högst högst upp
Jodå! Det är högst högst upp.
Alltså vad gäller vädret, sommaren och temperaturen. Högst upp i landet – här i Norrbotten – är temperaturen som högst i riket och sommaren är två veckor tidig.
Riktigt kanonskönt var det idag då Älvsby församlings arbetslag personaldagade genom att resa till Luleå i abonnerad buss. Besök i katolska kyrkan och på friluftsmuseet Hägnan och sedan krubb i Ersnas – RalfLundstensgården. En bra dag i varm sol från molnfri himmel, dessutom med gräsmattetid för planering och förberedelser för framtida urladdningar.
Framtiden innehåller verkligen inte småsaker!
I mitten av nästa vecka drar vi iväg med alla dem som konfirmerades i mitten av April. Vi far till Turkiet med Efesus, Efesierbrevet och Paulus i bagaget. Här på bloggen kommer jag då att under kategorin Speciella resor att försöka föra något av en rese- och tänkedagbok. Dock blir det inte en lägrets officiella krönika eller nåt liknande. Bort det! Gjorde jag så vore det att mixa arbete och egenskriverier på ett olyckligt sätt. I blogghuvudet överst står det ju att detta är en alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet och så kommer det att förbli. Ändå är min ambition att också ge till exempel föräldrar och andra en hyfsad inblick i vad ungdomarna och vi ledare upplever tillsammans.
Innan vi far är det dock veckoslut och helg på gång.
På fredag kommer jag att ansvara för en Begravningsgudstjänst och senare på eftermiddagen kommer Tyra och Adrian för att få sig ett föräldrafritt veckoslut hos farmor och farfar – alltså hos madammen och mig. En faster till de små kommer också vilket innebär en förstärkning av barnvaktskapaciteten.
På lördag kväll är jag ombedd att predika/undervisa om Det dubbla kärleksbudet i en gudstjänst 1900 på Storstrand i Öjebyn.
På
söndag är det gudstjänst i Älvsby kyrka. Jag har tidigare inbjudit dig, noble Bloggläsius, att delta i tankesmedjan inemot den. Jag förnyar inbjudan! Läs mer i förrförrförra inlägget
2 juni.
ickehändelsehändelse
Svenska språket är ett roligt språk – har det sagts mig. Svenskan har – har det sagts mig – egentligen inte så många separata glosor som andra språk men kompenserar detta på åtminstone två sätt: betoning och sammansättning.
Tomten på tomten! har sin glasklara betonade betydelse: han som varje år delar ut julklappar står nu på gården. Och
han som varje år delar ut julklappar kan om det är den lille nissen man menar sättas samman till säsongshögtidspresentsdistributörsbiträde eller något liknande.
Rubrikens ickehändelsehändelse är en dylik ordsammansättning skapad just för detta inlägg. Med den avser jag just händelsen att inget händer – eller i vart fall verkar hända. Eller att det som händer händer så sakta att man tror att inget händer – vilket är en händelse i sig.
I Mellanöstern är det så nu. Inte i Syrien för där händer en massa, dock inget positivt. Striderna pågår, sprider sig och förorsakar allt fler dödsoffer. Assad klamrar sig fast som diktator och bekrigar sitt eget folk. Bedrövligt. Händelserna pågår och det sekteristiska våldet fördjupas för var dag och dessa händelser – lika för var dag – bevakas av media. Det är bra. Vi ser ju vad som händer. Att inget händer. Och att den demokratiska världen tvår sina. Händer alltså.
Vad gäller Palestina-Israel händer heller inget – vad det verkar. Där är det lugnt. Media är någon annanstans. Situationen är lågintensiv. Ingen förhandlar. Ingen slåss heller. Vi förleds att tro att inget händer.
Men så är det givetvis inte. I tystnaden pågår den ickehändelsehändelse som pågått så länge att vi vant oss och inte tror den händer. Alltså Israels ockupation av Västbanken. Den pågår. Och de folkrättsvidriga bosättningarna byggs det vidare på och i. Åtskillnadsmuren byggs vidare på icke-israelisk mark. Sakta men säkert kvävs de materiella och politiska förutsättningarna för ett framtida suveränt Palestina av detta. Det är faktiskt vad som händer – fast inget verkar hända.
I tidningen Dagen publicerades för en tid sedan en insändare eller debattartikel där jag denna gång anslöt mig som en av undertecknarna. Artikeln skrevs för fem år sedan när Israel fyllde 60 men då ville inte tidningen ta in den. Nu till 65-årsdagen vågade man – en händelse i sig.
diskusch
Från och till angrips språket av nya modeord.
Implementera var ett sådant för en massa år sedan. Politiker, trendsättare, makthavare och förståsigpåare av alla sorter, färger och dimensioner skulle
implementera jobbskatteavdrag, naturgödsel, ökat utrymme för esperanto i läroplaner och ho vet allt. De angivna exemplen är rena påhitten från min sida men visar på bredden av sådant som skulle implementeras –
införas om man valt att prata vanligt utan visa sig fin och halvbildad.
Ett annat pretto-ord som nuförtiden verkar bli mer och mer implementerat – alltså infört – är ordet diskurs. Det stavas de-i-äss-kå-u-ärr-äss men uttalas som i rubriken.
Vad betyder det? Egentligen?
För mig löper en associationsriktning till köket när döttrarna var ganska små och på eget initiativ och utan vuxennärvaro gäggat fram vad som idag skall kallas chokladbollar men dåförtiden fick heta något annat. En annan tankeväg leder till vad en tandlöse friidrottstävlingsfunktionär svarar på frågan Vad har du fått i ansiket då? men ingen av dessa betydelser fungerar när jag ser ordet i böcker och artiklar – eller hör det.
Så ivrig och nyfiken letar jag på internet och blir både över- och inteinformerad.
Kunskapsbanken
Wikipedia ger en massa information och betydelsen verkar dra åt
debatt eller
samtalsämne – två fungerande begripliga ord.
Nationalencyklopedin lägger till
samtal som en betydelse – en fullt begriplig glosa.
På
synonymer punkt se tipsas man att klicka sig till
samtal och finner där ett kluster* av förslag:
konversation, dialog, samspråk, resonemang, diskussion, diskurs, underhandling, palaver, rådplägning, pratstund, prat, snack, småprat, kallprat; telefonsamtal, påringning, ordväxling, ordutbyte, kommunikation. Alla dessa kanske inte hör till just ordet diskurs men onekligen till diskursen samtal.
– Jag ser mest nackdelar med ordet, säger Arne Jarrick, professor i historia och huvud-sekreterare för humaniora och samhällsvetenskap vid Vetenskapsrådet. Det är ett ord som utestänger många, och jag tycker man ska använda så enkla ord som möjligt.
Jag håller med!
Usch för diskusch!!
Med detta sagt skall jag förbereda mig inför dagens arbetsinsatsutflykt. Bilden visar vad det handlar om. Klicka på den blir den större. Naturligtvis är det inte så dramatiskt som man kan tro. Dopet blir inte i Storforsen per se** utan i kapellet nedströms fallet. Utflyktsmålet efteråt är dock en grillplats uppe i naturreservatet.
' Kluster är ett annat nytt prettoord man använder när man menar gäng, hög, hop, samling eller moln av något.
** Med det onödiga snobbiga per se menar jag i sig.
2 juni
Den 2 juni är det gudstjänst i Älvsby kyrka. I almanackan är det Första söndagen efter Trefaldighet som har temat
Vårt dop.
De Bibeltexter som är föreslagna är Andra Moseboken 14:21-22, Titusbrevet 3:4-8 och Johannesevangeliet 1:9-34.
Säg att du/ni skulle påverka innehållet i gudstjänsten med koppling till temat, texterna och/eller den egna vardagen och det egna livet…
Fundera enskilt eller tillsammans med andra. Ge tankarna som kommentar här på bloggen.
PS: På facebook finns nu också gruppen Älvsbygudstjänster för tankeutbyte och annat kopplat till gudstjänster i allmänhet och Älvsby kyrka i synnerhet. DS.
att låna fjädrar
Jag läste i blaskan Dagen att en präst – episkopal sådan – i USA fått foten då han för sin församling hållit predikningar han hittat hos andra. Läst eller sagt andras drapor alltså. Inte mycket står men vill man läsa om det kan man ju göra det här.
