stigstrombergsson

I slutet av förra inlägget gav jag exempel på några saker jag funderar och funderat över kanske värda att beblogga. En av sakerna var skyltens öde – alltså hur det gått med den skylt med bön om snö som jag berättade om i inlägget mitt fel? tidigare denna månad.

Jag har tagit ner skylten!
Skylten är nere nu. 

Kungjorde detta på personalkollegium måndag morgon och berättade – med glimten i ögat – hela historien om bakgrunden, uppsättningen första måndagen i oktober osv fram till beslutet att sista måndagen i mars, sedan folk vädjat och täckt över, slutligen demontera anslaget.

Att ingen annan dristat sig att avbryta skyltens uppmaning Pray for snow förvånar mig faktiskt litegrand. Rimligen kan det inte bero på någon sorts respekt för mig som ägare av plåtbiten ifråga. Nog tror jag att mina arbetskamrater respekterar mig – det är inte det – men att deras respekt eller fruktan för mig skulle vara så stor att de inte skulle våga ändra i ett arrangemang jag ligger bakom, är osannolikt. Är det månne tveksamhet kring att intervenera i temat bön? – även om skylten är satt dit i skämtsam avsikt. Uppe har de i alla fall fått sitta....

I slutet av förra veckan dristade sig dock någon anonym arbetskamrat att täcka över skylten med ett vitt A3papper. Effekten av det tilltaget kunde var och en som bor på orten konstatera: Snö hela helgen! Periodvis kraftigt! Som om bönemottagaren tolkade A3arket som Hoppla! Dom önskar ännu mer vitt! eller nåt liknade och därför vräkte på.

Nu är skylten borta men jag har lovat skidtränarna att första måndagen i oktober åker den upp igen. Och väl hemma i villaområdet bad en av grannarna mig att fixa en varm och fin sommar....

Vad är att vara kristen?
Hur blir man kristen?

De frågorna ställdes i helgen av några fotbollskonfirmander vis ett eftersnacksbord i väntan på att föräldrarattade fordon skulle forcera snömängderna och komma för att hämta hem dem. Ungdomarna alltså – inte frågorna. Och när frågorna väl ställt surrade en mobiltelefon till och vips visste 15åringarna att skjutsen stod på parkeringen.

Pang på rödbetan och in i fokus direkt alltså under första arbetshelgen med sommarens konfirmandgrupp. Och så blir det nog om ungdomarna själva får styra och ställa och man inte vuxenregisserar kontakterna till enbart prat om etik och ansvar – som givetvis också är viktiga saker.

Vi brukar inte ha sommarkonfirmander på folkhögskolan utan har så att säga hela tiden agerat utifrån tanken att det är församlingarnas ansvar. Dock har konfirmandseden generellt i riket nu nått den låga nivån att alla åtgärder för att möta ungdomar behöver vidtas och därför söker vi genomföra en konfirmationsläsning tillsammans med Norrbottens fotbollsförbund.

Och det är kul! Lördagen tyckte jag var seg eftersom jag då kände en svårighet att så att säga ”ställa om” mitt vuxenundervisarstuk till 15årsanvändning men söndagen gick det lättare. Kuliga ungar faktiskt. Och en oerhört stimulerande kontakt för en gammal man.

Vill man bilda sig mer kring vad detta är är denna länk bra.

Nu är det en rubrik kvar av dem jag nämnde i förra inlägget. Jag ber att få återkomma om den märkliga Bibelutläggning som kan läsas i inlägg och kommentarer på en grannblogg. Dessutom har på den bloggen också tillkommit en skrivning i temat Bibelsyn och det blogginlägget kan kanske också bli värd uppmärksamhet här – typ.

Till sist vill jag bara nämna att jag fastar. Inte från bloggande eller Fäjsbåckande men väl från både tugg och drick. Fastan löper från 2000 tisdag kväll till 0910 onsdag morgon då jag skall lämna en del blodprover och proverna skall tas med mig fastad. Allt detta sker inom ramen för ordinarie hälsokontroll vilket jag tror att det är en poäng att genomgå vart eller vart annat år. Kollar men gamla bilar varje år kan det väl också vara på sin plats att kolla sig själv.

