stigstrombergsson

Idag - den sista i månad fem - har värmen landat med full kraft med betydligt mer än +20 både på hemorten och på den ort som vi under dagen besökte. Dock såg jag, när jag under seneftermiddagen var väl hemkommen från orten vi besökt och for för att köpa bränsle till gräsklipparen, hur det fortfarande ligger snöfläckar kvar i slalombacken. Jag gissar att skidunderlaget dock far illa just nu och gissningsvis är borta helt när kalendern slår över på juni. I vart fall har löven har spruckit ut, tussilagosarna blommar där sådana finns och det närmar sig sommar.

Om jag igår - vilket jag blogginläggsredovisade - fann mig upphunnen av det förflutna utifrån perspektivet Latinamerika har det bakomflutna* också denna dag lagts framför mig. Det skedde eftersom jag, madammen och den yngre av gossarna vid 8tiden om morgonen placerade oss i bil för resa till Boden. Närmare bestämt till kungliga nittonde infanteriregementet - arméns ryggrad - där den äldre av sönerna värnpliktar med full kraft. Det var regementets dag. Alltså åhörardag. Eller öppet hus. Typ.

Stor uppställning av alla på kaserngården. Musikkår. Fanmarsch - vilket inte är en svordom. Tal av regementschefen. Korum lett av garnisonspastor. Soldaterinran. Du gamla du fria. Samt andra cermoniteter.

När det formella cermoniserandet var över letade jag mig till prästkollegan för att säga morsning och någon meter från honom stod regementschefen på vilken jag också hälsade med handslag, inte honnör.

Läsaren må här nu icke förledas att tro att jag när en passionerad vurm för överstar och andra militära stjärngossar. Icke så! Men för en tid sedan fick jag en hälsning från chefen I19/A9 genom en prästkollega som varit på nåt tjolahopp där översten också varit. Och kollegan, som då bodde i Älvsbyn, hade av den höga militären sports om en annan Älvsbypräst som översten medans han var major haft att göra med på ett rep-möte under det kalla krigets dagar. Alltså jag. Och då kollegan informerat om att jag fortfarande fanns ombads han hälsa till mig - utan honnör.

Då jag således var förvissad att vara hågkommen tövade jag icke utan spatserade fram till det aktuella befälet och presenterade mig. Och han började omedelbart prata om den övning som var både någongång och någonstans i Sverige under det kalla krigets dagar.

Det var kallt krig den gången! Riktigt kallt. Under två veckor i skogen var det en enda dag det blev så varmt så att vi frestades att slänga mössor och handskar. Det var när kvicksilvret hoppade upp till -16. Annars var det mellan -25 och -30, ibland kallare. Det var så kallt att repgubbekompaniet jag tillhörde - fast jag var inte på plats just då - vägrade riva tälten och förflytta sig en hel natt i -35. Myteri alltså!! Och det pratade vi om idag. Översten och jag. Helt kort. Och det bakomflutna kom att ligga framför mig på nytt.

Vidare: Gossens enhet - GRKkompani - hade ställt i ordning en aktivitet för sina tillresta anhöriga. Aktiviteten innebar ilastning i bandvagn och transport till skjutbana för att skjuta AK5 - en modern bössa jag aldrig stiftade bekantskap med under det kalla kriget. Kul. Fem skott på 100 meter och elektronisk mätning av träffbilden, alltså hur samlade träffarna blev. 18,8 cm mellan ytterskotten. Bäst i familjen.

Sedan förevisning av vad ynglingarna och ynglingorna håller på med, materiel, logement osv.

På mitt gamla regemente. Snacka om att det bakomflutna låg framför mig.

Men seriösa känslor kommer också en dag som denna.

Egentligen är det ju ganska bisarrt det här med krigsmakt. Själva idén är egentligen ganska knasig. Men sannolikt nödvändig. Eller? Jag blir som kluven.

Och sonen som enligt mina känslor lärde sig cykla alldeles nyss. Går där i uniform. Instruerar mig, mamman, lillebror, kompis och kompis pappa hur man skjuter AK5. Jag menar: detta med sodateri - hör inte det till vuxenvärlden?? Hör han till vuxenvärlden?? Hattifnatten??!!

Det bakomflutna lades verkligen framför en - typ.

Det är onsdag och således dags att skriva en fundering i viken jag på ett pekurligt sätt kan väva in en notis om det tidsintervall som återståt till kvällens avsnitt av LOST. Vad klockan är nu talar jag inte om utan tidsangivelsen kommer på slutet. I stället tänkte jag dela med mig av några funderingar till den känsla av bortkommenhet jag upplever när det talas om vad som är politiskt korrekt - förkortat PK.

Vad är det?? Varuti består egenskapen politisk korrekthet??

Till att börja med brukar många begreppet negativt. Man anklagar någon för att vara politisk korrekt och vad jag fattar avser att man är medlöpande vad gäller strömningar i tiden, trender och nymodigheter. Svenska kyrkan har därför - kanske med rätta - anklagats för att bete sig politisk korrekt när representanter för henne beslutar att låta sig representeras i samband med Pride-festivalen senare i sommar men nobbar den Jesusmanifestation som för några veckor sedan gick av stapeln i Stockholm. Men å andra sidan blir det ju politisk korrekt bland många Jesusmanifesterare att strunta i Pridefestivalen. Utan att hemfalla till diskussion av just dessa saker - även om jag anser att kyrkan skulle ha varit med i det ena och väl kan vara med i det andra - vill jag bara torgföra tanken att vad som är politisk korrekt verkligen beror av sammanhanget, kontexten om man uttrycker det på intellektualistisk dialekt.

Bland folk på fest är det politisk korrekt att ta ett järn. Hos nykterister är det exakt lika politisk korrekt att låta bli. Engagerar man sig i OAS-rörelsen sommarmöten är man inte politiskt korrekt men andra anser att just sådana engagemang är ett uttryck för politisk korrekt anpassning till en modern tidsanda.* Om man ur konservativ hållning politisk korrekt-anklagar vissa uppfattningar är man ju ändå medlöpande politisk korrekt i det sammanhang där man själv befinner sig. Att säga Var f-n är ringen!!?? kan mycket väl vara korrekt - om än knappast politiskt - när man förlagt sin vigselring. Att använda samma ord i kyrkans vapenhus strax innan vigseln och den kontrollerande handnedstickningen i fickan inte omedelbart gav guldkänning är dock knappast korrekt - ens politiskt.**

Så, käre och kära läsare: Fundera i vilket sammanhang du är politisk korrekt. Och hur bortkommen du blir när du också där uttrycker andra meningar än vad som gäller - vad som är politisk korrekt.

