stigstrombergsson

Önskvärt vore väl att det skulle gälla kyrkostatistik eller Greklands ekonomi eller min egen kondition eller någon annan banalitet. Allt sådant är dock ganska triviala saker i jämförelse med det bevis på artens evolution som hemsökt oss de senaste dygnen. Hemsökt är kanske inget bra ord då det lätt får en negativ klang men det har ju faktiskt varit så att några de sista dagarna sökt sig till vårt hem – alltså hemsökt oss.

 

Det var om onsdagskvällen det började. Då anlände barnbarnen Tyra och Adrian bil med sina föräldrar som medpassagerare. Mamman tog redan på Himmelsfärdsdagens förmiddag barnens farföräldrars bil tillbaka till Luleå för att jobba. Pappan tog bussen på eftermiddagen och barnen blev kvar för att vårdas ihjäl och skämmas bort av farmor och farfar utan att hemsökas av närvarande föräldrar med uppfostringsambitioner.

 

Det händer mycket med två små i fastigheten. Man hinner nästan ingenting annat. Egentligen är det ett ganska paradoxalt faktum att det kan vara full rulle och ändå ingenting blir gjort. Ändå är det så.

 

Torsdagens farfarsshema redogjorde jag för i förrförra inlägget gökotta mm. På fredagen växelkompade vi på våra arbeten så jag kunde ha en begravning klockan 13. Fortsättningsvis kom förberedelserna inför de arbetsuppgifter som var för handen lördag och söndag att klaras av sedan de små somnat. Uppdragen i sig – en vigsel och en gudstjänst + resor – tar ju inte alltför långa tider. Att en av barnens fastrar förbi innebar att de små fick ytterligare en entusiast att köra med och duscha och annat privat får man göra sedan de åkt – och det har de gjort nu. Farfar – alltså jag – skjutsade hem dem i deras egen bil nu om söndagseftermiddagen. I utbyte fick jag tillbaka vår kära lilla Volvo.

 

Med rubriken evolutionära framstegmenar jag alltså Tyras och Adrians vilkas evolution kan skönjas vecka för vecka och på flerahanda sätt. Den äldre treåringen sjunger och gnolar den ena utantillinlärda sången efter den andra. Samtidigt blir hon både påhittigare och allt mer finmotorisk. Det ettårige lillebrodern äter så man fattar inte vart han stoppar krubbet och när han inte gör det eller sover härjar han runt och river till. Sex tänder har anlänt och gossen går upprätt – jätteförtjust.

 

På ANDRA BLOGGEN – här – finns en två minuter lång ännu inte Oscarsnominerad dokumentärfilm som berättar om underverkens evolutionära framsteg.