stigstrombergsson

När man sportlovssjuk sätter sig vid tangentbordet för att inlägga något som i slutet kan innehålle en notis om att det är si och så många minuter kvar till kvällens avsnitt av LOST funderar man ju på vad som kan skrivas. Studier står under rubriken Kategorier till höger och eftersom jag nu studerar i mitt snorandes svett kanske ett inlägg till i den fållan skulle kunna vara på sin plats. Lämpligt då att först titta vad som skrev sist i det sammanhanget.

• 29 november: om 4 böcker i disparata ämnen.
• 9 augusti: om en bok men till denna också Nya testamentet på grekiska - alltså två.
• 4 mars: om tre böcker...

Och när jag läste det kom däschavykänslan!

Jag håller fortfarande på med Brown!!
Fast jag har hunnit in i andra bandet och tragglar just nu Johannesevangeliets 14:e kapitel.

Men det är inte det värsta: Kinesiskamurenboken ligger på toa för omläsning. Det är läbbigt.

Dessutom finns ett par påbörjade som jag än så länge bara bläddrat och bara påbörjat litegrann.
En av de böckerna är ISBN 82-00-22446-5 - en festskrift med flera författare, fjärrlånad från bibliotek söderöver, och bara tittad i eftersom den innehåller flera artiklar/avsnitt på tyska. Mycket av det engelska verkar intressant men det hela får vänta till omlån ett annat år.
En annan är ISBN 91-22-01858-1 (skriv ISBN-numret i sök-rutan) vilken jag inhandlat och kommer att läsa ordentligt innan i höst då författaren och jag planeras skall delta i gemensam studieresa till Berlin.

Bilden som bilägger detta inlägg liknar en tidigare bokbild men är inte den. Denhär bilden föreställer Brown volym 2.

Nu är det 22 minuter kvar till kvällens avsnitt av LOST.

Åren forsar fram är en rubrik jag tror jag någon gång tidigare använt som överskrift i text å denna blogg. I vart fall har jag brukat den i egenfabricerade gratulationskort inför släktingars och bekantas ½-sekelsdagar och annat - då inte sällan pyntat med bild av Storforsen 45 km uppströms bostadens älvutsikt.

"Stackarn!" sade en 7årig granngosse när han fick höra att hans lekkamrater fått en lillebror.
Att han, utrustad med två storasystrar, var prövad och luttrad hade tidigare framgått under samtal samtidigt som bobbar drogs uppför backe. Följande dialog hade utspunnit sig.

"Stig - vad tror du det blir detdär som P har i magen? Flickorna säger att du säger att det skall bli en cykel men det kan det ju inte. Vad tror du? Tjej eller kille?"

"Jag vet inte" svarade jag men fortsatte:
"Blir det en tjej skulle det ju vara ganska praktiskt eftersom vi har så mycket tjej-grejer. Men å andra sidan: om man redan har två flickor så är det ju ganska behändigt med en liten kille, eller hur?"  (Lades det märke till denna  ledande fråga till en sjuåring med systrar i skarven mellan- och högstadium?) 
Under tystnad drog han sin bob sju-åtta meter uppför backen, stannade, såg mig djup i ögonen och sa med allvarlig röst:
"Hördu Stig! Sånna småbröder är det synd om!"
Han fick en kram!

Han som då föddes är nu stor, klok och värnpliktig. Åren har sannerligen forsat fram.  

Fidel
kastar in handduken är ytterligare ett belägg får att åren går, om än inte så hastigt. I vart fall har åren hunnit ikapp Fidel Castro på Kuba och det är dags för honom att ta cigarren ur munnen. Rökverket i fråga är väl redan överlämnat till hans bror men ändå är det epok som tar slut. Fidel fyllde 80 i fjol och sedan Alf Svensson avgått som partiledare för Krist-Demokraterna i Sverige stod han helt ohotad på den internationella arenan vad gäller längdrekord för partiledare.

Diktaturen på Kuba kan ur en synvinkel beskrivas som ett av USA:s mest tjurskalligt livskraftiga antidemokratiska projekt. Batistaregeringen som störtades av Castro 1959 förtjänade inte en tår av begråtning den dag som då var, men USA, som i den vevan inte var helt allenastyrande i världen, kunde dåförtiden inte ens samtala med någon som väster om Atlanten lanserade andra alternativ vad gäller tankar, värderingar och ekonomi. Isoleringen av Kuba ökade därför landets beroende av Moskva och förstärkte misstron mot den demokrati med flerpartisystem och annat som USA sade sig representera.