Nu är det 72 minuter kvar till kvällens avsnitt av LOST.

**  Jag glömmer aldrig paniken i blicken hos den brudgummen.

Ställs frågan i rubriken till familjen roterar mina nära och kära med alla ögon, samlar jättemycket luft och laddar på resonemang om motion, kulmage, dubbla ostskivor, sena kvällsmackor osv.

I garderoben berättar det textila innehållet att jag varit smalare.

Spegeln, spegeln på väggen där visar en lokal variant av Karlsson på taket: En vacker lagom tjock man i sina bästa år.

Vågen visar att jag ingalunda likt konung Belshassar är befunnen för lätt.*

Nu syftar jag naturligtvis på något annat med min fråga: Är jag för smal?

Det handlar mer om vad jag läser och vad jag skriver om - särskilt under förra inläggets kategori Exe-geten bräker men också detta inläggs dito Predikaren 12:12 där jag rapporterar böcker jag läser. Nu har jag läst på nytt och denna gång är det aterigen** en bok i historia jag snart kan ställa i hyllan. Sveriges Österland - från forntiden till Gustav Vasa är titeln boken lystrar till och en bra beskrivning finner man på bokklubben Clios hemsida.

Sveriges Österland är oerhört detaljrik, redovisar ortnamnshistoria, medeltida teologisk kvinnolitteratur som var det första som översattes för användning i svenska Finland, torra redogörelser för olika svenka dialekter i Österbotten, Nyland och på Åland osv. En rikig tegelsten på ca 300 sidor tvåspalt och väldigt intressant.

Är jag för smal?

*  Se Daniels bok i Gamla testamentet, kapitel 5, slutet.

**  För begreppet aterigen se inlägget si nu aterigen - kanske del 1

Att om söndagsmorgonen när hela familjen fortfarande sussar kunna sitta vid tangentbordet och färdigställa under gårkvällen påbörjade skriverier är riktigt mysigt. Publiceringstiden för detta inlägg (kan läsas nedan) kommer inte stämma ens ungefär med skrivtiden då författandet skedde medelst en bärbar dator med senare efterföljande flyttning av fil genom USB-minne för publiceringen med hjälp av annan maskin. Nåväl - till saken!!

Denna helg bär i Svenska kyrkans Evangeliebok och kyrkoår rubriken Vårt dop.
En av de texter som läses i kyrkorna är plockad ur Bibelboken Apostla-gärningarna. Noga bestämt handlar det om kapitel 8 och där verserna 26-39. Särskilt intressant i det sammanhanget blir vers 37. Här må nu bloggläsaren plocka fram sin Bibel och leta upp versen. Jag gör därför en paus i fram-ställningen så att läsaren kan göra detta.

---

---

Fuskis!!!
Fram med din Bibel nu!!!

Leta upp Apostlagärningarna 8:37!!!

---

---

---

Har nu läsaren följt instruktionerna finner denne, vare sig det är en han eller hon, att versen 37 saknas och vers 36 följs direkt av vers 38. Ser du icke detta kolla noga en gång till.*

Vad är det här för en dj-a Bibel! Den är ju inte ens komplett!!
ropade en konfirmand som för många år ställdes inför samma uppgift - en uppgift jag regel-mässigt brukar dela ut till människor jag har att göra med i olika kurs- och utbildnings-sammanhang. Fler än den konfirmanden brukar bli frustrerade även om de flesta inte ger sina känslor dylik kraftfull språkdräkt.

Men det är bara att konstatera: Vers 37 saknas!! Sådetså!!

Fast en gång måste den ju ha funnits och getts nummer 37 av den som numrerade verserna - något Bibelboksförfattarna inte själva gjorde utan skedde senare. Versnumreraren under medeltiden var rimligen inte så korkad att han - här är det knappast en hon - gick direkt från 36 till 38. Han måste där ha sett ord som nu är borta. Då stod det alltså något där - men inte nu.

Lite fakta: I alla handskrifter till Apostlagärningarna från antik tid finns frågan i vers 36: Vad hindrar att jag blir döpt?? Agerandet - alltså stopp på vagnen, ned i vattnet och dop - i vers 38 står också i alla handskrifter. Men i några få skrifter av lite yngre datum i västra delen av Medelhavsområdet har någon gjort ett tillägg och skrivit in ord som senare kom att bli vers 37.

Gissningsvis har det gått till så här:

Någon som läste en handskriven variant - enda möjligheten under antiken - tyckte att frågan Vad hindrar att jag blir döpt?? saknar sitt naturligt uttalade svar. Läsaren ifråga kände frågan som den fråga var och en som skall döpas alltid ställer vid sitt dop, riktad till den som döper. Läsaren fattade alltså saken så att Apostlagärningarnas författare - Lukas - genom att ställa dopfrågan givetvis underförstod dopordningens svar, ett svar välkänt för alla kristna/döpta. Det svaret löd dåförtiden: Om du tror av hela ditt hjärta kan det ske. Efter döparens svar bekände då dopkandidaten : Jag tror att Jesus Kristus är Guds son! Och då blev det dop av.

De aktuella välkända följdreplikerna skrev någon läsare av någon Apostlagärning för säkerhets skull in i marginalen. Och när skriften senare blev nött och därför kopierades för hand kom kopiatören eller kopiatösen att flytta marginalnoteringen in i löptexten. Och vips så fanns det två varianter på berättelsen om etiopierns dop - en grundvariant bara med hans fråga och en annan så kallad läsart med lite mer dialog. Och då det skett i väst kom tillägget med i översättningar till latin och därmed in i den latinska Bibeln - Versio Vulgata - som var Bibelversnumrerarens vardagsBibel. Och numreraren fick användning för sin trettiosjua.

Men kan det inte gått tvärtom? Att det stod från början men tappades bort??

Näppeligen? Av två skäl:

De flesta och bästa handskrifterna saknar svarsdialogen - en viktig så kallad yttre anledning.

Det finns inte heller någon anledning att stryka orden om de stått där från början och på så sätt skapa en lucka eller ett hål i resonemanget. Däremot - vilket jag beskrivit - kan man frestats att fylla luckan, räta ut vad man upplevde vara ett frågetecken och på så sätt förbättra texten - alltså något av inre anledningar.**

Vad hindrar att jag blir döpt?? är frågan i fornkyrkans dopordning och också för etiopiern.***

Om du tror av hela ditt hjärta kan det ske! är kyrkans svar och uppmaning. Tro.

Jag tror att Jesus Kristus är Guds son! anger vad den tro tror som räcker för dop, för att man skall bli, vara, räknas, räkna sig som kristen. Här saknas dogmatiska finlirerier kring arvssynden, treenigheten, nattvarden och allt möjligt annat. Givetvis betyder inte detta att sådant är oviktigt. Den uteblivna Bibelversen beskriver bara vad som är viktigast och nödvändigt: Jag tror att Jesus Kristus är Guds son!

