enligt ledande israeliska tjänstemän.

Europeiska och israeliska diplomater som har sett det senaste utkastet har gett Haaretz dess huvudpunkter:

Utkastet betonar den skillnad EU gör mellan Israel och bosättningarna. "EU kommer att fortsätta att entydigt och uttryckligen göra åtskillnad mellan Israel och alla områden ockuperade av Israel 1967", säger utkastet.

"EU: s avtal med staten Israel gäller endast staten Israel och inte bosättningarna. EU och dess medlemsländer är eniga i sitt åtagande att säkerställa ett fullständigt genomförande av befintlig EU-lagstiftning och avtal som gäller för produkter från bosättningarna. EU bekräftar sitt beslut att märka produkter från bosättningarna och anser inte att detta är en bojkott av Israel, en sak som EU motsätter sig. "

Utkastet säger att EU kommer att överväga att vidta åtgärder för att hålla tvåstatslösningen vid liv. "EU kommer att fortsätta att noga följa utvecklingen på marken och dess vidare konsekvenser", säger utkastet. "EU kommer att överväga ytterligare åtgärder för att skydda en livskraftig tvåstatslösning som ständigt urholkas av nya fakta på marken."

Utkastet stöder Frankrikes förslag att en internationell stödgrupp inrättas för att främja den israelisk-palestinska fredsprocessen och att sammankalla en internationell fredskonferens i syfte att starta regionala flerpartsförhandlingar mellan Israel, palestinierna och arabstaterna.

Utkastet innehåller en indirekt hänvisning till det lagförslag angående Icke-Statliga organisationer (NGO) som av Israels justitieminister Ayelet Shaked verkar för och jämställer Israels agerande när det gäller NGO med att den palestinska myndigheten. "EU är oroat över försöken att kväva det civila samhället på båda sidor", säger förslaget.

Utkastet välkomnar framstegen i utredningen av morden på de tre medlemmarna i en palestinsk familj utförda av judiska terrorister i byn Duma, och fortsätter att uppmana Israel att åtala nybyggare som använder våld mot palestinier. Utkastet uppmanar också Israel och palestinierna till "proportionell användning av våld."

En högt uppsatt tjänsteman i Jerusalem sade att israeliska ambassadörer i alla europeiska länder samt de inom EU-institutionerna i Bryssel arbetat hela torsdagen och fredagen i ett försök att mjuka upp det förslag till resolution som främjas av Sverige, Irland och, i viss mån Frankrike.

Från och med nu, har de ansträngningarna inte varit framgångsrika.

Ambassadörer för de 28 EU-länderna kommer att mötas igen på måndag morgon, strax före Utrikesministerrådets, för att diskutera utkastet till resolution. Det kommer att följas av en ytterligare diskussion på utrikesministernivå.

"Utkasten har blivit allt hårdare och allvarligare från ögonblick till ögonblick," sa den israeliska tjänstemannen. "Svenskarna och irländarna driver på och det verkar som om våra vänner inte kan motstå dem. Tyskarna försöker hålla linjen men lyckas inte."

Tjänstemän i Jerusalem betonade att accepterande av resolutionen i dess nuvarande form skulle bli en annan juridisk anledning för de europeiska länder som försöker separera Israel från territorierna.

Konsekvenserna kan bli allvarliga, sade de, och kan leda till ökade sanktioner mot bosättningarna.

"Det kommer att bli svårt att stoppa initiativ från de europeiska länderna mot bosättningarna", sade en tjänsteman.

*  Hon förargade ju Saudiarabien tidigare. Intressant just att de två länderna är lika snarstuckna när någon påtalar något om dem och att det land som (falskeligen) brukar framhållas som Mellanösterns enda demokrati diplomatiskt agerar som regionens mest tvärtemotdemokratiska – typ.

Den sista tiden har det hänt saker som jag ibland brukar blogga om.

