stigstrombergsson

Det verkar ha gått alldeles överstyr!!
Såhär kan det bara inte vara tänkt!!
Nu har Israel bajsat i det blå skåpet!!



Israel har många gånger uppträtt och uppträder många gånger mycket arrogant i förhållande till internationell rätt och internationell opinion. Nationens talespersoner – och press – visar ofta prov på stark ghettomentalitet och avskärmar sig från vad både motståndare – begripligt! – och vänner - mer obegripligt - anser.  Och i någon sorts förtröstan på att USA (och EU) till syvende och sist skall överse med de åtgärder man vidtar lever och agerar man med öra och samvete stängt och levererar den ena krystade ursäkten efter den andra.

Ändå – fast man kan aldrig veta – tror jag inte israeliska marinen hade tänkt att det skulle gå som det gick i morse. Det vore bara så dumt. Jag tror inte heller israelerna är så dumma att de tror att aktivisterna på fartygen skulle vara så dumma att de skulle bära vapen och på det sättet spela bordande trupp i händerna. Men de kan inte ha varit så dumma – israelerna alltså – att de inte räknat med ett passivt motstånd och att att någon eller några av 700 nyväckta, rädda, frustrerade och arga resenärer skulle kunna ta till nävar eller tillhyggen. Den erfarenhet israels styrkor har av att i toppbeväpnat skick hantera obeväpnat folk torde innebära en insikt att folk skulle bli arga – och att det då gäller att inte brassa på med vad man har! Dels är det övervåld, dels ser det illa ut.

Såhär tänker jag med den information jag genom media har vid lunchtid den dag då Israels flotta startade piratverksamhet i Medelhavet med ett okänt antal dödsoffer som följd.

Och jag undrar: Kan israel pudla? Det vore läge nu!!
Kan Israel säga: Det vi gjorde var fel! Det gick alldeles överstyr!!
Och sedan fortsätta: Vi öppnar gränserna till och från Gaza för all vettig trafik med folk och varor. Inte vapen givetvis, men allt vad som behövs för att få ett civilt samhälle att fungera till både handel och vandel.

Det vore att pudla, att helomvända. Hoppet är det sista som sviker och därför hoppas jag på det – fast tror det egentligen inte.

Medias bevakning är stor och oöverblickbar. På www.haaretz.com finns  en hitintills ganska bra bevakning i flera olika artiklar. Då tidningen är israelisk blandar den givetvis sin händelsekritiska hållning med ett stöd för det egna landet och med det i åtanke kan man ta del av mycket information. Dessutom kan nyheterna där inte ens av den mest fanatiske så kallade ”Israelvän” stämplas som Hamas-kramande, Israelfientliga eller än mer grundlöst anti-semitiska.

Bilden?
Israeliska Women in black vid deras regelbundna demonstration i Jerusalem. Varje vecka demonstrerar de under parollerna Stoppa ockupationen!, Fred nu! och den på bilden:
Häv belägringen av Gaza!

Det förra inläggets rubrik antydde med sitt mm att det fanns mer att skriva om. Så är också fallet men jag ville inte beblanda den väsentliga barnbarnsuppdateringen med annat smått och gott som timat den senaste tiden.

Det europeiska mästerskapet i usel musik – så kallat skvalerEM – innebar att fosterlandets bidrag ramlade bort redan i kvalserien med nationell medial frustration som följd. Få frågor på den internationella arenan engagerar mig mindre. Skulle i så fall vara vilka lagar som – om sådana finnes – reglerar livsvillkoren för akvariefiskar i Togo eller nå´t liknande. Kollade dock över axeln när madammen på webben tittade och lyssnade på det akustiska skräp som vann.
Med det som vinnare är det ingen skam att förlora! sade jag.
Det är en skam att ställa upp!!

Skamligt var också dagens radioprogram Kaliber som kan läsas om och belyssnas här. Den öppenhet för politiska och religiösa rörelsers bidrag in i skolans värld som fanns när jag själv gick på gymnasiet stryps nu sakta men säkert. Intressant är att taket för fri debatt och inslag av åsiktsmångfald så radikalt sänks när vi har en borgerlig regering med kristdemokrater på några av taburetterna. På min tid – enligt barnen strax efter det att inlandsisen dragit sig tillbaka – då allt var 68rött kunde kristna föreningar på raster och i speciella arrangemang inbjuda och utmana folk med berättelserna om Jesus samt uppmana andra att sätta tro till det budskapet. Nu – 2010 i ett liberalt pluralistiskt samhälle – anger den neurotiska religionsfobin tonen. Kaliber fick mig nästan att vilja ladda bössan – om jag haft någon – eftersom resonemangen i programmet bara var så dåliga. Som exempel på det försåtligt agitativa kan ges att man kablade ut ett mer än femton år gammalt ljudband med en hysteriskt skrikande Ulf Ekman – följt av den ”städande” kommentaren: Det är ju inte så nu. Men…
Kaliber kokar nyhetssoppa på ingen spik alls! Exponerar bara religiös beröringsångest hos ”upplysta människor”! Skämmes!!

