stigstrombergsson

Just lidna veckoslut har bjudit på tankereturer till en epok mer än 25 år tillbaka i tiden. Det har varit både trevligt men också tyvärr lite bedrövande - fast mest trevligt förståss.
Orsaken till alltsammans var att en lokal eldsjäl för Svenka kyrkans utlandsarbete (SKUT) fått till det så att dagen efter ett stort internationellkyrkligt stiftshalligalli i Luleå skulle en där agerande SKUTare komma till Älvsbyn för att efter gudstjänsten berätta samt eventuellt visa bilder.

Personen i fråga - eller rättare sagt personerna - hade förutom gedigna SKUTmeriter också den framträdande egenskapen att de mellan somrarna 1979 och 1982 varit Älvsbybor. I den vevan jobbade han som präst i församlingen och hon strävade som lärare på högstadiet. Bägge var förödande jämnåriga med mig och madammen i mitt liv och jag och min sambeskattade passade på att vid vännernas flytt från orten av dem förvärva den fastighet vi fortfarande bebor och som de nu skulle gästa.

Genom åren har vi inte haft mycket kontakt. Givetvis meddelade vi varandra när barn föddes samt böt julkort när det var säsong för sådant men också detta gick i stå då de vidareflyttade från Linköping till Merbourne, Australien. Hopspringning av slumpartad karaktär på kyrkliga mathak i Uppsala har förekommit men inget organiserat umgänge - men nu var det således dax!

Jag hoppas läsaren av denna blogg också har - eller, om läsaren är ung, kommer att få - erfarenheten av att med en del vänner är det att man hur mycket tid som än gått och hur stor den umgängeliga inaktiviteten än har varit så fungerar kontakten i alla fall. Det är märkligt och fint att det kan vara så.

Paret anlände tidigt om lördagskvällen och inkvarterades, för sin hemkänslas skull, i det sovrum som faktiskt inte tapetserats om sedan de sålde huset till oss. Givetvis åt vi nordsvenska delikatesser - de är nämnligen bägge två sörlänningar av födsel och ohejdad vana med tre åren i Älvsbyn som kulturell utblick.

Och vi pratade!! Sju stugor full!!
Uppdatering av familjeliv och barn - givetvis.
Avstämning kring gemensamma bekanta på orten - självklart. I sammanhanget kunde konstateras att flera som levde 1980 inte gör det nu. Och att än fler som var i full aktivitet då är gamla nu. Vi var överens om att vi själva också blivit äldre men det är som mest bara lite lite lite till det yttre. Sinnena är fortfarande unga och djärva (- för tydlighetens skull: inga av varken våra fyra eller deras två barn fanns med i samtalet). 

Naturligt kom vi via människor in på vad som var vårt stora gemensamma engagemang då när det begav sig. Man skulle kunna säga - kanske lite i efterskott idylliserat men ändå - att vi levde församlingsliv med en del av det livet med lön för oss killar. Mycket folk var det i kyrkan då - 80 till 100 en vanlig söndag varav 15-20 tonåringar. Många fanns också i ett ungdomsarbete som prioriterades - 20-30 stadiga varje torsdag.
Läsaren må här icke tro att vi tror att det var på grund av vår speciella skicklighet som det var så - för så var det inte!! Men vi och många andra, både anställda och frivilliga, var engagerade!! Med försök till driv i steget. Och det tittade vi tillbaka på - i minnenas explosion.

Och så småningom blev klockan 0200 på natten.
Så länge brukade vi sitta och snacka också förr när de ägde det vardagsrum vi satt i.
Nu gjordes godnatt för vara fräscha till söndag förmiddag - om denna kanske senare.