Och jag kom att fundera över några saker…
Är detta en nyhet? Egentligen?
Alltså en nyhet värd att en tidnings uppmärksamhet på andra sidan ett världshav? Frågan faller givetvis tillbaka också på mig – är det värt att beblogga? Knappast!
Är detta så förkastligt? Egentligen?
Prällaten i fråga måste ju ha använt en massa tid för att hitta de lånta fjädrar han valt att klä sig i. Visst är det lite fuskigt men ändå på något vis ett seriöst fusk. En massa förberedelsetid om han gjort sina efterforskningar ordenligt. Enligt prästens egen uppfattning verkar ju församlingen inte ha klagat alltför hårt, fast här kan han ju (vilja och välja att) ta miste.
Är detta skälet? Egentligen?
Snart 60 år gammal med 35 år i yrkesverksam kyrklig verksamhet kan jag ana att saken inte är så enstaka. I konflikter mellan människor i allmänhet och då också i kyrkliga sammanhang är det inte sällan är så att det kan finnas ofta outtalade aggressioner och frustrationer under ytan – ibland tror jag sådant inte bara är outtalade saker utan också omedvetna. Inte sällan blir det då någon faktiskt ganska trivial och liten grej som utlöser vad som blir ett disciplinärt ärende. Vad det i just det aktuella Amerikafallet kan finnas för ugglor i garderoben har jag ingen aning om, inte heller om det är prästen eller andra som har rätt eller har fel. Jag vet bara att när sådant sker kan man ofta ana både ett och annat maktkampens hundskellett begravet i mossen och att "isbergets lag" gäller: Det finns mer under ytan.
Är detta smart? Egentligen?
När en förkunnare rätt och slätt och kanske ofta, utan att berätta att det är vad han/hon gör, lånar andras fjädrar märks det efter ett tag. Det ekar som tomt – typ. Utskriva internetpredikningar där den som talar låter annorlunda och säger andra saker än vad han/hon annars brukar göra kan i och för sig ibland vara bättre än om man tar ur sina egna skåp men diskrepansen märks – efter hand. Att i stil, tonläge, ordval och till och med dialekt "kopiera" en mer välkänd och uppskattad förkunnare – sådant händer – blir också ganska patetiskt i det lite längre loppet. Speciellt smart är det alltså inte!
Ser man till den enkla saken – det artikeln på ytan verkar berätta om – menar jag att i alla normallägen måste det handla om hårt eget arbete. Allt annat är lättja. Förkunnelsen skall vara förkunnarens egen. Han/hon skall själv brottas med texter, teman, Kyrkans tro, samtidens läge, Guds vilja, Andens ledning och allt för att förkunnelsen ska bli vad Gud har på hjärtat där och då. Det är hårt eget arbete och i normalfallen skall man inte ta frestande genvägar. Att lära av andra och plöja ner andras tankar och ord i den egna myllan är givetvis helt OK. Men inte plagiera!
Ser man till den svårare saken – den del av ett konflikternas isberg som kan finnas under ytan – är det ju sådant som måste fram. Allt annat är feghet och förljugenhet. Sanningen och sanningens alla aspekter är inte sällan både en jobbig och lång väg att gå. Dock är det den enda väg som fördelar ansvar rätt, ger rättvisa både vad gäller skuld och upprättelse, möjliggör försoning och skapar fred – i små och stora sammanhang. Det är sanningens väg som frigör!
många språk 2
Så firades då AnnandagPingstgudstjänsten i Älvsby kyrka – alltså den gudstjänst jag berättade om i förförförra bloggposten.
Av vad jag tror var 57 personer kom den förkrossande majoriteten från måndagscaféet i församlingsgården. Måndagscaféet är en verksamhet som mest frekventeras av asylsökande samt några av deras landsmän som redan fått tillåtelse att förbli i landet. Gruppen är en mix av kristna och muslimer. De kristna kom man ur huse men jag gissar att även några muslimer fanns med – kanske. Vi firade i alla fall en enkel gudstjänst enligt följande:
-
Klockringning
-
Ett kort välkomnande.
-
Psalm 368:1-2
-
Ett kort prat om Pingsten, Pentacost, 50 dagar efter Påsk. En gammal helg. Hos judarna med Guds Ord – de tio buden – som det viktiga. Guds tal alltså. Som först var på hebreiska, sedan grekiska och arameiska – det språk Jesus pratade. Och då, 50 dagar efter Påsk, händer saker. Vi lyssnar till texten på svenska och sedan samma berättelse på flera språk – så att många språk hörs.
-
Textläsning Apostlagärningarna 2:1-11 eller 2:1-8 på i tur och ordning svenska, persiska, amarinja, franska, arabiska, engelska och finska. Under den svenska läsningen stod vi men resten – en ansenlig stund – hörde man sittande.
-
Ett till kort prat. Gud talar på alla språk. Och Bibelns förklaring till att det finns många språk – berättelsen om Babels torn i Första Mosebok. Att människorna försökte bygga sig upp till och erövra himlen gjorde att vi inte förstår varandra. Att Gud blev människa på jorden, levde, dog och uppstod gör att Guds Ord går ut på alla språk – och Pingsten är starten på detta.
-
Psalm 53:1-2+4
-
Egen bön med möjlighet till ljuständning.
-
Så en kort kommentar om att i texten var det tungor/lågor av eld som fördelade sig. Nu på ljusbordet har det skapats en grupp tungor/lågor av eld som tecken på alla böner – på många språk.
-
Gemensam förbön, fader vår och Välsignelsen.
-
Psalm 61:1-3
-
Postludium – melodin till psalm 646 på saxofon
Jag vet inte hur andra uppfattade gudstjänsten eller om man förstod – konsekvenserna av Babel är ju kvar. Men jag upplevde gudstjänsten ”stark” och ”förtätad* – vad det nu innebär...
men i mening två
För en och annan vecka sedan publicerades Svenska kyrkans sammanlagda statistik för förra året. Det är alltid så vid denna tid på året. Jag blir lika eller mer förbryllad för varje år som går. Djupare och djupare gnager frågan: Varför börjar alltid andra meningen med men?
I Kyrkans tidnings reportage i saken syns detta tydligt. Där står ordagrant: Kyrkostatistiken för 2012 pekar nedåt i nästan alla kurvor. Men fortfarande döps fler än vartannat barn och nära åtta av tio döda begravs i Svenska kyrkans ordning.
Första meningen ger negativa fakta men redan den andra meningen kommer det men som verkar menligt när det gäller att förstå situationen. Jag höll på att skriva allvaret i situationen men avstod. Jag vet inte om det egentligen är så allvarligt. Är något annat innerst inne att vänta? Enhetskulturens tid är ju förbi – vilket alla verkar ha fattat utom de i princip sekulära politiska partier* som fortfarande kandiderar för att utifrån sina egna politiska agendor styra, forma, kapa och leda kyrkan.
Dessutom: Hur annorlunda skulle det verkat vara om man i stället skrivit: Kyrkostatistiken för 2012 pekar nedåt i nästan alla kurvor och nu döps bara drygt vartannat barn… Och sedan dragit den intelligenta slutsatsen att Sverige nu är efterkristet. Och till detta spottat upp sig för återevangelisation av det konungarike som idag gläder sig åt att ha vunnit guld i hockey. Och slutat svara på folkets yttre sekularisering med en inre kyrklig sådan för att i allt vara samstämmig i och med tiden. Att den vägen leder åt häcklesvängen blir ju allt mer uppenbart för varje år som går.
Via Svenska kyrkans hemsida – här – kommer man åt statistikmaterialet i mer omfattande och detaljerad form. Jag plockade hem en del uppgifter och omsatte dem i ett par diagram varav ett begynte detta inlägg. Klicka på bilden blir den större!
Hälften av gudstjänstfirarna har dött de senaste 20 åren!
Så måste den blå linjens bistra sanning vara. Trösten för alla tigerhjärtan den första hälften av den tidsepoken var att den gröna kurvans musikgudstjänster och annat fortfarande höll i sig men nu svajar också den saken av orsaker jag inte riktigt har kläm på. De så kallat Kyrkliga handlingarna – dop, vigsel, begravning – håller dock i stort sin sammanlagda ställning. Ändå viker också de något och jag gissar att det främst beror på att de döps färre av de födda, något som mitt andra diagram visar.
