allt är Hamas fel!
Gideon Levy är journalist och kolumnist. I den israeliska oppositionstidningen Haaretz hittar man med en viss regelbundenhet texter från hans tangentbord – texter värda att fundera kring. Ibland skriver han ironiskt och sarkastiskt och ibland är han svår att förstå. Jag är inte säker på att jag alla gånger har hållit med honom, inte heller har jag alltid förstått vad han menat.Gideon Levi är vänster – politiskt sett. Haaretz är i opposition till den israeliska höger- och extremhöger som nu leder landet. Tidningen är alltså också vänster – i Israel. Jämfört med svensk press – detta fick jag veta när jag var på resa i regionen – handlar det om den sorts extrem vänster vi här förknippar med Dagens Nyheter. I sanning ska man vara rejält vänster-allergisk för att se den tidningen som vänstersubversiv – typ.
Dagens Levy är värd att läsas och begrundas, varken avvisas eller godtas ”för att han är vänster” eller något liknande. Inte heller för att han uttrycker vad som i Israel sannolikt är en minoritetsuppfattning. Minoriteter behöver inte ha fel – visar historien. Men inte rätt heller.
Jag lät Google göra sin ”översättning”. Min roll blev att försöka göra svenska av det. På engelska kan artikeln läsas här.
ALLT ÄR HAMAS FEL, ELLER HUR, ISRAEL?Fler än 1200 Gazabor har dödats, omkring 80 procent av dem civila. Men israelernas händer är rena och deras samveten tysta – så tysta att man kan gråta.
Det är så lätt att vara en israel; ditt känsliga samvete är ren som nyfallen snö: Allt är Hamas fel. Raketerna är Hamas fel; det kan tas för givet. Hamas startade kriget utan anledning; det "säger också sig självt”. Hamas är en ond terroristorganisation, djur i människohamn, födda för att döda, fundamentalister – och, bortsett från det, fru Lincoln, hur var pjäsen?
Runt 400.000 palestinier har fördrivits*. Mer än 1200 har dödats, omkring 80 procent av dem civila, hälften av dessa kvinnor och barn. Omkring 50 familjer har utplånats, bombade sina hem med dem hemma. Det har nått dimensionen av en verklig massaker. Men israelernas händer är rena och deras samveten tysta – så tysta att man kan gråta. Det är Hamas fel.
Vi lämnar de bakomliggande orsakerna till denna förbannade bortträngning och förnekelse till psykologerna. Sedan de dagar då Israel anklagade palestinierna för att döda sina egna barn med hjälp av den israeliska armén har vi inte sett ett sådant förnekande. Efter flera års inkubationstid är sjukdomen numera en rasande epidemi vars bärare visar fulla symptom. Den nationella samvetet har inte rört en muskel som svar på detta illdåd och det finns krafter som verkar för att behålla det så.
Men trots detta elakartade moln av förnekelse och insikten om hur lätt det är att skylla allt på Hamas – Israel har Israel aldrig haft en så lämplig fiende som kan anklagas för alla sina synder – måste vi fråga oss om riktigt allt är Hamas fel. Är Israel verkligen helt oskyldigt? Inför det blödande förstörda Gaza, ett verk av israeliska händer, är sådan förnekelse obegriplig.
Hamas är en ond terrororganisation? Hur har det varit mer ont än IDF i detta krig? I att de inte "knacka på taket" 80 sekunder innan de bombar ett hem? Att det riktar sina raketer mot civilbefolkningen, precis som IDF gör, men mindre effektivt? Att det vill förstöra Israel? Hur många israeler vill förstöra Gaza? Samtidigt vet alla som förstör vem.
Israels skenhelighet når sin topp i oron för de boende i Gaza: Se Hamas förtrycker dem, gråter de israeliska demokraterna, så angelägna om palestinska rättigheter. Hamas är tyrannisk, men dess tyranni är ingenting jämfört Israels som har utsatt Gaza för en sjuårig belägring och en 47-årig ockupation.
Det som har förstört Gazas samhälle och ekonomi är framför allt belägringen. Tack till dem som införde den och som söker Gazas välfärd,. Tack också till dem som är oroliga för dess brist på demokrati, som är chockade av korruptionen, som fördömer dess ledare för att leva på lyxhotell eller gömma sig i bunkrar, som besväras av de enorma summor som används för tunnlar och raketer istället för till lekplatser och eftermiddagsverksamhet. Ett verkligt tack.
Hur är det med Israel? Bor dess ledare i tält? Spenderas inte enorma summor på överflödiga ubåtar och hemliga sprängämnen i stället för på hälsa, utbildning och välfärd? Hamas är fundamentalistisk? Israel är på den vägen. Hamas förtrycker kvinnor? Det är illa, men Israel har det också, åtminstone i en stor trosgemenskap.
Varför valde Gazaborna Hamas i stället för en mer moderat ledning? Därför att de moderata i åratal har försökt uppnå något, vad som helst, och allt de har fått är förnedring och israeliskt avvisande. Har Israel gett palestinierna anledning att välja den Palestinska befrielse-organisationens väg med diplomati framför Hamas våldsamma motstånd? Har PLO fört dem en tum närmare en stat eller frihet?
Hamas har åtminstone vunnit ett frisläppand av 1000 fångar och till detta bevarat ett visst mått självrespekt, trots det fruktansvärda pris de desperata Gazaborna nu är villiga att betala. Vad har den palestinske presidenten Mahmoud Abbas gett sitt folk? Ingenting. Ett fototillfälle med Barack Obama.
Jag är ingen beundrare av Hamas. Tvärtom. Men Israels försök att lägga hela skulden på Hamas är skandalöst. Det internationella samfundet kommer snart bedöma detta krigs grymheter. Hamas kan tillrättavisas välförtjänt, men Israel kommer att fördömas och utfryst mycket mer. Och då kommer israelerna att säga: "Det är Hamas fel. Och världen kommer att skratta.
* Levy skriver 400000. I Sveriges Radio sa man nyss i nyheterna 200000. Vilken siffra som är rätt vet jag inte.
fjällen 4 – nära himlen
Skulle du, noble Bloggläsius, skärskåda skriverierna i kategorin Speciella resor finner du att fjällturer sätts i paritet med trippar till Medelhavet, studieresor till förintelseläger och Betlehem samt besök i en och annan europeisk huvudstad. Det är inte för intet det är så. Nyintryckseffekten är densamma. Tilläggas skall att det rör sig om olika intryck. I vart fall till en del.
Fredagen förra veckan var – likt de andra dagarna – en fotvandringsdag. Varmt var det också. Trippen valdes så att vi följde Rallarvägen till och förbi Rallarkyrkogården till Torne hamns kyrka. Den sträckan har vi genom åren färdats hur många gånger som helst både till fots och till skids.