Tänk vad det kan stå viktiga saker där ingenting står!

*  Har läsaren Karl XII:s 1700-tals-Bibel i original eller faksimil finns versen. I alla senare svenska översättningar ska den vara borta.

**  Textförändringar av olika slag är väldigt vanliga i litteratur från antiken och Bibelns böcker är i det avseendet inga undantag. Ibland är förändringarna förbättringar, ibland misstag, ibland obegripliga, som regel betydelselösa. Då det finns cirka 5000 handskrifter och textfragment till större eller mindre delar av vad vi kallar Nya testamentet och inte två av dessa är exakt likadana blir det ett spännande deckarjobb att försöka klura ut hur autografen, alltså originalet, var formulerat. Men som sagt: Varianterna är som regel helt betydelselösa.
***  Samma ganska speciella ord för hindrar finns också när Jesus säger: Låt barnen komma till mig och hindra dem inte - något som utifrån en exe-gets bräkande innebär att också den texten anspelar på dopet.

Först av allt vill jag i vanlig onsdagsanda deklarera att det nu är 30 minuter kvar till kvällens avsnitt av LOST. Detta skriver jag redan i början av mitt onsdagsskrivande och givetvis är det då betydligt fler minuter kvar än då jag senare skrivit färdigt och publicerar inlägget men tidsangivelsen blir gjord och det är det mest kontinuerliga inläggsämnet på denna min blogg.

Jag ser senare i kväll en kanaldragkamp uppkomma kring familjens tvänne TVmaskiner. Den stora fina nya plattskärmaren har alla möjliga kanaler. Det har åxå den lilla mer oansenliga TVskärmen på nedervåningen. Bägge har en massa men inte samma kanaler. Annat än till en del och kanaleriförhållandet illustreras i vidstående bild*.

Kanal TV4 befinner sig i cirklarnas snittmängd - alltså i det mittersta fältet - och kan med och utan LOSTavsnitt betittas medelst bägge apparaterna. Med Kanal 6 förhåller det sig annorlunda så till vida att den bara kan beses i den stora nya fina ganska dyra teknikprylen med ofantligt mycket bättre bild.

Gissa på vilken kanal champinjonernas kamp sänds i kväll!!

I varenda kanal mellan vartenda program och flera gånger i programmen tjatas och ältas att det i kväll i ryska huvudstaden är en match mellan två champinjoner: Manchestermurklorna och Chelseaskivlingarna. Den yngste hemmavarande sonen och hans väna moder propsar på fotsvampsbolleriet - eller kanske fotbollschampioneriet - på stora apparaten så jag finner mig bli förvisad till husets underdel för att förlora mig i LOST.

Är detta egentligen ett problem att skriva om?
Givetvis inte!! Alls inte globalt!! Eller ens stort!!
Uppenbarligen har det dock förgiftat läsarens läsning ända hit om det är hit han/hon läst.

Veckan har annars inte varit förlorad!! Tvärtom!!

Å arbetsplatsen har vi varit gräsligt produktiva såtillvida att kommande hösttermins upplaga av Svenska kyrkans grundkurs nu till sitt upplägg och sin innehållsdisposition nu är planerad tämligen detaljerat - tredje bilden avbildar på ett oläsligt sätt en del av schemat. Till detta har ett schema också framställts för Bibellinje Polar vilken vi därför kan aktivera bara genom att när erforderligt antal sökanden sökt söka rätt på schemat och börja köra.

Å samma arbetsplats har denna dag innehållit mässa och fortbildningsarbete tillsammans med EFSanställda i Norrbotten och kanske återvänder jag i bloggen i ett senare inlägg till mässans beredelseord med rubriken hängivenhetens löpsteg.

Vädermässigt är tillvaron fortfarande för årstiden kall med skurar av regn, hagel och blötsnö för vilken dag i ordningen ingen kan exakt nämna.

Den bok vidstående bild är en bild av - klicka - fick jag mig tillsänd från högvördiga rikskyrkan. Tanken är att den boken skall vara gemensam litteratur i det fortbildningsprojekt som representanter från olika delar av det kyrkliga utbildningssystemet genomgår. Alldenstund boken blev mig tillsänd från Mälardalen öppnade jag den med mitt sinne fyllt av skepsis och funderingar vad verket måtte innehålla. Efter ett par kapitel fann jag mig besviken över att min förutfattade mening visade sig vara fel. Boken har visat sig riktigt bra och om den inte kommer med några helt oväntade stolligheter i slutet kommer jag nog att finna den bra alltigenom. Givetvis inte det bästa jag läst - men bra.

Som nästan ett mantra beskriver författaren aterigen och aterigen Gud som
...kärlekens och barmhärtighetens Gud både för oss och genom oss.
Jag tycker att den formuleringen kan vara en nyckel till tankar kring re-evangelisation.

Kärlekens Gud, att Gud är kärlek, brukar vi inte ha svårt att - nu fallande tonhöjt - tala om och att - nu stigande tonhöjd - tala om. Vad gäller att Gud är barmhärtig gäller samma sak. Stundom sker omtalandet i ganska vaga kategorier som om Guds kärlek var en måttfullt hygglighet och ett milt överseende men boken - både den bildinfällda samt givetvis själva huvudboken* - fokuserar Gudskärleken och Gudsbarmhärtigheten till dess främsta uttryck: Kristus som död och uppstånden.

Att starkare fokusera på befrielsen genom Jesus och då stå vid att det skedde på grund av att det verkligen behövdes utifrån människans självvalda bortavaro från Gud och i detta då verkligen låta det vara något som skett för mig/oss är re-evangelisationens första grundvillkor. Det anger både utgångspunkten för och innehållet i all kyrkans förkunnelse och undervisning.

Att leva våra liv som individer, församlingar och kyrkor agera så att Gud genom oss är en kärlekens och barmhärtighetens Gud är det diakonala program som samverkar med men inte utgör re-evangelisationen i vår tid.

Kärlekens och barmhärtighetens Gud både för oss och genom oss.
Det är grejer det.

För att helt byta spår är det nu dax för VM-final i ishockey.
Sverige torskade i kvarten med uddamålet mot Kanada och tappade dessutom brons-matchen mot Suomi. Finalen blir därför en uppgörelse mellan ryssar och kanadicker vilket nog innebär både kul hockey, spänning och lagom mycket gruff.

Vädret tarvar till sist en liten kommentar:

Det är skitkallt!! Snöblandat regn har kommit idag. Och allt mellan vrål- och snålblåst.