Här lät jag mätperioden starta det år jag prästvigdes så att alla kan se hur det gått sedan jag blev präst. Alltså gått i kyrkan som helhet. Att jag själv skulle orsakat att det nu bara är hälften av barnen som döps och en tredjedel som konfirmeras vore att ge min ringa person ett alltför stort inflytande men onekligen känner jag mig ändå utmanad av kurvorna över min tid. Skåda de färgade fälten! Sammantaget visar de den del av befolkningen som inte är konfirmerad, den mörkare dem som inte ens undfått dopet.
Gör till detta ett överslag och betänk att varje årsklass i det aktuella spannet består av ungefär 100000 personer. Man behöver ju inte vara raketforskare för att fatta att i ackumulerade tal finns det många, många och än fler som inte fallit offer för Kyrkans uppdrag att gå ut och göra alla folk till lärjungar: döpa dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lära dem att hålla alla de bud jag har gett er – Matteus evangelium kapitel 28 verserna 19 och 20.
Dock: när det kyrkliga etablissemanget möter dessa uppgifter säger man redan i andra meningen ett menligt men. Man väljer att inte höra, tar bort siffrorna ur hjärnor och hjärtan och bestämmer sig för den passivitet och fadda förnöjsamhet som medför att människor inte skall tro och bli räddade – fritt tillämpning av Lukas evangelium kapitel 8 vers 12.
* Läs här: sossarna och centern!
snabba puckar...
...är vad jag verkligen hoppas på i hockeyfinalen ikväll. Inte är det nu världens viktigaste sak men ändå kul. I vart fall är det inte det jag avsåg med rubriken utan något helt annat.
Snabba puckar är nämligen något som kännetecknar den norrbottniska våren.
Den smäller som till och hux flux blir det sommarkänsla.
Visserligen går det inte så snabbt som i en dröm jag hade en gång för länge sedan. Riktigt länge sedan. På den tid jag fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar. Gick gymnasiet – typ. Att drömmen fastnat i minnet beror nog på att den var så absurd att jag väckte mig själv med mitt eget gapskratt. Det var så – i drömmen alltså – att jjg åkte utför i Måttsundsbacken. Med pjäxorna fixerade mot skidorna genom vad som då kallades låga fästpunkter, något som gjorde benbrott högt sannolikt. Svängde i alla fall hit och svängde dit, släppte på mer fart och vurpade i ett moln av snörök och tappade stavar. Dessa började jg sedan leta i lingonriset. Just det! I lingonriset! Det hade tvärt blivit sommar. Snacka om snabba puckar! I drömmen.
Riktigt så fort går det inte IRL*. Men ändå snabbt. Förra söndagen när jag skjutsade hem barnbarnen till Luleå åkte vi via Boden för att där å Jernbanestationen avlämna de smås ena faster. Mitt mellan Älvsbyn och Boden såg jag att hela Vändträsket** var täckt av is. Visserligen lös och rutten men ändå is. Runt träsket stod björkar och annan lövsly i sin bruna och gråa vårvintervemodighet.
Pang, pang, pang, pang! Smatter, rat-tat-tat-tat-ta och ännu mer smatter.
Naturen skjuter skott så alldeles fantastiskt. Idag på Pingstdagen är det tredje dagen på raken med rejäl värme och kortbyxor. Alla lövträd lyser försommarljusgröna.
Verkligen snabba puckar!
* IRL betyder In real life – alltså verkligheten skild från chimärer som drömmar och Internet.
** För sydsvenska läsare i avsaknad av norra landsändans bildning och kultur vill jag ge informationen att ordet träsk som i syd betyder dyig sumpmark här uppe betyder något helt annat. Vändträsket är liksom Korsträsket, Lillkorsträsket, Vistträsket och Alviksträsket vackra insjöar med drickbart vatten belänga här nere i skogslandet medans Torne träsk är en stor djup fjällsjö med helt kristallklart om än även under sommaren iskallt vatten, definitivt maximalt osumpigt!
många språk
Sådärja. Bägge semifinalerna klara.
Schweiz och Sverige i morgondagens final.
Intressant.
Naturligtvis blir det hockeyn det enda intressanta med morgondagen. Det är ju Pingst med familjemässa i Älvsby kyrka. Jag leder inte den gudstjänsten. Tur är det då min hals säger stopp och har alldeles hesat till sig. Min näsa har dessutom blitt snorig. Om det är en effekt av att lövträden nu i rena sommarvärmen slår ut för fulla muggar eller om det är min lille ”vidrige” ettårige snorige sonson som smittade sin farfar förra helgen skall vara osagt. Men gudstjänsten på Annandag Pingst har jag fått i uppdrag att...
Hallå!!
Vaddå Annandagen??
Den försvann ju!!
Sant och falskt. När påfundet kom att i storsvensk nationalromantiskt anda göra 6 juni till en röd arbetsfri dag i kalendern offrades måndagen efter Pingstdagen som allmän helgdag. Det är lika sant som urdumt i bägge leden! Men som kyrklig helgdag är dock Annandag Pingst kvar. Och kyrklig helgdag betyder minst en gudstjänst i en församling. Sådetså!
På annandagen firas den gudstjänsten klockan 18.30 och egentligen är det den som detta blogginlägg gäller enligt följande tanke:
Den första kristna Pingsten kunde alla närvarande höra budskapet om Jesus på sitt eget språk. Början av Apostlagärningarna kapitel 2 berättar om den händelsen. Eller rättare sagt det miraklet. Det var ju Gud själv, Den Helige Ande, som åstadkom detta.
På måndag är tanken att det som en konsekvens av ett annat mirakel – att budskapet om Jesus gått ut i hela världen och har översatts till hur många språk som helst – budskapet än en gång höras på alla möjliga språk. Alltså så många språk som möjligt i gudstjänsten för att vi skall förstå hur folk- och språkuppdelningen – som enligt storyn om Babel i Första Mosebok berodde på människans försök att bryta sig in i himlen – botats genom att Gud blev människa här på jorden.
Det är början av Apostlagärningarna kapitel 2 jag tänker skall läsas på svenska, engelska, arabiska, tigrija, ryska, spanska, franska och alla möjliga andra språk. Jag ber dig därför – om du finns så nära att du rent praktiskt kan möta upp – att komma med en Bibel eller flera Biblar i bagaget. Tipsa alla du känner eller känner till som talar och har Biblar på andra språk att också komma.
predikoslöjd 2
I bloggposten
predikoslöjd skrev jag om förutsättningar, dilemman och genvägar när det gäller främst förkunnelsen i familjegudstjänster. I kommentarerna till det inlägget gav jag ytterligare några uppgifter om det så kallade ”utfallet” vad gäller dem som firade gudstjänsten. Men min predikan har jag inte återgett än. Den kommer nu lite efterhandsrekonstruerad och i stolpar – om än ganska täta.
Det är söndag idag. Mellansöndag. Torsdag hette Kristi Himmelsfärds dag. Nästa helg är Pingst. Nu är vi i tiden emellan.
Kristi Himmelsfärds dag var slutet på Jesus synlig på jorden. Han var med sina lärjungar, dem som kände honom. Han pratade om vad som skulle hända. Komma. Han sa nog en hel del som han sagt förr. Innan sin död. Sånt repeterade han under 40 dagar efter Påsk.
Det är från vad Jesus sa innan sin död jag saxar lite nu som textläsning. 1+2 årgångarnas evangelium, början av de två avsnitten.
Textläsning Johannes 15:26-27 och 16:23-24.
1: Jesus talar om två saker – Anden och Bönen. Först om Anden:
1:1: Anden– är inte en fågel. /Här visade jag på en stiliserad duva som barngrupperna mött tidigare under veckan/
Man ofta brukar man ändå ha en bild av en fågel när man pratar om Anden. Varför? [...]*
/Jag berättade om Jesus dop./
1:2: Anden skall hjälpa oss. Att tro. Att leva.
Att tro på Jesus. Och då mest inte med hur stark tron är utan hur den är riktad. På Jesus.
