stigstrombergsson

För det är väl så att om man ska duga som präst så måste man vara gudstjänstfirare utöver det som arbetet kräver. Att bli inskolad i gudstjänsten är en konst som tar många år utöver den praktik man får under utbildningen.

En blogg-granne - Torbjorn Lindahl - skriver detta i sitt inlägg Av födsel och ohejdad vana från den fjärde maj detta år om att som präst gå i gudstjänst.   Han använder inte exakt mina rubrikord fast man är präst - för att man är kristen men berör saken i början av sitt inlägg innan han svävar tillbaka till sina prästerliga förfäder mm.

Jag tycker frågan om gudstjänstfirande präster är intressant ur flera synvinklar.

En kan vara den roll, de attityder, det beteende, de hyss och rackartyg jag och andra präster har eller gör när vi är i uppgiften att leda en gudstjänst.

En annan synvinkel kan vara de strategiska och pastorala överväganden som ligger bakom när prästkollegier under ledning av sin lokala överstepräst - alltså kyrkoherden planerar andra människors möjlighet till och sätt att fira gudstjänst över tid, vad gäller utformning osv.

En tredje aspekt på frågan om gudstjänstfirande präster är frågan om den gudstjänstfirande prästen när han eller hon inte är den gudstjänstledande prästen är en gudstjänstfirande präst - alltså när prällen har fridag.

Det är om denna sista aspekt jag nu plitar några rader...

Frågan lyder alltså: Ska präster och prällater gå i kyrkan när de är lediga?

Mitt svar blir: Ja!! Givetvis!! Som regelbundet!! Typ!!

Naturligtvis då inte som ett tvång - enbart.

Naturligtvis som det naturliga att utifrån att de är kristna också själva behöver fira gudstjänst, vara i gudstjänst. Men kanske också lite tvång - faktiskt.

Jag menar såhär - och tar mig själv som exempel.

Jag har liksom de flesta kristna, trots att jag är präst, de allra flesta söndagar som arbetsfria dagar. På denna dag - alltså en ledig dag - firas gudstjänster som jag av fritt val skall ge fri tid åt att delta i frivilligt. Kanske gör jag detta i snitt två-tre helger/månad. Vilka helger det blir avgörs av flera faktorer där nattvard eller inte nu är den mest avgörande. Tidigare år spelade dessutom barnens idrottande en viss roll.

Hur mycket fritid jag än bränner på gudstjänster är det i alla fall min fria tid som gudstjänstledande prästkollegor på sin arbetstid tycker att jag - och andra - skall ta i anspråk för att fira gudstjänst. Jag vet inte vad som outtalat förväntas men att församlingspräster önskar att folk på sin fria tid ska ta sig till kyrkan en-två-gärna-fler söndagar i månaden är nog inte helt taget ur luften - typ.

Den väg man vill visa andra bör man då gå själv!
De behov man menar andra har har man också själv.
Och det man önskar andra ska önskar andra att man ska.

Utifrån detta ser jag det som sunt att präster (och andra församlingsanställda) också tar delar av sin fria tid - som visserligen är färre söndagar än andras - och väljer att frivilligt delta i gudstjänster någon annan har ansvar att leda. Kanske behöver här ibland också ett litet tvång komma in eftersom behovet inte alltid känns eller erkänns eller bekänns.

För det är ju klart att om de som arbetar för att människor på sin fria tid skall fira gudstjänst väljer att själva inte på någon fri tid fira gudstjänst så signalerar man i praktiken att alla gudstjänster utom "mina egna" är onödiga att ägna fri tid åt.
Och logiken blir klar: Varför skall andra vika sin fria tid till "onödigheterna"?

Bilden? Har inget med inlägget innehåll att göra.

Finns på http://www.reverendfun.com/ och är bearbetad av mig.