För dryga veckan sedan var det jättevarmt men nu har vi återgått från shorts till långkalsong.

Under första halvan av 1900talet verkade i Västerbotten en lekmannapredikant vid namn Gabriel Andersson om vilken det finns många historier och anekdoter. Så till exempel skall han vid något tillfälle när han pålyste en viktig kollekt ha sagt: Du sko gi se du harmes!

Rubrikorden si nu aterigen lär han ha upprepat aterigen och aterigen, till och med så att han lär ha sagt ett hjärtligt tack till all ni söm ha oppvakte män nu när i aterigen fyll atti ar.

Jag tycker att också jag aterigen och aterigen säger samma saker och skriver om samma saker. Och att samma saker aterigen och aterigen känns aktuella. Att jag upprepar mig på ett tröttsamt sätt har min familj under de senaste åren många gånger upprepat aterigen och aterigen. Dock är det väl så att om man har ett begränsat antal halvdåliga historier kombinerad med töntig humor och dessutom äger bara en liten bukett stela uppfattningar blir repriser ganska oundvikliga. Människor som alltid följer med och gärna tar fasta på vad den senaste populära sagespersonen sagt och vad man tänker sig att olika opinioner tycker kommer ju å andra sidan bara att aterigen och aterigen upprepa frasen man måste ju följa med sin tid.

Eller så är det att jag är 55 år ung som gör att jag aterigen och aterigen upprepar mig.* Tilltagande ålder brukar ju leda till att man gång på gång säger samma sak vilket fungerar som sövande på omgivningen - som om det var eterigen** man sa det man sa.

Nåväl - detta var inledningen.

Nu till något jag på olika sätt tidigare berört.

Flera gånger.

I inlägget syfte, mål, medvetenhet av den fjortonde april förra året inbjöd jag denna bloggs läsare att reagera och reflektera kring var och hur församlingar arbetar och människor genom det arbetet kommer till tro. Till det temat låter jag nu aterigen tankarna vändas och mina frågor lyder:

Skall svenskar re-evangeliseras?
Behöver svensken re-evangeliseras?
Hur skall vårt folk re-evangeliseras?

Evangelisation var ett ord man utan hämningar kunde använda på 1970- och 1980-talet. Så lystrade jag såsom stiftsanställs i början av 90-talet till den vidlyftiga titeln Stiftsadjunkt för Gudstjänstliv och Evangelisation. Min företrädares företrädare var den förste som innehade sagda tjänst och när han 1981 tillträdde skrev lokalbladet att Svenska kyrkan nu också fått sin evangelist och det doftade kampanjtalare och tältmöte över hela artikeln. I och för sig var det en journalistisk missuppfattning av tjänstens inriktning men den poäng jag här jagar är att orden evangelisation och evangelist kunde användas både i kyrka och frikyrka och däremellan liggande missionsföreningar som en beteckning för arbetet med att sprida budskapet om Jesus för att människor som inte trodde skulle börja tro.

Idag är ordet evangelisation nästan utmönstrat ur det kyrkliga språket och ordet evangelist finns kvar men endast i betydelsen av fyra Bibelboksförfattare. På ett sätt kan jag begripa att ordet kan vara problematiskt och då ur både djupteologisk och ytteologisk synvinkel. Djupteologiskt är det lite marigt att i en kyrka som har dopet som sakrament prata om evangelisation när målgruppen redan nåtts av evangeliet i den meningen att de redan är nådda av dopet. Yt-teologiskt sett kanske det inte heller alltid är så kul att associeras till vissa typer av religiösa kampanjer med inslag av andlig skalpjakt.

Men ändå:
Kom utmönstringen av ordet att innebära en utmönstring av saken??
Åkte barnet ut med badvattnet??
Blev ett medvetet arbete för att leda människor till en tro de ännu inte har borttappat??

Kan det vara så att i en tid - alltså ungefär nu - när kyrkotillhörigheten krymper, antireligons-fundamentalister som Stig-Björn Ljunggren tror sig säga något begåvat och färre och färre säger sig tro eller väljer att fira gudstjänst....
Kan det då vara så att det inte är rätt väg att avprofilera och tidsfölja så att ingen skall löpa risken att känna sig besvärad? Kan det vara så att man i stället tydligare behöver manifestera Kristus både på gator och torg och i det man i församlingarna redan gör: gudstjänst, undervisning, diakoni?

Hur skulle detta kunna ske??

Läsaren inbjudes att kommentartipsa.

Aterigen och aterigen.

*  aterigen har hittills i inlägget förutom i rubriken skrivits 14 gånger. Dessutom har inlägget hitintills egentligen inte innehålligt någon form av vettig tankegång.

**  detta är ett prov på den tidigare nämnda töntiga humorn. Inte kul alls! Bara pinsamt!!

I förra inlägget fanns denna bild av en pingst-ikon från den gamla Maronitiska kyrkanen. Ikonen visar hur anden utgjuts över det 12 och Herrens moder och tre kvinnogestalter. Ser man vilka som fanns i den första kristna gruppen i Jerusalem - i vart fall som det berättas i Apostlagärningarna kapitel 1 - så är det ungefär det gänget det handlar om.

Utifrån bilden kan man ju fundera över ikonografin i fornkyrkan och vad den kanske säger om hur man i tidig tid såg på ledarfunktioner i kyrkan. Det vida ämnet skall jag inte fördjupa mig i här utan nöjer mig med att publicera det avsnitt ur min magisteruppsats som fick rubriken "Kvinnornas evangelium". Ett utkast lades på bloggen redan den 15:e juli 2005. Texten här är från den färdiga uppsatsen, bara avfotnotad.

"Kvinnornas evangelium"

Om man i en konkordans till Nya Testamentet söker på ord som dotter, flicka, hustru, kvinna, Maria, moder, syster, tjänsteflicka och änka samt förtecknar de scener där orden förekommer skapas en intressant bild.

Hos Markus återfinns då några nämnda konkreta kvinnor och i några undervisande avsnitt tar författaren upp företeelser kring kvinnor och relationer där kvinnor är involverade. Huvuddelen av de konkreta personerna är kvinnor som kommer i kontakt med Jesus i och med att Jesus botar deras eller deras anhörigas sjukdomar. I den gruppen finns Petrus svärmor, Jairos dotter, kvinnan med kroniska blödningar och den syrisk-fenikiska kvinnan med en sjuk dotter. Ett par kvinnor, änkan med kopparmynten och kvinnan med balsamflaskan, presenteras som föredömen i generositet respektive hängivenhet. Jesus familj presenteras som distanserad till Jesus och en annan distanserad grupp finns på avstånd vid Golgota och vid graven. Denna sista grupp kommer till graven morgonen efter sabbaten.

