stigstrombergsson

Varning! Detta är ett långt inlägg!

För ett ganska långt tag sedan – tror det var i höjd med Al Gores film om global uppvärmning – tog jag del av ett TV-program som berättade om isavsmältningen på Grönland som nu är fullt synlig med blotta ögat. Glaciärfronterna drar sig på grund av ett varmare klimat tillbaka år för år och samma fenomen kan iakttas både i Himalaya och i svenska Sarek. Allt detta är ett problem men enligt programmet inte det stora problemet som i stället är att sot och annat mänskligt påfund gör att Grönlands iskalott smälter på toppen. Smältvattnet rinner då inte på och av glaciären utan ner i den och luckrar upp den mycket mer än vad som lätt kan märkas. Framtidsförloppet av detta samtidsfenomen kan då bli att ismassorna plötsligt börjar snabbkollapsa – porösa som de blivit.

Läsaren ombedes nu hålla denna omärkbara upplösningstendens med plötslig kollaps i tanken alldenstund jag brukar den som en bild för det jag nu övergår att till i skrift fundera över – en skrivning som inte ett ögonblick gör anspråk på att vara fullständig utan snarare skall ses som några nedslag i en serie händelser.

För några år sedan skapade dåvarande ärkebiskopen KGHammar rubriker och debatter genom att åtminstone till synes välja att inte vilja formulera sin tro på Kristus i sådana termer som varit brukliga i den kristna Kyrkan. Det gällde sådana saker som om Jesus gjorde konkreta under, var född av en jungfru eller dog och uppstod för att försona Gud och befria människan till ett liv i förlåtelse*. Massmedialt intresse väcktes givetvis då det är huvva mer intressant med en präst eller biskop som inte tror som Kyrkan trott och tror än en hop vanliga tråkmånsar som utan att darra på manschetten väljer att hålla fast vid hävdvunna och beprövade beskrivningar av kristen tro. Litet smälte väl här den teologiska glaciären lite i kanten men inte farligt mycket. Dock kan man fundera över den uppluckrande effekten.

För ett år sedan publicerade Jonas Gardell sin upphaussade bok om Jesus**. Den har många poänger men också det teologiska kardinalfelet att han avvisar tanken på att människans beskaffenhet skulle vara sådan att hon skulle behöva någon som genom ett offer försonade henne med Gud. Eller att Gud skulle vara av den kalibern att ett försoningsoffer (som Gud själv genomför) skulle behövas. Då Gardell för media och allmänheten var en inte helt okänd figur fick hans idéer stor publicitet. Det faktum att hans Jesus-syn inte var vare sig den kristna Kyrkans eller den Svenska kyrkans Jesus-syn hindrade inte att han lanserades stenhårt också i många (liberal)teologiska sammanhang samt röner en icke liten beundran från en del centralt kyrkligt håll***. Med detta kan noteras en märkbar teologisk avsmältning i kanten men jag funderar om inte den porösande effekten av att okritiskt anamma Gardells Jesussyn är ett större problem.

För ett halvt år sedan beslöt sig Svenska kyrkans högsta beslutande organ att, då staten så önskade, dumpa vad som fram till i januari i fjol var kyrkans formulerade äktenskapssyn – alltså att äktenskapet kristet sett är en historia skapad av Gud för kvinna och man. Denna leverans till staten var en tydlig tillbakadragning av den Bibelteologiska glaciärtungan. Gissningsvis är den alternativa syn på Bibel och bekännelse som tillämpades av både lekmän och en hel del teologer – halva biskopskollegiet till exempel – tecken på att smältvatten kraftigt luckrat och luckrar upp isen.

Dessa tre ting var stora massmediala historier.

En nyutkommen doktorsavhandling i ett teologiskt ämne är givetvis ingen stor sak för vare sig Aftonbladet eller TV men i kyrkan kan den väcka uppmärksamhet om ämnet är det rätta och doktoranden i ett eller annat avseende är speciell. Anna-Karin Hammar är speciell – stiftsadjunkt i Uppsala (tror jag) och lillasyster till sin storebror KG. Att hon i sin avhandling, förutom att kartlägga och undersöka något, aktivt söker avskaffa den så kallade arvssynden är också speciellt. I alla fall tillräckligt för att hon skall ges stor sympatiserande artikeluppmärksamhet i kyrklig press. Och jag funderar om inte vi nu ser teologiavsmältning och dogmatikuppluckring ta fart på allvar – riktigt allvar. Eller åtminstone på allvar börjar se vad som sker. Om vi vill se...

Jag har alltså läst igenom avhandlingen Skapelsens mysterium, skapelsens sakrament – dopteologi i mötet mellan tradition och situation**** och funnit den… märklig! Minst sagt.