Till exempel har folkpartiledaren – förlåt! I avsaknad av folk och till sådant hörande vett bytte ju partiet namn till Liberalerna – ”debatterat” med Svea Rikes utrikesminister som då yttrade att oproportionaliteten i antalet döda i den sista tidens oroligheter i Palestina-Israel föranleder undersökningar angående eventuella utomrättsliga avrättningar. I ”debatten” motsade ickefolkpartiledaren Janne B inte detta – vilket kan vara värt att notera.

Israels regering reagerar (givetvis) oerhört förnärmat. Säger att MW inte får komma till landet. Med rent mjöl i påsen hade man inte gjort så. Då hade man kunnat visa att undersökningar pågår – typ. Dessutom låtsas man som bara Sverige är de enda som har undringar i saken – vilket inte är fallet.

Men tillbaka till Janne B. Han måste ha minnesluckor eller andra motiv. Eller så är det jag som har dåligt komihåg. Jag kan nämligen inte erinra mig att han kritiserade och näst intill regeringskrisade när hans borgerliga utrikesminister Calle Bildt i sanning inte var någon Calle Blid i kritiken mot Israel. Jag fann en bra text om detta i en annan blogg – här.

Präster blir ofta sjuka. Särskilt de som är kvinnor. Ett nyhetsinslag om saken hittar du här. Orsaker diskuteras också. Jag håller i sak med men tror att det kan finnas fler trådar i väven. Kom gärna med synpunkter i kommentarsfältet.

Vi hade personaldag igår. Vi hade den i Luleå. Bra tankeutbyten fram till 16.00 då arbetsdagen var slut – och vi gick på hockey! Såg Luleå avrätta Skellefteå. Njutbart.

Vi erbjöd biskopen en biljett men han visade sig upptagen.

Det var tråkigt, sa vår biljetthandläggare. Men vi är inte i knipa. Folk står i kö. NN – en präst i Piteå – är intresserad. Men han håller ju på fel lag.

Men Oj så förargligt! sa biskopen och tog i sin kalender. Undrar om jag ska boka om.

Men det gick inte.

Det har varit kallt den sista tiden. Men igår mildade det på – bara minus 14, mindre än hälften av vad det var när det var som lägst. Då kom det lite snö. Utan snöfall är temperaturen just nu minus 20.

Kalla dagar blir jag passiv. Eller rättare sagt: passivare än vanligt. I vart fall när det gäller hurtbullepoäng. Skidorna är till exempel ännu inte körda. Längre promenader frestas jag också att hoppa över. Helgen blev således lätt vegetativ, arbetsuppgiftslös som jag var.*

Men åka skidor på TV går ju förstås bra. Ger bara mental kramp. Johaug, Kalla, Syndby och andra i 20 minuter uppför en slalombacke gör mig andfådd av medkänsla. Och så var det i helgen.

På söndag kväll kom Tyra och Adrian – barnbarnen. Deras dagis skulle vara måndagsstängt och farmor måndagsvolontärade som trygghetsfaktor. Liksom farfar efter att ha varit i olika arbetsuppdrag i sex timmar. Det är alltid kul. Arbetet också – men jag tänker nu mest på barnbarnsumgänget. I maten, vid legobyggandet, annars. Hundra grader roligt.

Det var så han hade sagt, lille Adrian: Hundra grader roligt. Det var hans omdöme när pappan tagit med honom och hans storasyster på skridskoförsök. Jag har bara tillgång till en bild som blir större när man klickar på den. Pappan har film på skrattkalaset. Hundra grader rolig film.

På söndag vid 19-tiden bar det av hem för de små. Nyutfodrade och pjamaserade in i bilen för att efter en mil slockna och i sovande skick kunna lyftas ned i sina hemmasängar. Innan farfar – alltså jag – rattade vidare till Kalix och ett där väntande hotellrum på Lilla Grand Hotell – i sanning ett självmotsägande företagsnamn.

Idag måndag har jag varit första dagen på fortbildning i Själavård för unga. Det skall inte uppfattas som kunskap för unga själavårdare, något som i mitt fall varit en värre självmotsägelse än det nyss nämnda hotellnamnet. Att och hur vara själavårdare för unga är det rätta betydelsen för den fortbildning jag får gå – 5x1 dag + litteratur + arbete i ett digitalt rum på nätet. Skall bli intressant. Och är viktigt.**

Vid 18-tiden var jag tillbaka i Älvsbyn för en del administrativt pyssel och ett vigselsamtal. ½8 var jag hemma. Och nu har jag bloggat en liten uppdatering.