Det var före helgen som jag sist skrev ett inlägg och å ena sidan kan jag därför tycka att det nu börjar vara ett alldeles för långt tag sedan jag gjorde så men å andra sidan visar en del av mina bloggrannar – länkade till höger – prov på så låg aktivitet i bloggeriets ädla konst att jag nog i jämförelse med flera av dessa framstår som oändligt bloggmässigt högfrekvent utan anledning till de skamkänslor som rimligen borde likt ett kläggigt klet vidlåda en del av dessa andra personer. Hoppeligen hade läsaren lite luft kvar i lungorna sedan han eller hon läst den förra lååånga meningen som egentligen inte innehöll någon ny information utan bara var ett kort vittnesbörd om ambivalenta känslor hos en person – mig – som på grund av arbete och andra förpliktelser inte haft tillfälle att med tangentbordet som redskap meddela en längtande omgivning några enkla men sammansatta funderingar i allehanda topics och ämnen. Efter att med denna andra lååånga mening kramat luften ur läsarlungorna kan det vara dags att komma till någon sorts sak eller rentav tankeinnehåll i detta inlägg som bär rubriken det jag funderar över I.

FaceBook är en sak som om inte fyller mitt sinne eller än mindre min tid ändå är värd en tanke. Jag är med där och samlar så kallade vänner på hög samt letar ivrigt efter små notiser eller rentav bilder på lilla Tyra som fyller fyra veckor idag. Aktiv på FaceBook är jag dock inte och onekligen hyser jag blandade känslor till vad som sig där timar och går av stapeln. Uppenbarligen kan det hela användas till både seriösa samtal, vän- och släktkontakter, information, tomt tidsfördriv och ren och skär mobbing. Media har senaste tiden fyllts av debattprogram och annat utifrån detta sista, aktualiserat av händelser och åsiktsyttringar kring en våldtäktsförövare och två offer i Västernorrland. Dock kommer FaceBook trots sin blajighet att användas för en del kommunikation med en del elever, främst kanske konfirmander, fast då hopmöblerade i en så kallad sluten grupp - hur det nu kommer att gå till.

Skolgudstjänst hade vi i fredags morse. Denna vecka – stilla veckan – blir ofta rörig genom att elever (och andra) kanske passar på att en eller annan extra ledig dag. Av den anledningen brukar vi första lektionen fredagen före söndagen närmast före första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen samla alla klasser och så mycket personal som möjligt till gemensam gudstjänst med tema Långfredag-Påsk - ungefär. Gudstjänsten i fredags liknade andra skolgudstjänster i så måtto att det sjöngs, pratades och bads men blev eljest på så sätt att jag för första gången i livet befann mig predikandes på engelska språket. Ingalunda var så planerat utan det blev vad som hände. En effekt av detta var den synbara belåtenheten i ögonen på några elever som faktiskt gjorde erfarenheten typ Jag fattar ju! Glos- och grammatikplugg samt ifyllande av do och does på prickade rader har tydligen en mening!
Dessutom blev jag en erfarenhet rikare och kunde konstatera: Det funkar - och blir enkelt!

Tanzania var anledningen till fredagsmorgonens språkliga excesser eftersom det var fyra personer med det landet som hemort som då besökte skolan. Det handlade om en biskop - se bilden - och tre andra från Tanzanias lutherska kyrka som besökte folkhögskolan på jakt efter kontakter och utbyte av erfarenheter. De kom precis till skolgudstjänsten och biskopen framförde en hälsning som jag översatte till svenska innan gudstjänsten gick igång på allvar. Då jag sedan sagt en del annat på svenska – börjat min förkunnelse, typ – och det var dags för en sång som exempel på vad jag försökte säga – psalm 45 – smög stiftets internationella sekreterare som beledsagade afrikanerna fram till mig och bad mig summera på engelska vad jag sagt. Så gjordes och sedan frågade jag svenskana om det var OK att fortsätta på engelska och då en massa skallar nickade gjorde jag så.
Mötet med delegationen från Tanzania blev mycket stimulerande. Förhoppningsvis kan det leda vidare till ömsesidig nytta för skolan med bland annat Volontärlinjen och alla de kyrkliga kurserna i främsta rummet och för den växande unga vitala kyrkan där i andra rummet. Aktuellt intressant länkeri kring den lutherska kyrkan i Tanzania är detta, detta och detta.