Jag erkänner ivrigt att jag inte är så akademiskt tränad att jag kan bedöma kvaliteten i hennes arbete ur forskningsperspektiv. Dock har jag genom åren läst ett antal (kanske ca 35) avhandlingar i olika teologiska eller historiska ämnen och utifrån sådant tycker jag hennes arbete väger oerhört lätt. I ett cirkelresonemang utgår hon från sin egen vilja att komma fram till att dopet inte innebär någon skillnad mellan den som är döpt och den som inte är det, inte innebär att något blir förlåtet, att det inte skall få finnas en så kallad diktomi (betyder spänning eller delning) mellan Gud och värld, mellan ont och gott, manligt och kvinnligt, skapelse och frälsning. Med de förtankarna i bagaget analyserar hon så liturgier för dopgudstjänster, böcker skrivna om ganska separata dopordningar från 300-talet i icke teologiskt preciserade kyrkor i Syrien, ett gäng filosofer, någon psykoanalytiker, egna upplevelser vid dopgudstjänster och en hel del annat. Parat med eget tänkande och åtminstone enligt min mening märkliga slutledningar av fakta hon ytligt redovisar kommer hon tämligen krystat och näst intill desperat fram till att det hon tänkte från början är teologiskt möjligt, rentav nödvändigt. Intrycket – och hennes avhandling är inte unik i det avseendet – är att hennes resultat var inbakade i utgångs-frågeställningarna och som hon ropade i skogen fick hon svar.

Som avhandling tycker jag alltså inte den är bra. Som teologi är den ännu värre. Hennes mål är att för Svenska kyrkan skapa ett trovärdig (=fungerande) sätt att formulera dopmening i ett sekulariserat samhälle – en viktig ansats! Mot detta mål går hon dock utan att förhålla sig trovärdig (=genuin, sann) till huvudspåren i Bibeln och kyrkans formulerade tro. Det gör teologin dålig, subjektivistisk och krystad – faktiskt.
I relation till hennes teologiserande förhåller jag mig alltså ganska kall – för att bromsa avsmältningen.

Till veckan startar Gardells TV-serie om Gud och kristen tro. Förhandsinformation mellan OS-inslagen ger vid handen att det är samma tankar som i boken som kommer att lyftas fram.

Så isen smälter på Grönland…

Under rubriken är jag för smal? skrev jag i maj 2008 en notis om boken Sveriges Österland - från forntiden till Gustav Vasa av Kari Tarkiainen. Den boken var den första i en serie om fyra om det svenska i Finlands historia. För att vara noga återger jag här baksidestexten i sin helhet:

Sveriges Österland handlar om Finlands förhistoria, medeltid och 1500-tal. Svenskarna och det framväxande svenska riket etablerade sig öster om Bottniska viken och de områden som först kallades ”Österland” blev ”Finland” och småningom en integrerad del av ett nordiskt kungadöme. Boken behandlar de centrala frågorna i Finlands historia, med ett särskilt intresse för förhållandet mellan finskt och svenskt, språk, ekonomi och bebyggelse, kyrklig organisering, förvaltningshistoria och kulturformer både på landsbygden och i städerna.

Klassiska tvistefrågor som svenskarnas ankomst till Finland, de första korstågen och ortnamnens vittnesbörd om språk- och bebyggelsehistoria behandlas ingående. Arvet från den äldsta svenska tiden framträder här i en mångsidig belysning, utgående från det aktuella forskningsläget.

Bland de böcker jag haft på gång att parallelläsa den senaste tiden har volym 2 i serien Finlands svenska historia funnits. Författaren och historikern Nils Erik Villstrand är pappa till en lunta på drygt 400 sidor betitlad Riksdelen – stormakt och rikssprängning 1560-1812.
Verkligen en spännande fortsättning – om man gilla mycket fakta och att få sina invanda föreställningar rubbade. Den boken har också en baksidestext som på ett bra sätt sammanfattar innehållet:

Riksdelen handlar om Finlands svenska historia, från Erik den XIV:s trontillträde och Sveriges entré som Östersjömakt 1560 till 1812 mellan kejsar Alexander och kronprins Karl Johan, när Finland inte längre var en del av det svenska riket. I boken behandlas centrala frågor i Finlands historia under denna tid: samhällseliten och dess gradvisa försvenskning, allmogens liv och språkförhållanden, mötet mellan en svensk överhet och finskspråkiga undersåtar samt kyrkans förmedlande roll. I ett särskilt kapitel diskuteras Finlands i det svenska riket på 1700-talet, då riksdelen till följd av de upprepade krigen mot Ryssland ofta stod i centrum för den svenska politiska elitens uppmärksamhet. Rysslands växande militära styrka och synen på Finland som ett hotat gränsområde skapade en mental beredskap för kriget 1808-09 och regimskiftet i Finland. I ett avslutande kapitel diskuteras krigshändelserna, de ryska pacificeringsåtgärderna och fredsslutet 1809 samt hur man Finland såg på bytet från en svensk till en rysk överhet och i Sverige hanterade en svidande förlust av den östra riksdelen.

Varför läser jag om sådana här saker?
Vad spelar ny historia om gamla tider för roll? Egentligen?
Mitt svar blir: Det roar mig! Och oroar mig!

Inte oroar så att jag blir rädd för ryssen eller önskar erövra Finland åter eller nåt sånt. Men det oroar tankarna på ett kul sätt kring hur gammal tid när den beskrivits i en senare uppfattas i enlighet med den senare tidens mer eller mindre dolda agendor. Och till detta hur den än senare tiden – alltså nutiden – med mer material till sitt förfogande och andra mer eller mindre uttalade förutsättningar och agendor tolkar den gamla tiden på ett nytt sätt.
Intressant faktiskt! Fast kanske lite smalt.

