stigstrombergsson

Under första halvan av 1900talet verkade i Västerbotten en lekmannapredikant vid namn Gabriel Andersson om vilken det finns många historier och anekdoter. Så till exempel skall han vid något tillfälle när han pålyste en viktig kollekt ha sagt: Du sko gi se du harmes!

Rubrikorden si nu aterigen lär han ha upprepat aterigen och aterigen, till och med så att han lär ha sagt ett hjärtligt tack till all ni söm ha oppvakte män nu när i aterigen fyll atti ar.

Jag tycker att också jag aterigen och aterigen säger samma saker och skriver om samma saker. Och att samma saker aterigen och aterigen känns aktuella. Att jag upprepar mig på ett tröttsamt sätt har min familj under de senaste åren många gånger upprepat aterigen och aterigen. Dock är det väl så att om man har ett begränsat antal halvdåliga historier kombinerad med töntig humor och dessutom äger bara en liten bukett stela uppfattningar blir repriser ganska oundvikliga. Människor som alltid följer med och gärna tar fasta på vad den senaste populära sagespersonen sagt och vad man tänker sig att olika opinioner tycker kommer ju å andra sidan bara att aterigen och aterigen upprepa frasen man måste ju följa med sin tid.

Eller så är det att jag är 55 år ung som gör att jag aterigen och aterigen upprepar mig.* Tilltagande ålder brukar ju leda till att man gång på gång säger samma sak vilket fungerar som sövande på omgivningen - som om det var eterigen** man sa det man sa.

Nåväl - detta var inledningen.

Nu till något jag på olika sätt tidigare berört.

Flera gånger.

I inlägget syfte, mål, medvetenhet av den fjortonde april förra året inbjöd jag denna bloggs läsare att reagera och reflektera kring var och hur församlingar arbetar och människor genom det arbetet kommer till tro. Till det temat låter jag nu aterigen tankarna vändas och mina frågor lyder:

Skall svenskar re-evangeliseras?
Behöver svensken re-evangeliseras?
Hur skall vårt folk re-evangeliseras?

Evangelisation var ett ord man utan hämningar kunde använda på 1970- och 1980-talet. Så lystrade jag såsom stiftsanställs i början av 90-talet till den vidlyftiga titeln Stiftsadjunkt för Gudstjänstliv och Evangelisation. Min företrädares företrädare var den förste som innehade sagda tjänst och när han 1981 tillträdde skrev lokalbladet att Svenska kyrkan nu också fått sin evangelist och det doftade kampanjtalare och tältmöte över hela artikeln. I och för sig var det en journalistisk missuppfattning av tjänstens inriktning men den poäng jag här jagar är att orden evangelisation och evangelist kunde användas både i kyrka och frikyrka och däremellan liggande missionsföreningar som en beteckning för arbetet med att sprida budskapet om Jesus för att människor som inte trodde skulle börja tro.

Idag är ordet evangelisation nästan utmönstrat ur det kyrkliga språket och ordet evangelist finns kvar men endast i betydelsen av fyra Bibelboksförfattare. På ett sätt kan jag begripa att ordet kan vara problematiskt och då ur både djupteologisk och ytteologisk synvinkel. Djupteologiskt är det lite marigt att i en kyrka som har dopet som sakrament prata om evangelisation när målgruppen redan nåtts av evangeliet i den meningen att de redan är nådda av dopet. Yt-teologiskt sett kanske det inte heller alltid är så kul att associeras till vissa typer av religiösa kampanjer med inslag av andlig skalpjakt.

Men ändå:
Kom utmönstringen av ordet att innebära en utmönstring av saken??
Åkte barnet ut med badvattnet??
Blev ett medvetet arbete för att leda människor till en tro de ännu inte har borttappat??

Kan det vara så att i en tid - alltså ungefär nu - när kyrkotillhörigheten krymper, antireligons-fundamentalister som Stig-Björn Ljunggren tror sig säga något begåvat och färre och färre säger sig tro eller väljer att fira gudstjänst....
Kan det då vara så att det inte är rätt väg att avprofilera och tidsfölja så att ingen skall löpa risken att känna sig besvärad? Kan det vara så att man i stället tydligare behöver manifestera Kristus både på gator och torg och i det man i församlingarna redan gör: gudstjänst, undervisning, diakoni?

Hur skulle detta kunna ske??

Läsaren inbjudes att kommentartipsa.

Aterigen och aterigen.

Lämplig bild? Frågetecknet från fjolårsartikeln kan brukas aterigen.

---

*  aterigen har hittills i inlägget förutom i rubriken skrivits 14 gånger. Dessutom har inlägget hitintills egentligen inte innehålligt någon form av vettig tankegång.

**  detta är ett prov på den tidigare nämnda töntiga humorn. Inte kul alls! Bara pinsamt!!