fikonträdets år 1

"En man hade ett fikonträd i sin vingård". Varför det? Bara ett? Varför fikonträd alls? Det var ju en vingård. Om vingårdsmannen är Gud, vem eller vilka är då fikonträdet? Judarna? Varför det? Trädgårdsmästaren = Jesus?

 

Så stod i en kommentar till förra inlägget, funderingar kring en av de Bibeltexter som var på tapeten i Högmässan Söndagen efter nyår, den om fikonträdet som fick ett år till. I ett svar bad jag att få återkomma.

Det gör jag nu och väljer att göra det på ett näst intill otillåtet vidlyftigt, ordrikt och långrandigt sätt. Inte ovanligt! gissar jag att återfallsläsare av min blogg tänker. När var du senast kortfattad och koncis?*

 

För fullständighetens skull kommer här det Bibelavsnitt funderingarna gäller

– Lukas evangelium kapitel 13 verserna 6-9.

 

Och han /Jesus/ gav dem denna liknelse: ”En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’”

 

När man vill försöka förstå vilken information eller intryck som helst – också Bibeltext – finns flera vägar att gå. En är att fundera över vad man själv just där och när man befinner sig direktupplever att det handlar om, alltså upplevelsen i sig. Så gör vi som regel när vi ser film, läser romaner, tittar på konst eller brottas med poesi. Vi låter det skölja över oss utan att fundera till exempel i vilken mån författaren är självbiografisk, filmen har ett ideologiskt budskap, poetens själsliga tillstånd eller om den surrealistiska konstnären är riktigt klok. Vi tycker rätt och slätt om det – eller inte. Devisen Sanningen finns i betraktarens öga är vad som gäller. Många gånger är det helt OK. Och tillräckligt.

 

Men det har sina risker! Jag ser två – minst. Och nu begränsar jag mig till att orda om texttolkning, Bibeltext i synnerhet. Där är det ju så att författaren/poeten faktiskt avsett att säga något speciellt. Det missar man kanske om man direkt tar fasta på en vad-säger-detta-mig-tolkning. Det kan ju då till och med bli så att man ganska nyckfullt läser in i texten tankar man själv har, inte läser ur texten det Gud i sitt Ord velat och vill visa. Det kan till och med bli så att man med sina färdiga tankar letar vissa bekräftande lösryckta Bibelställen, glömmer eller förändrar andra.**

 

För att minimera risken – eliminera går inte – att läsa in mina egna förvirrade tankar och hugskott brukar jag mer eller mindre rigoröst närma mig en Bibeltext med ett antal medvetet åtskilda steg. Numera är jag inte varje gång så noga som jag var förr men jag märker på mig själv att jag faktiskt blivit så pass ett med ”min metod” att det liksom numera ”går av bara farten”. För olika texter blir de nedanstående punkterna olika viktiga och får olika tankevolym. Givetvis överlappar de varandra här och där.

 

1. Vad står det? Här läser jag texten noga, gärna flera varv, gärna högt, kanske berättar den för mig själv, kollar ofta grundtexten och ibland översättningar till andra språk.***

 

2. Var står det? Sammanhanget är viktigt och påverkar förståelsen av texten. Det nu aktuella fallet – Liknelsen om fikonträdet – kommer direkt efter att Jesus utifrån två händelser varnar och manar människor till omvändelse. Liknelsen behöver därför förstås i samklang med de Jesusorden. En text med maning till åhörarens/läsarens omvändelse alltså.

 

3. Hur står det? Vad för typ av text? Svaret här: En liknelse/gåta, en påhittad exempel-historia med någon sorts poäng. Att vingårdsmannen är Gud är en rimlig tanke. Kanske även att trädgårdsmästaren är Jesus. Vad fikonträdet syftar på är marigare. Troligen här inte Judarna – faktiskt. Varför? Se nedan.

 

4. När hände händelsen? Om det går att att fastställa tid, plats, omständigheter och med detta den situation som rådde när händelsen texten beskriver ägde rum påverkar det förståelsen av texten.

 

5. Vad betydde händelsen då den ägde rum? För den eller de direkt berörda? För eventuella (inte nämnda) kringstående?

 

Här avbryter jag mitt resonemang. Blogginlägget är redan långt nog. Jag sparar resten till i morgon då det också kommer att vara smällkallt ute – just nu är det minus 30 och inga mygg.

 


*  Mycket irriterande är att jag igår på Trettondagsaftonens förmiddag skrev dessa två stycken samt sparade dokumentet enär vi i kylan skulle ta en fotvandringspromenad följt av Världscupsprint och en plågsam bronsmatch i Juniorhockey. Fram på kvällskulan öppnade jag dokumentet och skrev vidare, drygt en A4-sida i Times Roman 12pt. Då det blev mer hockey lät jag datorn stå på för att beglutta den finländska segern. Väl tillbaka vid knapparaten fann jag att något rappel uppstått och att otyget skulle behöva startas om – med förlust av det skrivna som följd.

 

**  På insändarsidan i Trettondagsaftonens Lokala Världsblad alias Piteå-Tidningen såg jag ett exempel på detta. En insändarskribent ställde som hypotes att orden i Jesaja 17:1 – Damaskus skall utplånas som stad och bli en ruinhög – syftar på vad som nu sker i Syrien. Men sammanhanget hos profeten är ju ett annat inte alls lika nutidstillämpbart – i vart fall inte i detalj.

Ett annat exempel är Bibelordet i Apostlagärningarna kapitel 2:38: Petrus svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. Det tolkas och används i vissa sammanhang som tungt argument för att bara vuxna medvetna kan döpas. Men då har man ju inte läst färdigt resten av vad Petrus säger i nästa vers: Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla.”

 

***  Det här med grundtexten skall tas med en nypa salt. Otvivelaktigt är det en tillgång att kunna göra det och vad gäller Nytestamentliga avsnitt på grekiska går det väl an fortfarande. Men Gamla testamentets hebreiska får mig att bara vilja gå i älven.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0