Hoppas nu bara att en ny regim i Washington när nästa år forsar fram förmår komma ut ur sin fundamentalistiska retorikgarderob vad gäller Kuba och genom att bli en god granne bidra till utveckling av demokrati och av den usla ekonomi man så aktivt sanktionerat sönder.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kuba innehåller information - och debatt.

I slutet av det förra inlägget nämnde jag att nattsudderisamtalet om lördagskvällen kom att röra sig om hur den lokala församlingen var och  fungerade för ett kvartssekel sedan. Nu är det så att saker som ligger långt bak i tiden tenderar att svepas in i ett lätt rosenskimmer men samtalet kom ändå att visa på stora kontraster - samt irriterande nog avslöja mig som en kokt groda*.

Vännerna på besök hade givetvis inga andra minnesbilder än hur det var för länge sedan. Detta medförde att när vi berättade hur det är nu provocerades jag att se klarare än vad jag brukar - och ändå är jag jätteklarsynt redan i vanliga fall. Jag såg kontraster som jag på grund av troget förblivade på orten haft skymda för mig då jag har följt en långsam - men ändå tydlig -  utveckling som gjort mig till en kokt groda.

I förra inlägget nämnde jag siffror om gudstjänster och ungdomar i dessa. Man kan också lyfta konfirmander samt barn- och familjearbetet. Alltsammans visar varje år en liten liten avmattning som inte verkar anmärkningsvärd på något sätt men i långt perspektiv skriker katastrofen en i ögonen.

• Den gudstjänstfirande församlingen har halverats på 25 år!
• Konfirmanderiet har under perioden sjunkit, hämtat sig en del och står nu och väger.
• Ungdomsverksamhetens koppling in mot söndagens gudstjänst och - än viktigare - gudstjänsternas koppling in mot ungdomeriet upplever jag annorlunda än förr.
• givetvis finns mer...
• och en del annat...

Men det finns flera felkällor och nyansanledningar.

• Minns jag verkligen rätt? Eller idylliserar jag?? Svar: Troligen lite idyll men inte helt.
• Är statistiken inte vikande i hela kyrkan?? Svar: I största delen men inte hela. Det finns exempel på växt.
• Ska man inte se framåt i stället för bakåt? Svar: Med begränsad erfarenhet av orientering har sporten ändå gett mig insikten att det är när man ser klart var man är som man inte längre är vilse. Vill man dessutom se tydligt hur man gick för att komma dit där man nu är och förstå man vilka fel-väg-val man gjorde och vilka rätt-väg-val man glömde göra blir det lättare att komma rätt igen. OBServera dessutom att komma rätt inte nödvändigtvis betyder gå tillbaka, varken i orientering eller andra sammanhang. Däremot handlar det om vägval...
• Varför ser jag bara negativt? Svar: Det är en kokt grodas bekymmertankar som initierat detta inlägg. Jag ser också mycket positivt som inte bekymrar mig alls utan tvärtom gör mig glad.

PS: Detta inlägg görs på förmiddagen en lektionslös dag då det är ungefär 587 minuter kvar till LOST.

* Självdiagnosen bygger på - vad det sägs - att om man lägger en groda i kallt vatten och sedan värmer den tills det kokar så ligger grodan snällt kvar tills den är död. Den märker inte så små skillnaderna utan anpassar sig tills det är för sent. Humpar man en groda direkt i hett vatten fattar den och hinner - kanske - hoppa ur...

Just lidna veckoslut har bjudit på tankereturer till en epok mer än 25 år tillbaka i tiden. Det har varit både trevligt men också tyvärr lite bedrövande - fast mest trevligt förståss.
Orsaken till alltsammans var att en lokal eldsjäl för Svenka kyrkans utlandsarbete (SKUT) fått till det så att dagen efter ett stort internationellkyrkligt stiftshalligalli i Luleå skulle en där agerande SKUTare komma till Älvsbyn för att efter gudstjänsten berätta samt eventuellt visa bilder.

Personen i fråga - eller rättare sagt personerna - hade förutom gedigna SKUTmeriter också den framträdande egenskapen att de mellan somrarna 1979 och 1982 varit Älvsbybor. I den vevan jobbade han som präst i församlingen och hon strävade som lärare på högstadiet. Bägge var förödande jämnåriga med mig och madammen i mitt liv och jag och min sambeskattade passade på att vid vännernas flytt från orten av dem förvärva den fastighet vi fortfarande bebor och som de nu skulle gästa.