I övrigt, med undantag för den tjänsteflicka som ansätter Petrus när Jesus rannsakas inför rådet, är kvinnor nämnda utan att vara fysiskt närvarande. Konkreta kvinnor som nämns på detta sätt är Herodias och hennes dotter i samband med Johannes döparens avrättning. I övrigt omnämns kvinnor och de relationer de står i Jesus undervisning om vuxna barns plikter mot sina föräldrar, äktenskap, de yttersta tiderna, uppståndelsen etc.

I Matteus berättelse om den vuxne Jesus förändras inte bilden nämnvärt. Allt som finns hos Markus återberättas av Matteus men ibland flyttat till annan plats i berättelsen. Han tillför ett par liknelser med undervisning om den yttersta domen där kvinnor omtalas. Han utökar antalet av dem som fick äta vid bespisningsundren med också kvinnor och barn samt låter ett par kvinnliga bilder förekomma i Jesus förhållande till Jerusalem. Den enda konkreta kvinnan han för in i berättelsen är Pilatus hustru.

Lukasevangeliet skapar en annan bild. Praktiskt taget allt Markus berättar behåller Lukas men ibland på andra platser i sin framställning. Det påtagliga är dock att han utökar antalet konkreta kvinnor som kommer i kontakt med Jesus: Änkan i Nain, kvinnor i Gallileen som följer Jesus, Marta och Maria, en ropande kvinna i folkhopen, en kutryggig gumma och de kvinnor som gråtande följer Jesus till avrättningsplatsen. Mötet mellan Jesus och den syrisk-fenikiska kvinnan stryks dock och Lukas låter först i Apostlagärningarna budskapet om Jesus gå utanför Galliléen-Judeen. En av de liknelser Matteus kompletterar Markus med finns också hos Lukas som dessutom har ytterligare liknelse- och undervisningsavsnitt som innehåll har kvinnor och det som förknippas med kvinnor.

Sett utifrån den traditionella teorin om sambandet mellan de synoptiska evangelierna kan då sägas att Markus innehåller en del men inte mycket om kvinnor, källan "Q" om möjligt ännu mindre men hos Lukas, i hans skrivna källmaterial eller i hans minne av vad som berättas muntligt eller i hans egen reflexion spelar kvinnor, och då faktiskt äldre kvinnor, en mer markant roll. I Apostlagärningarna fortsätter han att tydligt visa på kvinnors, och då också äldre kvinnors, roll i den första tiden efter uppståndelsen.

I Lukas beskrivning kan man vidare skönja ett mönster av dubbletter där berättelser med manlig huvudgestalt får en liknande berättelse med kvinna som huvudfigur, så kallade gender-pairs. Parallelliteten är inte konsekvent genomfört då också Lukasevangeliet är en androcentrisk text, alltså skriven utifrån ett manligt perspektiv som låter män och männens värld dominera, men är ändå påtaglig.

Alla kanoniska evangelier namnger en eller flera kvinnor som vittnen till Jesus korsfästelse, gravläggning och den tomma graven. Lukas beskriver dessa i 23:49 och 23:55 som "kvinnor från Galiléen" och nämner deras namn i 24:10. Unikt för Lukas är dock att han presenterat dessa kvinnor tidigare i sin framställning. I 8:1-3 nämns tre namngivna kvinnor som följeslagare till Jesus i Galilén, tillsammans med de tolv männen som nämnts vid namn i 6:14-16. Kvinnorna beskrivs ha en diakonal roll i förhållande till Jesus och de tolv men det faktum att de är tre - ett vanligt sätt att beskriva en betydelsefull inre krets - och att de är namngivna gör att man bör dra slutsatsen att de spelade en stor roll i de traditioner Lukas har till sitt förfogande när han skriver sitt evangelium. Lukas ger dem inte i evangeliet och Apostlagärningarna samma auktoritet som de tolv men tydligt är att det ändå finns en påtaglig representation av kvinnor i den inre kretsen kring Jesus och i urkyrkan.

Vilka orsaker och avsikter som finns hos Lukas när han genomför olika kompletteringsförändringar av sin förlaga Markusevangeliet kan bara vara föremål för spekulationer. Effekten är dock att hans beskrivning av människorna kring Jesus samt församlingarna under den första kristna tiden tydligare än hos andra nytestamentliga författare ger bilden av att också kvinnor finns aktiva i närheten av Jesus och att starka, betydelsefulla och ledande kvinnor agerar jämte, eller som understödjare av, ett manligt ledarskap representerade av de tolv och deras efterföljare.

Någon gång tidigare har jag på denna blogg kommenterat att jag låtit klippa kalufsen. Som inläggsämne kanske det inte är det mest värdefulla men då det inträffar i omgivningens tycke alltför sällan är det ändå värt att nämnas. Jag lät igår eftermiddag ungefär 2 tum av min silvergråa pannlugg med omgivning skatta åt förgängelsen. Bilden invid visar vad som for och jag gissar att ungefär lika mycket sitter kvar. Förresten: det tidigare klippinlägget,

Det var Folkhögskolans dag idag.
Den innebär öppet hus med visning av lokaler, möjlighet att låta sig informeras om skolans olika linjer och kurser samt delta i eller betitta springtävlingen Älvsbyn runt. Dryga 20talet lag om fem personer vardera skubbade långstafett genom samhället och givetvis segrade ett av lagen med elever från skolans skidlinje. Skolans personallag tog sig också runt och kom i vart fall inte sist - vilket sannolikt varit fallet om jag ingått i detsamma. Att det elevlag som inte kom ur idrottsgängen besegrade personalen var givetvis en försmädlighet av påtagligt slag men annat är ju inte att vänta när elevlaget bestod av en kille från Malmfälten, en grabb från Burundi, en man från Syrien, en tjej från Irak samt en yngling från Polen. Snacka om att lärarna mötte uppbådat motstånd av internationell karaktär. Att det dessutom är ett tydligt exempel på positiv integration genom den miljö och verksamhet som skolan representerar är nästan värt lärarlagets nesliga nederlag.

Dagen på skolan avslutades med en kort andakt i kapellet. De flesta besökarna hade då redan lämnat skolan men vi var väl i alla fall ett 20-tal som fick inleda Pingsthelgen med att lyssna till berättelsen ur kapitel 2 i Apostlagärningarna med kort kommentar, be samt sjunga ett par psalmer. Bilden - klicka så blir den större - är en Pingstikon från den Maronitiska kyrkan. OBServera att inte bara 12 manliga lärjungar står där andebetända. Jesu mor - i centrum - och några kvinnor finns också med.