Att leva ett rätt liv. Anden påminner oss om vad Jesus sa, om vad Gud vill.
1:3: Anden har man när man är döpt. Så står det.
/Jag berättade om den första Pingsten och vad som står i Apostlagärningarna 2 om dopet. Det ger förlåtelse och Anden och att det gäller också barn – om man låter Petrus prata till punkt./
→ Är man döpt har man fått Anden som hjälper.
∑:a**: Anden var det ena Jesus pratade om. Som lärjungarna skulle vänta på mellan Kristi Himmelsfärd och Pingst. Och därefter.
2: Bön var det lärjungarna höll på med när den väntade. Det hade ju Jesus också talat om.
/Här visade jag på material som barnen i grupperna gjort under veckan. De hade klippt ut en fågel likt den de haft som symbol för Anden och på den klistrat in bilder på sådant de ville be för. Barnens ”fåglar” var fasttejpade på altarringen och jag berättade vad det led om vad de ditklistrade bilderna föreställde – samt formulerade in barntankarna i den stora förbönen längre fram i gudstjänsten/
2:1: Bön är att tacka! För vad? […] /Jag gav exempel från fåglarna och annat/
2:2: Bön är att tycka! Berätta för Gud vad man anser, vad man tycker är viktigt, det som betyder något. Tycka ärligt! Får alltså också innehålla besvikelser och att man är arg. /Berättade kort om Jeremia./
2:3: Bön är att täcka! Alltså täcka upp för andra. Dem som har det svårt. Till och med täcka upp för dem som inte ber – alltså be de böner de skulle bett om de haft förstånd att be.
∑:a: Tacka – tycka – täcka = bön. Anden = Gud som hjälper oss tro och leva. Idag. Här.
* Med figuren […] i ett manus brukar jag beteckna två saker. En är att de närvarande ska ges tillfälle att yttra sig och bidra in i tankegångarna. Den andra är att jag själv skall fylla på med exempel, förklaring, beskrivning. Fungerar inte det första tar jag till det andra.
** Med figuren ∑:a i ett manus brukar jag beteckna summering, sammanfattning.
mycket om inget
På ett lite märkligt sätt tycker jag att det finns mindre och mindre att blogga om. Egentligen extra konstigt eftersom jag ju har en sådandär många-ämnen-blogg. I listan kategorier till höger ser man att jag kan tänka mig att spänna över många olika ämnen. Det finns andra bloggar jag känner till som snöar mer in på en eller två ämnesområden och fördjupar dessa ivrigt* men jag låter mig bli insnöad på vidare fält! Då borde det ju egentligen finnas både ditt och datt att skriva om men det blir tvärtom – faktiskt.
Jag brukar blogga mellan 15 och 20 inlägg i månaden. Ser man till de olika kategorierna får
Allmänt en stabil och ganska stor del av det som skrivs.
Min Bloggpolicy ligger fast så där skrivs ytterligt sällan.
Exe-geten bräker väldigt sällan men
Farfar funderar entusiastiskt lite då och då.
Folkhögskola är det mindre av detta år då jag ju inte tillbringar mina vardagar där, tjänstledig som jag är. Till det kan dock sägas att vad jag vet knallar verksamheten på som vanligt bland annat med antagningar till höstens
Svenska kyrkans Grundkurser just i dessa dagar tid på året. Såhär tidigt finns det alltid platser kvar både på hel- och halvfarten. Jag uppmanar dig som läser att för egen eller för andras del gå till
folkhögskolans hemsida och skaffa dig information om kurserna, söka och gå. Väl använd tid!
I inlägg under Församling brukar jag skriva om kyrkliga saker lokalt, regionalt, nationellt och vidare. I en del bloggar** knogar man nu mer och mer igång vad gäller höstens kyrkoval men jag gitter inte knappra något om det – än. Själva församlingslivet lokalt får nog mer uppmärksamhet nu när jag arbetar där men det blir ändå inte mycket bloggeri av det. Mina tankebidrag in i den verkligheten sker ju i samtal och gärning där, inte som tyckande här.
Lokalsamhället skrivs det sällan om. Nygammalt får inga hänvisningar. Politik har genom åren härbärgerat ett antal skriverier med anknytning till situationen Palestina-Israel men där är det tunnare nu. Man skulle kunna tänka sig att det beror på att det som inte händer något där nere men det är ju helt fel. Just att inget nytt och speciellt händer betyder ju att det som hela tiden händer fortsätter att hända hela tiden. Ockupationen fortsätter, nya kolonister flyttar in på Västbanken, separationsmuren består och byggs vidare och den internationella opinionen är tyst.
Predikan mm får nog nu lite tätare tillslag eftersom jag ju nu predikar oftare. Predikaren 12:12 kan låta snarlik men handlar om böcker av lite nördigare slag. Håller i dagarna på med en tung rackare så snart kommer det något där. Avslutningsvis kan sägas att det sista under Speciella resor var vårvintersemestern i Björkliden samt att några projekt värda att rubriceras som Studier ofinns definitivt.
Allt detta om inget speciellt skrev jag i avsaknad av något hett att blogga om. Tips från läsekretsen på ämnen eller företeelser att skriva om mottages tacksamt. Ni ser ju behovet!
* Exempel på detta är bloggarna minstabröder, sandahl trampar vidare och tobbe lindahl i länklistan man hittar långt ner till höger.
** Två av de i förra noten nämnda ger sig frimodigt i kast med detta, inte minstabröder.
evolutionära framsteg
Önskvärt vore väl att det skulle gälla kyrkostatistik eller Greklands ekonomi eller min egen kondition eller någon annan banalitet. Allt sådant är dock ganska triviala saker i jämförelse med det bevis på artens evolution som hemsökt oss de senaste dygnen.
Hemsökt är kanske inget bra ord då det lätt får en negativ klang men det har ju faktiskt varit så att några de sista dagarna sökt sig till vårt hem – alltså hemsökt oss.
Det var om onsdagskvällen det började. Då anlände barnbarnen Tyra och Adrian bil med sina föräldrar som medpassagerare. Mamman tog redan på Himmelsfärdsdagens förmiddag barnens farföräldrars bil tillbaka till Luleå för att jobba. Pappan tog bussen på eftermiddagen och barnen blev kvar för att vårdas ihjäl och skämmas bort av farmor och farfar utan att hemsökas av närvarande föräldrar med uppfostringsambitioner.
Det händer mycket med två små i fastigheten. Man hinner nästan ingenting annat. Egentligen är det ett ganska paradoxalt faktum att det kan vara full rulle och ändå ingenting blir gjort. Ändå är det så.
Torsdagens farfarsshema redogjorde jag för i förrförra inlägget gökotta mm. På fredagen växelkompade vi på våra arbeten så jag kunde ha en begravning klockan 13. Fortsättningsvis kom förberedelserna inför de arbetsuppgifter som var för handen lördag och söndag att klaras av sedan de små somnat. Uppdragen i sig – en vigsel och en gudstjänst + resor – tar ju inte alltför långa tider. Att en av barnens fastrar förbi innebar att de små fick ytterligare en entusiast att köra med och duscha och annat privat får man göra sedan de åkt – och det har de gjort nu. Farfar – alltså jag – skjutsade hem dem i deras egen bil nu om söndagseftermiddagen. I utbyte fick jag tillbaka vår kära lilla Volvo.
Med rubriken evolutionära framstegmenar jag alltså Tyras och Adrians vilkas evolution kan skönjas vecka för vecka och på flerahanda sätt. Den äldre treåringen sjunger och gnolar den ena utantillinlärda sången efter den andra. Samtidigt blir hon både påhittigare och allt mer finmotorisk. Det ettårige lillebrodern äter så man fattar inte vart han stoppar krubbet och när han inte gör det eller sover härjar han runt och river till. Sex tänder har anlänt och gossen går upprätt – jätteförtjust.
På ANDRA BLOGGEN –
här – finns en två minuter lång ännu inte Oscarsnominerad dokumentärfilm som berättar om underverkens
evolutionära framsteg.
predikoslöjd
Runt 21 på lördag kväll hade jag just förberett mig hyfsat klart för gudstjänsten i Vidsels kyrka kl 11 i morgon. En lite marig sak. Gudstjänsten planeras som familjegudstjänst – vilket inte på något vis är marigt. Tvärtom! Familjegudstjänst med barn ur barngrupperna är kul. Men... Det finns alltid ett men... Tänk om det inte kommer några barn!