Den nya filmen om Råbban Hådd med Russel Crowe i huvudrollen gick på bio i Luleå igår och vi var för att tillgodogöra oss den. Intressant vinkling av storyn med en del fullständigt jättelustiga inslag. Skojigast var nog när ett franskt invasionsförsök nära the white cliffs of Dover koreografiskt utformades som en D-dag med årdrivna landstigningsfarkoster.
Råbban har alltid varit och kommer alltid att vara matinématerial.
Så och denna. Bra sådant. Bättre än Disney!!

Igår – alltså lördag – botades den abstinens som uppkommer när jag inte träffat barnbarnet Tyra på två veckor. Tyra-abstinens blir diagnosen men då likalydande vokaler rent tenderar att dras ihop till en – grammatiskt fenomen i de flesta språk – uppkommer nyordet tyrabstinens* som en beteckning över tillståndet hos mig och andra med lilla Tyra besläktade personer.

Att tyrabstinensen var stark kan omvittnas av att jag natten mot igår drömde om flickebarnet ifråga. I min dröm var hon den 2½ månader gamla tös jag senast träffade på hennes dopdag och passade på att högt och ljudligt till alla omkringståendes häpnad klockrent säga sitt första ord. Gissa vilket! Farfar! – naturligtvis.

Jag vaknade ur drömmen med ett småleende...
Och somnade mysande om.

I alla fall finns nu på ANDRA BLOGGEN en 1½ minuter lång filmsnutt värd att betitta.

• Tiden är inne för palestinier och israeler att dela en rättvis fred.
• Tiden är inne för frihet från ockupation.
• Tiden är inne för lika rättigheter.
• Tiden är inne att hela såren i själarna.

De fyra punkterna är min egen översättning från Kyrkornas Världsråds upprop för 29 maj till 4 juni som World Week for Peace in Palestine Israel. Be, utbilda och påverka är vad det handlar om. Mer om det hittar man här.

Den bön de kristna i området önskar vi ska med-be i är denna – som finns här:

Barmhärtige Gud, vår himmelske Fader, Skapare och uppehållare av varje människoliv, vi tackar och lovprisar dig för att du har gett oss din ende Son, Jesus Kristus — hans födelse i Betlehem, hans gärning i detta heliga land, hans död på korset och hans uppståndelse och himmelsfärd. Han kom för att försona landet och världen. Han kom som Fredsfursten. 
Vi tackar dig för varje kyrka och varje församling i hela världen som ber för fred tillsammans med oss denna dag. Vår heliga stad och vårt land är i stort behov av fred.
I din gränslösa och ofattbara kärlek till alla människor, låt din försonings kraft och fred fylla allas hjärtan, både  israelers och palestiniers och överbrygga allt som skiljer kulturer och religioner åt.
I  landet som du gjorde heligt, befria oss alla från likgiltighet, förakt och våld, som bara skapar hat och död. Öppna hjärtan och sinnen både bland palestinier och israeler!
Ge frihet och värdighet åt folket i Gaza som lever under betryck, hot och blockader.
Vägled de styrande i detta land, rena sinnen och hjärtan, så de blir sanna och verkliga tjänare till sina folk. 
Låt ditt ord av kärlek till alla höras, led oss till rättvisa i alla länder, och ge oss kraft att förkunna ditt rike, som överbryggar det som skiljer och hindrar oss — låt ditt rike komma. 
Allt detta ber vi om i Jesu Kristi namn, han som rev ner skiljemurar som delar vår mänsklighet och genom sin heliga Ande ber med oss alla. Amen." 

I mitt förra inlägg, gode Bloggläsius, skrev jag om mina arbetsrutiner främst om mornarna. I sammanhanget nämnde jag att jag som regel inte själv skriver blogginlägg på arbetstid utan låter det vara en fritidssysselsättning. Samtidigt blir en del fritidsskrivande jobbkopplat så till vida att fakta jag på fritiden hittar och tankar jag på min lediga tid formulerar mycket väl återkommer som innehåll i lektioner, kurser eller samtal med elever – så kallad elevsocial tid. Dessutom finns det elever – stackars människor – som läser min blogg och då och då vill diskutera något jag skrivit.

Denna vidlyftighet är nu skriven bara för att legitimera att det faktiskt nu är arbetstid jag använder till att knappa ihop ett kortare inlägg om egentligen ingenting. Det arbetsvakuum jag använder jag då använder består i en väntetid på att en försenad elev skall lämna ifrån sig en uppgift och jag därför inte kan lämna skolan, något som ofta låter sig göras fredagar runt lunchtid. Innebär dock inte skolk, bara att arbetstid flyttas.

Bokhögen sjunker löd rubriken. Medelst krav från bibblan skulle fortsättningen kunna formuleras.
I det aktuella fallet således inte genom att boken lästs. Det rör sig om en lånad bok jag hade ambitionen att läsa för att den kanske skulle innehålla något som eventuellt skulle komma till nytta främst med tanke på Volontärlinjen på skolan. Ambitionen förstärktes givetvis av att författarinnan vuxit upp i men numera inte bebor Älvsbyn och jag vid kooperativabutikens grönsaksdisk för ett par månader samtalade med författarinnan moder.

Boken jag återlämnar är – huka er och se om ni fattar titeln: Managing Intercollectibe Conflict: Prevailing Structures & Global Challenges. Det är en doktorsavhandling skriven av Anna Borgeryd, Jonsson som Älvsbyogift. 350 sidor i typsnitt Times Roman 7,5 - typ.