Jaha! Inget nytt, alltså!
Så kan man tänka om man inget begriper.
Om den tanken kan bara sägas att den är så helt in i bänken totalt fel.
Allt är ju nytt! Det är andra blommor än förra året, till och med sedan i tisdags kväll då jag gick en del av sträckan. Det är annat ljus skapat av nya fotoner. Vi mötte andra människor än förr, svettades i en annan temperatur, svalkades av en annan vind och hörde annat ljud. Det var helt annorlunda! Men bekant på något vis.
Det är något speciellt med ljuden. Alltså ljuden man hör när det är tyst. De små ljuden. Stora ljud är när malmtåg* dundrar förbi på väg till Narvik och tjuter inför varje tunnel. Små ljud är fåglar, lövprassel och fler fåglar.Vi hajade till inför ett läte – inte ett tåg.
Vilken fågel låter så? Ingen av oss visste. Men vi såg en silhuett i ett träd en bit bort.
Vad är det för nå´t?
Kamera upp! Max zoom! Sedan förstoring i datorn. Och fågelbok.
Hökuggla!! En sådan hade vi aldrig sett förr. Klicka på bilden växer fågeln.
Från kyrkan tillbaka till Rallarkyrkogården över järnvägen och uppför en backe till Kratersjön ovanför trädgränsen. Där först av allt ett dopp! Jodå – dopp i fjällsjö. Inte läge att ligga i länge men klart badvänligt. Och sedan kokades kaffe!
Fatta hur njutbart sådant är! Gassande sol, svag vind, nydoppad och kaffe! Man tror att livet inte kan vara bättre. Men det kan det – om man har med sig rätt sak att läsa. Och det hade jag.
I packningen på mina Speciella resor brukar jag för att spara vikt och utrymme lämna mitt Novum** hemma. Likaså en lathund för att lösa upp grekiska glosors betydelse och satsfogningens mysterier***. I stället kopierar jag av några sidor ur dessa bägge mina böcker och tar med mig arken som något att läsa och fundera kring under min tripp. Plastmappen med Efesierbrevesbladen har hängt med ett tag. Sakta, mycket sakta, går det att arbeta sig genom själva texten och samtidigt läsa en Bibelvetenskaplig kommentar till densamma.
För en nörd som jag är det om inte den högsta lyckan på jorden så i alla fall bland topp fem att i gott sällskap (madammen) och i fint väder sommartid i fjällen få läsa exegetik – alltså Bibelvetenskap. Tre verser blev det vid sjön. Ur andra kapitlet.
Från Kratersjön är det bara 3 km till boendet i Björkliden så tillbakaturen gick lätt. Kryssmarkeringarna behövs egentligen inte men kan stå som illustration för att man i flera avseenden en sådan dag upplever sig på väg till himlen – och nästan är där.* 22 stycken 750 meter långa tåg per dag i varje riktning. 68 vagnar med 100 ton malm i varje vagn västvart.
** Nestle Ervin, Aland Kurt ed (1971): Novum testamentum Graece, 25:e upplagan. Württembergische Bibelanstalt: Stuttgart.
***Zerwick Max, Grosvernor Mary (1981): An analysis of the greek New testament. Biblical Institute Press: Rom.
flygande fiasko
Innan jag for till fjälls för att ansluta mig till madammens semesterfirande läste jag ut en bok jag ännu inte hunnit berätta om. Den var en snabbläst sak med inslag av reseskildring, spänningsroman, självbetraktelse och deckare: Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Bokens baksidestext lyder.11 juli 1897. Ingenjör Andrées polarexpedition lyfter i en vätgasballong med riktning, på väg mot Nordpolen. Trettiotre år senare hittas resterna av deras sista läger på en öde glaciärö. I de tättskrivna dagböckerna kan man läsa om hur de, efter bara några dagars luftfärd, blivit tvungna att nödlanda på packisen och hur de i månader försöker ta sig tillbaka till fast mark. Tre män, med minimala kunskaper om arktiska förhållanden, mitt i en vit mardröm. När de stiger iland på Vitön upphör plötsligt alla anteckningar.
I snart hundra år har polarforskare, journalister och läkare försökt lösa gåtan. Vad hände egentligen på ön. Varför dog de tre expeditionsmedlemmarna innan, trots att de hade stora mängder proviant, varma kläder, lådvis med ammunition och tre fungerande gevär?
Bea Uusma, läkare och författare, bestämmer sig för att ta reda på svaret. Hon gräver i arkiv och i polartrakternas permafrusna jordlager. Hon reser till Nordpolen med isbrytare och över packisen med helikopter. Hon tillbakavisar vedertagna teorier och finner helt nya bevis. Historien om världens mest misslyckade expedition rymmer laboratorieprov, söndervittrade dagbokssidor och ett stulet revben i ett vadderat kuvert på ICA Dalagatan. Men det här är också en berättelse om Bea själv. Varför blir en ovanligt bekväm person, som hatar att frysa, besatt av en hundra år gammal polarexpedition och ägnar sitt liv åt att följa i dess igensnöade fotspår? Ständigt på rätt plats, men i fel tid.
Hur kan en sådan bok vara ens minimalt intressant i varma semestertider?
Vad ger det att öda tid på att läsa om och än mer reflektera kring hur några fantaster utan klokskap och erfarenhet beväpnade med ren inbillning – de trodde det var barmark och varmt vid polen – kastar sig iväg helt och fullt i tanken att deras drömmar avspeglade verkligheten?
Ett enkelt svar är naturligtvis att det är intressant rent historiskt som ett tidsdokument över hur man tänkte och valde för drygt 100 år sedan när man menade att bara man vill blir det som man vill – om man är vit, europé och man vill säga. Varje tid har naturligtvis sina dårfinkar som agerar tvärt emot allt sunt förnuft och beprövad erfarenhet och André-expeditionen är ett 1800-talsexempel på sådant.
Ett mer rörigt svar kan handla om liknelser och analogier. Det var ju så att när Örnen lyfte var man vårdslös och tog förhastade beslut man inte ställde till rätta. Ballongen med sin korg fick en törn vid starten och skadades. Detta möttes med åtgärden att kapa de linor som skulle fungera som den viktiga grundkontakt man behövde för att kunna ha styrsel på ekipaget. Följden av detta andra felbeslut blev att blåsan kom att stiga för högt, växa i sin upp-pumpenhet och glesas sönder. Den tappade lyftkraften och kom att så småningom slappa ihop alldeles – som bilden visar. Allt för att man valde fel och framhärdade i sina felval.Och visst finns här analogier både i enskildas liv, arbetsmiljöer, samhälle och kyrka.