*  Jag använder ordet arbetsuppgiftslös på det sätt andra nyttjar begreppet ledig.

**  Men lite småkonstigt. I mina tidigare liv – 6 år på Stiftet och 15½ vid Älvsby folkhögskola – fanns jag ju i arrangörsleden för dylika ting. Nu är jag deltagare. Helt OK.

Här kommer en direkt fortsättning av den jättelånga tankegång jag startade i fikonträdets år 1 – allt utifrån en kommentar till inlägget falsk dubbelhelg.

6. När, var och för vilka skrevs det? Detta handlar om saker som vilken ålder Bibelboken eller avsnittet i Bibelboken har och vad i nedskrivarens situation eller hos dem han skrev för kan ha påverkat det han skrev. I vårt fall är det Lukas evangelium. Det skrevs troligtvis på 70-talet med Markus evangelium som förlaga. Liknelsen om Fikonträdet finns dock inte hos Markus utan är något Lukas lagt till. Lukas har mycket sådant ”tilläggsmaterial”. Mycket av det gemensamt med den ”jämnårige” Matteus. Därför menar de allra flesta Bibelforskare att de två öst ur en gemensam fond – kallad Q – av främst sådant Jesus sagt men som Markus inte sett nödvändigt att nämna.

De två ”tilläggarna” har dock behandlat Q på olika sätt. Matteus har följt Markus ganska noga men ”klippt av” händelsekedjan och lagt in Jesusorden som några längre tal ganska jämt fördelade genom evangeliet, och framför allt innan Jesus börjar sin färd till Jerusalem. Lukas å sin sida har sparat det mesta av Q till efter det Jesus börjat sin Jerusalemresa till en lång ”rese-berättelse”. Det gör att Q-orden många gånger i de två evangelierna får olika sammanhang – och därmed olika betydelsenyanser. Nu får det vara hur det vill med detta. Liknelsen om Fikonträdet finns inte hos Matteus. Det är därför inte Q utan en del av vad som kallas ”särstoff” hos Lukas. Liknelsen finns bara hos honom – liksom de två händelser han berättat strax innan med maningarna att medan man har tid omvända sig. Tillsammans utgör det en sammanhållen separat enhet inom Jesusundervisningen i den långa ”rese-berättelsen” – med omvändelse som gemensam nämnare.

7. Är mer skrivet? Skriver man fikonträd som sökord i www.bibeln.se får man 13 träffar i Gamla testamentet. De flesta nämner vinstock och fikonträd i samma andetag som ett begreppspar om egendom. I Nya testamentet finns ordet 4 gånger. Markus har i kapitel 11 en episod där Jesus på väg till Jerusalem förbannar ett fikonträd. Matteus har på samma plats i händelsekedjan en nedbantad version av samma händelse. Många Bibelforskare menar att händelsen/texten där visar på en polemik och markerar mot det judiska folket alternativt Jerusalem och dess religiösa ledning som förkastar sin Messias.

Men – och detta är värt att notera: Lukas har Markus som förlaga men stryker den episoden! Så tonar han ner polemiken mot Jerusalem – så också på andra sätt i sitt evangelium. Då han gör den markeringen ska man inte när man söker förstå Lukas-texten genom att se trädet som symbol för judarna så att säga ”ta tillbaka” den aspekten. Man ska låta Lukas ”tid-för-omvändelse-mening” vara kvar.

8. Vad betydde texten när den skrevs? Svaret på den frågan kan utifrån det ovan sagda kallas den bibelvetenskapliga syntesen eller poängen – alltså vad Guds Ord säger. Ofta är det en hjälp att skriva ned den med max 25 ord. Här skulle det kunna vara: Det är allvar. Gud bedömer halten. Och ger ny men begränsad tid till omvändelse.