Detta var något jag funderar och funderat över. Givetvis är det inte allt men jag ber att få återkomma i senare inlägg kring ämnen som till exempel:

skyltens öde – alltså den skylt med texten pray for snow som jag tidigare berättat om.
fotbollskonfirmanderna vilkas närvaro på skolan lördag-söndag blev främsta anledningen till att jag inte under helgen skrev något blogginlägg.
bibelvidrig bibelutläggning i ett långt inlägg om Jerusalem hos en av bloggrannarna.

Eller så skriver jag inte om sånt utan nöjer mig med att fundera…

Regelbundet gör jag och familjen våra inköp av glass, mejerivaror, maskindiskmedel, morötter och andra daligvaror i den lokala kooperativa handelsbutiken. Vi har alltid gjort så och gissningsvis beror det bland annat på att både mina och madammens föräldrar var kooperativister vilket gett oss båda barndomsminnesbilder av föräldrar summerande kassakvitton för att erhålla den så kallade återbäringen.
Att dessutom kooperativt ägande där många gemensamt slår sina små påsar samman en god idé att hålla fast vid har givetvis bidragit till att vi är konsumkunder – eller coop som det numera heter. Dock upplever jag idag att kooperationen tyvärr fungerar som vilken marknadskapitalistisk snabbköpskedja som helst.

Nåväl: Kollar man på Konsum Norrbottens hemsida kan man dock finna en liten finstilt notis med två punkter under rubriken Våra värderingar. Där står:

Medlemsägande med fokus på den ekonomiska nyttan.
God etik och utpräglat ansvar. OBServera denna punkt!

Sedan finns det något som heter Kooperation Utan Gränser som bedriver biståndsarbete och liknande solidariska saker utöver världen med jordbruksutveckling, fattigdomsbekämpning, utveckling och sådant på att-göra-listan.

Allt detta är bra! Därför blir jag än mer besviken när jag kommer till lokala butikens grönsaks- och fruktdisk och finner gul, röd, orange och grön paprika samt ljus och röd grapefrukt märkta med Israel som produktionsland. I och för sig är det bra att varorna är märkta så att jag faktiskt kan veta så att jag inte köper det jag inte vill köpa, men jag tycker kooperationen i allmänhet och lokala butiken i synnerhet skulle låta bli att ta in varor från det landet. En liten bojkott alltså.

Den varuutsorteringen vore rimligt av minst tre skäl:

Israel vägrar att genom varumärkningar göra det möjligt för köpare att avgöra om en vara är producerad i det egna landet eller på ockuperat område. Sådan märkning är ockupanter enligt internationella statuter skyldiga att göra men när Israel inte gör så blir ju konsekvensen rimligen den att man inte kan köpa något alls.

Israel trotsar i dagarna ånyo både gamla överenskommelser och löften man själv gett samt maningar från kvartetten – USA, EU, FN och Ryssland – om att stoppa byggandet av nya judiska bosättningar i östra Jerusalem och på Västbanken. Detta bör rimligen leda till någon form av markering – eller?

De palestinska kristna vädjar om sina trossyskons stöd i sitt icke-vålds-motstånd mot ockupationen. I sitt Kairos-dokument formulerar de följande appell till västvärdens kristenhet:
Our word to the international community is to stop the principle of "double standards" and insist on the international resolutions regarding the Palestinian problem with regard to all parties. Selective application of international law threatens to leave us vulnerable to a law of the jungle. It legitimizes the claims by certain armed groups and states that the international community only understands the logic of force.
Therefore, we call for a response to what the civil and religious institutions have proposed, as mentioned earlier: the beginning of a system of economic sanctions and boycott to be applied against Israel. We repeat once again that this is not revenge but rather a serious action in order to reach a just and definitive peace that will put an end to Israeli occupation of Palestinian and other Arab territories and will guarantee security and peace for all.