Expeditionen. Min kärlekshistoria finns i två varianter. En textbok pocket och en påkostad illustrerad utgåva med foton, teckningar, kartor och ett omfångsrikt extramaterial – den jag har.
några axplock
På fjälltur ägnar man sig åt friluftsliv, naturupplevelser och livskvalitetsfrämjande småprat med den signifikanta livskamraten, alltså madammen i mitt liv. Livaktigt bloggande kommer då på undantag oaktat vad som är eller kan anses bebloggansvärt.En sådan sakär en kommentar till inlägget tydligen cool om att det i kyrka och församlingar finns behov av riktat arbete med män som målgrupp. I kommentaren fanns en länk till en församling i Österbotten där sådant finns – här. Jag nämner det hela helt kort så att grejen inte förblir under synranden – något som sker på en blogg där senare skriverier lägger sig ovanpå tidigare. Läsekretsen inbjuds till att dela tankar.
En andra sak är situationen i Mellanöstern. Jag brukar ju blogga om den då och då. Kanske är situationerna i Mellanöstern ett bättre sätt att uttrycka sig.
Jag tror att de som kritiserar svenska staten och Svenska kyrkan för att vara tysta när de kristna nu fördrivs från Mosul-området och Nineve-slätten har helt rätt. Tystnaden kring förföljda kristna vare sig rent allmänt eller mer speciellt – brända kyrkor och kidnappade flickor i Nigeria och liknande saker på andra platser – är pinsam även om jag inte likt en del konspirationsteoretiker tror att den är illvillig. Snarare är hållningen tafatt och nymornad inför något man inte tidigare har observerat och har svårt att ta in – alltså att andra än vita europeiska män och kommunister kan stå för religiöst förtryck*.
Naturligtvis är det svårt att ”göra något” aktivt i den uppkomna situationen mer än att stödja och ta emot dem som flyr, be för martyrerna och söka utöva påtryckningar på andra som kanske ligger bättre till för att ingripa – moderata humana muslimer till exempel. Extremisterna som ligger bakom pogromerna är ju av den ullen att till och med Al Qaida har tagit avstånd.
Men lite patetiskt blir det när en del tar (den pinsamma och klandervärda) tystnaden kring ISIS som skäl att hålla käften när det gäller konflikten Israel-Palestina. Sådan argumentation möter man ibland på nätet. En del av den luktar faktiskt inte engagemang för de Assyriska kristna utan mer lust att ge Israel fribrev att skapa ”sin lösning” i sitt närområde. Och en sådan strävan är, noble Bloggläsius, sannerligen pinsam!
Den nuvarande utvecklingen med över 1000 döda i Gaza – antalet skadade vet jag inte men det handlar om tusentals – och knappt 50 offer i Israel är en sorglig repris av en väg som beträtts flera gånger tidigare men aldrig löst situationen.
Trots den israeliska övervåldsstrategin har Hamas (och andra grupper) fortfarande kapacitet att skjuta och framstår för många palestinier som de enda som fortfarande kämpar för saken och inte besegrats av Israel. Jag tycker det är olyckligt att de palestinier som avstått från våld – Fatah och Abbas – inte tidigare i år trots amerikanarnas engagemang gavs en tum av belöning för sin förhandlingsvilja utan hela tiden bemöttes med israeliskt tigande kombinerat med fortsatta byggnationer på Västbanken. Tyvärr gör det att Hamas för många palestinier framstår som de enda som om inte vinner något så åtminstone slår tillbaka.
Mellanösterns kristnas roller och uppfattningar tror jag – trots att de är en liten minoritet – är den om inte lätta så i alla fall rätta vägen. Vad den innebär i Mosul kan man läsa här. Vad den innebär i Palestina-Israel kan man läsa här och här.
En tredje sak som skulle kunna bebloggas är en bunt inlägg med kommentarer på tobbe lindahls blogg (länk långt ner till höger). Det rör sig om skriverier kring en tänkbar dragning till den Romersk-Katolska kyrkan och tankar på att konvertera åt det hållet – eller i andra riktningar. Givetvis är det då inte bara annat som kanske lockar. De situationer man kan uppleva i Svenska kyrkan spelar också in.
På diverse fjällstigar förra veckan funderade jag en del över dessa saker. Inte att konvertera! Den tanken har aldrig slagit mig! Men över vad som är katolskt – det vill säga allmänneligt, gemensamt. Jag söker att tro, lära, undervisa och bekänna i enlighet med den tro som formulerades i Nicea 325 vilket gör att jag ju redan är katolik – om än inte en romersk sådan – och ortodox – om än inte grekisk. Möjligen är det reformert och evangelikal jag inte är.
Till sist: Sista veckan innan min ledighet var jag Viktig-Petter. Eller Vice Pastor om man uttrycker det mer seriöst. Alltså vikarierande kyrkoherde med rätt att ta och verkställa beslut kring församlingens liv, verksamhet, ordningar och inriktning. Det gjorde jag. Men jag säger inte vad. Lite skall kollegorna svettas – förutom över värmen.
* Naturligtvis tillkommer ytterligare den pinsamma faktorn att Sverige numera aldrig tar ställning mot övergrepp, påtryckningar och förtryck ute i världen annat än om Carl Bildt kan göra det mot Ryssland tillsammans med NATO. Annat var det på Mäster Olofs tid. Lyssna här.
fjällen 5 – hemkomst
Nämen!
Nu är väl numreringen i olag?
Titeln var ju fjällen 3 på förra inlägget. Med tillägget ulltottar mm.
Dåskall det väl nu vara fjällen 4.
Ändå är det helt rätt. Jag kommer att skriva fjällen 4 och det skriveriet kommer att handla om fredagens eskapader i Björkliden. Men jag skall skriva det sedan. Inte nu. Kanske i morgon. Eller senare idag beroende på hur man räknar.
Igår om lördagen – eller om man så räknar i förrgår – satt vi i bilen som mest hela tiden. Vi plockade ihop, stadade av och åkte hem för att finna hemlika huset varmt som i en bakugn. Värmeböljan som vi i modererad intensiv form avnjutit i fjällvärlden hade under veckan varit än mer intensiv i Älvsbyn. Då fastigheten varit folklös och tillbommad hade det med förlov sagt blivit ganska instängt. 30 grader i sovrummet. Det innebar att det blev ombäddning för sömn på nedre plan i souterrängkåken. Och dopp i älven vid 9-tiden i morse. Innan frukost och allt.