9. Hur har texten tolkats? Det kan finnas anspelningar på texten eller rentav att den citeras på andra ställen i Bibeln. Så inte i det nu aktuella fallet. Tolkningar från annan tid – urkyrkan, medeltiden, reformationen, modern tid – kan vara värda att beakta men det har jag inte snokat efter.

10. Varför i Evangelieboken – om texten finns där? I vårt fall är den ju där på den helgdag som har temat I Jesu namn vilket inte direkt finns i texten. Rimligen är det orden låt det stå kvar ett år till som kvalificerat avsnittet till Nyårsdagen. Det styr naturligtvis inte hur texten skall förstås – det vore ju inläsning. Men det påverkar hur den tillämpas: Vi har fått ett år till – för omvändelse och växt.

11. Vad vill texten säga oss idag? Med textens betydelse då och där i behåll gör man en överflyttning in i vår tid – en hermeneutisk tolkning. Eftersom det är Guds Ord det är frågan om är det viktigt att poängen men inte nödvändigtvis orden eller bilden blir kvar. Att formulera den i max tre meningar är en hjälp. I det aktuella fallet fungerar syntesen i p8 utmärkt.

12. Hur ser min församling ut? Om man har till uppgift att belysa en Bibeltext för andra är det viktigt att göra klart för sig vilka människor som det är frågan om. Ålder, kön, livssituation, erfarenheter, hur de lever, tänker och känner som grupp, delgrupper och individer är viktigt att försöka ha klart för sig. Att lista upp ”predikosituationen” kan vara vettigt.

13. Vad skall bli sagt? Vilket budskap utifrån p11 skall presenteras? Och varför? Här kan man formulera ett utkast till tankegång, kanske försöka rita det man vill säga.

14. Hur skall detta sägas? För det mesta skriver jag ordagrant exakt vad jag planerar att säga, göra eller visa. Efteråt är det bra att titta igenom sitt manus lite kritiskt med dessa frågor – och andra: Säger jag det jag ville ha sagt?

Är det jag vill säga riktat till dem jag kommer att möta? eller några andra? Vilka?

Vilken förkunskap och språknivå förutsätter jag hos dem som hör? För stor? För liten?

Vilken förmåga till att tänka själva förutsätter jag hos dem som hör? För stor? För liten?

Finns det ”hål” i mitt resonemang i form av uteblivna tankeled?

Vilka schabloner och fackuttryck behöver jag formulera om på annat sätt?

Hur startade jag? Väcker det intresse? eller...?

Slutet? Blev det ett tilltal eller inte?

15. Behöver jag skriva om alltihopa? Om ja – då gör jag det! Ord för ord!

Ungefär på det sättet försöker jag lösa uppgiften att för andra ”förkunna Guds Ord såsom det är oss givet i Den Heliga Skrift”. Jag är inte rigoröst trogen ambitionen varje gång men övning har gjort att ryggmärgen ofta fungerar enligt schemat. Hur resultatet sedan blir må andra bedöma.

För sisådär 45 år sedan for jag regelmässigt under några år på Vintermöte i Älvsbyn 2-6 januari. Mötet var ett av fyra årliga läger arrangerat av Kyrkliga Gymnasist-Förbundet i Luleå stift. 100-150 KGF-are från Umeå i söder till Malmberget, kanske Kiruna, i norr möttes för några dagars gudstjänster, föredrag, gruppsamtal, lek, bus och umgänge – ibland med tiden med äktenskap som följd. Basen för lägret var Pitedalens, numera Älvsby, folkhögskola samt Älvsby kyrka.

De andra tre var Vårstämma i någon församling hos någon KGF-förening som ville stå värd, Sommarmöte på Munkvikens lägergård utanför Lövånger och Höststämma i någon annan församling med KGF-grupp. Till detta kom att Riksförbundet Kyrkans Ungdom i stiftet arrangerade två läger varje år: Allhelgonaläger i Älvsbyn och Storhelg i någon församling i augusti. Alla dessa läger samlade mellan 80 och 150 ungdomar utom Storhelgerna som kunde ha tre gånger så många deltagare.

