stigstrombergsson

Jag läste i blaskan Dagen att en präst – episkopal sådan – i USA fått foten då han för sin församling hållit predikningar han hittat hos andra. Läst eller sagt andras drapor alltså. Inte mycket står men vill man läsa om det kan man ju göra det här.

Och jag kom att fundera över några saker…

Är detta en nyhet? Egentligen?

Alltså en nyhet värd att en tidnings uppmärksamhet på andra sidan ett världshav? Frågan faller givetvis tillbaka också på mig – är det värt att beblogga? Knappast!

Är detta så förkastligt? Egentligen?

Prällaten i fråga måste ju ha använt en massa tid för att hitta de lånta fjädrar han valt att klä sig i. Visst är det lite fuskigt men ändå på något vis ett seriöst fusk. En massa förberedelsetid om han gjort sina efterforskningar ordenligt. Enligt prästens egen uppfattning verkar ju församlingen inte ha klagat alltför hårt, fast här kan han ju (vilja och välja att) ta miste.

Är detta skälet? Egentligen?

Snart 60 år gammal med 35 år i yrkesverksam kyrklig verksamhet kan jag ana att saken inte är så enstaka. I konflikter mellan människor i allmänhet och då också i kyrkliga sammanhang är det inte sällan är så att det kan finnas ofta outtalade aggressioner och frustrationer under ytan – ibland tror jag sådant inte bara är outtalade saker utan också omedvetna. Inte sällan blir det då någon faktiskt ganska trivial och liten grej som utlöser vad som blir ett disciplinärt ärende. Vad det i just det aktuella Amerikafallet kan finnas för ugglor i garderoben har jag ingen aning om, inte heller om det är prästen eller andra som har rätt eller har fel. Jag vet bara att när sådant sker kan man ofta ana både ett och annat maktkampens hundskellett begravet i mossen och att "isbergets lag" gäller: Det finns mer under ytan.

Är detta smart? Egentligen?

När en förkunnare rätt och slätt och kanske ofta, utan att berätta att det är vad han/hon gör, lånar andras fjädrar märks det efter ett tag. Det ekar som tomt – typ. Utskriva internetpredikningar där den som talar låter annorlunda och säger andra saker än vad han/hon annars brukar göra kan i och för sig ibland vara bättre än om man tar ur sina egna skåp men diskrepansen märks – efter hand. Att i stil, tonläge, ordval och till och med dialekt "kopiera" en mer välkänd och uppskattad förkunnare – sådant händer – blir också ganska patetiskt i det lite längre loppet. Speciellt smart är det alltså inte!

Ser man till den enkla saken – det artikeln på ytan verkar berätta om – menar jag att i alla normallägen måste det handla om hårt eget arbete. Allt annat är lättja. Förkunnelsen skall vara förkunnarens egen. Han/hon skall själv brottas med texter, teman, Kyrkans tro, samtidens läge, Guds vilja, Andens ledning och allt för att förkunnelsen ska bli vad Gud har på hjärtat där och då. Det är hårt eget arbete och i normalfallen skall man inte ta frestande genvägar. Att lära av andra och plöja ner andras tankar och ord i den egna myllan är givetvis helt OK. Men inte plagiera!

Ser man till den svårare saken – den del av ett konflikternas isberg som kan finnas under ytan – är det ju sådant som måste fram. Allt annat är feghet och förljugenhet. Sanningen och sanningens alla aspekter är inte sällan både en jobbig och lång väg att gå. Dock är det den enda väg som fördelar ansvar rätt, ger rättvisa både vad gäller skuld och upprättelse, möjliggör försoning och skapar fred – i små och stora sammanhang. Det är sanningens väg som frigör!