Baksidestexten har jag läst och den lyder – faktiskt intressanta frågor och tankar:

How does the state system measure up to today's realitites when it comes to managing conflict? To what extent are efforts to manage conflict successful, and for whom?
Prevailing structures designed to deal with conflict between collectives -- sovereign states supported by militaries, military industry, and the United Nations -- operate mainly on principles that are hundreds of years old. Conditions for conflict and its management have changed radically since this state system was constructed. There is a risk that institutional inertia produces growing disparity between real-world problems and the institutions that are supposed to manage them.
Realism and legalism are found to form a double idological support for the state system. The study compares the state system's realist and legalist premises to different cases of post cold war intercollective conflict: the 1990-91 Gulf War, the 1990-95 break-up of Yugoslavia, and the 1992 Los Angeles riots. These cases present important challenges to the pravailing system's premises -- mismatches between idea and reality that are clearly connected to failures in conflict management. In addition, findings suggest that the state system not only fails to deal with important aspects of modern-day conflict, but that it increasingly produces problems that it cannot manage. This suggests that the prevailing state system is not in harmony with crucial conflict-related aspects of global impact, indicating a serious systemic problem. 

Varför skriver jag om böcker jag inte ens läst??
Snobbism, mina vänner. Ren och skär snobbism!

Mitt fjärrlåneönskemål gjorde dock att lokala bibblan köpte in boken eftersom författarinnan är från byn. Därför finns den numera lokalt och vid tillfälle skall jag låna om den.

Nu har eleven lämnat in sin uppgift och jag kan kompa ut
På vägen hem skall boken återställas.

Jag tog del av länken A-K Roth tipsade om i en kommentar till inlägget ta gaza på allvar. Bloggen som länken ledde till är – om jag fattat rätt – skriven av en israel. Jag fann den vara betydligt mer sansad än vad som till exempel brukar föras fram av så kallade Israelvänner här hemma i Sverige, ofta med någon sorts kristet snitt. Den bloggaren verkar använda både huvudet och ett för sina landsmän och andra ömmande hjärta. Inte bara gallan som en del kristna sionister sprutar.

A-K Roth verkar påläst så vad jag nu skriver är inte riktat direkt till honom/henne utan mer en berättelse för mig själv och andra över hur jag uppfattar kartseriebilden i förra inlägget, i miniatyrform i detta inlägg.

Vad gäller kartorna och vägen fram till dagens situation kan historien alltid vägas och diskuteras. Övergrepp och massakrer – påtalas i den bloggen A-K Roth länkade till – förekom från bägge håll efter det att sionisterna efter första världskriget i större antal började anlända till Palestina. Under slutet av den brittiska mandattiden – detta nämns dock inte i bloggen – ökar den israeliska* terrorn mot palestinska byar så att flykten – Nakba – faktiskt redan hade börjat när staten Israel proklamerades 1948. Den proklamationen blev direkt anledning till arabstaternas anfall det året.

Vad kartorna visar är vad israeler ägde 1946, FN:s delningsplan 1947 och resultatet av kriget 1948. Att resultatet är en expansion med militära medel går inte att förklara bort. Om den var nödvändig kan diskuteras. Det jag vet är att när andra länder tycker att de behöver expansion, säkerhetszoner, buffertområden och liknande brukar vi se på det med misstänksamhetens ögon och  vara väldigt tveksamma. Vi anar att bakom kan ofta finnas skumma rent expansionistiska motiv samt att saken som regel ändå bara bäddar för nya konflikter. Ett exempel på det jag menar är att Frankrike ansåg sig efter första världskriget behöva säkerhet och fann den i ett först ockuperat, sedan demilitariserat Rehn-område och ett ekonomiskt knäckt Tyskland. Kom det att fungera? Skapade det upplägget säkerhet? Eller blev säkerheten myllan i vilken tyskt revanschtänkande grodde och utlöstes 1939 i det europeiska världskrigets andra halvlek?

Likaså blir jag fundersam när någon genom ett snabbt blixtkrig på grund av en begränsad provokation vinner stora segrar. Man verkar ju bara så väl förberedd att anfalla och besegra den man säger sig vara anfallen av. Jag kommer att misstänka att man trots sin försvarskrigsretorik faktiskt har expansionistiska syften och grejen är planerad i förväg. Ett exempel på detta är Tysklands månadslånga försvarsanfall på Polen 1939 som den totale segraren motiverade med att en liten polsk enhet gjort ett eldöverfall på en tysk gränspostering. Lite lurt, va?

Israels anfall på Egypten 1956 nämner jag inte utan går direkt till att stilleståndslinjen från 1948 kom att bestå till 1967. Då slog Israel till på nytt mot arabstater som väl militärt mobiliserat men inte (ännu) grupperat sina styrkor för angrepp. Eldupphörlinjen från 1948 – sedermera trots att det aldrig varit en formell gräns ofta kallad 1967 års gränser – passerades och Västbanken, Gaza, Golan och Sinai ockuperades. Sinai blev efter ytterligare ett krig med tiden återlämnat och Israel har fått fred och samarbete på den kanten. Land byttes mot fred med Egypten.

Resten har Israel behållit ockuperat och delvis – östra Jerusalem – annekterat dvs ensidigt förklarat som sitt. På Västbanken har den högraste kartans gröna fläckar överlämnats till att administreras av den Palestinska Myndigheten (PM) men i lejonparten av de från varandra separerade gröna områdena behåller Israels armé fortfarande kontrollen liksom i de vitfärgade delarna. I några gröna fläckar (framgår inte av dessa kartor) har PM också ansvar för polis och säkerhet.