Tyvärr har Pingsten - en kyrkoårshögtid av betydelse mer än julen - utarmats genom att Annandagen försvunnit som gemensam helgdag. Det var det offer man ansåg man behövde göra för att i stället börja fira 1809 års regeringsform - som inte gäller - den sjätte juni. Det kallar jag att gå från betändning till beklämning - typ.

Signaturen Ann O Nym - som jag naturligtvis funderar över vem det kan vara - ser fram mot finurliga ord(an)vändningar och konstruktioner i ämnena 'begravningsväsende' och 'kvinnliga präster & nejsägare'. 

Kanske. Orsa kompani lovar ingenting bestämt.

Att ha en blogg är lite av ett äventyr. Att titta tillbaka på vad man skrivit kan kännas riktigt äventyrligt - men är vad det visat sig nyttigt. Och nödvändigt eftersom det kan ge funderingar på om man i inlägg av olika slag gjort sig själv rättvisa. Man i detta sammanhang är alltså jag själv.

Ett gott samtal med en god vän satte mig igår på detta spår. Personen ifråga påtalade att vissa saker - här gäller det kyrkliga ting - tar jag aldrig upp i mitt skrivande medans andra saker behandlar jag då och då. Jag sattes på tänkespåret och frågan blir - uttryckt med mina ord: ger mina blogginlägg en rätt bild av mig själv? Eller en annan? Så att folk uppfattar mig annorlunda än vad jag egentligen vill?

Till att börja med skriver jag inte bara om kyrkliga ting. En räkning gav att ungefär ett 80-tal av bloggens sammanlagt ca 530 inlägg var lagda under kategorin församling i vilken jag placerar skriverier om kyrkan lokalt, regionalt och nationellt. I och för sig är det den största kategorin näst efter allmänt om väder, vind, kaviar och annat  - ungefär ett inlägg av sju - men kyrkliga betraktelser var ändå färre än jag trodde.
I kategorin församling rör de flesta inlägg lokala företeelser där jag ibland bara redovisar händelser, ibland formulerar kritik och ibland bara uttrycker lycka - vanligast detta när det gäller ungdomar, konfirmander etc. Regionalnivån är vad gäller kyrkliga inlägg den minsta undergruppen och där finns prästmöteskommentarer och annat - ibland kritiska. Undergruppen där jag berör kyrkligheter på nationell nivå består bland annat av inlägg kopplade till sista kyrkovalsrörelsen ( interngisslande av S-partiets kyrkliga oprogram), funderingar kring olika skeenden som eventuella framtida samkönade vigslar, befarade förändringar av kyrkliga utbildningar och annat.

Hur ter jag mig genom detta?

Beter jag mig så att jag ger en hyfsat rättvisande bild av mig själv?

Verkar jag vara en kritisk gnällspik eller en rentav konstruktiv skrivare?

Tar jag upp rätt saker?

Lämnar jag saker jag borde ta upp?

Här bör andra döma eftersom det är svårt att själv se klart men några intryck gav omläsningen.

Jag fann mig inte vara så gnällig som jag trodde jag skulle vara - faktiskt. Visst finns här och var kritik av insändar- eller debattstil men jag trodde det skulle vara mer.

Jag fann mig ofullständigare än jag trodde. I och för sig har jag aldrig haft ambitionen att genomföra någon form av allsidig kyrkobevakning men mycket som händer och fötter har jag lämnat obelyst - kanske för att jag inte haft något speciellt att tillägga i stycken som kistknäckning i Vännäs, att det gått 50 år sedan prästämbetet öppnades för kvinnor för att nämna ett par exempel. Det betyder ju inte att dessa saker är oviktiga. Tvärtom! Men jag har inte skrivit om det och möjligt är att jag då ter mig annorlunda än hur jag faktiskt är. Och snävare i frågor och åsikter än vad jag faktiskt är.

Jag fann mig lika klok (!) som jag trodde eftersom många inlägg både med ros och ris bjuder på tankelinjer det går att reagera på och i kommentarer har personer ibland bekräftat detta. Kommentarfunktionen är dock en underutnyttjad funktion och läsare av min blogg (25-30 varje dag) uppmanas därför att bruka den flitigare - för medhåll men framför allt för mothugg. Det är ju nämligen just mothuggen som skärper tankarna och korrigerar missuppfattningar och fel.

Hur ter jag mig?

Den goda vännen satte mig på tankespåret och jag kommer framledes att vara mer uppmärksam. Dock vill jag inte bruka tanken på hur jag ter mig så att jag inte skulle våga formulera kritik när jag tycker den är befogad, inte påtala missförhållanden när jag ser sådana och inte föreslår alternativa tankar och vägar när jag tycker att kyrkan borde präglas av sådana - lokalt, regionalt och nationellt.

Jag vågar - kanske tyvärr - inte heller lova att bli mer allsidig i min "kyrkliga bevakning". Och definitivt kommer jag inte att kunna vara fullständig. Men åtanken kommer att vara där.

Har jag i detta inlägg sjungit ½kvädna visor?

ovan står

En personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet

Min blogg är alltså en personlig blogg - skitviktigt!!!

Vad betyder det??

Jo, följande:

Det som skrivs på bloggen är inte skrivet av skolprästen vid Älvsby folkhögskola eller kyrkofullmäktigeledamöten eller Volvoägaren eller annat av liknande slag. Åsikter framförda här är inte arbetsplatsens åsikter, partiets uppfattningar eller något annat. Jag har en personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet.

Ett uttryck för att det är en personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitetd är att det inte finns någon länk - och har aldrig funnits - från folkhögskolans hemsidas presentation av mig till denna min blogg. Däremot finns här en länk till skolan - folkhögskola - till höger eftersom jobbet är en viktig del av mitt liv, mina åsikter, tyckerier och min exponerade kreativitet. Givetvis skriver jag då och då också inlägg som berör jobbet men det är just personliga åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet och inte direkta inlägg i samtal och diskussioner på jobbet. Man kan nog också säga att jag många gånger anlägger viss självcensur när det gäller skrivande om samtal, diskussioner, händelser och vägval på arbetet.

Med församling är det likadant. Kategorin församling står för både lokalt, regionalt och rikskyrkligt knutna funderingar. Jag är ersättare i kyrkorådet, ledamot i fullmäktige och genom kontakter och personkännedom initierad till förgasning i en massa saker på alla möjliga nivåer. Mycket där kan jag rimligen inte skriva om på bloggen eftersom den rätta platsen för mina åsikter är direkta möten med människor det där handlar om. Ibland kommenterar jag dock offentliga och välkända saker typ prästmöten, kyrkliga utredningar, Jesusmanifestationer och predikstolsbaldakiner men det är alltid då mina personliga åsikter det är frågan om.

