stigstrombergsson

Detta inlägg skulle också kunna ha rubriken trovärdighet II och anknyter nog så smått till vad jag skrev i ett inlägg den 24:e januari. Dessutom kan det nog också anses ha en lös koppling till inlägget en trovärdig kyrka på tobbe lindahls blogg.

Vill ni förkunna Guds ord rent och klart så som det är oss givet i Den Heliga skrift....?

Ungefär så – fritt citerat ur minnet – lyder biskopens första fråga till dem som skall vigas till präster i Svenska kyrkan. Och frågan brukar förstås så att rent betyder renlärigt, sant, troget och enligt vad Bibeln säger och lär samt att klart fattas som tydligt, begripligt, angeläget och funktionellt för dem som tar del av förkunnelsen.

Här ser jag många trovärdighetsdiskussioner och dito funderingar i ett nötskal.

En del – och dessa vill till att prägla det offentliga samtalet – sätter fokus på det senare ledet om klarhet och agerar som om de förefaller mena: För att kyrkan skall vara trovärdig behöver hon förkunna så att hennes förkunnelse fungerar i människohavet och inte går på tvärs med tankar och värderingar som folk i gemen har och känner igen sig i. Eller som folk i gemen kan antas ha och känna igen sig i – typ.

Med den funktionella synen på trovärdighet blir till exempel läran om arvssynden problematisk för en kulturperson som Kaj Pollak. Av den anledningen – för att vara trovärdigt funktionell i förhållande till Pollak – anses kyrkan behöva se över och omdefiniera till exempel sin lära om dopet. Hennes klassiska tanke att dopet innebär och åstadkommer att den som döps förs ut ur något – synden, mörkrets makt etc – in i något annat – en Guds- och Kristusrelation som inte tidigare var för handen – är svårsmält för folk i gemen (antas det) och därför anses kyrkan behöva omdefiniera sig för att bli mer funktionellt trovärdig i en tid då allt skall inkluderas och det fulaste av allt är att människor delas upp i grupper typ innanför och utanför.
Ett exempel på arbete med just denna trovärdighetsproblematik är Anna-Karin Hammars doktorsavhandling om dopet – som jag ännu inte riktigt läst ända till slutet. Det är i hennes resonemang om trovärdighet – så som jag fattat det – som jag funnit både beskrivningen av problemet med exemplet Pollak samt noterat ett hart när panikartat mål att omdefiniera dopet till att inte innebära någon skillnad mellan döpta och icke döpta.
Jag gissar att jag återkommer till hennes avhandling när jag läst den färdigt.

Jag tror det i rådande läge som en motvikt till det som hörs är av största vikt att i trovärdighetssamtalet sätta fokus på betydelsen rent – alltså renlärigt, sant, troget och enligt vad Bibeln säger och lär.

Jag tror att den motviktsbetydelsen av trovärdig är av största vikt trots att den hållningen inte för närvarande verkar prägla vare sig samtal eller debatter eller beslut i Kyrkomötet. Givetvis har den inte heller nyhetsvärde vare sig i Kyrkans Tidning eller Dagen. Dock - och detta är viktigt - finns den fortfarande representerad i vad Svenska kyrkan faktiskt tror, bekänner och lär trots allt dagsländeri i teologin. Dessutom är den – och det är det mest viktiga – rådande i kyrkans gudstjänster och kyrkliga handlingar om man firar dem enligt de överenskomna gemensamma ordningarna som finns i Handboken och inte aktivt går in för att blaja till den med allsköns egna grunda funderingar. 

Orden i biskopsfrågan var både rent och klart.
Rent och trovärdigt i relation till Bibel och bekännelse.
Klart och trovärdigt i relation till människorna.
Och är ordet emellan. Alltså både rent och klart.
Det ena står också före det andra. Det måste vara rent för att kunna vara klart.

Nu under Fastan tar en del bloggare paus men jag avser att inte göra så. Troligen ökar jag inte mitt bloggande men kanske kommer skrivandet att präglas av tiden – vägen till Jerusalem.
Det var där och då Jesus en gång för alla dog och uppstod för att alla vi utanför, genom det han gjort, kan föras utifrån in i den gemenskap med Gud vi varken automatiskt har eller förtjänar – men får tack vare Jesus.