Och mina frågor blir: Står en militärt stark erövrare på erövrad mark han ännu inte genom fredsfördrag äger? Om svaret är Ja på den frågan är Västbanken ockuperad och det är inte tillåtet enligt internationell rätt. Samma sak gäller Golan vid gränsen mot Syrien.

Gaza har Israel lämnat men inneslutit i en blockad som omfattar alla möjliga varor som Israel anser att det för Israels säkerhet är farligt om Gazaborna får tag i. Någon officiell lista över vad som är förbjudet att ta in i Gaza finns inte. Jag gissar att vapen inte är tänkbara och jag kan begripa om Scud-missiler skulle stå på en sådan lista. En lista över tillåtna varor finns dock och från och med mars i år finns skor med på den listan. Liksom kanel. Men inte kardemumma som är förbjudet – eller om det var tvärt om. Vatten är också OK. Juice är förbjudet**.

Det är dagsläget för arbete för fred. Vägen till idag kan man diskutera men vägen från idag är viktigare för människorna i området. Ändå måste man se hur man hamnat där man hamnat och kartorna visar på det. De ger svar på frågor som: Har Israel militärt expanderat? Finns det mark som övergått i israelers ägo utan att tidigare ägare/brukare fått ersättning? Har araber förlorat land till israeler?

Om dagens situation är OK kan naturligtvis diskuteras. Jag tycker inte den är OK. Jag tror att Israel måste byta land mot fred, medverka till rättvisa och kompensation, avbryta ockupationen och leva upp till den standard vi förväntar oss av demokratier som vill ingå i civiliserade nationers sällskap. För sin egen säkerhets skull.

Därför gillar jag att man nu försöker bryta blockaden av Gaza – länk här.

Till sist något helt annat: 130 minuter och någon sekund kvar till kvällens avsnitt av LOST.

På sistone har jag snubblat över ett par mycket bra presentationer i vitt skilda ämnen. Dessa snubblingar får mig dessutom att fundera över vilka budskap vi människor tar in och hur vi skyddar oss mot sanningar.

En elev på skolan – Muhammed – tipsade mig på Facebook om ett UR-program han tyckte jag skulle ta del av. Muhammed kom för några år sedan som flykting hit till Sverige och är praktiserande muslim. Det program han tipsade om hittar du här och jag tycker verkligen att du som läser denna blogg skall ta dig femtio minuter till att höra ett föredrag av professor Mattias Gardell – Islamofobi i ord och handling – hållet på Internationella Brotts-offerdagen tidigare i år.

Jag tror att det finns många som om de skulle lyssna till Mattias Gardell skulle känna sig utmanade och därför slå dövörat till. Gardell utgår ifrån fakta och använder logik och saklig argumentation. Han vänder på frågorna. Han kommer fram till ganska avslöjande sanningar. Mycket som sägs och skrivs om islam och muslimer i press, på TV, i bloggar och annorstans är ytligt, kaxigt, fördomsfullt, okunnigt, banalt och elakt och faktiskt en god portion 30-tals-antisemitism i repris.

Gardell utmanar. Tyvärr blir det nog hos många som det ofta blir när man lockas eller utmanas att fundera utanför sina invanda banor och tänka utanför sin egen lilla låda att man avvisar det hela med ett besvärat: Varför måste man krångla till det sådär? Jag vill inte få mina cirklar rubbade!! Och att resonera så – det är rubbat!!

Under rubriken En appell för mission i Sverige läste jag i förra veckan en alldeles utmärkt text där författarna utifrån tendenser i samhället, värderingsförskjutningar och inte minst kyrklig statistik drar en hel hop mycket korrekta slutsatser. Den bärande är: Sverige är idag åter ett missionsland.

Jag gissar att många kyrkliga typer – lekfolk, anställda, till och med beslutsfattare – i församlingar och på regionala och nationella kanslier konstaterar att resonemanget är korrekt men många kyrkliga typer i församlingar och på regionala och nationella kanslier kommer att ignorera, rentav avfärda, resonemanget.
Varför? Inte för att det är osant. Icke det! Nej, men det kommer felifrån. Det är fel gäng som säger sanningen och därför slår många dövöron igen.

Och det är en mycket trist kyrklig tendens. Att inte vilja få sina cirklar rubbade från "fel håll" hur välbefogat det än kan vara. Vad som sägs är mindre viktig än vem som påstår. Argumenten väger lättare än argumentatören. Och det är inte bara i kyrkan det är så. Samhället tenderar att bli likadant. Vem är viktigare än vad.
Och enkelt bättre än krångligt.

Läs dokumentet från Kyrklig Samlings teologiska råd.
Se UR-programmet med Mattias Gardell.  

Lite reklam vill jag göra för den länk till höger som heter tyra tales och går till den blogg som barnbarnets väna moder plitar och skriver i. Besök den gärna alldenstund barnbarnsmodern i dagarna lagt ut ett antal mycket fina och gulliga bilder på det underverk jag är farfar till.
Den bild som pryder detta inlägg är tagen från den bloggen och föreställer den lilla tösen ett par timmar efter sitt dop. Då var dopklänningen utbytt mot en rosa plisserad klänning och stumpan såg ut som den vackraste lampskärmen i kristenheten.