Idag under söndagens lopp slog dock åskan till med ett par timmars regn och med det sjunkande temperatur. Nu natten mot måndag är det ”bara” 16 ute och 25 inne – i stället för 26 och 30.
Hemresa från Björkliden brukar betyda paus i Kiruna med omnejd. Jukkasjärvi bestod med en bra lunchplats på stranden nere vid gamla prästgården ett stenkast från kyrkan. Bror Hjorts altartavla inne i kyrkan får illustrera resa i flera meningar – vår hemresa, Laestadius egen andliga resa, hela regionens 1800-talsresa från superi och fuffens till försoning och frid.
Värdigt!
fjällen 3 – ulltottar mm
Vi har tur med omgivningen! Men det visste vi innan.
Igår – det har jag redan berättat – gick vi en längre tur. Sol och varmt.
Egentligen var det bara när vi var uppe på en topp som det blåste en del.
Hela tiden när vi går är kameran i högsta hugg. Madammen är den flitigaste användaren. Det handlar om en ny kamera – madammen är densamma – som tillfogades hushållet den dag jag fyllde år sist och man kan nog ana att det inte enbart var för att presenta mig som hon köpte den som gåva betald från vårt gemensamma konto.
Det tas en massa bilder. Minst 50 varje dag, ibland runt 100. Av allt möjligt - panoramavyer, växter, udda saker, detaljer. Så var det inte förr på diapositivtiden. Då begränsade kostnaden för film och annat plåtograferandet en hel del. Nu i digitalåldern kan man helt hämningslöst brassa på med meggabajtarna. Och då blir det många.
Än fler bilder blir det av att varje bild innehåller flera bilder. Så var det förr också men inte lika lätt att själv trixa fram. Nu är det lätt som en pannkaka att ur en bild över en halv fjällvärd beskära fram något nästan helt annat. Ur en storslagen bild av en halv fjällvärd kunde jag i datorn lätt ta fram en mer begränsad vy över mitt eget bakhuvud i full blåst för att sedan arrangera ihop den med ett utsnitt av en annan bild som togs idag av en massa polarull. Redan som barn var jag en ”ulltott”. Takterna finns tydligen kvar.
Hjortronmyrar passerades – som synes. Vi hade kört bil till Abisko Turist och följde därifrån stranden till Abisko Östra och kunde längs det stråket njuta av de solvarma bären. Jag säger som barnbarnet Tyra sa förra sommaren när hon hamnade på ett ställe med obegränsad tillgång till vildhallom: Det här var inte så dumt, farmor!Just dessa bilder togs dock inte med den nya kameran utan med min mobiltelefon och sedan de lagts på Facebook sprutade en massa ”gilla” in. Fast det var mest kart.
Från Abisko Östra sneddade vi längs en stig mot Kungsleden. Den hårda vinden längs med Torne träsk läade betydligt i björkskogen och framme vid en sjö blev det läge för kaffe med dopp i betydelsen bad. Det var inte alls kallt i vattnet!
Att det under en vecka varit +23 på dagarna och +13 på nätterna gör ju en helt annan verkan jämfört med ett annat år då det kan vara 13 på dagen och 3 nattetid. Mer normala fjällsomrar simmar man inte länge.
Till Kungsleden kom vi precis i höjd med Meditationsplats 1. Det finns flera meditationsplatser längs med Dag-Hammarskjölds-leden som till stakning och sträckning exakt sammanfaller med Kungsleden mellan Abisko och Nikkaluokta. Hammarskjöldcitatet på stenen är tänkvärt och kanske återkommer jag till det vid något senare tillfälle om jag skulle få för mig att göra en tankemässig djupdykning.Och det fina vädret verkar fortsätta.
Men i morgon skall jag inte glömma att smörja näsan.
De små bilderna växer när man klickar på dem.
bus i vardagsrummet
Som jag nämnde i förra inlägget har jag modererat min blogg. Det betyder att den som önskar kommentera något jag skriver och med mig och andra vill föra samtal kring det skrivna inte längre omedelbart kan se sin kommentar publicerad. Han eller hon måste vänta till jag sett det hela och aktivt godkänt kommentaren, ett förfaringssätt som kommer att ”bromsa ner” hastigheten och spontaniteten i samtalet. Jag passar ju inte bloggen för jämnan utan har faktiskt annat jag vill lägga min tid på.Det är trist att behöva göra på detta sätt men jag ser ingen annan utväg. Jag upplever att den generositet som ett öppet kommentarsfält innebär har missbrukats och att det finns gäster som busar i vardagsrummet. Situationen påminner om den i december 2011 då jag av liknande skäl såg mig nödsakad att strama åt öppenheten. De motiveringar jag då gav i inlägget bloggpolicy 2 har än en gång blivit relevanta. Vill man mer principiellt veta hur jag önskar att gäster på min blogg skall uppföra sig ger bloggpolicy 1 en mer mångordig beskrivning.
Den nu utlösande faktorn var att att en kommentatös trots tillsägelse bredde ut sig enormt i långa kommentarer till inlägget ett par saker av den 15:e denna månad samt att mitt streck i den debatten inte respekterades. Sedan jag irriterad avslutat samtalstråden – läs den gärna i sin helhet – kom i alla fall en kommentar. Den lyfte jag bort där den var men återger osakligheten här:
Bra slutord, Stig. Du försvarar terrorgruppen Hamas' krigsbrott mycket, mycket tydligt. Du kan inte skilja på israelisk bosättnignspolitik och Hamas agenda och metoder. Ha en trevlig semester.
Jag har aldrig försvarat Hamas!
Men jag instämmer helt och fullt i denna artikel i tidningen Dagen.
fjällen 2 – varför?
Varför är det så fint även om man bara går dagsturer?
Varför?
Jag kom att fundera över sådant idag när vi, som norrmännen säger, var på tur. Vi är madammen i mitt liv och jag. Inga andra. Inte ens barn och barnbarn. Bara vi – som till våren varit ett par i 40 långa år.
Vi gick från Björkliden – där vi bebor den bortresta dotterns lägenhet– till Abisko Turiststation. Det är ungefär 8 km till fots genom björkskogen. Massor av blommor, frodig växtlighet, hjortron i kart och nästan inte en käft i övrigt. Jag tror vi mötte tre och passerade fyra – en familj om två vuxna och två barn som lunchpausade.Väl framme i Abisko tog vi liften upp på Njulla till fiket/restaurangen där. Kaffe med dopp. Vidare upp på toppen 1164 m ö h och sedan därifrån tillbaka ner till Björkliden. Skulle allt varit till fots hade det inneburit i runda svängar 2 mil men liftresan reducerade detta med ca 2 km och – inte minst viktigt – 500 höjdmeter.