Rubriken anger dagens datum som blev en händelserik dag.
I korthet kan den sammanfattas enligt följande uppställning:

Madammen i mitt liv firade sin namnsdag vilket jag prydligt glömde bort.
Äldste sonen – Hattifnatten – föddes detta datum för 22 år sedan.
Redan innan nio i morse fick jag tillfälle att avlossa ett av mina favoritpåståenden: Jag får oerhört ofta rätt men märkligt nog får jag mycket sällan ha rätt. Kändes fint att i personalkollegiet få tillfälle att yttra denna ödmjuka självinsikt.
Runt 0900 SMSade yngre sonen – Heffaklumpen som liten – in meddelandet att han tagit körkortet. Fyra barn är således lotsade till förarlicens vilket innebär att framtiden vad gäller ekonomiska utlägg nu ter sig ljus.
Sverige spöade på morgonkvisten Finland i OS-hockeyn.
Damernas sprintstafett ledde till silver för Kalla och Haag.

En bra dag!

Detta inlägg skulle också kunna ha rubriken trovärdighet II och anknyter nog så smått till vad jag skrev i ett inlägg den 24:e januari. Dessutom kan det nog också anses ha en lös koppling till inlägget en trovärdig kyrka på tobbe lindahls blogg.

Vill ni förkunna Guds ord rent och klart så som det är oss givet i Den Heliga skrift....?

Ungefär så – fritt citerat ur minnet – lyder biskopens första fråga till dem som skall vigas till präster i Svenska kyrkan. Och frågan brukar förstås så att rent betyder renlärigt, sant, troget och enligt vad Bibeln säger och lär samt att klart fattas som tydligt, begripligt, angeläget och funktionellt för dem som tar del av förkunnelsen.

Här ser jag många trovärdighetsdiskussioner och dito funderingar i ett nötskal.

En del – och dessa vill till att prägla det offentliga samtalet – sätter fokus på det senare ledet om klarhet och agerar som om de förefaller mena: För att kyrkan skall vara trovärdig behöver hon förkunna så att hennes förkunnelse fungerar i människohavet och inte går på tvärs med tankar och värderingar som folk i gemen har och känner igen sig i. Eller som folk i gemen kan antas ha och känna igen sig i – typ.

Med den funktionella synen på trovärdighet blir till exempel läran om arvssynden problematisk för en kulturperson som Kaj Pollak. Av den anledningen – för att vara trovärdigt funktionell i förhållande till Pollak – anses kyrkan behöva se över och omdefiniera till exempel sin lära om dopet. Hennes klassiska tanke att dopet innebär och åstadkommer att den som döps förs ut ur något – synden, mörkrets makt etc – in i något annat – en Guds- och Kristusrelation som inte tidigare var för handen – är svårsmält för folk i gemen (antas det) och därför anses kyrkan behöva omdefiniera sig för att bli mer funktionellt trovärdig i en tid då allt skall inkluderas och det fulaste av allt är att människor delas upp i grupper typ innanför och utanför.
Ett exempel på arbete med just denna trovärdighetsproblematik är Anna-Karin Hammars doktorsavhandling om dopet – som jag ännu inte riktigt läst ända till slutet. Det är i hennes resonemang om trovärdighet – så som jag fattat det – som jag funnit både beskrivningen av problemet med exemplet Pollak samt noterat ett hart när panikartat mål att omdefiniera dopet till att inte innebära någon skillnad mellan döpta och icke döpta.
Jag gissar att jag återkommer till hennes avhandling när jag läst den färdigt.

Jag tror det i rådande läge som en motvikt till det som hörs är av största vikt att i trovärdighetssamtalet sätta fokus på betydelsen rent – alltså renlärigt, sant, troget och enligt vad Bibeln säger och lär.

Jag tror att den motviktsbetydelsen av trovärdig är av största vikt trots att den hållningen inte för närvarande verkar prägla vare sig samtal eller debatter eller beslut i Kyrkomötet. Givetvis har den inte heller nyhetsvärde vare sig i Kyrkans Tidning eller Dagen. Dock - och detta är viktigt - finns den fortfarande representerad i vad Svenska kyrkan faktiskt tror, bekänner och lär trots allt dagsländeri i teologin. Dessutom är den – och det är det mest viktiga – rådande i kyrkans gudstjänster och kyrkliga handlingar om man firar dem enligt de överenskomna gemensamma ordningarna som finns i Handboken och inte aktivt går in för att blaja till den med allsköns egna grunda funderingar. 

Orden i biskopsfrågan var både rent och klart.
Rent och trovärdigt i relation till Bibel och bekännelse.
Klart och trovärdigt i relation till människorna.
Och är ordet emellan. Alltså både rent och klart.
Det ena står också före det andra. Det måste vara rent för att kunna vara klart.

Nu under Fastan tar en del bloggare paus men jag avser att inte göra så. Troligen ökar jag inte mitt bloggande men kanske kommer skrivandet att präglas av tiden – vägen till Jerusalem.
Det var där och då Jesus en gång för alla dog och uppstod för att alla vi utanför, genom det han gjort, kan föras utifrån in i den gemenskap med Gud vi varken automatiskt har eller förtjänar – men får tack vare Jesus.