Detta inlägg fick sin rubrik bara för att lättare fastna i webb-sökmotorer och liknande som jag misstänker många använder i dessa prinsessbröllops-förberedelsetider. Det var dock inte första rubriken som i stället löd:

vakna anton niklas!

Under en stor del av 1800-talet var Anton Niklas Sundberg ärkebiskop i Sverige efter att först varit biskop i Karlstad. Enligt vad som berättas var det en kraftfull bestämd herre som väl visste var det kyrkliga skåpet skulle stå och i detta möblerande utmanade både bigotterer, högfärd och kungafamiljiga nycker. Vad som är sant och falskt i alla historier vet jag inte men ett par är i alla fall värda att lyfta fram i dessa förberedelsernas tider. De historier om hans frispråkighet jag väljer att inte nämna – fast jag nu nämner dem – är Frödings sammanfattning av hur det var när Karlstad brann och "landshövdingen (fritänkare och allmänt gudlös) grät och bad, men biskopen svor och släckte" eller utropet "Där gick tåget åt helvete, och jag som skulle med" vilket ärkebiskopen lär ha utropat nyinlubbad på Stockholms central.

De hörda anekdoter jag inte med bestämdhet vet är sanna men ändå väljer att såhär i förberedelsernas tider återberätta har att göra med Anton Niklas Sundbergs hantering av ett par privatkänsliga kungafamiljiga cermoniutformningsönskemål. Så lär han ha, när någon baby-Bernadotte skulle döpas och drottningen som var typ farmor eller mormor med tindrande ögon kungjorde att man för dopet låtit sända efter vatten från Jordan, tagit dopskålen, öppnat fönstret, hällt ut vattnet och sagt: ”En svensk pris skall väl – här kanske han svor – döpas i svenskt vatten!” 

Likaså har jag hört berättat att när prins Oscar skulle krönas till kung Oscar II – detta var den sista gången en svensk kung kröntes och därmed tog emot regentuppdraget av kyrkan – önskade han som den fritänkare han var slippa vad han ansåg vara ett (för)ödmjukande knäfall. Detta privatönskemål om kröningsgudstjänstens utformning var dock inte innan gudstjänstens början framfört till den myndige ärkebiskopen utan en hovtomte fick smyga fram till altaret med budskapet: ”Prins Oscar önskar krönas stående”.
Blek om nosen lär sagda tomte ha trippat tillbaka med Sundbergs svar:
”Om prins Oscar inte vill falla på knä inför mig Anton Niklas Sundberg, Svea Rikes ärkebiskop, vare det hans egen sak. Men böjer han inte knä inför den Gud i vars uppdrag jag står här blir fanimej ingen kröning av!”
Och prins Oscar kom att krönas knäfallade.

Förstasidan på dagens Aftonbladder bär rubriken Viktorias strid mot kyrkan och inne i papperspublikationen som jag idag principvidrigt inhandlade upptar dragkampen mellan kyrkan och hovet ett helt uppslag. Nuvarande ärkebiskopen önskar att tösen och hennes käre gemensamt som två fria självständiga könsjämlika personer skall gå fram genom kyrkan. Flickan ifråga vill annat och har tydligen fallit offer för Hollywoodigt känslopjunk eller behöver kanske bara hålla pappa i handen.

Man kan tycka att det här är en skitsak men under alltsammans finns ett par viktiga principer.

En sådan princip som tidningen redogör för är just kyrkans syn på ömsesidigheten i äktenskapet och frihet från tanken på att någon annan än de två själva överlämnar någon eller något till någon. Den synen har ärkebiskopen deklarerat vara Svenska kyrkans syn och – nu kommer min tanke – genom det har han faktiskt målat in sig i ett hörn. Han som är Svenska kyrkans ärkebiskop kan väl inte, och får väl inte, göra något som strider mot den syn som finns i kyrkan – eller? Sin egen övertygelse kan han väl möjligen för husfridens skull dagtinga med men kyrkans kan han väl inte spela bort – eller?

Wejeryd har alltså allt mitt stöd i denna fråga! Jag tycker han skall hålla kyrkans syn högt och om sessan inte fogar sig efter hur den synen är får hon gifta sig borgerligt eller hitta en kyrka med mer patriarkala värderingar utan självständig linje.

Hovet har en motargumentation som bygger på ett resonemang om regent och undersåte och inte den angloamerikanska pappaöverlämningen av ett litet våp till en ny förmyndare. Hovgnägget är bara så patetiskt och så krystat att klockor går baklänges. Att komma med förhållandet mellan hennes blåblod och hans allmogebakgrund vittnar ju bara om att monarkin är så patriarkalt mossig att den bara inte kan få bestämma i gudstjänstsammanhanget – som faktiskt ägs av kyrkan.