Det var en bra tur. Men vad var det som var så bra? Egentligen?
Svaret är lika enkelt som komplicerat: Massor händer där inget händer.
Det är ju få saker som är lika ödsliga som en fjällhed. Inte en människa i sikte. Inte ett hus. Ingenting. Och att gå där är att vistas i ett kompakt ingenting och möta en massa saker som där händer.
En blomma till av en sort man sett sjuttielva gånger men nu lyser bara SÅÅ blått eller gult eller rött eller... Till och med det som är grönt ger ju intryck.
Fjällvråkarna i skyn seglande på vinden – tre stycken till sist. En Fjällabb utmanade en av dem på luftstrid och just den mindre men ettriga pippin snurrade som en Spitfire kring en Heinikelbombare under the Battle of Britan. Den betydligt större vråken drevs bort.
En massa stenar av olika slag. Så ytterligare en stig att slå in på. Allt bara SÅÅ rekreerande, alltså återskapande av lugn, ro, tanke, eftertanke.
Och som grädde på moset: Att prata med och byta tankar med henne jag känner så väl och har delat livet med två tredjedelar av våra hitintills uppnådda åldrar – ungefär.
Mot sådana upplevelser väger det lätt att folk inte respekterar den policy jag har för denna min blogg. Dock växte beslutet att moderera bloggen fram under vandringen. Orsakerna kommer jag att redogöra för i ett annat inlägg. Nu nöjer jag mig med att meddela saken.
Väl hemma i dotterns lägenhet blev det middag – lax, potatis, guacamole, morötter och delandet av en flaska vitt. Sedan vi duschat alltså. För att göra semestern helt perfekt är det snart på kanal 3 ett avsnitt av Morden i Midsomer. En repris – visst! – men vem bryr sig. Jag är ju på en speciell resa.
fjällen 1 – resan fram
Tisdagsmorgonens Lokala Världsblad alias Piteå-Tidningen innehöll vidstående väderkarta. Riktigt varmt i hela landet. Ungefär som i Grekland och Turkiet. En mer detaljerad Sverigekarta visade att det fläckvis planerades bli varmare än +30 vilket fått SMHI att utfärda värmevarning. Nog så exalterat enligt min mening – som om det aldrig varit så varmt förr.Bil med AC är ändå inte så dumt. Stack runt 10. Mikropausade vid några tillfällen. Var framme ½17. Lite svalare här. Bara runt 25.
På SMHI:s hemsida kan jag dock läsa denna text om tisdagens väder:
Säsongens hittills högsta temperatur
Ett högtryck täcker Skandinavien och det mestadels soliga och mycket varma vädret fortsätter i flera dagar framöver. I dag har det varit över 30 grader vid flertalet av våra stationer. Allra varmast har det varit i Norrbotten där Älvsbyn haft 31,9 grader vilket är säsongens hittills högsta temperatur. Älvsbyns toppnotering var i dag tätt följd av Boden och Vidsel som båda hade 31.8 grader.
Vem kulan behöver resa till Medelhavet!!
έν Έφέσω 15 – ett klipp!
Det har gått en massa veckor sedan jag var på resa med ungdomar från Älvsbyn till Turkiet. I maj och juni skrev jag en massa på bloggen om den saken och alla hade rubriken έν Έφέσω och ett nummer. Att det skulle bli ett 15:e inlägg trodde jag nog inte men här är det – som synes.Dock handlar inlägget om en bok jag just läst ut. Den köptes vid Marias hus för det facila priset av 2 €uro, ungefär 20 spänn. När jag på nätet letade en bild av boken – den infogade – fann jag att den kunde köpas på diverse ställen. På Amazon.uk kan man köpa den begagnad för 22.00 pund + frakt. Från USA handlar det om över 400 slantar. Han som sålde boken till mig måste ha gjort en miss. Eller så var det min prästskjorta som gjorde att han prompt ville att jag skulle ha den. Vem vet.
The Holy Virgin´s house – the true story of its discovery är titeln på den engelska översättningen. Författaren P. Eugene Poulin skrev originalet på franska som en berättelse om hur han och en del andra i slutet av 1800-talet vägledda av en tysk nunnas uppenbarelser hittade platsen där Maria en gång bodde.
Boken är tidstypisk. Det är 1800-tal, man är katoliker, befinner sig i ett muslimskt område där befolkningen till stor del är grekisktalande ortodoxa kristna. Dåförtiden kunde man inte säga att man ”agerar under radarn” men det var precis vad de franska munkarna och några andra gjorde när de fann stället, köpte marken, grävde ut och så småningom med sina resultat utmanade den då gängse föreställningen att Maria dog och blev begraven i Jerusalem – där hon också har en grav. Fast någon grav har man inte hittat utanför Efesos, enbart huset. Allt som nunnan såg i sina visioner har således inte kommit i dagen. Än.
Men kanske är det inte så konstigt. Hos både katoliker och ortodoxer finns föreställningen att Herrens moder efter sin död upptogs med kropp och själ till himlen – och då finns det ju ingen grav att hitta. I slutet av augusti högtidlighålls Marias upptagande och när vi var på Samos strax efter det aktuella datumet förra året såg vi i många kyrkor både permanenta och tillfälliga bilder av den saken – alltså Maria på sin dödsbädd omgiven av apostlarna. Bilden av en sådan muralmålning tog jag själv .Boken finns inte på svenska bibliotek.
Den finns inte på Bokus och inte på Adlibris.
Men jag har den! För en billig penning. I sanning ett klipp.
ISBN 975-7305-28-6
således sen sådan
Idag börjar min semester – således sen sådan.Jag kommer att vara väck från arbetet i praktiken sex veckor. De fastlagda planerna är nu först fyra, sedan i tjänst en måndag-tisdag-onsdag och därefter en ny ledighet 1½ vecka. Ämnar söka ”revidera undan” den där halvveckan mitt i. Men det är ingen jättefråga.
Vad gäller semestersnack är jag faktiskt ganska kluven. Alltså inte till semestrar och ledigheter som sådana utan till snacket om saken. Jag möter det i muntligt snack och skriftligt på sociala medier typ Facebook och annorstans. Det tonläge jag hör kan ibland bli nästan nu är det vederstyggliga slaveriet över och jag är free at last – som om arbetet och uppdraget man står i vore pest och pina. Jag vet att folk inte anser så men det kan ibland låta så. Det är troligen otänkt*.
I alla fall är jag ledig nu och tycker att jag knogat ihop till saken.
