en film och lite om kyrkan
Filmen Braveheart återvänder jag då och då till.
Den är en typisk Hollywoodgestaltning av skotsk frihetskamp mot engelsmännen och hjälten i sammanhanget - Jim Wallce - spelas av Mel Gibson. Det finns lite humor, lite kärlek, massa macho och en smula sens moral.
I scen - eller kapitel - 12 en bit in i filmen har skottarna just gjort slarvsylta av en engelsk armé. Segern är vunnen av allmogen trots den skotska adelns tvehågsna hållning. I segerns ögonblick hakar dock adeln på vinnarsidan och efteråt adlas allmogeledaren Gibson - förlåt: Wallace.
Väl knektad tillfrågas han av en ledare för en adelsklan huruvida han vill backa upp just den klanens anspråk i relation till andra klaner. Stort palaver utbryter och mitt i det följande intensiva argumenterandet mellan adelspartierna går hjälten mot dörren. Han anropas av några om vart han skall ta vägen och den oklippte, lurvige, med kilt och kraftiga knän försedde Gibson/Wallace svarar - i min översättning:
Jag skall invadera England och besegra engelsmännen på deras egen mark.
Invadera!? skrattsäger en adelsman. Det går inte!!
Varför? (intensiv blick från Gibson) Varför går inte det??
Och så fortsätter han:
Ni är så upptagna med att tjafsa kring smulorna från Longshanks (engelske kungens) bord att ni missar er Gudagivna rätt till det som är bättre. Det är verkligen en skillnad mellan oss. Ni anser att folket i det här landet finns för att förse er med era positioner. Jag anser att era positioner finns för att förse det här folket med frihet. Och nu går jag för att se till att de får det så.
I all sin Hollywooddramatik är ju detta hur sant som helst.
Det är också ofta sant i kyrkan och andra sammanhang där anställda ibland verkar vara hur upptagna som helst med att käbbla och rivalisera om förmåner systemet kan ge dem själva. Givetvis blir i sådana sammanhang allt man inte gjort förr och allt som kan verka vara ett risktagande och allt som kräver energi och allt som kanske skapar obekvämlighet något som man väljer att anse som omöjligt - gärna då också med ett milt överseende leende.
Och då blir det också ibland så att personal agerar som om församlingen - eller andra sammanhang - finns för att ge dem förmåner, lön och sysselsättning när det i stället är - eller skall vara - så att personal finns för att i sina Guda-givna uppdrag ge församlingen - människorna - det som de skall ha: i församlingar Gud och Guds rike. I andra sammanhang annat.
Den skotske frihetskämpen Wallace - i alla fall i filmen - blev den som sådde. Andra fick skörda den goda kampens segerrika resultat medans han själv uthålligt gick under.
Hollywoodiskt? Jäpp!! Så ända in i bänken!
Men faktiskt också Bibelmodelliskt. Se filmen!
Något annat att se - en länk:
http://www.kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?articleid=3164077 - särskilt sista raden.
Hm. Jag såg den där artikeln i kuriren igår. Kul att de skriver om er. Blev dock lite nyfiken på vad det är för personlighetstest man kan göra, där det kommer fram att man passar som präst? Undrar om man skulle ta sig igenom det, eller om det skulle resultera i avkragning?
Är det en rent allmän iakttagelse, eller vad syftar du på?
Det är en allmän iaktagelse av ett fenomen som jag tycker mig se i flera olika sammanhang och under långliga tider. Med andra ord skulle det idag kunna syfta på något någonstans medans igår kunde det tydligaste exemplet hämtas på annat håll - för att inte tala om i förrgår. Sedan tycker jag filmen är om-seende-värd och när jag för ca tre veckor sedan såg om den fastnade jag för den beskrivna detaljen som fått tankarna att gå i den redovisade riktningen.