Av dessa skäl borde Konsum i Älvsbyn byta paprika! Och grapefrukt!

Efter att skrivit förra inlägget surfade jag och blev akut skrivnödig igen.

Ibland kallas Israel för Mellanösterns enda demokrati.
Så var det men så är det inte längre. Dels är inte Israel ensamma om att ha folkvalda parlament utan det finns exempel på att arabiska autokratier blivit godtagbart demokratiska. Med godtagbart menar jag just det ordet. Den fria opinionsbildning, höga valdeltagande och politiska debattkultur vi känner från vårt eget Svedala har man inte men demokratiskt godtagbart kan det anses var i Irak och Palestina. Och då menar jag både Västbanken och Gaza. Kuwait däremot – som världens demokratier befriade – har väl fortfarande sin emir liksom Saudiarabien har sitt västvänliga oljegenerösa kungahus.

Nåväl! Israel är demokratiskt.
Kan då någon förklara för mig varför de inte bär sig åt som man kan förvänta sig av demokratier. I tidningen Dagen läser jag att hela världens vädjan och uppmaningar om stopp av byggande i östra Jerusalem och på Västbanken avvisas av Nethanyahu - här. Påminner faktiskt lite om när Saddam trots världens maningar vägrade (frivilligt) lämna det ovan nämnda emiratet. Och läsaren vet vad som hände sen…

I den israeliska engelskspråkiga tidningen Haaretz finns idag en annan intressant artikel – vad gäller det här med demokrati, alltså. Artikeln handlar om Israels parlament detta år – redan – antagit rekordmånga lagar som kan anses vara rasistiska. Läs artikeln!

Nu menar jag ärligt att Israel är ett demokratiskt land.
Jag menar också att det därför behöver uppföra sig som ett sådant. Stelnackad ockupationspolitik, nonchalans gentemot världens alla andra demokratier samt folksärskiljande lagstiftning är ovärdigt ett land som vill finnas med i den folkstyrda gemenskapen.

När Saddam som inte var någon demokrat ockuperade grannområden tvangs han genom det första gulfkriget iväg. Om det var rätt att göra så då och om det var rätt att inte redan då störta honom helt är en annan sak. Min poäng är att demokratierna satte press på den som inte agerade demokratiskt. Och så bör demokratier göra.

Givetvis förordar jag nu inget krig mot Israel. Nejnejnejnej! Och nej!
Jag är inte ens säker på att kriget behövdes mot Saddam - men det är en annan fråga.

Men någon form av kännbar press har väl Netanyahu jobbat ihop till – eller? Press från USA och från EU vore inte helt fel. Ekonomisk press genom att hålla inne vissa varor och vägra import av vissa. Så det känns. För demokratins skull!!

Dessutom är det vad de palestinska kristna vädjar om i sitt Kairos-dokument.

Igår – lördag 20 mars och vårdagjämning – körde jag 2x35 mil i tjänsten. Älvsbyn-Kiruna tur och retur för att vara exakt. Ärendet var att där ansvara för en kurs för nya och inte nya kyrkvärdar i Jukkasjärvi kontrakt.
Start alltså 05.30 med beräknad framkomst 4 timmar senare. Snöfall och snörök till Gällivare ungefär. Samt oplogat. Bara snörök till Svappavara och sedan toppenväder de sista fem milen. Hemvägen kalasväder hela tiden.

Att starta tidigt och på plats jobba en dag går bara finemang. Det är resan efteråt som tär. För att mota hemresetristessen hade jag erbjudit folk på skolan att åka med – gratis – för att medan jag hade min kurs ”göra Kiruna” inklusive ishotellet i Jukkasjärvi. Fem personer hakade på. En ung man från Columbia och en yngre kvinna från Honduras är på skolan inom ramen för ett volontärt utbytesprogram och de anslöt tillsammans med en relativt nyanländ stockholmare och två ”vanliga” volontärelever. Det fick en bra – men lång – dag och jag fick trevligt sällskap i bilen.

