stigstrombergsson

Detta inlägg fick sin rubrik bara för att lättare fastna i webb-sökmotorer och liknande som jag misstänker många använder i dessa prinsessbröllops-förberedelsetider. Det var dock inte första rubriken som i stället löd:

vakna anton niklas!

Under en stor del av 1800-talet var Anton Niklas Sundberg ärkebiskop i Sverige efter att först varit biskop i Karlstad. Enligt vad som berättas var det en kraftfull bestämd herre som väl visste var det kyrkliga skåpet skulle stå och i detta möblerande utmanade både bigotterer, högfärd och kungafamiljiga nycker. Vad som är sant och falskt i alla historier vet jag inte men ett par är i alla fall värda att lyfta fram i dessa förberedelsernas tider. De historier om hans frispråkighet jag väljer att inte nämna – fast jag nu nämner dem – är Frödings sammanfattning av hur det var när Karlstad brann och "landshövdingen (fritänkare och allmänt gudlös) grät och bad, men biskopen svor och släckte" eller utropet "Där gick tåget åt helvete, och jag som skulle med" vilket ärkebiskopen lär ha utropat nyinlubbad på Stockholms central.

De hörda anekdoter jag inte med bestämdhet vet är sanna men ändå väljer att såhär i förberedelsernas tider återberätta har att göra med Anton Niklas Sundbergs hantering av ett par privatkänsliga kungafamiljiga cermoniutformningsönskemål. Så lär han ha, när någon baby-Bernadotte skulle döpas och drottningen som var typ farmor eller mormor med tindrande ögon kungjorde att man för dopet låtit sända efter vatten från Jordan, tagit dopskålen, öppnat fönstret, hällt ut vattnet och sagt: ”En svensk pris skall väl – här kanske han svor – döpas i svenskt vatten!” 

Likaså har jag hört berättat att när prins Oscar skulle krönas till kung Oscar II – detta var den sista gången en svensk kung kröntes och därmed tog emot regentuppdraget av kyrkan – önskade han som den fritänkare han var slippa vad han ansåg vara ett (för)ödmjukande knäfall. Detta privatönskemål om kröningsgudstjänstens utformning var dock inte innan gudstjänstens början framfört till den myndige ärkebiskopen utan en hovtomte fick smyga fram till altaret med budskapet: ”Prins Oscar önskar krönas stående”.
Blek om nosen lär sagda tomte ha trippat tillbaka med Sundbergs svar:
”Om prins Oscar inte vill falla på knä inför mig Anton Niklas Sundberg, Svea Rikes ärkebiskop, vare det hans egen sak. Men böjer han inte knä inför den Gud i vars uppdrag jag står här blir fanimej ingen kröning av!”
Och prins Oscar kom att krönas knäfallade.

Förstasidan på dagens Aftonbladder bär rubriken Viktorias strid mot kyrkan och inne i papperspublikationen som jag idag principvidrigt inhandlade upptar dragkampen mellan kyrkan och hovet ett helt uppslag. Nuvarande ärkebiskopen önskar att tösen och hennes käre gemensamt som två fria självständiga könsjämlika personer skall gå fram genom kyrkan. Flickan ifråga vill annat och har tydligen fallit offer för Hollywoodigt känslopjunk eller behöver kanske bara hålla pappa i handen.

Man kan tycka att det här är en skitsak men under alltsammans finns ett par viktiga principer.

En sådan princip som tidningen redogör för är just kyrkans syn på ömsesidigheten i äktenskapet och frihet från tanken på att någon annan än de två själva överlämnar någon eller något till någon. Den synen har ärkebiskopen deklarerat vara Svenska kyrkans syn och – nu kommer min tanke – genom det har han faktiskt målat in sig i ett hörn. Han som är Svenska kyrkans ärkebiskop kan väl inte, och får väl inte, göra något som strider mot den syn som finns i kyrkan – eller? Sin egen övertygelse kan han väl möjligen för husfridens skull dagtinga med men kyrkans kan han väl inte spela bort – eller?

Wejeryd har alltså allt mitt stöd i denna fråga! Jag tycker han skall hålla kyrkans syn högt och om sessan inte fogar sig efter hur den synen är får hon gifta sig borgerligt eller hitta en kyrka med mer patriarkala värderingar utan självständig linje.

Hovet har en motargumentation som bygger på ett resonemang om regent och undersåte och inte den angloamerikanska pappaöverlämningen av ett litet våp till en ny förmyndare. Hovgnägget är bara så patetiskt och så krystat att klockor går baklänges. Att komma med förhållandet mellan hennes blåblod och hans allmogebakgrund vittnar ju bara om att monarkin är så patriarkalt mossig att den bara inte kan få bestämma i gudstjänstsammanhanget – som faktiskt ägs av kyrkan.

Just detta sista är den andra principiellt viktiga saken och måste vara viktig i en kyrka som för tio år sedan skiljdes från staten och numera är ett självständigt trossamfund. Bröllopet med 600 gäster, partajer innan å efter å frisyrer å släp å packmopeder å allt annat ägs naturligtvis av dem som gifter sig. Precis som ett sorgehus äger och helt förfogar över minnestunden förutsatt att de följer de ordningsföreskrifter som gäller i lokalen och samhället i övrigt. Vigselgudstjänsten liksom begravningsgudstjänsten och alla gudstjänster har dock kyrkan som arrangör och ägare – när det kommer till kritan! Hon - alltså kyrkan - har bestämt hur de gudstjänsterna skall utformas för att stämma med hennes - alltså kyrkans - tro, bekännelse och lära. Hon - alltså kyrkan - har bestämt ramar inom vilken givetvis det finns en viss rörlighet öppen för önskemål från dem som vigs, dopfamiljer och sorgehus. Och detta tycker jag ärkebiskopen skall hävda till varje pris. Till och med om det skulle leda till att han själv avstår och lämnar vigadet till någon kyrkoillojal majestätsslickare som naturligtvis självfallet kommer att kunna grävas fram. Därför:

Vakna Anton Niklas!
Kom till din efterföljares hjälp!

PS: När detta publiceras är det 54 minuter kvar till kvällens avsnitt av LOST. DS.
PPS: Kolla här om folkhögskolans Volontärlinje!!! DDS.