stigstrombergsson

Att ha en blogg är lite av ett äventyr. Att titta tillbaka på vad man skrivit kan kännas riktigt äventyrligt - men är vad det visat sig nyttigt. Och nödvändigt eftersom det kan ge funderingar på om man i inlägg av olika slag gjort sig själv rättvisa. Man i detta sammanhang är alltså jag själv.

Ett gott samtal med en god vän satte mig igår på detta spår. Personen ifråga påtalade att vissa saker - här gäller det kyrkliga ting - tar jag aldrig upp i mitt skrivande medans andra saker behandlar jag då och då. Jag sattes på tänkespåret och frågan blir - uttryckt med mina ord: ger mina blogginlägg en rätt bild av mig själv? Eller en annan? Så att folk uppfattar mig annorlunda än vad jag egentligen vill?

Till att börja med skriver jag inte bara om kyrkliga ting. En räkning gav att ungefär ett 80-tal av bloggens sammanlagt ca 530 inlägg var lagda under kategorin församling i vilken jag placerar skriverier om kyrkan lokalt, regionalt och nationellt. I och för sig är det den största kategorin näst efter allmänt om väder, vind, kaviar och annat  - ungefär ett inlägg av sju - men kyrkliga betraktelser var ändå färre än jag trodde.
I kategorin församling rör de flesta inlägg lokala företeelser där jag ibland bara redovisar händelser, ibland formulerar kritik och ibland bara uttrycker lycka - vanligast detta när det gäller ungdomar, konfirmander etc. Regionalnivån är vad gäller kyrkliga inlägg den minsta undergruppen och där finns prästmöteskommentarer och annat - ibland kritiska. Undergruppen där jag berör kyrkligheter på nationell nivå består bland annat av inlägg kopplade till sista kyrkovalsrörelsen ( interngisslande av S-partiets kyrkliga oprogram), funderingar kring olika skeenden som eventuella framtida samkönade vigslar, befarade förändringar av kyrkliga utbildningar och annat.

Hur ter jag mig genom detta?

Beter jag mig så att jag ger en hyfsat rättvisande bild av mig själv?

Verkar jag vara en kritisk gnällspik eller en rentav konstruktiv skrivare?

Tar jag upp rätt saker?

Lämnar jag saker jag borde ta upp?

Här bör andra döma eftersom det är svårt att själv se klart men några intryck gav omläsningen.

Jag fann mig inte vara så gnällig som jag trodde jag skulle vara - faktiskt. Visst finns här och var kritik av insändar- eller debattstil men jag trodde det skulle vara mer.

Jag fann mig ofullständigare än jag trodde. I och för sig har jag aldrig haft ambitionen att genomföra någon form av allsidig kyrkobevakning men mycket som händer och fötter har jag lämnat obelyst - kanske för att jag inte haft något speciellt att tillägga i stycken som kistknäckning i Vännäs, att det gått 50 år sedan prästämbetet öppnades för kvinnor för att nämna ett par exempel. Det betyder ju inte att dessa saker är oviktiga. Tvärtom! Men jag har inte skrivit om det och möjligt är att jag då ter mig annorlunda än hur jag faktiskt är. Och snävare i frågor och åsikter än vad jag faktiskt är.

Jag fann mig lika klok (!) som jag trodde eftersom många inlägg både med ros och ris bjuder på tankelinjer det går att reagera på och i kommentarer har personer ibland bekräftat detta. Kommentarfunktionen är dock en underutnyttjad funktion och läsare av min blogg (25-30 varje dag) uppmanas därför att bruka den flitigare - för medhåll men framför allt för mothugg. Det är ju nämligen just mothuggen som skärper tankarna och korrigerar missuppfattningar och fel.

Hur ter jag mig?

Den goda vännen satte mig på tankespåret och jag kommer framledes att vara mer uppmärksam. Dock vill jag inte bruka tanken på hur jag ter mig så att jag inte skulle våga formulera kritik när jag tycker den är befogad, inte påtala missförhållanden när jag ser sådana och inte föreslår alternativa tankar och vägar när jag tycker att kyrkan borde präglas av sådana - lokalt, regionalt och nationellt.

Jag vågar - kanske tyvärr - inte heller lova att bli mer allsidig i min "kyrkliga bevakning". Och definitivt kommer jag inte att kunna vara fullständig. Men åtanken kommer att vara där.

Har jag i detta inlägg sjungit ½kvädna visor?

Givetvis har jag här ½kvädit eftersom det som föranledde samtalet med den goda vännen inte kommer på bloggen och läsaren lämnas i okunnighet därom. I och för sig skrev jag om den aktuella saken i blogginläggston men jag valde att kommunicera mina tankar direkt med personer som var berörda. I det långa telefonsamtal som blev följden nåddes en mycket hög grad av ömsesidig förståelse, respekt och värme. Kanske inte total enighet i alla stycken - men det behövs inte mellan vänner. Men därför blev visan här ½kväden - typ.