Genom åren har vi inte haft mycket kontakt. Givetvis meddelade vi varandra när barn föddes samt böt julkort när det var säsong för sådant men också detta gick i stå då de vidareflyttade från Linköping till Merbourne, Australien. Hopspringning av slumpartad karaktär på kyrkliga mathak i Uppsala har förekommit men inget organiserat umgänge - men nu var det således dax!

Jag hoppas läsaren av denna blogg också har - eller, om läsaren är ung, kommer att få - erfarenheten av att med en del vänner är det att man hur mycket tid som än gått och hur stor den umgängeliga inaktiviteten än har varit så fungerar kontakten i alla fall. Det är märkligt och fint att det kan vara så.

Paret anlände tidigt om lördagskvällen och inkvarterades, för sin hemkänslas skull, i det sovrum som faktiskt inte tapetserats om sedan de sålde huset till oss. Givetvis åt vi nordsvenska delikatesser - de är nämnligen bägge två sörlänningar av födsel och ohejdad vana med tre åren i Älvsbyn som kulturell utblick.

Och vi pratade!! Sju stugor full!!
Uppdatering av familjeliv och barn - givetvis.
Avstämning kring gemensamma bekanta på orten - självklart. I sammanhanget kunde konstateras att flera som levde 1980 inte gör det nu. Och att än fler som var i full aktivitet då är gamla nu. Vi var överens om att vi själva också blivit äldre men det är som mest bara lite lite lite till det yttre. Sinnena är fortfarande unga och djärva (- för tydlighetens skull: inga av varken våra fyra eller deras två barn fanns med i samtalet). 

Naturligt kom vi via människor in på vad som var vårt stora gemensamma engagemang då när det begav sig. Man skulle kunna säga - kanske lite i efterskott idylliserat men ändå - att vi levde församlingsliv med en del av det livet med lön för oss killar. Mycket folk var det i kyrkan då - 80 till 100 en vanlig söndag varav 15-20 tonåringar. Många fanns också i ett ungdomsarbete som prioriterades - 20-30 stadiga varje torsdag.
Läsaren må här icke tro att vi tror att det var på grund av vår speciella skicklighet som det var så - för så var det inte!! Men vi och många andra, både anställda och frivilliga, var engagerade!! Med försök till driv i steget. Och det tittade vi tillbaka på - i minnenas explosion.

Och så småningom blev klockan 0200 på natten.
Så länge brukade vi sitta och snacka också förr när de ägde det vardagsrum vi satt i.
Nu gjordes godnatt för vara fräscha till söndag förmiddag - om denna kanske senare.

• Måndag med personalsammanträden, planeringar av lektioner och rådslag kring skolans framtida utbud av kurser och utbildningar.
• Tisdag med resa till Kalix för arbete med Grundkursen Östra Norrbotten. I inlägget mer tråkigheter nämnde jag vad som fyllde stor del av tankekraften den dagen.
• Onsdag fortsatt arbete med kursen i Kalix samt hemresa.
• Torsdag åter på arbetsplatsen - paradoxalt nog nästan utan att ha något att göra. Denna termin är jag organiserad så att det är antingen  järnet med lektioner förmiddag-eftermiddag-kväll eller inget inbokat alls. Torsdag var alltså en mellandag med arbetspaus efter lunch.
• Fredag lektionerades det över nätet samt planerades lektioner för veckan som kommer.

Detta var en kort sammanfattning av en del arbetsrelaterade händelser.

Annat på arbetet värt att nämna och nu fästa uppmärksamheten på är ett par av de linjer och program folhögskolan ämnar starta och omstarta kommande höst. Det rör sig om en Volontärlinje o- nystart - och Bibellinje Polar - omstart.
Klicka på logotyperna för att följa länkarna. Ta del av materialet, länk vidare och sprid det på alla till buds stående sätt.

                       

Se också: http://www.pitea-tidningen.se/artikel.aspx?artid=93604&arkiv=False

Allt detta var jobbanknutet.
Privat är allt bara bra.

Filmen Braveheart återvänder jag då och då till.
Den är en typisk Hollywoodgestaltning av skotsk frihetskamp mot engelsmännen och hjälten i sammanhanget - Jim Wallce - spelas av Mel Gibson. Det finns lite humor, lite kärlek, massa macho och en smula sens moral.