Den här beskrivna rågången är viktig!!

Jag söker upprätthålla den!!

Men situationen blir ibland problematisk.

Läsare kan vara av flera slag - människor med eller utan makt och formellt inflytande.
Läsare associerar ibland mina personliga åsikter och känslor till min arbetsplats - som om den var en tummelplats där jag fritt skulle kunna förverkliga mitt ego.

Läsare kan tro att mina åsikter alltid är den socialdemokratiska nomineringsgruppens eller att sossarnas hållning i olika frågor alltid också är min.

Läsarna kan tro så mycket och mellan raderna läsa en massa som inte står där.

Därför att det är på så sätt kan jag inte skriva om vad som nu fyller mitt sinne mer än följande:

Ungefär så kan väl domstolsförhandlingsrepliker låta i amerikanska TV-serier om advokater, rättegångar mm där bilden av ett skeende, förlopp eller person måste basera sig på fakta, utrett och bekräftat. Hörsägen, alltså vad-någon-sa-till-mig-att-han/hon-hört-någon-säga-någongång-om-att-någon-skull-ha-antydningsvis-yttrat-sig-om-något-med-anknytnig-till-något-eller-någon underkänns av princip i deckare och allt seriösts sanningssökande. Där stryks hörsägen konsekvent som informationskälla.
Ibland har jag genom åren fått bilden av att hörsägen verkar vara något att ta fasta på i, förutom rent skvaller, olika former av hierarkisk maktutövning - kyrklig som samhällelig. Av sådant blir jag både trött och missmodig.

Tala ur skägget Stig!! Vad menar du??

Det är ju det jag inte kan säga eftersom rågångsmärken inte säker gäller...

Under vilken kategori skall jag placera detta? Politik? Lokalsamhället? Församling? Allmänt?
Det får bli allmänt. Så kan man göra - men inte är det helt rätt.

För det är väl så att om man ska duga som präst så måste man vara gudstjänstfirare utöver det som arbetet kräver. Att bli inskolad i gudstjänsten är en konst som tar många år utöver den praktik man får under utbildningen.

En blogg-granne - Torbjorn Lindahl - skriver detta i sitt inlägg Av födsel och ohejdad vana från den fjärde maj detta år om att som präst gå i gudstjänst.   Han använder inte exakt mina rubrikord fast man är präst - för att man är kristen men berör saken i början av sitt inlägg innan han svävar tillbaka till sina prästerliga förfäder mm.

Jag tycker frågan om gudstjänstfirande präster är intressant ur flera synvinklar.

En kan vara den roll, de attityder, det beteende, de hyss och rackartyg jag och andra präster har eller gör när vi är i uppgiften att leda en gudstjänst.

En annan synvinkel kan vara de strategiska och pastorala överväganden som ligger bakom när prästkollegier under ledning av sin lokala överstepräst - alltså kyrkoherden planerar andra människors möjlighet till och sätt att fira gudstjänst över tid, vad gäller utformning osv.

En tredje aspekt på frågan om gudstjänstfirande präster är frågan om den gudstjänstfirande prästen när han eller hon inte är den gudstjänstledande prästen är en gudstjänstfirande präst - alltså när prällen har fridag.

Det är om denna sista aspekt jag nu plitar några rader...

Frågan lyder alltså: Ska präster och prällater gå i kyrkan när de är lediga?

Mitt svar blir: Ja!! Givetvis!! Som regelbundet!! Typ!!

Naturligtvis då inte som ett tvång - enbart.

Naturligtvis som det naturliga att utifrån att de är kristna också själva behöver fira gudstjänst, vara i gudstjänst. Men kanske också lite tvång - faktiskt.

Jag menar såhär - och tar mig själv som exempel.

Jag har liksom de flesta kristna, trots att jag är präst, de allra flesta söndagar som arbetsfria dagar. På denna dag - alltså en ledig dag - firas gudstjänster som jag av fritt val skall ge fri tid åt att delta i frivilligt. Kanske gör jag detta i snitt två-tre helger/månad. Vilka helger det blir avgörs av flera faktorer där nattvard eller inte nu är den mest avgörande. Tidigare år spelade dessutom barnens idrottande en viss roll.

Hur mycket fritid jag än bränner på gudstjänster är det i alla fall min fria tid som gudstjänstledande prästkollegor på sin arbetstid tycker att jag - och andra - skall ta i anspråk för att fira gudstjänst. Jag vet inte vad som outtalat förväntas men att församlingspräster önskar att folk på sin fria tid ska ta sig till kyrkan en-två-gärna-fler söndagar i månaden är nog inte helt taget ur luften - typ.

Den väg man vill visa andra bör man då gå själv!
De behov man menar andra har har man också själv.
Och det man önskar andra ska önskar andra att man ska.

Utifrån detta ser jag det som sunt att präster (och andra församlingsanställda) också tar delar av sin fria tid - som visserligen är färre söndagar än andras - och väljer att frivilligt delta i gudstjänster någon annan har ansvar att leda. Kanske behöver här ibland också ett litet tvång komma in eftersom behovet inte alltid känns eller erkänns eller bekänns.

För det är ju klart att om de som arbetar för att människor på sin fria tid skall fira gudstjänst väljer att själva inte på någon fri tid fira gudstjänst så signalerar man i praktiken att alla gudstjänster utom "mina egna" är onödiga att ägna fri tid åt.
Och logiken blir klar: Varför skall andra vika sin fria tid till "onödigheterna"?

Bilden? Har inget med inlägget innehåll att göra.

Finns på http://www.reverendfun.com/ och är bearbetad av mig.

Igår for jag och hon jag samäger både tillgångar och skulder med - viktigt i deklarationstider - till stifts- och residensstaden för att besöka Claes Ohlsson samt kika på bilar.
Jo! Läsaren läste rätt: kika på bilar.
Då det inte kostar något att titta gick resan under parollen:
Se men inte röra, kanske sitta, inte köra!

Ändå är det en farlig väg man beträder när man börjar fundera över att ersätta trotjänaren med ett annat fordon. Ho skall veta vart detta kommer att leda och skulle det leda till annan bil blir det den sjätte jag kommer att stå som ägare till i min drygt trettiofemåriga bilägarhistoria. Om det är att vara ombytlig vet jag inte. Egentligen tror jag inte det utan ser mig nog snarast som ganska fantasilös också vad gäller fordonsparken. Låt mig med några listor visa på förändringströgheten i mitt liv.