Mentalt sett är jag i slutet av vårterminen men har de senaste fyra veckorna haft ett jämfört med ”vanliga” prästerliga sysslor omväxlande uppdrag i Sommarkyrkan vilket har varit kul. Det har också gett många tankar kring evangelisation, ungdomsverksamhet osv men det tänker jag inte skriva om nu. Jag hinner inte! Jag har ju semester. Jag skriver inte heller ut någon av de 27 predikningar jag hållit i samband med Sommarkyrkans 33 gudstjänster. Inte nu. Jag är ju ledig! Och har mycket att göra.
Denna första semesterdag handlar det om att klippa gräs och packa för fjällen. Madammen stack till Björkliden om fredagen och jag kör dit i morgon. Det betyder att jag idag kommer att jobba stenhårt på att vara ledig.
Och alla er som från ledigheter nu kommer tillbaka till era arbetsplatser säger jag:
God Juli och Gott Nytt arbetsÅr!
* Det nordsvenska ordet otänkt – amatötranskriberat till Piteådialekt ootaangkt, Skellefteåmål otäejngkt – är ett alldeles utmärkt begrepp när man vill beskriva något som inte blev riktigt bra eller så ända in i bänken fel. Begreppet är inte klandrande utan mer beklagande. Ibland blir saker fel för att man tänkt fel – feltänkt. Man drar fel slutsatser av fakta eller till och med ibland avser att det skall bli negativt, är intelligent korkad alternativt dum i betydelsen elak. I det sistnämnda fallet är man illtänkt och bägge delarna är klandervärda. Med det otänkta är det på annat vis. Den otänkte tänker varken fel eller illa utan snarare inte alls. Det kan beklagas, inte anklagas.
tydligen cool
Ärkebiskopen verkar av en reklambyrå med kyrkligt uppdrag ha utsetts just av denna byrå till hetast i Almedalen. Jag är inte insatt i detaljerna men saken verkar riggad på något vis. Hur som helst är jag inte ett dugg avundsjuk. Jag nöjer mig med att vara hyfsat cool – även om det inte sas exakt så i fredags kväll. Men utsagorna gick i den riktningen. Det var såhär:Efter en full arbetsdag kom jag hem strax före 21. Madammen i mitt liv var som Tyras och Adrians farmor kallad till Luleå som barnbarnsvakt. Resultatet av detta var att jag var gräsänkling. Telefonsamtal med den yngre av döttrarna avslöjade att hon och hennes sambo befann sig lite norr om Jokkmokk och inte kunde beräknas anlända innan strax före midnatt. Då det inte var något sevärt på TV beslöt jag mig för att ta en promenad för att sträcka på benen denna varma fina sommarkväll. Jag såg ingen anledning att klä om mig speciellt för saken utan traskade iväg prästskjortefrimärkt under hakan.
Kosan styrdes ned till Lomtjärn där en grupp – jag känner igen dem och de känner igen mig – ensamkommande flyktingpojkar spelade volleyboll. Will dy varra me? frågades. Jag avböjde.
Vandrade vidare till byns huvudgata där jag kom att höra hög musik.
Kommer detta från en lägenhet där det är fest kommer snart sheriffen! var min tanke när jag gick mot ljudet och fann att det kom från en uteservering där det sjöngs karaoke. Läsaren kan vara lugn! Jag karaokar inte! Men jag gick dit. Det var ju mycket folk där. Och jag gillar folk.
Ett par som satt på en bänk vinkade åt mig. Jag satte mig och vi pratade lite om ditt och datt tills jag blev ivrigt vinkad på av ett gäng ½gamla gubbar i 45-årsåldern vid ett bord en bit bort. Väl framme vid dessa såg jag på bordets samlingen buteljer att de nog var inne på sina gissningsvis tredje eller åtminstone andra pilsnar – alla utom han som förlorat lottningen och var chaufför.
En av dem presenterade mig för en annan med orden:
Han har konfirmerat mig! Och han är världens bästa jävla präst!
Jag är inte säker på att det han sa sakligt och objektivt är sant. Jag är nog inte heller helt förtjust i själva ordvalet. Värmen gick det dock inte att ta fel på och jag kom att befinna mig i ett gott och vänskapligt samtal med en flock jag hade som konfirmander på 1980-talet. Både minnen från då och nulägen för både dem och mig dryftades både roligt, allvarligt och seriöst.
Tänk att du är här där vi är! sa någon.
Då får ni väl komma där jag är nu på söndag 11. I kyrkan! sa jag.
Nja. Det tål ju att se! blev svaret.
Men en sak fick jag medhåll i. Det var när jag uttryckte tanken att det egentligen skulle vara väldigt intressant att NU (och på nykter kaluf) när också de är vuxna med en massa erfarenheter prata om det vi försökte prata om när jag var ung vuxen och de hormonstinna tonårspojkar.
Jo, det skulle vara intressant.
Så vi får se hur det blir.
Jag var glad när jag gick hem. Genuint glad. Inte primärt över själva berömmet oavsett ordval. Inte heller över att de verkar gilla mig – även om det i och för sig är kul. Nej! Det jag var glad över var att jag tycker så bra om dem. Och att något som gjordes för ett kvartssekel sedan eller mer gett ett positivt intryck. Och att jag varit så slug att jag förblivit på orten så att jag fortfarande kan vara deras präst. Det var vad jag var – och är – genuint glad över!
ett par saker
Jag fann bilden på nätet. Interiören i en gammal diversehandel får illustrera detta inlägg av två löst sammanfogade notiser. värmen brann upp – kanske
I rejäla köldknäppar på vintern talar man om att kylan fryser ihjäl, alltså släpper om max en vecka tio dagar. Analogt med detta funderade jag igår kväll när det kom åska och regn – välbehövlig väta! – om inte värmen nu brunnit upp, alltså den ryss-värme vi njutit av 1½ vecka.
Men igår hann vi bada, madammen och jag. Det var faktiskt första doppet denna sommar. Värme har funnits men hitintills inte tid och tillfälle. Plasket skedde i älven strax nedanför där vi bor. Trots att det fortfarande är högvatten – fjällflod – var det inte kallt. Bara svalkande.
Men värmen blev kvar idag också. Med mer bad. I samma älv.
hett igen – eller fortfarandeHundratals mot tusentals och hundratals mot enstaka skulle kunna karaktärisera också denna sommars våldsutbrott i konflikten Palestina-Israel.
Det nuvarande tumultet började (skenbart) med några palestinska extremisters kidnappning av och mord på tre ungdomar från en israelisk bosättning på Västbanken. Redan under arméns jakt på förövarna sköts palestinier och efter att en klick israeliska terrorister bränt en 16-årig palestinier till döds tog det hus i helsike. Israelisk polis har gripit klicken som också erkänt dådet som en hämnd för mordet på de tre.