Ibland när man planerat för Familjegudstjänst med predikan i form av prat med barn på barns fattningsnivå händer det att det ju att det inte kommer några ungar. Eller så kommer två och man står med fusklapp till en "barn-predikan" i näven med ett gäng vuxna och äldre som åhörare. Och ett psalm- och musikval liksom inställt på barn, ofta icke läskunniga sådana. Som kanske saknas. Marigt vid genomförandet. Värt att beakta i förberedelsen.
Fast en liten genväg i dilemmat har jag av hävd tillgång till. En vana jag hade vid familjegudstjänster jag ansvarade för på 80-talet och behållit alltsedan dess vid behov. Att i familjegudstjänsterna dela upp förkunnelsen så att jag har en kort riktad vuxensnutt på slutet efter att ha låtit en barnhög vara rejält i fokus ett bra tag. Då fungerar det bra när jag ber dem vänta en stund ”medans jag pratar lite med de stora”. Det ger mig 3-4 minuter att till ”barn-predikan” foga ett ”vuxen-tillägg”. Sedan får barnen myror i brallorna*. Den vuxen-snutten kan man då också bygga vidare på om barnen inte alls är där.
Så nu har jag planerat för alla eventualiteter. Med eller utan barn. I morgon i Vidsel.
Och har två punkter: Anden/Hjälparen och Bönen.
Men mellan predikoslöjdarslutet och publiceringen av denna text var det på ettan ett avsnitt av Unge Morse – som måste ses.
* Den uppdelningen i två nivåer tycker jag är bättre än att ha en nivå med 10-11-åringar i fokus. För marigt för förskole- och lågstadiebarn och för banalt för alla 15+. Har givetvis provat på den pedagogiken och sett den hos andra och funnit att det blir lika skevt varje gång. Påminner om jägaren som sökte fälla två älgar med ett skott genom att sikta mitt emellan.
gökotta mm
I förrgår Kristi Himmelsfärds var en dag full med meningsfullt församlingsarbete enligt följande upplägg:
0640 ringde uret och jag lät min motvilliga kropp och tröga tanke lämna sängen.
0700 rattade jag bilen nordvästvart för att i god tid komma dit jag skulle.
0800 var det Gökotta i Storforsens kapell. Den sortens gudstjänster firas bara och då här och var just denna helg- och högtidsdag under året. Varför vet jag inte.
Strax före 1000 var jag hemma igen och mötte den då vakna familjen – madammen, sonen och de två barnbarnen.
1100 satt jag i Älvsby kyrka. En kollega ansvarade för Högmässogudstjänsten till vilken alla de som konfirmerats relativt nyligen manats möta upp. Kanske ett dussin gudstjänstfirare förutom de 30 unga.
1200 var jag i Församlingsgården värmandes varmkorv till alla hugade, främst de hungriga tonåringarna men även andra.
1300 tog en kvartett fritidsledare över. För ungdomarna rör det sig till 75% om nya personer de behöver lära känna innan vi alla i början av juni reser till Efesos i Turkiet.
1400 startade konfirmandernas gruppvisa webb-forskning kring olika ämnen kopplade till den stundande resan.
1500 redovisade grupperna för varandra med text på tavla och muntlig föredragning.
1600 var den delen av dagen slut. Gick hem.
2200 (ca) satte jag mig ned för att skriva griftetal till fredagens Begravningsgudstjänst.
Bildmaterialet är av varierat slag.
Först och ovan den bild jag alltid låter vara med när jag återger den förkunnelse jag själv är ansvarig för.
Sedan nedan bilder av vad de nykonfirmerade fått fram i sin forskning – två saknas. Klicka på bilderna blir de större.
Sist en stor bild av min fusklapp för predikan i arla morgonväkten.
Nu snart tillbaka till kapellet vid forsen. Vigsel 1500.
filmfarfar tillbaka
Det var länge sedan jag hemföll åt lyriska betraktelser över mina barnbarns liv och framfart. Det betyder inte att de blivit mindre fantastiska. Det betyder inte heller att jag blivit en mindre fanatisk beundrare av dem. Inte alls. Det är bara det att det inte blivit film av sedan för ungefär en månad sedan.
Nu sistlidna söndagseftermiddag botades dock detta. Lille Adrian passade då på att ha sitt ettårskalas, något som hans Bruce- och reströtta farföräldrar naturligtvis valde att ansluta till. Om kalaset berättar han själv
här på ANDRA BLOGGEN. Där finns också en kort film från vilken bilden som smyckar detta inlägg är tagen.
tittaattityd
Som hobbybloggare har jag skaffat mig om inte en journalistisk syn på vad som timar och sker så i alla fall lite åt det hållet.
Går det där att berätta? tänker jag ofta. Finns det en historia här?
Om jag fotar detdär, kan det skapa eller illustrera en tanke?
Med den attityden samlar jag på mig både ditt och datt och jag tror att du, noble Bloggläsius, skall vara stilla tacksam att inte allt leder till skriftlig verkställighet i långa och vidlyftiga läsestycken.
Men samtidigt är det inte heller riktigt så jag intensivt jagar och murvlar omkring. Det är snarast en biprodukt av något annat jag håller på med: jag exposurar.
Att exposura betyder inte att jag medvetet exponerar surhet som kanske en och annan tror. Visst kan det förekomma sådant på den här bloggen likväl som på andras. Lite måste jag ju leva upp till smeknamnet Sur-Stig. Dock hoppas jag inte det dominerar och jag hoppas inte heller att surhet dominerar hos mig. Den som gav mig smeknamnet – en arbetskamrat när jag jobbade på Stiftskansliet i Luleå – gjorde det i alla fall med värme och en kram.
Att exposura är något helt annat!
Ordet är ett verb vi konstruerat för internt bruk på folkhögskolan. Jag är detta år tjänstledig därifrån men märker att jag tar saken med mig till där jag nu är och vistas både i arbete och fritid. Alltså att använda metoden Exposure till vilken det finns instruktioner, manualer och mer begåvade och genomtänkta beskrivningar än de jag nu och här levererar. Ändå är Exposure ett bra sätt att hantera dagarna – faktiskt. Det handlar om sortering. Inte av sopor utan av vad som händer i huvudet – även om det där också ibland blir lite sopigt. Det rör sig om en tittaattityd – typ.
Man kan öva sig i exposurandets ädla konst genom att efter det man varit med om något sortera tankarna medvetet i tre steg, kanske tre spalter på ett paper.
Vad såg jag? Vad hände? Konkret?
Svar: Friends Arena fylldes successivt med förväntansfulla människor. The Boss kom vad det led och kom med sitt band i en god kontakt med den sjungande publiken. Människor trängdes hänsynsfullt. Inget stök. Någon – inte jag eller någon med mig följande – fick åka ambulans. Och annat som hände är nivå ett.
Vad kände jag när det som hände hände?
Det är nivå två. I mitt fall var det förväntan, samhörighet med mitt sällskap, viss klaustrofobi i trängseln, smärta i fötterna, lindrig av bägge sistnämnda sedan jag lösgjort mig ut trängseln, fascination över att så många så enigt var fokuserade på samma sak och delade upplevelsen. Och annat.
Vad tänker jag nu efteråt om det som hände och det jag kände när det hände.
Alltså nivå tre. Reflexion. Slutsatser som Det var värt pengarna! men också annat typ vad som kan entusiasmera, vad tar tag i människor. Till och med saker som Hur bör en Kyrka med sitt budskap fungera? Jodå! Sådant tänker jag också och det är – jag säger detta för att ingen skall misstolka mig – definitivt inte frågan om sur-tankar. Snarare handlar det i vid mening om hur en kyrka, en församling må fungera i den kultur som är, det samhälle vi lever i, bland de människor som här finns med drömmar, glädjeämnen, sorger och situationer.
Kan du inte bara njuta!! kan någon uppgivet ropa.
Måste du tänka så förblinkat!!
Visst kan jag det! Jag njöt i fulla drag av konserten. Men det hindrar mig inte från att tänka. Särskilt som arbetsmetoden eller förhållningssättet Exposure så till den milda grad sjunkit in i mig att jag exposurar var jag går, var jag sitter och var jag står som det heter i julvisan.