Just detta sista är den andra principiellt viktiga saken och måste vara viktig i en kyrka som för tio år sedan skiljdes från staten och numera är ett självständigt trossamfund. Bröllopet med 600 gäster, partajer innan å efter å frisyrer å släp å packmopeder å allt annat ägs naturligtvis av dem som gifter sig. Precis som ett sorgehus äger och helt förfogar över minnestunden förutsatt att de följer de ordningsföreskrifter som gäller i lokalen och samhället i övrigt. Vigselgudstjänsten liksom begravningsgudstjänsten och alla gudstjänster har dock kyrkan som arrangör och ägare – när det kommer till kritan! Hon - alltså kyrkan - har bestämt hur de gudstjänsterna skall utformas för att stämma med hennes - alltså kyrkans - tro, bekännelse och lära. Hon - alltså kyrkan - har bestämt ramar inom vilken givetvis det finns en viss rörlighet öppen för önskemål från dem som vigs, dopfamiljer och sorgehus. Och detta tycker jag ärkebiskopen skall hävda till varje pris. Till och med om det skulle leda till att han själv avstår och lämnar vigadet till någon kyrkoillojal majestätsslickare som naturligtvis självfallet kommer att kunna grävas fram. Därför:

Vakna Anton Niklas!
Kom till din efterföljares hjälp!

PS: När detta publiceras är det 54 minuter kvar till kvällens avsnitt av LOST. DS.
PPS: Kolla här om folkhögskolans Volontärlinje!!! DDS.

Bloggeri och internättande får mig att fundera – ibland. Perioder av total skrivintighet kan helt plötsligt avlösas av en hord uppslag vad gäller ämnen att skriva något mer eller mindre genomtänkt om. Vad som utlöser skrivlustsanfallen vet jag inte. Ibland kan det givetvis vara en speciell händelse men oftast är det inte så. Verkar snarare som något undertryckt övertryck bara får ett utbrott – typ.

Alltså sådär som dendäringa vulkanen på Island. Dendär som heter nåt långt med -jäkel på slutet. Började bara spy aska och ånga för några veckor sedan och tvingade flygplan stå kvar på marken. Det var inget speciellt som startade utbrottet utan det var bara ett underjordiskt övertryck som när det gav resultat hindrade människor att ge sig upp i det blå.

Kom att fundera över detta idag när jag var i gudstjänst i Älvsby församlingsgård. Tro nu inte jag var okoncentrerad men tankarna kom i väntan på att gudstjänsten skulle börja att gå i en riktning som kom att innefatta vulkanutbrottet på Island och kanske leda till ett blogginlägg.

Gudstjänsten firades alltså i församlingsgården och detta på grund av att Älvsby kyrka är stängd för invärtes ommålning och tillhyfsning. Det är alltså inte bara Storkyrkan som görs sommarfin utan också vår kyrka fast vi – tack och lov – inte behöver härbärgera en orgie av nationalrojalistisk hysteri. Den uppmärksamme läsaren av denna blogg har förhoppningsvis noterat att jag näst intill till 100% avstått från att skriva om att kungen ska få en måg. Att jag valt tystnadens, rentav förtigandets, väg beror på att min blogg är ett seriöst medium för kommunikation av viktiga saker och inte likt till exempel Aftonbladdret går in för att hänge sig åt relations- eller tragedipornografi* eller annat tjafs typ vargjaktsdebatt.

På väg hem från skolan tittade jag om onsdagen som hastigast in i kyrkan bara för att se hur ommåleriet framskred. Jag är inte anställd eller förtroendevald så det var bara nyfikenheten som drev mig till att se, ta en bild samt snacka med en av killarna som fått det pillriga uppdraget att handslipa och penselmåla. Sa att han tyckte det var ganska mysigt jobb. Kändes viktigt på nåt sätt. Både för att det är en kyrka och för den snart 200 år gamla hantverksskickligheten i bygget.

Gudstjänsten firas alltså under maj månad i församlingsgården i en från kyrkan kopierad form. Från ett rum med de förutsättningar, den storlek och de symboler som finns där är det bara flyttat till ett annat rum med helt annan storlek och andra förutsättningar. Lätt hänt att det blir så och det är väl i och för sig OK eftersom det bara rör sig om en månad. Samtidigt skulle man – då det bara rör sig om en månad – i det andra mindre rummet kanske vågat experimentera lite. Fira mässan vänd mot folket, till exempel. Och ställa stolsraderna lite vinklat så att man upplever sig vara samlad runt altaret och inte hållit fast vid den nackskådande bussittning som de fasta bänkarna i kyrkan innebär. Och kanske, då gudstjänstrummet är radikalt mindre och saknar orgel, valt att fira den kortare formen Söndagsmässa i stället för Högmässa.

Jag påstår inte man gjort fel. Jag kom bara att fundera över om man kunnat passa på att göra rätt på ett annat sätt när ommålningen nu gav frihet till det. För ofta är det ju det det handlar om när man väljer vägar och former – alltså göra rätt på ett annat sätt.

Det var söndagen före Pingst och den gudstjänstsansvarige kollegan gjorde i sin förkunnelse en återblick på både Långfredagens, Påskdagens, Himmelsfärdsdagens händelser med och kring Jesus och hans lärjungar. Och jag kom att tänka vidare ordlekandes utifrån de tidigare vulkantankarna. Genom de händelser vi firar de nämnda helgerna ingrep Gud och ställde i ordning så att vi människor kan leva med, komma till och vara hos Gud. I och genom Jesus öppnade Gud himlen. Och detta i och av sin kärlek. Som om – nu kommer ordleken – det fanns ett överjordiskt undertryck, en längtan hos Gud, fick sitt utbrott i och genom Jesus.