Med tiden upphörde verksamheten – eller åtminstone krympte ordentligt. När jag muckade från gymnasiet var den i full fart men när jag 6 år senare nyprästvigd och fager kom till Älvsbyn var lägerfrekvensen inte lika hög och lokaliseringen till speciella platser bruten. Varför det blev så har jag ingen bestämd åsikt om. Kanske du, noble bloggläsius, kan ge någon synpunkt. Kommentarsfältet är ju öppet.

Och...

När vi var på läger här var det alltid kallt!

Svinkallt! Varje år! – eller åtminstone de år man minns.

Trettondagen i år hade varit exakt typisk för ett Vintermöte i Älvsbyn.

Bilden som visar temperaturen har jag stulit från en av mina Facebook-vänner. Hon bor i Älvsbyn men har rötterna i Latinamerika – därav spanskan. Men siffrorna fattar man ju lätt i alla fall.

"En man hade ett fikonträd i sin vingård". Varför det? Bara ett? Varför fikonträd alls? Det var ju en vingård. Om vingårdsmannen är Gud, vem eller vilka är då fikonträdet? Judarna? Varför det? Trädgårdsmästaren = Jesus?

Så stod i en kommentar till förra inlägget, funderingar kring en av de Bibeltexter som var på tapeten i Högmässan Söndagen efter nyår, den om fikonträdet som fick ett år till. I ett svar bad jag att få återkomma.

Det gör jag nu och väljer att göra det på ett näst intill otillåtet vidlyftigt, ordrikt och långrandigt sätt. Inte ovanligt! gissar jag att återfallsläsare av min blogg tänker. När var du senast kortfattad och koncis?*

För fullständighetens skull kommer här det Bibelavsnitt funderingarna gäller

– Lukas evangelium kapitel 13 verserna 6-9.

Och han /Jesus/ gav dem denna liknelse: ”En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’”

När man vill försöka förstå vilken information eller intryck som helst – också Bibeltext – finns flera vägar att gå. En är att fundera över vad man själv just där och när man befinner sig direktupplever att det handlar om, alltså upplevelsen i sig. Så gör vi som regel när vi ser film, läser romaner, tittar på konst eller brottas med poesi. Vi låter det skölja över oss utan att fundera till exempel i vilken mån författaren är självbiografisk, filmen har ett ideologiskt budskap, poetens själsliga tillstånd eller om den surrealistiska konstnären är riktigt klok. Vi tycker rätt och slätt om det – eller inte. Devisen Sanningen finns i betraktarens öga är vad som gäller. Många gånger är det helt OK. Och tillräckligt.

Men det har sina risker! Jag ser två – minst. Och nu begränsar jag mig till att orda om texttolkning, Bibeltext i synnerhet. Där är det ju så att författaren/poeten faktiskt avsett att säga något speciellt. Det missar man kanske om man direkt tar fasta på en vad-säger-detta-mig-tolkning. Det kan ju då till och med bli så att man ganska nyckfullt läser in i texten tankar man själv har, inte läser ur texten det Gud i sitt Ord velat och vill visa. Det kan till och med bli så att man med sina färdiga tankar letar vissa bekräftande lösryckta Bibelställen, glömmer eller förändrar andra.**

För att minimera risken – eliminera går inte – att läsa in mina egna förvirrade tankar och hugskott brukar jag mer eller mindre rigoröst närma mig en Bibeltext med ett antal medvetet åtskilda steg. Numera är jag inte varje gång så noga som jag var förr men jag märker på mig själv att jag faktiskt blivit så pass ett med ”min metod” att det liksom numera ”går av bara farten”. För olika texter blir de nedanstående punkterna olika viktiga och får olika tankevolym. Givetvis överlappar de varandra här och där.

1. Vad står det? Här läser jag texten noga, gärna flera varv, gärna högt, kanske berättar den för mig själv, kollar ofta grundtexten och ibland översättningar till andra språk.***

2. Var står det? Sammanhanget är viktigt och påverkar förståelsen av texten. Det nu aktuella fallet – Liknelsen om fikonträdet – kommer direkt efter att Jesus utifrån två händelser varnar och manar människor till omvändelse. Liknelsen behöver därför förstås i samklang med de Jesusorden. En text med maning till åhörarens/läsarens omvändelse alltså.