I en affär såg jag som medvandrande shoppingföljeslagare en trave jeans vars märkeslapp jag fotograferade av. Tanken var att bilden kanske skulle kunna komma att pryda ett blogginlägg.
QED.
PS: Av diverse tidsangivelser i förra inlägget kan man sluta dig till att söndagsförmiddagen skulle bli oerhört lång för så vida man hemkommen till fastigheten inte lade sig att sova – vilket jag inte gjorde. Skrev därför ovanstående text som publicerades när jag senare kom hem efter gudstjänsten. DS.
littesena! enåförrti!
Konduktören passerade strax efter fyra på morgonen med rubrikens meddelande. Vi själva och andra i vagnen hördes bara säga ett milt Jaha och så inget mer. Inga affekter. Inga traumatiska vrål: Vems är felet? Bara lakoniska Jaha från alla och envar.
Jag tror det kan finnas röster i tillvaron som skulle tycka att detta lugn måste vara ett utslag av något sorts norrländskt saktmod. Eller missmod. Alltså en näst intill resignerad fatalistisk hållning som gör att man utan vidare accepterar ödet att tåget är i Bastuträsk långt efter det skulle ha varit i Älvsbyn och att man vaknat och klätt sig klockan 4 helt i onödan.
Men handlar det om sakt- eller missmod?
Och förresten: Är de två sakerna ens besläktade?
Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden stod det i gamla Bibelöversättningen från 1917 – fritt citerat ur minnet. Med tiden kom väl ordet saktmodig i den utombibliska svenskan att få en klang av sävlig, långsam, rentav lite bakom flötet. Så måste det ju inte vara. Saktmod är väl närmare besläktat tålamod – typ? Missmod är ju vad som drabbar den som tappat tålamodet. Eller livsmodet.
Det norrländska tålamodet och saktmodet vad gäller tågtider är kompakt – i alla fall hos mig. Det har vuxit och närts genom alla år i kontakt med det som förr om åren var Statens Järnvägar. Devisen Statens kaka är liten men säker fick varianten sen men säker. Men tågen gick! Som uret! Bara efter.
Avregleringarna av trafiken – alltså att staten lättade på monopolet och att fler aktörer skulle kunna tåga in påstods skulle medföra bekvämare ekipage, exakt tidspassning och alla andra tänkbara järnbanevälsignelser. Blev det så?
Den gångna vinterns stora järnvägssnackis var ju att tågen inte gått alls – bolaget Norrtågs tåg i Norrland. Övre Norrland. Mellan Umeå och Luleå. Busstrafik i stället. Varför? Jo – de nya aktörerna hade på ett marknadsklippseffektivt sätt investerat i franska tåg. De klarar inte snö och står inte ut med kyla. Stopp i maskineriet direkt! Dessutom så klena i nosen att krock med ren eller än värre älg garagerar för reparation.
Den stora välsignelsen av avstatligandet blev alltså inga tåg i stället för sena, väl att jämföra med avregleringen av apoteken som på fler ställen gett längre väntetider på färre tillgängliga mediciner.
Men SJ tuffar på – sent och säkert. Bolaget fortsatte ta sig fram med lokomotiv av typen stöttåliga slaktmaskiner med renpölsa i nosen. SJ kommer alltid – vad tiden lider.
När detta var skrivet i ordbehandlingsprogram kom konduktören med beskedet En halvtimme kvar till Älvsbyn. Vi ankom 06.35 i stället för några minuter i fem. Publicerar detta sittandes vis köksbordet med en kopp morgonte.
Och i eftermiddag ska vi på Adrians ettårskalas. Farfar laddar!!
bloggarn spurtar!
Det är lördag 4 maj och jag har varit ganska så bloggtyst ett par tre dagar – förutom det korta inlägget
på örat. Orsaken till tystnaden är inte att jag skulle ha varit på örat men väl att jag varit – och är – på resa. Just nu hemresa och det minsann nätt och jämt. Mycket nära att missa tåget.
Så var det inte på kvällen den 2:a när jag for. Då var jag på Älvsby Central i god tid för att kliva på 93-an söderöver. Anar att det är gamla Lapplandspilen det handlar om. Det allmänna biljett- och resesökandet via nätet hade gett vid handen att gamla trona SJ var helt i paritet med att flyga från Luleå. Därför blev så jag tog mig till Uppsala/Stockholm. Madammen i mitt liv reste redan på Valborgsmässoaftonen och nu var det alltså dags för mig att ansluta lagom till den konsert med the E Street Band och Bruce Springsteen som vi hade biljetter till.
Åka tåg är om inte riktigt bekvämt så i alla fall vilsamt och socialt. Bädd i liggvagnskupé – 6manna – och tid i restaurangvagnen. I sistnämnda ett mycket intressant samtal med en man med rötterna i Armenien. Otroligt hur lite jag visste om världens äldsta kristna land. Ändå var han impad över att jag visste så pass som jag gjorde. Vi pratade om det folkets kristna identitet – och svenskarnas brist på sådan – folkmordet under slutet av första världskriget, Sovjettiden, utvecklingen efter det systemets kollaps mm mm. Efter ett tag anslöt ytterligare en person till bordet. Han var officer och hade tjänstgjort två gånger i Afghanistan så samtalet kom att gå vidare kring både framtid, politik och religion.
Jag hade biljett till Uppsala men satt kvar och fripassagerade mig med konduktörens goda minne till Stockholm. Med ett pendeltåg från Uppsala kom madammen 15 minuter senare. Sedan vi låst in bagaget flanerade vi i det vackra vädret hela dagen. Handlade lite. Var bara ute. Njöt av värmen. Runt 16-tiden anslöt dotter med sambo från Björkliden. Också de var försedda med Springsteen-biljetter och hade flugit från Kiruna. Efter att ha ätit tillsammans tog vi oss tillsammans med en massa andra förvirrade bonnläppar ut till Friends Arena i Solna. Där var konserten satt till att börja 19.30. När vi för några år sedan var i Göteborg startade han exakt på klockslaget men nu fick vi vänta en dryg halvtimme innan han och bandet drog igång.
Det var bra. Till och med mycket bra. Och en förfärligt massa folk.
I tre timmar höll han och bandet igång innan vi kunde styra kosan tillbaka till Centralen för byte av pendeltåg till Tungelsta där svägerskan med familj bor och vi fyra skulle få nattlogi, något som sent omsider också intogs.
Efter att ha sovit drog vi idag mitt på dagen in till stan för att låta stegräknaren markera ytterligare fotförflyttningar. Jodå! Jag fortsätter använda manicken även fast tävlingen på jobbet inte längre pågår. Går man 7000 steg en dag räknades det under tävlingen så att man uppnått en välbefinnandenivå, alltså varit föredömligt småhurtig. Jag tror inte riktigt på det. Igår – en ganska aktiv stros- och konsertdag – blev det 26462 steg men åtminstone 10000 var takthållning till olika låtar som spelades av the Boss – jag kollade antalet steg före och efter konserten. Dessa påställetsteg borträknade innebär ändå att hälften av stegen tagits under aktiviteten shopping - något som enligt min ringa mening inte helt och fullt i alla sina avseenden är helt kompatibelt med välbefinnande. Bokhanlare och leksaksaffärer inför Adrians 1-års-kalas är helt OK men det finns enligt min mening lite för många butiker specialiserade på kläder och skor för damer. Nu när vi sitter på tåget norrut finner jag att jag denna dag spatserat över 12000 steg som shoppingföljeslagare till dotter och madam.
Några av dagens steg steg blev raska. Till och med mycket raska.
18.46 var angiven avgångstid på biljetten och den hade vi ställt in oss på. Låst in väskor innan vi gick ut på stan. En timme innan den tiden - alltså i så kallat god tid - kom vi till Stockholms Central för att plocka ut väskor, köpa frukt etc.
Och då var det något som inte stämde. 18.46 gick inget tåg. Men ett gick mot Luleå 17.58.
Det var från Uppsala som stod på vårt färdbevis! Alltså nu bara 7-8 minuter kvar! Och väskorna i en box i källaren! Och sedan spår tre! Och en bit bort på det spåret.
