stigstrombergsson

I dagens Dagen rapporteras om att en EFS-präst i Skara stift lämnat Svenska kyrkan och därmed "avkragats" - alltså separerats från prästämbetet i densamma. För noggrant studiim se länkarna
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=150557 och
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=147428 med bloggkommentarer.

Denna fråga är i sin marginalitet mycket intressant då den handlar om vilken identitet och lojalitet en inomkyrklig rörelse - EFS - har i förhållande till den kyrka den är en rörelse inom. Frågan är inte ny utan har funnits tidigare men nu när det inte är en enskild EFSare utan en präst som utträtt kan man säga som amerikanarna att  the shit hit the fan - skiten hamnade i fläkten.

Min relation till EFS brukar jag beskriva som välvillg utomstående. Jag är alltså inte EFSare och har aldrig varit det. Om jag kommer att bli det får framtiden utvisa. Välvilliga utomstående kan - men måste inte alltid upplevas - vara en stor tillgång för en rörelse eftersom det är på håll som man lättare ser konturer och tendenser de som är inuti inte ser eftersom de är för nära och inte ser skogen för bara trän. Därför dristar jag mig till att tycka till om ett sammanhang jag värdesätter men inte ingår i.

I mitten av 90-talet valde EFS väg och beslöt sig för att förbli en inomkyrklig rörelse. Med det bromsades - kanske stoppades - separatistiska tendenser till att bilda ett eget frikyrkosamfund. Enskilda medlemmar har dock utträtt ur Svenska kyrkan i protest mot KG Hammar - som för tydlighetens skull skall sägas nu vara en föredetting - både lokalt och i närområdet. EFS har dock valt att inte tydligt hantera denna märklighet. Som medlemmar i och företrädare för EFS har de utträdda kunnat fortsätta att fungera och sett utifrån har ju detta tett sig ganska intressant som ett tydligt exempel på ett haltande på bägge sidor, ett äta kakan och ha den kvar samt ett samtidigt söka skita och hålla igen.
Kan man vara EFS-företrädare om man är utträdd? har jag frågat både tidigare och nuvarande distriktsföreståndare och fått flackande blickar till svar - samt suckar. Dock har det varit en intern EFS-grej så jag har egentligen inte brytt mig.

Men nu är det eljest!
Nu har en ämbetsbärare struktit sig ur matrikeln. Han förefaller dessutom oförstående till att han inte längre skall kunna prästa eftersom han uppenbarligen anser att prästämbetet är något han fått att förfoga över för egen del.

Därför säger jag:
EFS behöver, för sin egen skull, reflektera över sin inomkyrklighet!
Det går inte att både skita och hålla igen!
Men jag säger ochså - igen:
Kyrkan som sådan behöver reflektera över vad i henne som driver människor som vill stå på Bibelns och bekännelsens grund att kasta in handduken!!

Jag har ju själv funderat över lusten att förbli präst i en kyrka där till exempel Hammaristiska stolligheter genom tystnad alltid står oemotsagda. Se gärna mina betraktelser å denna blogg från den första och andra september i höstas angående prästmötet i Luleå.

Jag tycker faktiskt att det är dags att kyrkoledningen (alltså biskoparna) offentligt markerar vad kyrkan alltid och samfällt överallt har trott om Jesus: att han är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria, på tredje dagen uppstånden osv.

Och så - till alla som funderar på att hoppa av / desertera: Se inlägget matchen är ju för f-n inte slut än!!! av den fjärde november 2005. Gammal text men ack så aktuell!!