Igår blev det ännu mer plåt.

Den från Skara stift till gränsområdet mellan norra Norrlands inland och fjälltrakter långt upp i Luleå stift omlokaliserade Marcus Hellner nöp ett guld. Solodragaren Johan Olsson gav Uppsala stift ett brons.

Och nu skjuter Ferry....

Anja Pärson körde i 100 knyck, flög 60 meter i flaxande stil och slog ned som en meteorit. Att hon inte totalt ramlade ur kyrkboken är ett mysterium. Eller inte ställde in betalningarna, eller inte lade vitsidan upp – hur man nu med en eufemism skall uttrycka att hon inte slog ihjäl sig och dog. I stället linkar hon från nedslagsplatsen och ger dagen efter Luleå stift och norra Norrlands fjälltrakter en tredje medalj – brons i kombinationen. 
Västerås stift i Svealand har också fått metall:
Anna Haags silver igår i blandad klassisk och fri hasaplankstil.

Om ett par timmar skall vi åka bort – men bara till Luleå. Avsikten med resan är att uppvakta två födelsedagspersoner. Egentligen borde väl ordet födelsedagsbarn likaväl komma brukas då den ene är den äldre av sönerna – som liten kallad Hattifnatten – som fyller 22 om ett par dagar. Den andra är hans fästmö/sambo som fyllde 21 i början av innevarande vecka och på grund av platsbrist hos de två firas födelsedagarna hos de personer som räknar henne som sitt barn. Barn är de alltså bägge två men samtidigt bör de ses som vuxna – fast det känns lite konstigt att skriva så – alldenstund de bägge beräknas bli föräldrar kommande vecka och det därför inte bara blir frågan om att fira ett par jubilarer utan också att göra en okulär besiktning av den blivande moderns omfång.

I tidigare sammanhang har jag nämnt att jag har som vana eller osed att läsa flera böcker samtidigt. Med tre på gång trängde sig en fjärde in för ett par dagar sedan och i den har jag nått slutet och givetvis rekommenderar jag den boken för alla som läser denna min text. Den heter Värstingkristna i drevet* och består av ett antal berättelser om hur media i allmänhet hanterat vad de utsett till avvikande och icke önskvärda kristliga företeelser.

Bokens poäng är inte att rättfärdiga de rörelser eller företeelser som media fokuserat på utan snarare peka på den okunnighet som i kombination med eventuella dolda agendor kan ligga bakom främst kvällspressens ”journalistiska” aktiviteter. Uppfattar man Värstingkristna i drevet som bara en partsinlaga mot media blir det således fel. Den är snarare ett inlägg i en nödvändig – men kanske obefintlig – intern mediadebatt. Och kanske i en kyrklig och frikyrklig debatt eftersom det går att ana att främst kyrkliga men också frikyrkliga aktörer samverkat i och med massmedia när det gäller spridning av desinformation i olika sammanhang – och gjort kyrkliga karriärer på kuppen.

Baksidestexten beskriver innehållet:
Journalister har makt över hur kristna kyrkor och samfund uppfattas. Somliga beskrivs som normala och andra som värstingkristna. Agendan blir ibland stereotyp och hätsk. Av den anledningen har journalistik skapat konflikter som hade kunnat undvikas om reportrar och opinionsbildare varit neutrala och mer kunniga. När pingströrelsen var ny utmålades den som farlig för kvinnor och barn, katolska kloster beskrevs till en början som pinoanstalter, dispyten om kvinnors tillträde till prästämbetet klassades som en fråga om kvinnohat. Livets Ord och Opus Dei framställdes som pengahungriga och maktlystna och Knutby-församlingen kunde behandlas hur som helst.
Det finns en religionsblindhet bland svenska journalister som än idag påverkar när kristnas tro och liv beskrivs. I denna antologi bidrar sex författare med alternativa perspektiv på nyhetsmaskineriets beskrivningar och diskuterar journalistikens förhållande till kristna kyrkor och samfund.

Så har då konungariket Sverige tagit två guldmedaljer i Vancouver. Dock inte Sverige utan Luleå stift om vi pratar kyrkogeografi, norra norrlands inland om vi snackar SMHIska, småhålor långt upp i skogen om man ordar på kustlandsmål. I TV har vi sett och mött Charlotte Kalla från Tärendö – ett ortnamn radioreportrar frågar hur man skall uttala – och Björn Ferry från Storuman långt inne i Västerbottens lappmark. Dessutom teleintervjuades i TV en Laestander som bor i Arvidsjaur eller Arjeplog och som vann skidskytteguld för 50 år sedan.

Vad gav dessa glesbygdingar för intryck?

När Kalla kallas fram till micken flödar glada ord ur tösen i en strid ström. Ferry lägger på sitt ferrybrila sätt ut texten och ger mycket mer än enkla svar på frågor och farbrorn som varit OS-mästare i ett halvsekel talar på både in och utandning i en lycklig gratulerande svada.
Fördomen som säger att skogsnorrlänningar är fåordiga, tysta och försagda och mest svarar med ”jo” eller ett inandat ”schiiu” när frågor ställs kommer helt på skam. Inget kan vara mer fel!