Bloggaren spurtade – så ock madammen i hans liv.
Vi hann. Med två minuter till godo. Och SMSade Hej då! till dottern...
på örat
Orden
under örat skulle vara en bättre titel men jag tror att örat med ordet
på innan triggar jag fler att kolla vad jag skriver.
Jag är alltså inte på örat men igår hamnade Bruce Springsteen under örat på han som stod framför mig för att titta på Brucan på storbildsskärmarna i Friends Arena, Stockholm.
Mycket har alltså hänt sedan senast jag skrev men det som hänt och tänkts hinner jag inte berätta nu. Måste vidare men ville ändå göra en hart när FaceBook-liknande uppdatering så att du, noble Bloggläsius, kan få ett hum om vad som händer med och runt min ringa person.
etiopienmission
Ett andra inlägg 1:a maj!
Jag har aldrig varit i Afrika. Alltså inte heller i Etiopien. Ändå har det landet och det kristna där funnits med så länge jag kan minnas. Vad som är det tidigaste minnet vet jag inte. Kanske är det när min mammas kusin stupade på sin post utsänd som missionär till landet ifråga. Vad jag senare förstått – jag gissar att jag var i åldern när man tappar mjölktänderna som det hände – var hon där som sjuksköterska sänd av Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS). I Etiopien fick hon och dog i gulsot. Hon begravdes i Nakamte (tror jag).
Att köpa tvålar och borstar till förmån för blinda barn i Etiopien var också något av ett släkt- och bekantskapsprojekt. Jag tror det var i början av 1960-talet och också det i EFS-regi. Vi – alltså min gamla familj – var inte EFSare* men mina mostrar i Skellefteå var det** liksom många bekanta och det gav perspektivet. Tvålarna och borstarna sponsrade EFS mission i Bako.
Under studieåren i Uppsala skrev jag en tvåbetygsuppsats i Kyrko- och Missionshistoria utifrån ett ämne som handledaren föreslagit. Arbetet kom att handla om hur EFS i sina tidningar och på annat sätt reagerade på de storpolitiska händelserna mellan världskrigen. Italiens angrepp på Etiopien, bombningen av den till stor del EFS-bemannade Svenska ambulansen samt EFS-kontakter med landet i övrigt stod väl som enskilt största delen av det mediamaterial som skulle kartläggas i uppsatsen.
Idag fick ordet etiopienmission en ny betydelse!
Strax efter det att jag publicerat förra inlägget gick jag ner på samhället för att bland alla passerande och pausande motorcyklister söka lokalisera kompisen Tobbe Lindahl. Gick bra och vi fick oss en snackstund i snålblåsten. När följet sedan brummade iväg mot Piteå styrde jag skorna hemåt. Promenadstråket medför att jag passerar Älvsby kyrka och när jag närmade mig kyrkan såg att det stod en man på kyrktrappan. Vänd mot dörren. Stilla. Länge.
Är hon låst? tänkte jag – kyrkan alltså. Så tidigt på dagen?
Jag gick dit och fann att det var den. Jag fann också att mannen bad.
Jag har nyckel sa jag och öppnade.
Mannen/killen är ortodox kristen från Etiopien. Jag kände igen honom från diverse olika gudstjänster och annat. Vi bad var för sig och på ganska olika sätt. Jag satt på tråklutherskt vis i min bänk. Han var i mittgången och böjde sig från stående till att låta pannan vidröra golvet en massa gånger i tät följd. Blev nästan anfådd.
48 gånger föll han ned för altaret fick jag veta när jag frågade lite senare. Och varje gång bad han Herre, förbarma dig! Kristus, förbarma dig! Herre, förbarma dig! fast på sitt språk. Att det blev 48 höll han reda på genom att med tummen räkna på de övriga fingrarnas delar eller led. Varje finger har ju tre led och 3 led X 4fingrar X alla fyra fingrarna blir ju 48. Faktiskt ganska fiffigt!!
I Sverige har han varit i över två år och ännu inte fått besked om han får stanna. Därför blir hans svenska begränsad. Som asylsökande får han ju inte studera svenska utan bara gå och vänta. Jobbigt.
Vi bad tillsammans. Eller åtminstone var för sig samtidigt. Och på olika vis. Och jag drog mig till minnes att jag i backen upp mot kyrkan mött tre tydligt Öst-Afrikanska kvinnor på väg ned från kyrkhållet.
Hade de också stått på den låsta kyrkans trapp för att be?
Troligen! Det är ju deras Stilla vecka nu.
Ordet etiopienmission fick med detta en ny betydelse. Nu är det människor från Etiopien som utanför låsta eller inne i olåsta svenska kyrkor med sina fingrar som radband bestormar himmelens Gud med 48 stycken Herre, förbarma dig! Kristus, förbarma dig! Herre, förbarma dig! samtidigt som vi svenskar tittar på motorcyklar.
Herre, förbarma dig!
Kristus, förbarma dig!
Herre, förbarma dig!
* Detta hade – fick jag som vuxen veta – delvis en tragisk baksida. Som uppfödda i Skellefteå var det självklart för mamma och pappa att Kyrkan och Stiftelsen var ett. Hä va tjörka om mörrn å bööna om ettermiddan som man sa – alltså gudstjänst i kyrkan på förmiddagen och i bönhuset på eftermiddgen. Den samhörigheten mellan Kyrkan och EFS kom i stor utsträckning att bestå i Västerbotten men i Luleå i Norrbotten dit mor och far flyttade 1950 fick saken en annan vändning. Pappa berättade en gång om detta och nämnde hur någon på jobbet spetsat till det med att uppmana honom med orden: Dö nögges lemmen sjöka å ty dä te Stiftelsn! – du måste lämna sjökan och hålla dig till Stiftelsen. Även om just den extrema hållningen nog inte var representativ blev det ändå i praktiken något av ett tvång att välja. För min mor och far var det med sorg i hjärtat. Hur det var för deras bekanta – många före detta Skellefteåbor – vet jag inte. Dock kan jag inte från när jag växte upp minnas någon familj vi umgicks med som var aktiva både i Kyrkan och i EFS. Det var antingen eller! Tyvärr.
** Jag brukar därför ibland säga att jag är uppmostrad inom EFS.
finare folk mm
Det var Valborg igår och kungen fyllde år – 67. Men pensionera sig skall han inte. Annat folk jobbar till 67 om de vill och får fortsätta ett par år extra. Så är det inte för kungen. Han är ju av
finare folk – typ. Tillhör dem som anses ha det speciella blod som gör att de utifrån föräldrarnas sexualliv utses redan i moderlivet att leva på skattebetalarnas bekostnad till dödagar.
Egentligen är det märkligt att den feodala ordningen fortlever i ett demokratiskt samhälle. Än märkligare är att den som representerar detta fossila system som valspråk har För Sverige i tiden. Vore han i tiden skulle han pensionera både sig själv och monarkin.
Jag har faktiskt en gång haft tillfälle att döda kungen. Vill säga det. Eller i vart fall skada honom ordentligt. Men jag avstod och bär därför en liten gnagande skuld till monarkins fortlevnad. Tycker dock att statsskick skall ändras demokratiskt och inte med giljotiner – eller i mitt fall: med en Folkvagnsbuss.
Med detta har jag nog nu retat några rojalister – hoppas jag.
Det var Valborg igår och den dagen har sannerligen förändrats. För ca 20 år sedan var det full kubbning med två tvättmaskiner rökiga kläder som följd. Korv packades. Saft och kaffe likaledes. Och så bar det för hela familjen av till sommargården Lillstrand några km utanför tätorten. Ungflocken var fyra stycken i åldrarna 2-10 år. Många andra barnfamiljer brukade vara där. Många medlemmar i den rörelse som äger och driver stället – E vangeliska Fosterlands-Stiftelsen, alltså EFS – var i åldern att föda och fostra barn. Med far- och morföräldrar och andra var det ett myller runt den stora brasan och samlingar runt de små mer grillvänliga eldarna. Barn som fått i sig en bulle och en rå korvbit kutade överallt. Smällare smällde. Föräldrar pratade och umgicks med varandra och betedde sig som trastar på regnvåt sommargräsmatta. De koncentrerade sig på samtalet, tittade hit, koncentrerade sig, tittade dit, koncentrerade sig, tittade både hit och dit. Allt för att ha koll på allt. Barnen alltså. Inte jagande rovfågel.
