Det är lördag 4 maj och jag har varit ganska så bloggtyst ett par tre dagar – förutom det korta inlägget
på örat. Orsaken till tystnaden är inte att jag skulle ha varit på örat men väl att jag varit – och är – på resa. Just nu hemresa och det minsann nätt och jämt. Mycket nära att missa tåget.
Så var det inte på kvällen den 2:a när jag for. Då var jag på Älvsby Central i god tid för att kliva på 93-an söderöver. Anar att det är gamla Lapplandspilen det handlar om. Det allmänna biljett- och resesökandet via nätet hade gett vid handen att gamla trona SJ var helt i paritet med att flyga från Luleå. Därför blev så jag tog mig till Uppsala/Stockholm. Madammen i mitt liv reste redan på Valborgsmässoaftonen och nu var det alltså dags för mig att ansluta lagom till den konsert med the E Street Band och Bruce Springsteen som vi hade biljetter till.
Åka tåg är om inte riktigt bekvämt så i alla fall vilsamt och socialt. Bädd i liggvagnskupé – 6manna – och tid i restaurangvagnen. I sistnämnda ett mycket intressant samtal med en man med rötterna i Armenien. Otroligt hur lite jag visste om världens äldsta kristna land. Ändå var han impad över att jag visste så pass som jag gjorde. Vi pratade om det folkets kristna identitet – och svenskarnas brist på sådan – folkmordet under slutet av första världskriget, Sovjettiden, utvecklingen efter det systemets kollaps mm mm. Efter ett tag anslöt ytterligare en person till bordet. Han var officer och hade tjänstgjort två gånger i Afghanistan så samtalet kom att gå vidare kring både framtid, politik och religion.
Jag hade biljett till Uppsala men satt kvar och fripassagerade mig med konduktörens goda minne till Stockholm. Med ett pendeltåg från Uppsala kom madammen 15 minuter senare. Sedan vi låst in bagaget flanerade vi i det vackra vädret hela dagen. Handlade lite. Var bara ute. Njöt av värmen. Runt 16-tiden anslöt dotter med sambo från Björkliden. Också de var försedda med Springsteen-biljetter och hade flugit från Kiruna. Efter att ha ätit tillsammans tog vi oss tillsammans med en massa andra förvirrade bonnläppar ut till Friends Arena i Solna. Där var konserten satt till att börja 19.30. När vi för några år sedan var i Göteborg startade han exakt på klockslaget men nu fick vi vänta en dryg halvtimme innan han och bandet drog igång.
Det var bra. Till och med mycket bra. Och en förfärligt massa folk.
I tre timmar höll han och bandet igång innan vi kunde styra kosan tillbaka till Centralen för byte av pendeltåg till Tungelsta där svägerskan med familj bor och vi fyra skulle få nattlogi, något som sent omsider också intogs.
Efter att ha sovit drog vi idag mitt på dagen in till stan för att låta stegräknaren markera ytterligare fotförflyttningar. Jodå! Jag fortsätter använda manicken även fast tävlingen på jobbet inte längre pågår. Går man 7000 steg en dag räknades det under tävlingen så att man uppnått en välbefinnandenivå, alltså varit föredömligt småhurtig. Jag tror inte riktigt på det. Igår – en ganska aktiv stros- och konsertdag – blev det 26462 steg men åtminstone 10000 var takthållning till olika låtar som spelades av the Boss – jag kollade antalet steg före och efter konserten. Dessa påställetsteg borträknade innebär ändå att hälften av stegen tagits under aktiviteten shopping - något som enligt min ringa mening inte helt och fullt i alla sina avseenden är helt kompatibelt med välbefinnande. Bokhanlare och leksaksaffärer inför Adrians 1-års-kalas är helt OK men det finns enligt min mening lite för många butiker specialiserade på kläder och skor för damer. Nu när vi sitter på tåget norrut finner jag att jag denna dag spatserat över 12000 steg som shoppingföljeslagare till dotter och madam.
Några av dagens steg steg blev raska. Till och med mycket raska.
18.46 var angiven avgångstid på biljetten och den hade vi ställt in oss på. Låst in väskor innan vi gick ut på stan. En timme innan den tiden - alltså i så kallat god tid - kom vi till Stockholms Central för att plocka ut väskor, köpa frukt etc.
Och då var det något som inte stämde. 18.46 gick inget tåg. Men ett gick mot Luleå 17.58.
Det var från Uppsala som stod på vårt färdbevis! Alltså nu bara 7-8 minuter kvar! Och väskorna i en box i källaren! Och sedan spår tre! Och en bit bort på det spåret.
Bloggaren spurtade – så ock madammen i hans liv.
Vi hann. Med två minuter till godo. Och SMSade Hej då! till dottern...
Det är lördag 4 maj och jag har varit ganska så bloggtyst ett par tre dagar – förutom det korta inlägget på örat. Orsaken till tystnaden är inte att jag skulle ha varit på örat men väl att jag varit – och är – på resa. Just nu hemresa och det minsann nätt och jämt. Mycket nära att missa tåget.