tydligen cool
Ärkebiskopen verkar av en reklambyrå med kyrkligt uppdrag ha utsetts just av denna byrå till hetast i Almedalen. Jag är inte insatt i detaljerna men saken verkar riggad på något vis. Hur som helst är jag inte ett dugg avundsjuk. Jag nöjer mig med att vara hyfsat cool – även om det inte sas exakt så i fredags kväll. Men utsagorna gick i den riktningen. Det var såhär:Efter en full arbetsdag kom jag hem strax före 21. Madammen i mitt liv var som Tyras och Adrians farmor kallad till Luleå som barnbarnsvakt. Resultatet av detta var att jag var gräsänkling. Telefonsamtal med den yngre av döttrarna avslöjade att hon och hennes sambo befann sig lite norr om Jokkmokk och inte kunde beräknas anlända innan strax före midnatt. Då det inte var något sevärt på TV beslöt jag mig för att ta en promenad för att sträcka på benen denna varma fina sommarkväll. Jag såg ingen anledning att klä om mig speciellt för saken utan traskade iväg prästskjortefrimärkt under hakan.
Kosan styrdes ned till Lomtjärn där en grupp – jag känner igen dem och de känner igen mig – ensamkommande flyktingpojkar spelade volleyboll. Will dy varra me? frågades. Jag avböjde.
Vandrade vidare till byns huvudgata där jag kom att höra hög musik.
Kommer detta från en lägenhet där det är fest kommer snart sheriffen! var min tanke när jag gick mot ljudet och fann att det kom från en uteservering där det sjöngs karaoke. Läsaren kan vara lugn! Jag karaokar inte! Men jag gick dit. Det var ju mycket folk där. Och jag gillar folk.
Ett par som satt på en bänk vinkade åt mig. Jag satte mig och vi pratade lite om ditt och datt tills jag blev ivrigt vinkad på av ett gäng ½gamla gubbar i 45-årsåldern vid ett bord en bit bort. Väl framme vid dessa såg jag på bordets samlingen buteljer att de nog var inne på sina gissningsvis tredje eller åtminstone andra pilsnar – alla utom han som förlorat lottningen och var chaufför.
En av dem presenterade mig för en annan med orden:
Han har konfirmerat mig! Och han är världens bästa jävla präst!
Jag är inte säker på att det han sa sakligt och objektivt är sant. Jag är nog inte heller helt förtjust i själva ordvalet. Värmen gick det dock inte att ta fel på och jag kom att befinna mig i ett gott och vänskapligt samtal med en flock jag hade som konfirmander på 1980-talet. Både minnen från då och nulägen för både dem och mig dryftades både roligt, allvarligt och seriöst.
Tänk att du är här där vi är! sa någon.
Då får ni väl komma där jag är nu på söndag 11. I kyrkan! sa jag.
Nja. Det tål ju att se! blev svaret.
Men en sak fick jag medhåll i. Det var när jag uttryckte tanken att det egentligen skulle vara väldigt intressant att NU (och på nykter kaluf) när också de är vuxna med en massa erfarenheter prata om det vi försökte prata om när jag var ung vuxen och de hormonstinna tonårspojkar.
Jo, det skulle vara intressant.
Så vi får se hur det blir.
Jag var glad när jag gick hem. Genuint glad. Inte primärt över själva berömmet oavsett ordval. Inte heller över att de verkar gilla mig – även om det i och för sig är kul. Nej! Det jag var glad över var att jag tycker så bra om dem. Och att något som gjordes för ett kvartssekel sedan eller mer gett ett positivt intryck. Och att jag varit så slug att jag förblivit på orten så att jag fortfarande kan vara deras präst. Det var vad jag var – och är – genuint glad över!
Kommentarer
Postat av: Tobbe
Saknas det inte ett inte i andra menimgen?
Jo det finns ett stort värde i att som präst vara sin ort trogen. Särskilt när orten är måtligt stor. Lite av samma kan jag känna igen här i norrbottens storstad men som sagt den betydligt större orten gör att igenkännandena inte blir lika många.
Postat av: bloggaren själv
Helt rätt! Rättat!
Postat av: Kyrkvärd i hjortrontid
Jag har efterlyst verksamhet för män i FU, utan synligt resultat ännu. Det finns ett glapp i utbudet och ett manfall i verksamheten. Utvecklar det inte mer här, men ett exempel: http://www.pedersoreprosteri.fi/web/index.php?option=com_content&task=view&id=706&Itemid=405
Trackback