Kyrkvärdskursen var förresten omskriven i Kyrkans tidning redan innan den gått av stapeln. En lönearbetare vid bladet ifråga hade sett notis om kursen på stiftets hemsida och ringde tidigare i veckan för att intervjua mig. Tyvärr har jag – ännu – inte hittat den på tidningens webbplats och kan därför inte länka bloggläsaren till något i Kyrkans tidning som för en gångs skull är bra.
Om mitt kyrkvärdskursande kan också sägas att det denna dag byggde på en ganska ordentlig genomgång av Högmässan och utifrån och i denna genomgång fördes samtal i mångahanda ärenden. Givetvis ägnades också en del av dagen helt till vad de närvarande ville dryfta utifrån situationerna i de olika församlingar som var representerade.

Om arbetet på skolan kan vidare noteras att rådslag och förberedelser för kommande hösts omgång av Svenska kyrkans grundkurs pågår för fulla muggar samtidigt som vi söker genomföra denna vårs variant av kursen i bantad form och delvis på distans. Den konfa-fotbollsverksamhet vi avser genomföra till sommaren har en förträff kommande veckoslut och efter sportlovet har jag fått till uppgift att undervisa i ytterligare en grupp på skolan förutom Volontärlinjen. Det rör sig om en klass vi kallar Bas och som i realiteten är (delar av?) Älvsby kommunala gymnasiums individuella program utlagt till folkhögskolan på entreprenad. Med andra ord elever som grundskolan inte förmått lotsa till betyg i ett eller flera ämnen eller sådana som vill höja ett och annat G till ett VG eller så. Trevligt är det i alla fall att möta de ungdomarna och resonera om tro, religion, värderingar, livet. Riktigt skitkul!

Hösten 2011 – aviserar kommunen – skall man ta hem detta IV-program till den egna organisationen. Det sker i samband med att ansvaret för elever som inte har godkänt i grundskolan förs från gymnasiet till ett 10:e grundskoleår i den miljö och med den personal som under tre högstadieår misslyckats – eller menar och intalar eleverna att det är de som har misslyckats. Detta måste inte bli dåligt men det är sorgligt att folkhögskolan då tappar elever som i flera fall faktiskt går från att av andra och sig själva vara diskvalificerade till att växa till nivåer de inte tidigare letts att uppnå.

I samma veva – 2011 – tar också kommunen hem till sig det arbete vi kallar IVIK. Det är också ett kommunalt uppdrag folkhögskolan har och innebär främst undervisning i svenska för invandrarungdomar. Sådan verksamhet finns i flera kommuner men i Älvsbyn hade man över huvud taget ingen sådan för ett par år sedan. Engagerad person på folkhögskolan påtalade denna (upprörande) brist och föreslog att en sådan undervisningsgrupp skulle skapas – gärna på folkhögskolan. Sagt, planerat, utvecklat och kursupplagt som ett lego-jobb åt den kommunala skola som hitintills då inte uppmärksammat saken. Nu vill som man säger ta tillbaka verk-samheten. Ta hem hade varit bättre. Man kan väl inte ta tillbaka något man aldrig haft – eller?

Varför gör kommunen detta?
Svar: Budget! Och gissningsvis krympande årskullar i gymnasieåldern. Samt att en krympande del av de krympande kullarna väljer att gå gymnasiet i hemkommunen. Och då blir det lärare över som måste sysselsättas – eller?

I sammanhanget kan nämnas att utsocknes elever dock i stigande antal väljer att gå gymnasiet i Älvsbyn. Deras motiv är specialidrotter som längdskidåkning, skidorientering och numera också orientering på barmark. Den delen av deras utbildningar planeras, utvecklas och sköts av folkhögskolans idrottsfolk och bidrar aktivt till elevrekrytering till Älvsby gymnasium – som faktiskt skulle vara i rejäl volymkris om inte så skedde. Sådetså!

Det blev ju mycket det här!
Mycket mer än jag tänkte när jag efter att själv åkt skidor fattade tangenterna.
Och vad jag fattat mår Tyra bra.

Bilden? Svar: Tilltugget till kaffet jag fick vid 10-tiden väl kommen till Kiruna!