3. Hur står det? Vad för typ av text? Svaret här: En liknelse/gåta, en påhittad exempel-historia med någon sorts poäng. Att vingårdsmannen är Gud är en rimlig tanke. Kanske även att trädgårdsmästaren är Jesus. Vad fikonträdet syftar på är marigare. Troligen här inte Judarna – faktiskt. Varför? Se nedan.

4. När hände händelsen? Om det går att att fastställa tid, plats, omständigheter och med detta den situation som rådde när händelsen texten beskriver ägde rum påverkar det förståelsen av texten.

5. Vad betydde händelsen då den ägde rum? För den eller de direkt berörda? För eventuella (inte nämnda) kringstående?

Här avbryter jag mitt resonemang. Blogginlägget är redan långt nog. Jag sparar resten till i morgon då det också kommer att vara smällkallt ute – just nu är det minus 30 och inga mygg.

*  Mycket irriterande är att jag igår på Trettondagsaftonens förmiddag skrev dessa två stycken samt sparade dokumentet enär vi i kylan skulle ta en fotvandringspromenad följt av Världscupsprint och en plågsam bronsmatch i Juniorhockey. Fram på kvällskulan öppnade jag dokumentet och skrev vidare, drygt en A4-sida i Times Roman 12pt. Då det blev mer hockey lät jag datorn stå på för att beglutta den finländska segern. Väl tillbaka vid knapparaten fann jag att något rappel uppstått och att otyget skulle behöva startas om – med förlust av det skrivna som följd.

**  På insändarsidan i Trettondagsaftonens Lokala Världsblad alias Piteå-Tidningen såg jag ett exempel på detta. En insändarskribent ställde som hypotes att orden i Jesaja 17:1 – Damaskus skall utplånas som stad och bli en ruinhög – syftar på vad som nu sker i Syrien. Men sammanhanget hos profeten är ju ett annat inte alls lika nutidstillämpbart – i vart fall inte i detalj.

Ett annat exempel är Bibelordet i Apostlagärningarna kapitel 2:38: Petrus svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. Det tolkas och används i vissa sammanhang som tungt argument för att bara vuxna medvetna kan döpas. Men då har man ju inte läst färdigt resten av vad Petrus säger i nästa vers: Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla.”

***  Det här med grundtexten skall tas med en nypa salt. Otvivelaktigt är det en tillgång att kunna göra det och vad gäller Nytestamentliga avsnitt på grekiska går det väl an fortfarande. Men Gamla testamentets hebreiska får mig att bara vilja gå i älven.

Först av allt:

Jag har ändrat bild att pryda förra inlägget – sonsonen Adrian nyårseldar tomtebloss! Bildbytet ledde med naturnödvändighet till matchande kategoribyte – farfar funderar.

Helgsystemet börjar ta slut nu. Det är bara en ”trasig vecka” kvar. Då ser det ut som om jag i arbetslaget blir näst intill mol allena som inte tagit ledigt första eller andra halvan, i några fall bägge. Men måndagen den 11 januari förväntas ungefär alla vara tillbaka i selen. Då skall det bli planeringar och grejer i väntan på att veckan därpå de olika veckogrupperna skall pillra sig igång.

Söndagar slår andra helgdagar är mitt bestämda intryck. Jag tycker inte det borde vara så men ser att det är så det är. Ser jag till statistiken vad gäller gudstjänstfirare i Älvsby kyrka senaste tiden blir siffrorna dessa:

• Fjärde Advent – söndag. 11.00 Högmässa: 53 deltagare, 24 kommunikanter.
• 24 dec. Julafton – torsdag. 11.00 Julgudstjänst: 196 deltagare.
• 25 dec. Juldagen – fredag. 07.00 Julotta: 80 deltagare(inklusive Kyrkokören).
• 26 dec. Annandagen – lördag. 11.00 Högmässa: 17 deltagare, 16 kommunikanter.
• 27 dec. Söndag efter jul – söndag. 11.00 ”Julens sånger och psalmer”: 30.
• 31 dec. Nyårsafton – torsdag. 17.00 Nyårsbön: 19 (varav 6 konfirmander).
• 1 jan. Nyårsdagen – fredag. Ingen gudstjänst, dispens beviljad.
• 3 jan. Söndag efter nyår – söndag. 11.00 Högmässa: 45 deltagare, 21 kommunikanter.