Boende och nattvila:

1.  Vretvägen 5B i Luleå mellan 1953 och 1958 - lägenhet.

2.  Sörviksgatan 5 i samma stad 1958 till sommaren 1978 - villa.

3.  Sernanders väg 15 våning 1 i Uppsala hösten 1972 till våren 1975 - studentrum.

4.  Kungliga 19:e infanteriregementet hösten 1975 och våren 1976 - logement. Ofta dock p2.

5.  Sernanders väg 15 våning 2 i Uppsala hösten 1976 - våren 1978 - studentrum igen.

6.  Lingonstigen 2B i Älvsbyn sommaren 1978 till sommaren1980 - lägenhet.

7.  Lomtjärnsgatan 6 i Älvsbyn sommaren 1980 till sommaren1982 - lägenhet andra hand.

8.  Turistgatan 30 i Älvsbyn sedan sommaren 1982 - suterängparhus.

Yrke, anställningar och huvudsaklig sysselsättning:

1.  En glad lekande barndom sommaren 1953 till sommaren1960.

2.  Flit stud hösten 1960 till våren 1978 med paus för arméår och sommarjobb.

3.  Församlingspräst i Älvsbyn sommaren 1970 1978 till och med 1990.

4.  Föräldraledig hösten 1990 och våren 1991 - det roligaste och tuffaste jag gjort.

5.  Stiftsadjunkt i Luleå (för gudstjänstliv och evangelisation) 1991-1997 - tror jag.

6.  Skolpräst och lärare på folkhögskola från hösten 1996 - eller 1997.

Civilstånd och relationer

1.  Tonårsförälskelser, ofta av olyckligt slag.
2.  Klick våren 1975, förlovning hösten 1976, äktenskap sommaren 1978.

3.  Barn 1983, 1984, 1988, 1991.

4.  Succesivt föräldralös 2003 och 2005.

Bilar

1.  Ljusblå asfaltbubbla - alltså folkvagn - ungefär 1974-1976.

2.  Vit tidigare förldraägd Volvo Amazon 1976-1985.

3.  Blå Volvo 245 från sommaren 1985 till ungefär 2002.

4.  Mörkgrå Toyota kanske 1998 till 2006.

5.  Vit tidigare föräldraägd Volvo 244, reelt från 2001, formellt genom arv 2005.

Den vita 244-an vi nu kör - klicka på bilden ovan - är 20 år gammal och innehåller fortfarande väldigt mycket bil. Den här infällda bilden - klicka - visar mätarställningen när vi åkte hem den tidigare omberättade Björlidenresan. Siffrorna kom då att i mil räknat bli exakt samma som det telefonnummer som jag svarade i då jag bebodde boendet jag ovan redovisade under boendet punkt 1-2.
Så var ett inlägg skrivet idag. Intressant?? Näppeligen.

Idag kollikrockar en massa folkrörelserelaterade folksamlingsanledningar på ett sätt som inte tillhör det vanliga.

Primärt är det Kristi Himmelsfärds dag som infaller extremt tidig detta år beroende på den tidigare Påskens extrema tidighet. Högtiden med dess fokus - Jesu triumftåg in i den tillvaro Sonen kom från - är belagd sedan 300-talet och bör på grund av sin aktningsvärda ålder, samt av anledningen att den har världs- och evighetsavgörande betydelse, givetvis nämnas först. Den kristna kyrkan är den folkrörelseliknande historia som förvaltar högtiden - jämte inemot 60-talet andra helger och högtider av tung eller tyngre dignitet under året.

Folknykterhetens dag har sedan 1924 placerats på Kristi Himmelsfärdsdagen. Varför vet jag inte men att dagen har sin koppling - eller hade - till nykterhetsfolkrörelsen är ett obestridligt faktum.

Första maj återkommer sedan 1890 en gång varje år och är - kanske var - kopplad till den folkrörelse som kallar eller kallade sig arbetarrörelsen, en rörelse som idag mest förefaller bestå av partianställda och kommunala tjänstemän som årligen samlas för att demonstrera för sådant de i sina befattningar inte verkat för sedan första maj förra året.

Stillasittande folk i rörelse står för det yngsta inslaget i denna dags folkrörande timmerbröte. Här handlar det om en massa motorcykli(gi)ster som i samlad tropp kör fyrkanten runt - alltså Luleå-Boden-Älvsbyn-Piteå.

Vad skulle jag fokusera på denna dag??

Vilken folkrörelsegrej skulle jag låta beröra mig och låta få mig att röra mig?

Motorcykel har jag ingen men då det bakom några av de hundratals visiren finns oigenkännbara kända personer promenerade vi ner på byn för att betitta en samling fordon som tillsammans säkert betingar ett värde av mer än 50 miljoner slantar. Kul blev att vi träffade alla de tre vi gissade skulle köra - äldre sonens flickväns föräldrar samt barn- och ungdomskamraten Tobbe till vilkens blogg det är länkat i spalten till höger och som därtill med sin anabola moped bildpryder detta inlägg.

Folknykterhetes dag firar jag inte. Detta beror delvis på att den inte firas på orten annat än i stillhet av de som är nyktra av beslutade nykteristskäl. Ändå är jag för närvarande och mestadels nykter - även om denna text kan få någon att misstänka annat. Ideologisk folkrörelse nykterist är jag är inte utan kan tänka mig vid vissa tillfällen både en god öl eller ett par glas vin till maten eller rentav en konjak eller en whisky. Observera ordet eller i meningen nyss. Och räkneorden. Det säger något om bruket - typ.

Firandet av Första maj hade sossepartiet tidlagt så att det firandet kolliderade med firandet av Kristi Himmelsfärd. Så tvingad att välja kom jag inte ens att betitta tåget eller lyssna till någon talare. Gå i ett förstamajtåg blir aktuellt först när man dammar fram den gamla goda parollen:
För frihet, jämlikhet och demokrati! Krossa monarkin, statskyrkan och militarismen!

Således blev det Högmässogudstjänst i Älvsby kyrka, ledd av den prästkollega jag i denna blogg brukar anspela på med orden: jag vet vad han heter och jag vet var han bor. Som förkunnare är han riktigt klurig utan att vara svår och förmår också - fast inte alltid - att öppna nya tankespår kring Bibeltexter för mig som har 30 prästår på nacken och Bibelvetenskap som hobby.
Lite trist är bara att man i församlingen valt att ofira Jesu triumftåg in till sin Fader genom att inte fira mässa. Tyvärr planeras Pingsten - enligt vad annonseringen visar - också gå i samma ransoneringsanda vilket får mig att avslutningsvis dikta kort till en melodi av Påvel Ramel:

Vart tog det lilla kyrkoåret vägen? Ingen som vet, Ingen som vet!

Vart tog det lilla kyrkoåret vägen? Ingen som vet, Ingen som vet!