I morse när jag spankulerade till jobbet noterade jag denna vinters andra säkra vårtecken. Givetvis rör det sig inte om samma saker som det man från kungliga huvudtätorten ständigt vårtjatar om i radio och TV. Därifrån kommer i dagarna rapporter om att man sett någon stelfrusen flyttfågel av nedkyld art som råkat förirra sig in över södra delarna av landet bara för att finna att det på grund av snön inte finns ett enda frö att äta. Till detta kommer varningar för väntade vårflöden och en jämmerlig veklagan över att handelsträdgårdarnas lökväxter kommer att blomma över innan man kan få dem i backen – något som brukar kunna göras i månadsskiftet mars-april. Själv har jag dock aldrig funnit att den tiden passat men så har jag också med några få års studievistelse söderöver alltid bebott landets nordliga del. Dessutom har det också tillsatts någon form av nationell utredningsgrupp som skall bringa klarhet i varför det myckna snöandet denna vinter skapat kommunikationskaos söder om Gävle. I sammanhanget var det visst nån minister eller liknande högdjur som sa: man nog måste räkna med vinter i Sverige.
Och jag säger: Grattis till denna insikt!

Det andra vårtecknet noterades alltså idag och ses avbildat i början av inlägget. Första vårtecknet brukar vara att folk tar fram sina snöskotrar men detta andra är ett mer definitivt tecken på värmens väntade ankomst. Att medelst traktorer skära drivorna både på bredd och höjd görs för att väntat dagsavsmältningsvatten inte skall rinna ut på vägarna för att frysa till om natten – alltså undvika svalliss. - och det är ett säkert tecken på intagen vårväntan.
Sedan detta noterats och fotograferats var det bara att å arbetsplatsen invänta dagens inkommande snöstorm som under eftermiddagen lade ännu ett dussin centimetrar till det redan befintliga snötäcket.

Och kanske är allt mitt fel!!

De förra och förförra vintrarna var snöfattiga. Arbetskamrater med ansvar för skidgymnasiets träningsdel gnällde dessa år skämtsamt på skolprästen – alltså mig – för att snötillgången var så dåligt ordnad. Madammen i mitt liv gillar också skidåkning men lastade dock inte mig för det dåliga underlaget. I stället skred hon till handling och gav mig i födelsedagspresent – den 21:a juni som är sommarsolståndet – en skylt hon menade att jag skulle hänga upp i skolan på väggen mellan mitt och skidtränarnas arbetsrum.

Sagt och spikat!
Första måndagen i oktober hängde jag upp skylten Pray for snow och onsdagen samma vecka vräkte den vita nederbörden från himlen för första gången. Och så har det fortsatt. Hela vinten och i hela landet. Det har pågått så ihärdigt att i början av förra veckan så föreslog en annan av kollegorna – medlem i EFS i Blåsmark och här på bloggen någon gång kallad flygarn – att det vore dags att ta ner skylten nu. Hans förslag riktades till mig som om det var mitt tilltag som orsakat vinterns volymer med takras å allt. Som om det var mitt fel – typ.

Sensmoralen i detta är: Folk aldrig blir nöjda.
Men efter påsk tar jag ner skylten – det lovar jag!

Så har vi då varit till Luleå för att för första gången i världshistorien levandes möta eget barnbarn. Tösen sov mest hela tiden så förutom att ta ett par bilder – som av någon anledning blev blåstickiga – att direkt sända till ANDRA BLOGGEN kunde vi äta middag och fika med föräldrarna.

Och så plötsligt hörs från sovrummet ett litet gny!
Farmodern skenade iväg som skiten ur en kanin och farfadern – alltså jag – lubbade efter tätt följd av farbrodern och så småningom i sakta mak barnets föräldrar. Mycket tid till beundran fanns inte då den lilla högljutt tyckte sig vara duktigt utsvulten. Efteråt blev det dock dags för provhållande, bärande och en massa fotograferande. Vad motivet – lilla Tyra – tyckte om detta hade hon svårt att artikulera men med en tydlig (eller slumpmässig) handviftning verkade hon mena att vi skulle lägga av.

En lite märklig känsla är det att återigen hålla en så liten människa i famnen. Det är också märkligt att veta att jag höll den ena föräldern i famnen när han var en lika liten människa som hans dotter är nu.

Stort! – typ.