När det underjordiska övertrycket fått sitt utbrott på en plats berörs människor resande i skyn på flera platser. Utbrottet av det överjordiska undertrycket på sin plats – Jesus – gav himmels-färdsmöjligheter för alla på många platser, alltid och överallt.

Var ordlekandet krystat?
Varsågod! Det bjuder jag på.

Hela denna lördag har inneburit stor sammandragning runt lilla Tyra.

13.00 var det dop i Nederluleå kyrka där hon och en liten Ivan – hette så, var inte ryss – genom dopet förenades med Honom som sa: Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.

Efter dopet stort fika samt en middag och hemma först på kvällskulan.
Film kommer vad det lider på ANDRA BLOGGEN.

På en grannblogg har det utbrutit ett intressant samtal utifrån ett inlägg med rubriken att lämna svenska kyrkan. Jag väljer att lägga mig i samtalet genom att skriva ett inlägg här på min egen blogg och där bara ange att jag gjort så. På så sätt tar jag inte jättestor plats där.* Detta inlägg är alltså egentligen är en kommentar i samtalet hos tobbe lindahl vars blogg man finner via länk till höger. Om den bloggen kan vidare sägas att mestadels är skrivandet både tänkvärt och intressant. Ibland får han dock anfall av någon form av verbal motorcyklism men då även solen har fläckar är det något jag finner mig i.

Samtalet på tobbes blogg handlar om att lämna svenska kyrkan och är föranlett av utvecklingen i laestadianska sammanhang i Luleå och östra Norrbotten.** Där jag befinner mig i geografin är den laestadianska rörelsen inte nämnvärt stark men andra grupper och individer funderar av och till över sin relation till Svenska kyrkan. Det rör sig då om individer och grupper – inte nödvändigtvis organiserade grupper – som inte haft några problem med att kvinnor kan bli präster men som reagerar starkt på den förändrade syn på äktenskapet som kyrkan knäsatt. Och man utträder eller funderar på utträde för att inte ha del i och besmittas av den ogudaktighet man tycker kyrkan nu representerar – inte helt ovanlig tanke, faktiskt. Eller åtminstone ser man det som att man i alla fall markerar mot.

I dessa frågor flyter alltid profeten Jona upp på ytan av mina tankars djupa ocean. Boken om honom och hans attityder finns i Bibelns Gamla testamente och är bara fyra korta kapitel lång. Således lämplig för snabb genomläsning i samband med toalettbesök eller en stunds vistelse i läsfåtölj eller vid ett skrivbord. Toaletten är givetvis inte nöd-vändig – i vart fall inte för Jona-läsningen.

I boken ställs profeten Jona inför uppdraget att förmedla Guds vilja i den stora ogudaktiga bortkomna staden Nineve. Det vill inte Jona. Hans protesterar eftersom staden är alltför stor, ogudaktig och bortkommen från Guds vilja och avsikter. Nineve är för Jona ett sammanhang det för liv och pina gäller att inte ha del i eller låta sig besmittas av! Markering mot Nineve skall göras och avstånd skall tagas ut och då blir bästa läge att befinna sig i så långt bort från detta ogudaktighetscentrum som möjligt. Således mönstrar Jona på en båt för att komma så fjärran från gudlösheten som det går. Resmålet blir Tarsis, dagens Spanien, som är den plats i den då kända världen som har geografiskt maxavstånd till den stora ogudaktiga bortkomna staden Nineve.

Sjöresan blev märklig och returresan för Jona milt uttryckt anmärkningsvärd. Vad det lider kommer dock avståndstagaren ändå att (motvilligt) befinna sig där Gud hela tiden velat att han skulle vara: mitt i den stora ogudaktiga bortkomna staden Nineve. Där var hans plats och där var hans uppdrag att proklamera Guds vilja och avsikt. Inte på säkert smittfritt avstånd med munskydd och plasthandskar.

Det kusliga med Jona är att han är så fylld av renhetsnit och andlig bacillskräck att när väl hans förkunnelse går hem blir han inte glad. Han unnar inte, vill kanske innerst inne inte, att det sammanhang han önskat ta ut avståndet till ska bli bra, förändras. Han surar över att Gud är barmhärtig och att Nineviterna vänder om. Jag undrar över varför men tanken guppar att det beror på att han i det ögonblicket nineviterna ansluter sig till den rätta linjen så är ju Jona inte längre ensamt rättrogen med avståndsmarkeringsattityd till dem som avviker från Guds vilja. Och det är klart att det var lättare att stå i centrum för sig själv när man var ensam om sanningen – eller? Så Jona blir Bibelns surpuppa nummer ett – Kajafas och Hannas medräknade.

Denna utläggning av Jona-boken är näppeligen exegetiskt fullständig, inte ens anständig. Därför kategoriseras den inte heller under Exe-geten bräker. Den är snarare bara en jämförelse med maning till att undvika onödiga kyrk-andliga sjöresor. Den är också en fundering kring hur man skall ställa sig till vad man upplever som stor ogudaktig bortkommenhet: markera avstånd eller profetera på plats. Och i den funderingen tycker jag man skall ge akt på Jona tecken!

Varje dag får jag ett pappersnummer av Lokala Världsbladet*.
Idag får jag nästan lust att säga upp prenumerationen!! :)

Jag begriper inte hur redaktionen prioriterar i det informationsflöde man har tillgång till. Den lilla notisen mitt på sidan 34 med tillhörande bild borde sett till sin importans fyllt både första sidan, mitten och löpet, rentav getts en egen bilaga.
Men icke så! Fast fint i alla fall! Kolla själva här.