Redan vad gällde morden anklagades Hamas omedelbart men förnekade att man låg bakom. De flesta bedömare fann det rimligt. Likaså tror ingen att den israeliska regeringen ville mordet på 16-åringen. Det är extremistiska grupper på bägge sidor som provocerar fram opinioner, åtgärder och pangandet. Jag läste i en kommentar på nätet för några dagar sedan – i början av raket- och bombväxlingen – att Israel mest bombade öde områden och att raketerna från Gaza sköts dit där det var folktomt. Bägge sidornas skjutningar skulle till en början mest ha varit för att tillmötesgå hemmakrav – typ.
Men så är det inte nu. Nu är det verkanseld från bägge sidor med hundratals raketer från Gaza mot tusentals bomber från Israel, hundratals döda i Gaza mot enstaka i Israel.
En bit upp fanns parenteser med ordet skenbart mellan. Det är faktiskt viktigt att poängtera. Konflikten och motsättningen är djupare än att handla om några fanatikers nymornade lust att blodshämnas och att allt sedan bara rullat på. Ockupation sedan decennier, illegala bosättningar, blockader, sammanbrott av förhandlingarna tidigare i år och raketer då och då från remsan permanentar och fördjupar hela tiden konflikten. Då världen är upptagen med annat – ISIS i Irak, Ukraina, VM i fotboll – bryr sig ingen om vad som nu sker. Ingen reagerar med eftertryck vare sig på raketer eller det – som vanligt – massiva israeliska övervåldet mot Gazas sammanpackade befolkning. Eller så gör man det valhänt. Ledaren i Lokala Världsbladet idag belyser saken på ett bra sätt – här.
liten uppdatering
Söndagen innan hade jag förkunnat vid sammanlagt tre gudstjänster och den måndagen skulle jag egentligen ha varit arbetsfri. Så blev det bara på förmiddagen då jag använde tiden till att skriva lejonparten av inlägget. På seneftermiddagen gjorde jag det färdigt efter ett par hembesök kopplade till en kommande begravningsgudstjänst och ett stundande dop.
Även tisdagen gick i hembesökens tecken. Två dopsamtal och ett sorgehusbesök. Skulle egentligen varit arbetsfri även den dagen också men den veckans anhopning av så kallade kyrkliga handlingar gjorde att också den fridagen brann inne.
Onsdag förmiddag hade vi kollegium innan det bar av till Storforsen med mellanlandning på ett äldreboende – där jag hade en förkunnelseuppgift. Efter det några spontana samtal med intittare i Storforsens kapell innan det blev dags för att dela Ordet i musikgudstjänst klockan 19 och Mässa 20.
Torsdag förmiddag for Sommarkyrkogruppen utan mig till två äldreboenden medan jag å min sida fått förtroendet att tala och förkunnade vid en så kallat ”större begravning”. Även eftermiddagens ålderdomshem klarade gruppen utan mig som i stället mötte dopfolk.
Expedition på fredag förmiddag innan det bar iväg till forsen igen för samtal med besökare och spontant tvåspråkig predikan i musikgudstjänst på kvällen.
På lördag kväll löd min uppdatering på Facebook sålunda: Tre gudstjänster idag. En begravningsgudstjänst och två dopgudstjänster. Tre i morgon också. Högmässa i Älvsby kyrka 1100, en dopgudstjänst i en by 1400 och Temamässa i Vidsel 1800. Nu paus. Glöden är snart lagom. Grillning på gång med dotter Johanna Strömbergsson och Jörgen Eriksson. Och så fotboll och förberedelser för i morgon. Plus 25 i skuggan.*
Efter en sådan vecka tycker jag mig ha gjort rätt för lönen.
Idag – som när detta publiceras egentligen var igår – kunde jag genom att flytta kommande lördags ledighet i alla fall ta ut en ledig dag. Liksom i morgon – som egentligen är idag. På onsdag 0800 startar sista arbetsveckan innan semesteruppehållet.
Med denna redovisning vill jag varken skryta eller klaga utan bara visa hur mångfacetterat det kan vara att vara präst. Visst hade jag kanske kunnat skära bort en del men i en vecka med den anhopningen av dop och begravningar hade det blivit närvarotiden bland folk uppe i kapellet som fått stryka på foten – liksom tankedeladet och samtalen om Bibel och tro i Sommar-kyrkogruppen. Just sådant vill jag för liv och pina inte amputera! Att få vara med och söka lotsa unga personer vidare i tro är är ju bara så in i bänken kul – och viktigt. Liksom de kontakt-skapande och evangeliserande samtalen i kapellet.
Det fick bli mitt bloggande som skars bort.
Ska försöka skriva mer i morgon – dvs idag.
* Till min text på Facebook gav en yngre Luleåfödd präst som numera är bosatt på Västkusten denna kommentar: Härligt att se en arbetare i vingården som gillar att ha många gudstjänster. Vi tillhör måhända ett utdöende släkte? Minns med glädje o tacksamhet många fina bönhusgudstjänster i Norrbotten.
ryss-sommar
Jag kollade i morse och redan runt 9 var det 22 grader i skuggan – och vi pratar Älvsbyn i Norrbotten! När jag via en väder-app i min nya telefon kollade omkring såg jag att det var 1 grad varmare än i kungliga huvudkommunen och 5 grader mindre hett än på Samos i den grekiska skärgården. Sommaren är alltså här med hjälp av ett högtryck som smugit sig in södöstifrån.
Många har eller börjar sina semestrar dessa dagar. För mig är det två veckor kvar. Sen semester alltså. Men det gör inget. Visst kommer det att bli skönt med några veckors ledighet men att vara i selen är inte heller så dumt när det är meningsfulla och roliga arbetsuppgifter som är för handen. Och så är det för mig, inte minst i arbetet i och med Älvsby sommarkyrka.
Fast det är klart – det kan tjockna till också.
Under flera veckor har det varit väldigt lite begravningar – rent dött om man uttrycker det slarvigt. Det finns sådana perioder. I snitt avlider inemot 2 Älvsbybor i veckan men min 36-åriga prästerfarenhet är att det på något vis sker stötvis i ett antal alltid jämnt delbart med 3. Nu är det många familjer som fått sorg. Det rör sig inte om specielle traumatiska händelser som får nyhetsplats i media – olyckor eller brott – utan ”vanliga sorger” om man säger så. Gamla och halvgamla personer.