För att låta något annat tränga sig in i detta inlägg under kategorin Farfar funderar vill jag hasteligen förtälja att vädret denna dag varit toppen, liksom igår. Utöver denna klimatologiska notis kan meddelas att i morgon (lördag) klockan 18 är det tänkt att jag i Vistträsks missionshus skall predika kring temat Gärningarnas betydelse – poäng till himlen? och på söndag klockan 11 över temat Glädjen i Gud. Vad gäller lördagstemat verkar önskemålet om att få det ämnet belyst förfölja mig då jag via SMS har fått nattliga frågor kring det och när jag skulle tala på en ungdomssamling för några veckor sedan var den önskade rubriken densamma. Om söndagens gudstjänst kan tilläggas att den firas med Mässa.

Glad och godmodig är jag alltså på grund av lilla Tyra och det kan ingen ta ifrån mig. Givetvis betyder inte detta att jag slutat vara funderande och kritisk till saker och företeelser i samhället, världen och kyrkan. Visar läsarna bara lite tålamod kommer säkert snart mitt gamla små-gnällande bloggerijag tillbaka men med en ny godmodig sträng på min lyra – på grund av Tyra.

Internet är en vidunderlig sak som hela tiden utvecklas. Min användning av detsamma utvecklas också successivt även om det mest verkar följa den devis som förra rektorn på folkhögskolan själv sade sig leva efter i hart när alla stycken: Går stadigt framåt men ett steg efter! De orden är tillämpbara även om jag nog inte bara är ett eller två utan flera steg efter vad gäller internättande.

Nåväl – blogg har jag haft ett tag. En alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet som det står i ingressen. Vad som rör sig på den vet den regelbundne granskaren och eventuell insnubblad nyläsare inbjudes att botanisera bland inlägg, kategorier och länkar. Så görandes torde den görande finna att innehållet här är en blandning mellan åsikter i främst kyrkliga frågor, snobbigt refererande till böcker, snack om väder, arbete, någon resa, fritid, en och annan predikan osv. Familje-relaterade berättelser dyker också upp här och var men inte speciellt mycket. Mina nära anhöriga figurerar dessutom inte med namn eller bild utan omskrives alltid. Vad gäller länkandet är det personligt främst till folk jag känner utanför familjen samt lite kyrk- och frikyrkoanknutna spridda skurar.

För ett antal år sedan blev jag en på Lunarstorm. Utlösande faktor till detta var några elever med mycket trasiga högstadiebetyg och eftersom de som mest var på lunar skaffade jag mig också en identitet där och med Lunarstorm som överenskommet arbetsredskap baxades dessa elever till godkänt i religion. Detta var mitt första försök att delvis arbeta med hjälp av så kallade sociala medier.

FaceBook blev jag utlurad till av en god vän från Egypten. Han och en till från den koptiska kyrkan var stationerade på folkhögskolan en termin för några år sedan och genom FaceBook har vi sedan dess hållit sporadisk kontakt. Sista året har fäjsbåckandet vuxit men inte främst som instrument för pedagogiskt arbete utan mer på kul som ett sätt att se vad familjemedlemmar och så kallade vänner gör. En viss men liten relation till arbetet kom genom att jag efter nyår anslöt till ett försök några gjorde att efter lägret Livskraft Polar starta diskussionsforum i fäjsbåck.

Ett försök till arbetsrelaterat bloggande – bloggen preacherteacher – gjordes för ett år sedan men jag märkte att en sådan historia krävde en enligt min mening alltför stor självcensur så det lades i malpåse. En andra blogg öppnades i höstas i ett annat bloggsystem som tillåter enkel direktpublicering av bilder via mobiltelefon och till och med klarar av smärre filmsnuttar. Denna andra blogg för för närvarande en tynande parallelltillvaro invid denna som är mitt primära sätt att ge uttryck för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet.

Nu är det eljest!!
Tyra tarvar träget tittande!!

Dels handlar det här om FaceBook där Tyras far – som liten här i huset kallad hattifnatten – och mor utplacerar bilder och notiser. Jag anar att det för mig kommer att bli betydligt mer fäjsbåckande än tillförne.