Mer Tyra-bilder åt folket!!

Nu drar helgen fram mot ny vecka och den småkrasslige bloggaren funderar över vad som timat. Och vad som kan väntas tima. Om några timmar. Och ganska många timmar framåt.

Då det vackra barnbarnets väne fader skulle jobba med ett extrapåhugg han har återvände den unga familjen till Luleå i morse. Suck. Kvar lämnades dock en känsla av välbefinnande mys och jag vidhåller vad jag tänkte morgonen vi fått beskedet om hennes födelse: Inget kan egentligen rubba min godmodighet nu. Inget kan riktigt förarga mig.

Nu är detta givetvis inte sant. Visst 1000 kan jag bli förargad över dumheter och stolligheter både i kyrka och samhälle. Självfallet! Men ändå… Ser jag en Tyra-film blir jag töntigt godmodig igen.

När det vackra barnbarnets väna moder å fäjsbåck för en tid sedan meddelade en vitgirig allmänhet att en digital systemkamera inköpts kom det vackra barnbarnets ena faster att i en kommentar skandera den paroll som återgivits med fetad text i inledningen av detta inlägg*. Som ett litet försök att svara upp mot detta krav ur folkhavet finns det nu två Tyra-filmer publicerade på nätet. Dels den som är ca tre veckor gammal och återfinns här men också en ny tvåmånadersdagsuppföljare man hittar här – bägge på vad jag kallar ANDRA BLOGGEN.
Bilden som pryder detta inlägg är ur andra filmen. Förra inläggets grimasbild har jag inte tagit själv utan är en produkt av det vackra barnbarnets väna föräldrars nya kamera.

Ny vecka är nu på g och jag hoppas att jag inte under den skall vara fortsatt snuvad på min hälsa. I morgon sker (en första) antagning till kommande hösts omgång av Svenska kyrkans grundkurs. På tisdag möter jag Volontärlinjen inklusive åtminstone tre av de fyra eleverna ur den gruppen som varit två månader i Indien och under eftermiddagen bär det av till Stiftskansliet i Luleå för samtal jag tidigare bidragit till bland anat med den film som på ANDRA BLOGGEN publicerats under rubriken en soffpotatis filosoferar. Onsdag innehåller bland annat tid då Indienfararna berättar för hela skolan om sin resa och sitt arbete**. Torsdag innebär – förutom lektioner – att som etisk rådgivare inom ramen för det så kallade tolvstegsprogrammets steg fyra och fem lyssna och föra samtal med personer som vill komma till rätta med sitt missbruk. Fredag blir ganska lugn med en lektion men på lördag är det full kubbning på Folkhögskolans dag.

13.30 Samling Storgatan Älvsbyn står det på någon lista som min kompis tobbe lindahl länkat till i sin blogg - här. Tids- och platsangivelsen gäller den runda som ett stort gäng förare av anabola mopeder kör varje första maj och som kompisen, själv ägare av sliken bodybildarbåge, plägar deltaga i. Det brukar vara ett intressant evenemang med mycket gluttande folk och många glittrande fordon som sannolikt sammanlagt betingar ett värde av ett mindre ålderdomshems årsbudget.

Detta år sticker jag dock inte näsan utanför dörren!

Kompisen får säga vad han vill – om han kör. Huvudanledningen till detta mitt beslut är låg. Alltså ett låg-tryck som intensivt parkerat sig över nejden och både igår och idag levererar ihållande regn men som – enligt en arbetskamrat – längre in i landet beräknas ge ca en dm nysnö. Regn och +4 grader innebar en våt Valborg som därför gissningsvis för många, främst yngre, blev ganska torr. Öl-, vin-, cider- och spritförtäring i packade vänners lag uppmuntras inte i nämnvärd omfattning av sådant väder. Troligen har också årets förstamajdemonstrationer krymp i vätan och min närvaro vid broilermopparnas parad krymps alltså till intighetens nolläge.

Dessutom är jag sjuk – till typ ⅛! Då jag är man innebär en åttondelsdålighet att jag lider, plågas i hög grad och fast jag inte har feber låter mig nedslås till ½dödsläge av det lilla snorandet och en och annan torrhostning. Att med detta i kroppen (eller i inbillningen) trotsa regnet känns väldigt nära att aktivt gå in för att förkorta livet.

På dessa två innesittarorsaker kommer det oerhört viktiga att Tyra är här. Alltså barnbarnet som idag blivit två månader gammalt. Just det! Två månader. Gurglar, gör ljud, ler mot mig och mot alla andra och mot magneterna på kylskåpet. Viftar och minar så att varje liten rörelse väcker glada tankar i min bråkdelsförkylda hjärna – eller hjärta. Tokgullas med tösen vill jag dock inte göra (hela tiden) eftersom mitt snörvlande kanske då kan överföras och hos henne leda till förhöjd grad av upplevd kymighet kombinerad med ryckig sömn och gråt – en så kallade grininfluensa.

Vad blir då kategoriseringen av detta inlägg?
Huvuddelen av innehållet är väl Allmänt till sin karaktär men utifrån slutet görs valet: Farfar funderar.