Sommaren är också dop- och vigselperiod mer än andra delar av året. Framför allt är det vigslarna som har sin topp. Att Storforsens kapell i sin fantastiska miljö drar till sig ett inte ringa antal så kallade ”utsocknes vigslar” är också en faktor i spelet. Dopen är då mer jämnt fördelade över året även om en del dop nog ”sparas” till sommaren. Eller så är det naturligt. Åtminstone förr var det en födelsetopp på våren och då blir ju sommaren en ganska naturlig doptid för de kvartalsgamla barn som tillverkades förra semestern*.
Sedan nyår använder man i Älvsby församling ett nätbaserat bokningsprogram för att reservera lokaler och personal för olika saker olika tider och stunder. I en funktion i programmet kan man få en enkel schematisk översikt över en eller några veckor i taget kring vad som händer i det och det rummet eller med den och den i gänget. Väldigt fiffigt.
En liten kyrka betyder att det är en gudstjänst, en not att det är musikdito. Ett par ringar indikerar vigsel, en liten dopfunt betyder dop. Ett par skallar betyder ett möte av ett eller annat slag – som jag använder den funktionen kan det betyda både hembesök inför till exempel ett dop men också personalmöte eller rentav något så läskigt som ett sammanträde. Ett kors står för begravning. Är dopfunt, ringar eller kors grå betyder det att tid är reserverad i beredskap. Är de gula betyder det att det hela blir av, alltså att den preliminärbokade tiden tagits i anspråk. Personliga noteringar som ledig dag och liknande blir blå pluppar.
Bilden visar min kalender de två senaste veckorna, denna vecka och nästa.
Som synes är det precis så ojämnt som det kan bli, särskilt under semesterperioden då två av oss fyra präster redan är lediga.
Men sedan blir det blå semesterpluppar över hela linjen i fyra veckor.
* Skall bli intressant att se om det blir annorlunda nästa sommar med färre dop utifrån färre födslar utifrån att församlingarna i Luleå denna sommar visat sin billiga trendighet genom att dela ut gratiskondomer. Fast troligen inte.
tjuvgods
Jag har inte tid och inspiration att ikväll skriva något fyndigt här på min blogg. Lite småfebrig väljer jag att förutom att titta på fotboll ladda för morgondagens gudstjänster. Klockan 11 är gudstjänsten flyttad från Älvsby kyrka till EFS:s sommarhem Lillstrand några kilometer från samhället och firas gemensamt med EFS. Sommarkyrkan ansvarar, jag skall förkunna och celebrera. Sedan bär det av till gudstjänst på ett äldreboende 13.30. Till sist en Temamässa i Vidsels kyrka klockan 18. Full dag – typ.
Alltså bloggar jag inte utan tjuvar för mina läsare från två andra bloggar.
Om vad präster egentligen är och skall göra skriver Dag Sandahl under rubriken – Prästeriet som projekt. Sandahl kan vara lite smågrinig och polemisk i tonen men i sak delar jag den sakliga positiva beskrivning av vad det är frågan om.
På bloggen minstabröder finns under rubriken Sabeel – Vad krävs för fred en läsvärd text kring de mord och blodshämndsaktioner som senaste tiden ägt rum i relationen israeler-palestinier. Läs den. Också blogginlägget innan är tänkvärt.
en predikans öde
I arbetet tillsammans med och inuti gruppen väljer jag oftast just den strategi jag nu tillämpar, alltså att om möjligt låta andra tänka själva och innan för att efteråt söka lägga samman allt detta i någon form av syntes. Inte alltid går det bra men på det stora hela taget fungerar det att på det sättet följa andra i stället för att styra dem – eller så är det att manipulativt styra. I den typ av ”gudstjänstgrupp” som en Sommarkyrka utgör fungerar det definitivt och – tror jag – stimulerar deltagarnas egen tankeverksamhet bättre än att jag bara skulle tala om vad jag som präst tänkt*.
Inför den gångna helgen arbetade vi på ett liknande sätt. Inför den Högmässa som skulle firas i Älvsby kyrka fanns olika tankespår och sångtexter från gruppens första vecka i min skalle liksom i gruppdeltagarnas huvuden, troligen inte i lika aktiv grad. Jag hade nog varit mer absorberande då det ju var min uppgift att vara den som förkunnade i gudstjänsten. Min plan var att på söndag morgon slutskriva ner de tankespår jag hade.
Men jag kom ju att åka ambulans... Som jag tidigare berättat.
Och hamnade på sjukhus. Och kunde inte vara med på söndagen.
Vid ½2-tiden på natten kom jag till avdelning i en sal delad med två sovande äldre män. Sladdar för EKG-övervakning satt över hela bröstkorgen och i den snarkande miljön hade jag lite svårt att somna. Dessutom vaknade jag tidigt – redan strax efter 6.
Psalmnummer och annat kring gudstjänsten hade jag redan på akuten SMSat till den kollega jag visste skulle vara i kyrkan som gudstjänstfirarre men som nu gavs uppgiften att leda den, alltså att läsa innantill och celebrera Mässa. Mer för att ha något att göra än för att kollegan hade ett reellt behov av det slog jag ihjäl min morgonvakna tid med att skriva ner den tankegång jag hade för förkunnelsen, fotografera det skrivna och MMSa bilderna till kollegan. Ren terapi för egen del**.
Hon kom faktiskt att till viss del att använda materialet in i ett manus hon själv skrev i stolpform. Fungerade bra. Fungerade dessutom också i gruppens ytterligare två gudstjänster samma dag där kollegan inte var med utan gruppen ”gick själva”. En i gänget (som just tagit grundenten) använde stolparna och gav de som mött upp i Arvidsträsk och Vidsel del av tankarna – som nog inte var helt obekanta då de ju deltagit i det förberedande tankesmideriet.
Lite uppkäftigt är det ju när en högstadietjej säger: Ja, nu skulle Stig predika. Men han är ju sjuk. Så jag får göra det i stället.
Det är roligt och inspirerande för mig att jobba ihop med ett gäng ungdomar på det sätt jag försökt beskriva. Lite lärarstuk, faktiskt, att inte själv visa vad man upptäckt utan mer försöka stimulera andras upptäckande. Om andra tycker det är bra vet jag inte.
Bilden är ett montage av mina ”valsedlar”.
* Metoden fungerar faktiskt också inne i en vanlig gudstjänst just när den firas. Det är ju faktiskt möjligt att man efter de lästa texterna rätt och slätt bara förklarar ordet fritt och väntar på vad som händer. Men klart är att det arbetssättet innebär en annan form av förberedelse sådär i allmänhet än att själv hålla i taktpinnen från ax till specifik limpa – om man nu får blanda metaforer.
** I min väska hade jag en liten bunt överblivna röstsedlar från kyrkovalet i höstas och använder man baksidan av dessa är de utmärkta anteckningslappar.