Vidare skapar jag härinvid den nya kategorin Farfar funderar för att dit sortera mitt eget skrivande kring barnbarnet och farfarsrollen som i bägge fallen förtjänar en mer upphöjd plats än den mer intetsägande kategorin Allmänt. Kategorin Bildinlägg försvinner.

Barnets moder har under lång tid haft en egen blogg som jag inte – likt de egna barnens bloggar – gett mina läsare länk till. Då jag antar att den bloggen nu under överskådlig tid kommer att fyllas av notiser, bilder och kommentarer främst kring Tyra Isabelle Strömbergsson öden och äventyr direktar jag härmed den som är intresserad dit med den engelsktklingande länken tyra tales. Länken kyrkokartan tas bort.

Tack vare internet kunde jag prydas detta inlägg med en bättre och skarpare bild från... Gissa!
Jo, just FaceBook.

Som en konstig ironi var huvudrubriken på Lokala Världsbladet förstasida tisdagen 2 mars: Barnafödandet minskar kraftigt. Så tokfel! Så totalt tokfel! I vart fall vad gäller sånt jag känner mig knuten till i min närhet.

I förra inlägget nämnde jag tisdagsmorgontanken - Idag är jag nog inte lätt att få på dåligt humör! – och faktiskt har den hållit hela dagen. Godmodigheten har överlevt personaldagens överläggningar både vad gäller interna saker på skolan och skolans externa relationer till en och annan samverkanspart. Ingen må härav tro att vi egentligen har problem av värre art. Bort det! Men åsiktsskillnader finns givetvis i ett arbetslag där kreativa tankar och viljor byter argument. En vanlig dag kanske jag blivit missmodig över någon del av innehållet men så inte idag!

Inte ens första programmet i Jonas Gardells TV-serie Åh, Herregud! rubbade mitt godmod trots att det var både ytligt och svamligt. Jag har läst hans böcker Om Gud och Om Jesus och det är ju i sak samma tankar han driver i TV fast samt på ett blajigt sätt. Böckerna är bättre och nog faktiskt värda att läsa – framför allt den förstnämnda – även om han drar både en och flera felaktiga slutsatser.

Men som sagt fick inte ens Gardell på provokativt häcklarhumör med sig själv i centrum mig att bli sned. Sitter i stället med ett enfaldigt flin i ansiktet och tittar ofta på stora bilden i förra inlägget. Knasigt? Det finns folk som sagt mig att jag – speciellt jag – kommer att bli extra knasig av att ha barnbarn. Kanske är/blir det sant men jag gissar att jag om några dagar ändå mitt i glädjen kommer att kunna mobilisera min klassiskt kärva surhet över till exempel ”evengelium” enligt Gardell eller nåt liknande – men så inte idag.

När nu detta skrivs och publiceras har uret tippat över midnatt och det har blivit 3 mars. 86 år skulle lilla Tyras pappas farfar blivit idag om han fått leva och på nåt sätt passar orden i psalm 297 vers 2 mina känslor just nu.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.
Aldrig förstummas tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.

I morse skrällde telefonen vid tjugoisjutiden. Samtidigt som madammen som klivit upp tidigare svarade omvandlades jag från halv- till helt osovandes och upp som en raket. Mycket riktigt! Äldre sonen telefonerade in nyheten att vi kvällen innan avancerat till farföräldrar.

En flicka som heter Tyra!
4 kilo! 51 cm! 

I morse hade jag innan jag gick till arbetet inte tid att kungöra detta på bloggen. Kom dessutom då inte på något mer intelligent till bloggbeprydande bild än ett mobiltelefons-porträtt av mig själv som nyförlöst farfar. Så ser jag ut. Bättre blir det inte.
Promenerandes till arbetsplatsens andra dag av sportlovspersonalöverläggningar, framtidsplaneringar, strategi- och prioriteringsdiskussioner och allt annat tänkte jag: Idag är jag nog inte lätt att få på dåligt humör!
Någon timme in på förmiddagen blev en helt annan mobilbild aktuell men det är först nu på kvällskulan som det blivit tid att här publicera skönheten.

Alla i den unga familjen mår bra.

Tack Gud!