Så var det inte igår. Bara föräldrarna var kvar ivrigt utbytandes fakta om vart deras nu vuxna barn försvunnit. Samt många nya svenskar och asylsökande. Med barn. Och kallt var det. Trevligt ändå. En stund. Jag for dit alldeles ensam. Mina vuxna barn valborgade vart och ett på sitt håll och madammen hade jag just skjutsat till södergående nattåg. Brasan tog sig vad det led.
Det var Valborg igår och jag har under några dagar på några bloggar – exempelvis Dag Sandahls och Tobbe Lindahls – kunnat ta del av diverse resonemang kring tonläge och språk i debatter på nätet hos olika företrädare för kyrkan. Det finns en del som tycker det är alltför vulgärt när man till exempel skriver ordet räven men inte med ä utan med ö. Märkligt! De som reagerar så är inte främst vanliga kyrkliga gräsrötter som tycker sig ha blivit berävade något slags kyrkligt Snille och Smak. Mer handlar det om kyrkligt finare folk, personer i maktställning eller sådana som omhuldas av media för sina liberala idéer. Det är dessa som på ett märkligt sätt blir fina i kanten. Eller så spelar de bara förnärmade över ett och annat ord. Fokuserar man på glosor eller person behöver man ju inte bemöta vad de man menar vara språkliga förrävare faktiskt säger i sak.
Med detta har jag nog nu retat några andra – hoppas jag.
Det var Valborg igår och jag skrev under ett upprop om att utvisningshotade Älvsbybor och Bodensare skall få stanna. Viktigt. Barmhärtighet och barns situation måste ges större utrymme i asylprocesser. Likaså anser jag det är ett helt oacceptabelt att myndigheten som skall utvisa familjer först kidnappar mannen och drar iväg med honom till södra delen av landet så att kvinnan och barnen som är kvar här uppe pressas att fogligt följa efter. Sådan myndighetsutövning är inget annat än det som brukar komma ur räven stavat med med ö.
Med detta har jag nog nu retat ytterligare några – hoppas jag.
Det var Valborg igår och idag är det Första maj. Södra länsdelens samlade flock hulk-knattar brummar sina leksaker i en runda Piteå-Luleå Boden-Älvsbyn-Piteå-och till det ställe där man anslöt. Gissningsvis är kompisen Tobbe Lindahl med i the pack så jag skall spatsera ner på samhället för att se om jag hittar honom i vimlet.
Det var Valborg igår och idag konstaterar jag att ingen som läst mitt förra inlägg och det inlägg hos Johnny Lestander jag där länkar till varken hos honom eller här kunnat presentera goda och övertygande argument för att inte fira Mässa. Ni som tycker han och jag har fel kan väl ta fingrarna ur räven och argumentera för mässlösheten!
Med detta har jag nog nu retat några nåde-ransonerare– hoppas jag.
Det var Valborg igår och jag såg i tidningen Dagen en artikel att en israelisk bosättare på Västbanken mördats - här. Värt att fördöma, tragiskt, fel! inget snack om saken.
Men lite konstigt är att tidningen Dagen inte brukar skriva en artikel om varje Palestinier som dödas i konflikten. Kan det bero på att vissa anses vara finare folk?
Med detta har jag nog nu retat några krist-sionister – hoppas jag.
Jodå! Det är högst högst upp.
På söndag är det gudstjänst i Älvsby kyrka. Jag har tidigare inbjudit dig, noble Bloggläsius, att delta i tankesmedjan inemot den. Jag förnyar inbjudan! Läs mer i förrförrförra inlägget 2 juni.
Svenska språket är ett roligt språk – har det sagts mig. Svenskan har – har det sagts mig – egentligen inte så många separata glosor som andra språk men kompenserar detta på åtminstone två sätt: betoning och sammansättning. Tomten på tomten! har sin glasklara betonade betydelse: han som varje år delar ut julklappar står nu på gården. Och han som varje år delar ut julklappar kan om det är den lille nissen man menar sättas samman till säsongshögtidspresentsdistributörsbiträde eller något liknande.
Från och till angrips språket av nya modeord. Implementera var ett sådant för en massa år sedan. Politiker, trendsättare, makthavare och förståsigpåare av alla sorter, färger och dimensioner skulle implementera jobbskatteavdrag, naturgödsel, ökat utrymme för esperanto i läroplaner och ho vet allt. De angivna exemplen är rena påhitten från min sida men visar på bredden av sådant som skulle implementeras – införas om man valt att prata vanligt utan visa sig fin och halvbildad.
Jag läste i blaskan Dagen att en präst – episkopal sådan – i USA fått foten då han för sin församling hållit predikningar han hittat hos andra. Läst eller sagt andras drapor alltså. Inte mycket står men vill man läsa om det kan man ju göra det här.
För en och annan vecka sedan publicerades Svenska kyrkans sammanlagda statistik för förra året. Det är alltid så vid denna tid på året. Jag blir lika eller mer förbryllad för varje år som går. Djupare och djupare gnager frågan: Varför börjar alltid andra meningen med men?
Här lät jag mätperioden starta det år jag prästvigdes så att alla kan se hur det gått sedan jag blev präst. Alltså gått i kyrkan som helhet. Att jag själv skulle orsakat att det nu bara är hälften av barnen som döps och en tredjedel som konfirmeras vore att ge min ringa person ett alltför stort inflytande men onekligen känner jag mig ändå utmanad av kurvorna över min tid. Skåda de färgade fälten! Sammantaget visar de den del av befolkningen som inte är konfirmerad, den mörkare dem som inte ens undfått dopet.
I bloggposten predikoslöjd skrev jag om förutsättningar, dilemman och genvägar när det gäller främst förkunnelsen i familjegudstjänster. I kommentarerna till det inlägget gav jag ytterligare några uppgifter om det så kallade ”utfallet” vad gäller dem som firade gudstjänsten. Men min predikan har jag inte återgett än. Den kommer nu lite efterhandsrekonstruerad och i stolpar – om än ganska täta.
På ett lite märkligt sätt tycker jag att det finns mindre och mindre att blogga om. Egentligen extra konstigt eftersom jag ju har en sådandär många-ämnen-blogg. I listan kategorier till höger ser man att jag kan tänka mig att spänna över många olika ämnen. Det finns andra bloggar jag känner till som snöar mer in på en eller två ämnesområden och fördjupar dessa ivrigt* men jag låter mig bli insnöad på vidare fält! Då borde det ju egentligen finnas både ditt och datt att skriva om men det blir tvärtom – faktiskt.
Önskvärt vore väl att det skulle gälla kyrkostatistik eller Greklands ekonomi eller min egen kondition eller någon annan banalitet. Allt sådant är dock ganska triviala saker i jämförelse med det bevis på artens evolution som hemsökt oss de senaste dygnen. Hemsökt är kanske inget bra ord då det lätt får en negativ klang men det har ju faktiskt varit så att några de sista dagarna sökt sig till vårt hem – alltså hemsökt oss.
Runt 21 på lördag kväll hade jag just förberett mig hyfsat klart för gudstjänsten i Vidsels kyrka kl 11 i morgon. En lite marig sak. Gudstjänsten planeras som familjegudstjänst – vilket inte på något vis är marigt. Tvärtom! Familjegudstjänst med barn ur barngrupperna är kul. Men... Det finns alltid ett men... Tänk om det inte kommer några barn!
Som hobbybloggare har jag skaffat mig om inte en journalistisk syn på vad som timar och sker så i alla fall lite åt det hållet.
Orden under örat skulle vara en bättre titel men jag tror att örat med ordet på innan triggar jag fler att kolla vad jag skriver.
Ett andra inlägg 1:a maj!
Det var Valborg igår och kungen fyllde år – 67. Men pensionera sig skall han inte. Annat folk jobbar till 67 om de vill och får fortsätta ett par år extra. Så är det inte för kungen. Han är ju av finare folk – typ. Tillhör dem som anses ha det speciella blod som gör att de utifrån föräldrarnas sexualliv utses redan i moderlivet att leva på skattebetalarnas bekostnad till dödagar.