stigstrombergsson

Det är onsdag och veckan är både halv och hel. Halv såtillvida att det bara är onsdag men hel i betydelsen av arbetsvecka. Kristi Himmelsfärds dag i morgon är ju en av den kristna kyrkans halvstörre högtider – nästan egentligen en av de stora – vilket föranleder att både den som tror och den som inte gör det bjuds på en halv veckas arbetsledighet.

Till detta kommer att flera nu kommer. Svägerska med tonåring har anlänt idag. Bägge döttrarna från var sitt håll likaså. Fredag kommer barnbarnet Tyra med föräldrar samt ytterligare en kusin till barnbarnets fader och då blir vi tio i maten – Tyra oräknad. Lördag 13.00 blir det så dop i Nederluleå kyrka och efter-följande fika för närmare femtio personer och sedan middag med de närmaste anförvanterna någonstans i Luleå. Med ett enda ord: Hektiskt!!

Till att blogga kommer tiden följaktligen att bli mager. Den i förra inlägget aviserade inläggsfortsättningen hamnar således på framtiden. Ändå är det onsdag vilket av skäl som snart framkommer har valts till en notorisk bloggdag. För att ändå ge någon form av tankeinnehåll – en del läsare gillar samtidigt som andra ogillar sånt – väljer jag att publicera en annan text jag denna dag författat. Texten är avsedd att i om- och bearbetad form kanske tillsammans med andra texter andra skrivit ingå i ett häfte som anställda och förtroendevalda i Luleå stift skall få i höst. Den samtalsgrupp på stiftet jag fått vara med i förfogar över och skall ta ansvar för en framtida slutversion men i sin första form är den min. Jag väljer att publicera den nu när det återstår 139 minuter till denna onsdags avsnitt av LOST – onsdagens viktigaste meddelande.

---

Den goda arbetsmiljöns andra artikel

Saligt är det folk som vet vad jubel är, de som vandrar i Guds ansiktes ljus.
Av alla språk och länder samlar Gud sitt folk och förenar oss i dopet med Jesus Kristus, vår Herre.
Kristus har dött för alla människor och uppstått för att vi med alla trogna skall få leva med honom i hans rike. Med hela kristenheten på jorden är vi kallade av den helige Ande att helgas och bevaras i en rätt tro. Dagligen och rikligen förlåter Gud oss alla synder för att vi befriade skall kunna tacka och lova, lyda och tjäna honom.
Låt oss bedja och bekänna. (Ur Inledningen till diakon-, präst- och biskopsvigningsmässa) 

”Som du ber tror du” är en devis från den kristna kyrkans första tid. Den gäller individer men också grupper av kristna, samfund, till och med den kristna Kyrkan som helhet. Hur man ber, hur man firar gudstjänst, berättar alltså om hur man tror. Därför blir de ord och formuleringar som man i en kyrka kommit överens om att använda viktiga. De kursiverade orden ovan är sådana ord – fast formulerade för att uttrycka Svenska kyrkans tro och lära, hennes övertygelse. Orden är i all sin sammanfattande enkelhet värda att läsa och fundera över.

Kristus har dött för alla människor och uppstått.
Här är grundbeskedet både för och till hela världen. Kristus dog för alla människor och hela Nya testamentet cirklar kring den centrala händelsen. Beskrivningarna är många och ofta blandade – offer, återköp, segerkamp, försoning, förebild – men har det grundläggande gemensamt: genom att Jesus dog och uppstod fick skapelsen tillbaka en möjlighet som den tappat – att vara Guds folk, leva i Guds ansiktes ljus, vara befriade till att lyda och tjäna Gud. Sättet att uttrycka det är som sagt många men saken är en. Och den saken har sin kärna i det som man kan säga är portalformuleringen av kyrkans övertygelse: Kristus har dött för alla människor och uppstått.

Gud … förenar oss i dopet med Jesus Kristus
Här är grundbulten för alla människors förhållande till både Kristus och hans Kyrka, oberoende av om de är förtroendevalda, anställda i olika befattningar eller bara hederligt folk. Kärnpunkten i en kyrka kan därför aldrig vara de anställda eller de förtroendevalda utan Guds folk, Kristi kropp … där vi alla genom dopet är kallade att föra ut evangelium i hela världen (– också ett citat ur vigningsmässorna). Och i det sammanhanget har alla en uppgift.
Sambandet som dopet innebär Jesus och andra döpta beskrivas i Bibeln på flera sätt: folk med anförare, kropp med huvud, grenar med stam, får med herde osv. Alla beskrivningarna handlar om samband och ömsesidighet som det gäller att förverkliga i livet som döpt – och därmed också i de relationer man ställs i om man har sitt arbete i kyrkan. i alla sammanhangen skall grenen fungera i trädet, handen i relation till kroppen osv. Så sett är dopet en vigning till relation och funktion.

Dagligen och rikligen förlåter Gud oss alla synder
Förlåtelsen är grundeffekten av att Kristus har dött för alla människor och uppstått och att Gud … förenar oss i dopet med Jesus Kristus. Tanken baseras på aposteln Paulus beskrivning av dopet som en passage från död i synd och destruktion till ett liv i Kristus nu och för evigt. Den som är döpt blir invigd till att döda döden – alltså leva i förlåtelse. Denna grundeffekt – att syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem – har funnits med från den kristna Kyrkans start och är fortfarande hennes – i ord och gärning.
Därför är och skall kyrkan – och hennes arbetslag – vara en förlåtelsekultur som bekämpar sina problem med förlåtelsens verktyg. Detta är givetvis inte ett överseendets eller tillåtelsens redskap utan just förlåtelsens. Är det verktyget vasst – alltså att man litar på Guds förlåtelse – kan man våga konstaterar, värdera, till och med påtala att man själv likt andra människor i sin själviskhet både gör och ibland rent av vill det som skadar och är ont.

Låt oss bedja och bekänna...