Två guld såhär långt! Läckert!

I mitt förra inlägg, ädle Bloggläsius, förtalte jag hurusom det kupévärmarindustriella komplexet med benägen hjälp av SMHI på ett både förargerligt och försåteligt sätt manipulerat vintervädret. Den utvecklingen som sedan dess timat kan inte tolkas annorlunda än att detta mitt avslöjande – i andra sammanhang kallas sådant scoop* – fått de dunkla krafterna att upphöra med sin aktivitet. Utan att hemfalla till några som helst konspirationsteorier tror jag så har skett för att jag som grävande bloggoporter inte skall provoceras att spada mig ner djupare och kanske finna än fler ugglor begravda i garderoben**.

Tecknet på att kartellverksamheten upphört var att Idag var det samtidigt klart, soligt och – OBServera! – inte kallt. Således saknades argument att inte placera skidorna mellan mig och snöspåret och för första gången denna säsong gav jag mig ut på glid. Inte slalom dock utan längdåkning klassisk stil. Egentligen var det ganska njutbart men jag misstänker att jag i morgon och på tisdag kommer att veta att jag åkt idag – dryga timmen faktiskt i maklig joggande takt. Flåsåkning undviker jag men bara gå eller rentav stanna ville jag inte heller göra.

Jag är ju död redan! hörde jag på avstånd en yngling skrika till sin kompis som manade på honom nog så ivrigt. Tyvärr var jag inte kvicktänkt nog att ropa vad jag då tänkte: Så är det för mig också – men jag tror på uppståndelsen!

Glidandes i spåret och efter det promenerades hem – bilen lämnades till madammen som åkte min tid x 1½ och min sträcka x 2 – både gled och vandrade tankarna i allsköna riktningar förutom att ett tag rotera kring det granna vädret i den vackra skogen.

Internationella dagen som jag igår bevistade var ett sådant tankespår.

Det blev en fin dag i Arvidsjaur, inledd med mässa följt av föredrag och seminarium samt diverse årsmöten. Då dagen bara var en dag hade man inte som till Internationella konferensen som hålls ett veckoslut vart annat år uppbådat medverkande från när och fjärran länder. Den mest långtbortboende tror jag var från Uppsala och hon höll ett föredrag.

Jag hörde inte hela huvudföredraget men fick det refererat med tillägget: Det var bra fast ganska politiskt korrekt – alltså betonade inklusivitet, miljö och människovärde. Vad gäller det två sista orden finns väl ingen invändning att resa men tendensen i kyrklig officiell och halvofficiell retorik att nästan krampaktigt undvika allt som av någon känslig person kan tolkas som exkluderande – alltså avgränsande – kan vara värd en skidande fundering. Att kyrkan är sänd i världen med ett speciellt budskap som utanförtroende skall inbjudas till att tro på och uppmanas att omfatta delar ju så att säga människor i innanför och utanför vilket verkar vara något man tycker är alldeles jättelikt obekvämt – fast det är både sant och viktigt.

Inledningsmässan förresten! En mässa är ju per definition bra då Kristus där delas till människorna. Dessutom var det häftig afrikans musik å grejer. Dock kan man ändå lägga iväg en liten undran kring den näst intill totala bekvinningen. Hade man haft en mässa ledd av en manlig präst biträdd av fyra manliga och en kvinnlig präst eller diakon tror jag att vänner av genusmedvetenhet ryckt ut med ylande sirener och blåljus på taket. Dock förefaller 5-1 till damerna vara ett helt naturligt jämviktsläge – eller?

Nu skall dock inte sådana petitesser förta vikten, nöjet och betydelsen av Internationella dagen. Vi var summa tio personer – elever, internationella volontärer och lärare – från folkhögskolan och det var bra att vara där. Till detta kom att ett seminarium bestod av att vår resegrupp till Palestina-Israel högkvalitativt rapporterade om och från regionen.

Kyrkoårets död eller i vart fall krassliga tillstånd var ett annat tankespår mellan tallarna.

Skam att sägandes har jag bara glesligen den senaste tiden deltagit i söndagens gudstjänst i lokala hemkyrkan. Detta avser jag inte försvara men kan åtminstone förklara med att ange ett par orsaker. En är att flera helger sista tiden av arbete naggats i kanten – jag är ju som bekant anställd för att främst jobba på veckodagar – och det har känts skönt att åtminstone en dag i veckan inte ha någon tid att passa. En annan sak är att min motivation att ta mig till kyrkan – om detta är bra eller inte kan diskuteras – faktiskt sjunker ganska märkbart när man bestämt att ingen den aktuella söndagen skall få del av Kristi kropp och blod. Då kan jag lika gärna sitta hemma! känns det som. Men jag kan inte garantera att detta från min sida är ett rätt val.