Förutom att själva Julen är extrem ger andra tider på året samma intryck. Fler har en ”söndagsrytm” än en ”kyrkoårstidsrytm” – typ. Hur man skall hantera detta vet jag inte, inte ens om man skall agera på något vis. Men så är i alla fall läget.

Idag fick i alla fall Högmässan karaktären av falsk dubbelhelg. Vi började med en Nyårspsalm följt av ett beredelseord baserat på Jesaja kapitel 55 vers 7, del av denna dags text ur Gamla testamentet:

Må den gudlöse överge sin väg, den ondskefulle sina planer.

Må han vända om till Herren, så skall han förbarma sig över honom,

vända om till vår Gud, som alltid vill förlåta.

Tanken blev då att vi som kanske ändå inte räknar oss som direkt gudlösa och ondskefulla också möter Gud, som alltid vill förlåta. Därför kan vi med trygghet – för så vida ½hyggligheten inte lurar oss att låta bli – vända oss till Gud, som alltid vill förlåta.

Gudstjänsten fortsatte ”som vanligt” till och med Gradualpsalmen, vald utifrån dagens texter ur Gamla testamentet och breven*. Sedan läste jag två Evangelier – Nyårsdagens med en liknelse om ett träd som får en säsong till och dagens evangelium om när Jesus i argen rensar templet och proklamerar det som ett bönens hus för alla folk**.

Bakom det höll jag två ”predikningar” med dessa avsedda poänger:

Vi, både som individer och församling, har likt trädet fått ett nytt år, mer tid, nytt utrymme. För att ”bära frukt”. Frukt är inte till för träden själva, för deras egen del. Frukt är till för andra. Och för Gud. Som Jesus själv bar frukt, var till nytta, för andra och för sin Fader. Det är gåvan och förtroendet och avsikten med 2016.

Tempelrensningen ger riktningen – ett bönens år. Egen bön och gemensam bön, alltså gudstjänst. Bön gör en Guds-vänd. Jesus-vänd. Det är grundbulten för att vi som personer och som församling 2016 skall bära frukt för Gud och andra.

Allt detta kan börja strax – i Mässan där vi vänder oss till Jesus som kommer till oss och in i oss.

I vart fall var det ungefär så jag ville få det sagt. Hur orden exakt föll kan jag inte förtälja här – hade ju ett handskrivet småklottrigt manus denna falska dubbelhelg.

*  Läs själva! Snoka upp avsnitten i din Bibel eller gå till www.bibeln.se och skriv in Jes 55:5-7 så kommer du till texten ur Gamla testamentet. Gör på samma sätt med Episteln – Rom 12:1-2.

**  Luk 13:6-9 och Mark 11:15-19. Ordvändningen i argen är dialektal, inte något felstavat. Jag förutsätter att du, noble Bloggläsius, smart som du är kan räkna ut betydelsen även om du inte har direkt tillgång till det regionala dialektområdet längs med Piteälven.

Men det var ju ett tag sedan – nyårsnattens 12-slag.

När jag skriver detta har ju 2016 mer än två dygn på nacken.

Men jag har ju inte hunnit, noble Bloggläsius!

Barnbarnen har ju varit här!

Men idag återbördades de två till hemkommunen. Mitt på dagen. Och sedan var det skidor på TV. Alltså tävlingar. Och så hockey. Med ännu en match. Och middag. Samt idrottskrönika. Och förberedelser för morgondagens gudstjänst i Älvsby kyrka.

Men nu – nära ½2 natten mot den tredje önskar jag alla bloggare ett

GOTT NYTT ÅR!!