I scen - eller kapitel - 12 en bit in i filmen har skottarna just gjort slarvsylta av en engelsk armé. Segern är vunnen av allmogen trots den skotska adelns tvehågsna hållning. I segerns ögonblick hakar dock adeln på vinnarsidan och efteråt adlas allmogeledaren Gibson - förlåt: Wallace.

Väl knektad tillfrågas han av en ledare för en adelsklan huruvida han vill backa upp just den klanens anspråk i relation till andra klaner. Stort palaver utbryter och mitt i det följande intensiva argumenterandet mellan adelspartierna går hjälten mot dörren. Han anropas av några om vart han skall ta vägen och den oklippte, lurvige, med kilt och kraftiga knän försedde Gibson/Wallace svarar - i min översättning:

Jag skall invadera England och besegra engelsmännen på deras egen mark.

Invadera!? skrattsäger en adelsman. Det går inte!!

Varför? (intensiv blick från Gibson) Varför går inte det??

Och så fortsätter han:

Ni är så upptagna med att tjafsa kring smulorna från Longshanks (engelske kungens) bord att ni missar er Gudagivna rätt till det som är bättre. Det är verkligen en skillnad mellan oss. Ni anser att folket i det här landet finns för att förse er med era positioner. Jag anser att era positioner finns för att förse det här folket med frihet. Och nu går jag för att se till att de får det så.

I all sin Hollywooddramatik är ju detta hur sant som helst.

Det är också ofta sant i kyrkan och andra sammanhang där anställda ibland verkar vara hur upptagna som helst med att käbbla och rivalisera om förmåner systemet kan ge dem själva. Givetvis blir i sådana sammanhang allt man inte gjort förr och allt som kan verka vara ett risktagande och allt som kräver energi och allt som kanske skapar obekvämlighet något som man väljer att anse som omöjligt - gärna då också med ett milt överseende leende.

Och då blir det också ibland så att personal agerar som om församlingen - eller andra sammanhang - finns för att ge dem förmåner, lön och sysselsättning när det i stället är - eller skall vara - så att personal finns för att i sina Guda-givna uppdrag ge församlingen - människorna - det som de skall ha: i församlingar Gud och Guds rike. I andra sammanhang annat.

Den skotske frihetskämpen Wallace - i alla fall i filmen - blev den som sådde. Andra fick skörda den goda kampens segerrika resultat medans han själv uthålligt gick under.

Hollywoodiskt? Jäpp!! Så ända in i bänken!

Men faktiskt också Bibelmodelliskt. Se filmen!

Något annat att se - en länk:
http://www.kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?articleid=3164077 - särskilt sista raden.

Det är onsdag kväll och klockan är strax efter ½21. Jag är just hemkommen från en två dygn lång bortavaro i Haparanda och konstaterar att i kväll verkar det som om en svag rodnad kan skönjas i öster. TV4-tablån säger nämligen att kl 21 sänds programmet Lost: past, present and future.

Undertexten fortsätter: Underhållningsprogram från 2008 (det är i år!!). Här tittar man tillbaka på den senaste säsongen av serien "Lost" och blickar framåt.

Fatta här vad som verkar vara på gång!!

Den nya säsongen verkar vara i antågande men för att den skall fungera sker ett resumerande av det som tidigare hänt, timat, skett och pågått i den serie som jag - och andra - alltför länge berövats. Att människor medkänner mig visas av att invanteri*gossen nyss smsade sin fader med texten Sitter du lycklig och förväntansfull framför tvn?

Svaret blev - långsamt telefonpillat - följande: Nej. Skriver text om det hela att lägga ut på bloggen senare i kväll när datorn blir ledig. Den text jag skriver är alltså denna och den skrivs på den bärbara ointernetade datorn för att i formatet Word sparas till senare i kväll när den kan publiceras via den andra maskinen.

Och just nu är det 4 minuter kvar till avsnittet jag bespetsat mig på.

/ Skrivpaus för TV-sofferi /

Nästa vecka klockan nio är det så dags för säsongspremiären av LOST.
Det var TV-röstens hugnesamma budskap när programmet slutade.
Det gryr i öster...

* Det som i tidigare inlägg var en oavsiktlig felskrivning är här gjord på ett medvetet plan för att beskriva Hattifnattens vintermilitärtjänstgöring.