Sittandes hemma om söndagsförmiddagen placerar jag mig dock så att jag kan lyssna till jadron*** där det söndagar klockan 11.03 sänds gudstjänst som faktiskt lämnar en del blandade intryck. Förra söndagen var det en katolsk mässa från Stockholm och det pratades om Jesus som förkroppsligad Gud igenkänd av åldringarna Symeon och Hanna den dag det begav sig. Alltså rörde det sig om en till Kyndelsmässodagens texter och tema välförankrad gudstjänst – bra. Idag på Fastlagssöndagen pysslades det från Malmö inte nämnvärt kring att Jesus startar sin vandring upp mot Jerusalem där han skall utlämnas för att lida och dö för människornas synder och sedan uppstå, utan i stället var det en temagudstjänst kring ämnet tolerans genomförd av präst och buddisttroende tillsammans. Jag har inget mot tolerans i sig men tycker nog gormig som jag är att det fastiskt – förlåt: faktiskt – är att ge kyrkoåret en riktig käftsmäll när man bara hoppar över Fastlagen.
Och för några veckor sedan var det ett annat tema man samtalade om varvat med trubadurlåtar och en annan gång repriserades en gudstjänst från förra året om att det var 50 år sedan de första kvinnliga prästerna togs i bruk i Svenska kyrkan.

Vart tog det lilla kyrkoåret vägen? Ingen som vet! Ingen som vet!
gnolade jag under hempromenaden.
Andra tankespår kanske jag vittnar om en annan vacker dag.

Jag – eller rättare sagt: vi – äger en manick – eller rättare sagt: två – som styr vädret. Någon annan slutsats går inte att dar av denna vinters framfart. Växlingscykeln mellan ymnigt snöfall – smällkall kyla följer exakt manickanvändningen fasföskjutet ett steg.

Väderstyrningsmanicken – eller rättare sagt väderstyrningsmanickarna – är de kupévärmare vi har i familjens bilar. Exakt som atomklocka fungerar de små fläktarnas manipulation av det väder jag tidigare misstänkt vara en produkt av nyckfulla orakelgivare på SMHI. Har man dem – alltså värmarna, inte meteorologerna – ikopplade börjar det om natten spysnöa vilket gör att snön smälter på bilens ovansida och därifrån nedrunnen ombildas till is i dörrar, framför lyktor, i lås och på platser som hindrar öppnandet av motorhuvar och koffert-luckor. Detta är mycket irriterande.
Alltså och således forcerandes de uppkomna snö- och ishindren desarmeras därför givetvis värmeaggregaten varvid det inom några timmar slutar snöa för att i stället bli rent grishuttrigt kallt. Effekten av detta blir att man fryser aschlet av sig när man nästa gång sätter sig i bilen. För att förhindra förfrysning av den andra skinkan nästa gång det skall åkas pluggas därför kuppén i igen varvid det givetvis snart börjar snöa vilket medför att det smälter så att det bildas is och för att stoppa detta tas värmen bort så det blir stjärtkallt vilket man söker bota genom att medelst på nytt ikopplad kupévärmare återigen framkalla en snöstorm som leder till....
Jag tror läsaren fattar. Riktigt enerverande – faktiskt.

En annan enerverande sak är att det ofta i lokala kommunhuset tas beslut och värps planer som, med förlov sagt, inte verkar särskilt smarta. Senaste tankefloppen kan man läsa om här i Lokala Världsbladet* där det berättas att migränsjuka alternativt vinterspyende personer skall kurera sin blixtrande huvudvärk eller interfoliera sitt hulkande genom att i sitt sjukskrivna tillstånd passa 2-3 barn i dagisåldern som då icke må å dagis vistas när förälder är i hemmet sjuk.
Det är bara så dumt. Och trist är att kommunen ofta skaffar sig tockendär negativ publicitet.

Arbetsveckan är för många tillända såhär om fredagskvällen. Så icke för mig och ett par kollegor på folkhögskolan. Imorgon bär det – tillsammans med några elever och två volontärer** – åstad till Arvidsjaur där stiftets internationella dag skall gå av stapeln med ca 250 anmälda deltagare. Kul! Och viktigt! Jag skall i sammanhanget tillsammans med några andra ansvara för ett seminarium baserat på resan till Palestina-Israel i höstas.

Till sist: En medarbetare – kvinnlig – knuffade mig igår. Jodå. Knuffade.
Men jag sjukskriver mig inte. Fast jag blev knuffad. Helt oförtjänt.

I morse när vi skulle fira mässa å folkhögskolans kapell läste jag ånyo första årgångens evangelietext för Kyndelsmässodagen – alltså text för i förrgår*. Det aktuella Bibelavsnittet var ur Lukas evangeliums andra kapitel och handlade om hur Maria och Josef bar Jesus-babyn till templet och där stötte på tvenne duktigt ålderstigna personer med sakkunskap om vem barnet innerst inne var – eller är. En av dem – Symeon – säger till Maria att också genom hennes hjärta skall det gå ett svärd…

Och då kom jag att tänka på en bild jag har** från gravkyrkan i Jerusalem. Och sedan på det faktum att jag fortfarande har intryck jag inte här på bloggen ännu berättat från resan i månadsskiftet oktober-november förra året. Mer kommer alltså nu.

Den Heliga gravens kyrka är byggd så att den innesluter både en plats för Jesu kors och hans grav. Själva korsplatsen når man genom att gå upp för en smal trappa upp på den klippknabbe som finns under golvet i kyrkan. Där uppe finns ett altare och under altaret ett hål genom vilket man kan känna ett hål i vilket den lodräta delen av ett kors kan ha varit placerat. Att nå fram dit är ganska marigt eftersom det är trängsel och packat med folk. Dock finns det ”vakter” som ser till att bedjare inte försjunker i en alltför djup kontemplation som stoppar upp köerna. Den första bilden är av detta.

Invid ”korsaltaret” fanns en tavla av Maria, ungefär på det avstånd hon borde stått på när hon med den anonyme lärjungen stod vid sin döende son på korset***.  Och på bilden går ett svärd in i hennes hjärta. Det var den tanken och den bilden som framkallade detta inlägg.

Följs så pilgrimsflödet förbi Maria, förbi altaret ovanpå själva kors-hålet och sedan en trappa ner faller blicken på en sten – slät sådan – på vilken Jesus döda kropp skall ha legat när han sveptes för sin gravläggning i en grotta ungefär 30 meter bort. Runt den smörjelsestenen låg människor på huk och strök stenen med dukar som de sedan packade ner i sina väskor för att ta hem, kanske ge till någon sjuk eller så. Jag såg en kvinna lägga ut fyra små ikoner på stenen, be och sedan plocka ihop dem igen. Som att ladda upp batterier – typ.

Vriden ett halvt varv därifrån kan man i ett rum eller en alkov rakt under korset se att klippknabben är sprucken. Sprickan anses ha uppkommit vid den jordbävning som inträffade när Jesus dog. Genom sprickan rann då Befriarens blod ner på Adams grav – för han ansågs vara begravd där. Och detta får stå som bild för att Jesus död gäller hela mänskligheten. Är dessutom ett vanligt motiv i kristen konst och ikonografi.

In i själva det lilla gravkyrka som den stora gravkyrkan är byggd kring gick vi dock inte. Raden av väntande personer bedömdes vara tre kvart lång.

Är detta de äkta platserna?
Bär de på någon ”laddning” som kan överföras till ikoner eller textilier?
Är den Heliga gravens kyrka heligare än andra platser?
Alltså i sig? Och är platserna äkta?

Platsen är i stort äkta! säger historikerna.
Och har historiska argument för detta.
Men är allt äkta i alla sina detaljer?

Vad vet jag.
Men om platsangivelserna skulle slå fel på några meter när tycker jag faktiskt inte spelar någon roll. Där, exakt där eller i environgerna, hände faktiskt det som på ett avgörande sätt vände världen. Där, i de krokarna, skapade Gud fred mellan sig själv och den mänsklighet som valt att vända Gud ryggen i trots. Det är det viktiga! Det är värd all vördnad. Och vördnad var vad jag både såg och själv upplevde. Och jag blev tagen, faktiskt imponerad, av fromheten och hängivenheten jag såg hos kristna som fäster större vikt vid speciella platser och saker än vad jag själv gör. Det var något äkta och därför får platsen en äkthet – helighet – som är större än historisk exakthet – typ.

I blogggrannevärlden händer saker! Häråvar!
Erfor således under eftermiddagen att sven-bertil grahn i Piteå församling väl inte på sin blogg men dock på sin hemsida lägger ut sina predikningar. Och hans – och min – kollega pär parbring har börjat göra samma sak genom att skapa något av en predikningarnas filialblogg.
Själv predikar jag så mycket mer sällan än dessa småbröder i ämbetet* att jag låter alstren hamna här men med under speciell kategori – Predikan mm.

Undrar om vi skulle sammanställa oss till en Palt-postilla – på nätet eller via trycket.
Finns då fler förkunnarekamrater eller dito kamrator som skulle vilja vara med?

Google Earth är ett klämkäckt dataverktyg som ger tillträde till alla möjliga miljöer. Man kan hitta flygfotokartor och allt möjligt annat värt att titta på när man planerar resor eller bara är nyfiken i en strut. En fiffig ganska nytillkommen funktion är att man kan lämna flygbilden tagen uppifrån för att hamna i gatuplanet med horisontell utblick. Sittandes vid sin dator i bostaden kan man alltså stå och titta på Triumfbågen i Paris, FN-skrapan i Nevvjårk eller spana i ett och annat gathörn i London.

Tack vare detta – och det är anledningen till detta korta inlägg – kan man placera sig på Östermalmsleden i Älvsbyn, där rotera sig lämpligt antal grader och så få en vårmorgonbild av den av mig och min madam ägda fastigheten Krickan någonting. Just det! Likt Eiffeltornet, Kristusstatyn i Rio och Egyptens pyramider går nu parhuset att beskåda – med komposttunnor i bildens vänsterkant och allt.

Jag fick ett mail av em mamma med uppgift om att ni – ungdomar – ville att jag skulle välja mellan tre ämnen och sex fredagar på Fredagsfeber. Utifrån detta anar jag en förhistoria med lägret Livskraft men också en mittinattenSMSande från ett par nattsuddiga typer. Ett ämne i SMS-frågorna var samma som det det blir ikväll – alltså om gärningarnas roll för att man skall komma till himlen alias frälsningen.

På den frågan finns två svar:
Gärningarna spelar ingen roll alls!! och
Gärningarna spelar all roll i världen!!

Först dock lite om gärningar i allmänhet
De är – tänker vi lätt – av två slag: onda och goda.
Onda gärningar är då sånt som medför ondska, lidande, trasighet i en eller annan form.
Goda gärningar är då motsatsen som skapar lycka, hälsa, lindring, helhet.

Är vi troende lägger vi till:
Goda gärningar är sånt som drar åt det Gud vill, sånt Gud uppmanar eller befaller.
Onda är sådant som går emot Guds vilja, trotsar Guds bud och förbud.
Fast då gäller det förstås att veta vad Gud vill och inte vill…

När vi värderar och väljer det vi gör rör vi oss på fyra fält.
Finns det regler, lagar, bud eller annat om detta? Här värderar olika människor regelsystem olika. För en del är till exempel Bibeln viktig men den kan vara helt oviktig för andra – utan att de för den skull bär sig sämre åt eller gör mindre gott.
Hur är situationen? Att tillfoga smärta för att bota kan vara rätt i ett läge men fel i ett annat – typ. ”Synnerligt grov misshandel” är – ett annat exempel – värre än grov misshandel hörde jag om på TV igår. Synnerligt grov handlar det om när av äldre, barn, funktionshindrade misshandlas även om det inte är fler eller hårdare slag och skador än två 20-åringar emellan.
Vilken är avsikten? Blev det fel fast jag ville väl är lindrigare än om man planerar att göra fel.
Vad blir/blev följden av gärningen? Vad leder det till för konsekvenser.

Dehär fyra leden automatanvänder vi när vi tar beslut om att göra si eller så, avgöra vad som är rätt och fel, gott och ont. Men olika människor kan ha olika tyngdpunkter i olika frågor.

Nu tillbaka till frågan om
gärningarnas roll för att man skall komma till himlen alias frälsningen

Här är de onda gärningarna inget problem.

Alltså de gärningar som står i strid med Guds väsen, Guds vilja och Jesus som exempel. Att de leder fel och håller en i fel läge är självklart. Likaså att det är de man skall omvända sig från, bekänna och ta emot förlåtelse för.

Vilka gärningar det är – brukar kallas för ”synder” – kan vara ett problem.
Dock hjälper Gud en på traven genom att göra ens synder tydliga.
Dels genom Bibeln där vi lär känna Guds vilja och Jesus som exempel – något som vässar samvetet och förstärker insikten. Bibel och förkunnelse blir därför viktigt.
När det inte funkar tar Gud till tjuvknep och låter ibland en människa falla platt i en synd. Alltså sådär att det som inte gick att förklara bort. Att människan faktiskt fattar att nu sket jag i det blå skåpet. Moralisk genomklappning etc.
Men att bedöma de onda gärningarnas roll för frälsningen är som sagt inget problem. Att fatta att de är ett problem är ju helt oproblematiskt – om man inte är helt väck.

Värre är det faktiskt med de goda gärningarna.

Deras roller i våra tankar kan vara riktigt luriga.
Goda gärningar är ju enligt Guds vilja och drar åt det håll Gud vill. Borde rimligen vara något positivt. Och det är de för dem som gärningarna blir till nytta för – givetvis. Och därför skall de göras!
Men om den som gör gott menar sig gjort så gott att han eller hon så att säga förtjänar att Gud är nöjd så blir det fel. För så gott var det ju inte. Det fanns ju fortfarande pengar i börsen sedan man gett 5, 50 eller 500 till Röda korset för hjälp till Haiti. Insamlaren står vid OKQ8 där vi köper godis, hyr film samt framför allt tankar onödiga miljö- och skapelseförstörande dyra snömaskiner – typ.
Allt som inte är 100% är mindre än 100% och med mindre än 100% är Gud inte nöjd. Gärningarna spelar därför ingen roll för att vi skall nå Gud. Snarare är de hinder eftersom…

…gärningarna får oss att tappa fokus på vad Gud gör och gjort!

Dock – och detta är viktigt – Gud räknar bort våra onda och goda gärningar och väljer i stället att räkna med det Jesus gjort för oss. Alltså levt, lidit, dött och uppstått. Han blir den bridge over troubled water som vi får använda, lita på, tro på. Det gamla kristna ordet nåd – på latin gratia – alltså. Där skall vi ha vårt fokus, vår grund för att räkna oss som frälsta, räddade, befriade.

Gärningarna spelar alltså ingen roll och 
samtidigt spelar de all roll i världen!

Våra gärningar mot varandra avslöjar halten av vår tro.
Tro utan gärningar är död står det i Jakobs brev.
Gärningarna följer tron – eller ska följa.

I Johannes evangelium kapitel 3 vers 16 står:
Så älskade Gud världen att han gav den (=offrade) sin ende son,
för att var och en som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
Det handlar alltså om tro utan gärningar.

I första Johannes brev också kapitel 3 vers 16 står:
Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken.
Också vi är skyldiga att ge våra liv för bröderna.
Det handlar om våra gärningar med Jesus som mall.

Ge liv för bröderna…
Din gudskärlek yttrar sig – ska yttra sig – i din människokärlek.
Du älskar inte Gud mer än du älskar den medmänniska du tål minst.
Gud frågar dig inte efter dina lovsånger eller din brinnande bön – möteskänsla.
Gud frågar dig efter sin solidaritet, ditt stöd, din kärlek till dina medmänniskor.