stigstrombergsson

När jag igår letade en bild att pynta mitt skrivande om stress med snubblade jag på annat material. Det var på engelska men jag har sökt åstadkomma en översättning av önskningar som personer med många järn i luften eller flera bollar i elden skulle kunna göra till sina.
Väl bekomme!


Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag inte kan acceptera,
och förstånd att gömma kropparna av dem
jag kommer att döda idag då de går mig på nerverna. 

Hjälp mig att vara varsam med vilka tår jag trampar idag
då de hör ihop med arslen jag måste slicka imorgon. 

Hjälp mig att alltid arbeta till 100%
...12% på måndag
…23% på tisdag
…40% på onsdag
…20% på torsdag
…5% på fredag 

Hjälp mig att komma ihåg när jag har en dålig dag
och det verkar som om människor vill jaga på mig
att det behövs 42 muskler för att rynka ögonbrynen,
28 muskler för att le men bara 4 för att slå någon på käften. 

Lugna gatan.
Förra veckan på arbetet var relativt lugn och präglades av allmänna förberedelser och en och annan lektion: Religion A en timme och information en timme om ett tillval elever kan göra. Religion A är en kurs på gymnasienivå men med en grupp som spänner i ålder från 19 till 70+. Tillvalet handlar om en ny lokal kurs där jag och naturkunskapsläraren skall stimulera och stödja elever när de arbetar med artiklar ur tidskriften Illustrerad Vetenskap (www.illvet.com). Övrig tid förra veckan ägnades åt kollegier, förberedelser osv.

Nu har proppen gått ur.
Svenska kyrkans grundkurs anlände i går.
Det betydde två timmar med dem på förmiddagen och sedan två timmars lektion inom det nämnda tillvalet, Tillvalet kallas Kultur & Natur men gissningsvis kommer det att få smeknamnet illvett. Lite skoj är detta namnbyte eftersom ill- som förstavelse i svenska står för något negativt till exempel ill-marig, ill-vilja och ill-sken (ilsken?).
Denna dag började med gudstjänst och efter en paus två lektioner om Markusevangeliet med grundkursen samt en gruppsamtalstimme med samma gäng.
I morgon blir det en timme Markus, en timme Religion A samt tre timmar med grundkursen i samtal och grupp-byggar-process. Föräldramöte med yngste gossens handbollslag på kvällen.
Torsdag kommer att innebära två timmar i grundkursen om den kristna kyrkan i Egypten - skolan skall i höst få ta emot två lärare från den koptiska (=egyptiska) kyrkan och det bör väl förberedas något.
Fredag är det friluftsdag.

Häcken är alltså full.
Kanske verkar inte allt detta så farligt men det kräver sin koncentration. Det handlar om att nya grupper skall etableras och börja fungera, nya människor att lära känna, nya lektioner som inte finns i någon kursplan och inte har några prefabricerade läromedel skall utformas osv. Och samtidigt skall planer göras för verksamhetsutveckling på lång sikt, policy-resonemang skall föras och relationer till tidigare elever, arbetskamrater, samverkanspersoner och andra skall vidareutvecklas.
Dessutom borde jag vika tid till mina studier ich mitt eget uppsatsskrivande samt tapetsera ett rum.

Jämmer eller?
Det kan verka som om allt detta bara är besvärligt och jag klagar men så är det inte. Tvärtom är det stimulerande och kul nu när eleverna landat i skolan och intensiteten ökat. Men nog finns det att göra.

Den 16 januari detta år placerade jag en bild jag hittade på nätet. Bilden föreställde inte vår Toyotabuss utan en likadan. Jag deklarerade i inläggen att fordonet var till salu men det var enda sättet jag marknadsförde den på då.

För ett par veckor sedan försåg jag fordonet med till-salu-papper på insidan av bakre sidorutor och idag kan världen meddelas att bilen har sålts vilket betyder att förutom en smärre köpeskilling - biltypen betingar 15000-20000 på nätet beroende på vilka finesser som överlevt - hushållet berövats fasta utgifter för skatt, försäkring mm och slipper reparationskosnader för 2-4000 varje år. Inte så sorgligt faktiskt.
Fast det är klart - viss nostalgifaktor föreligger. Automobilen har tjänat oss väl under familjens storhetstid men på grund av barnens succesiva utvandring är det rimligt att transportkapaciteten skärs ner.
Nu har vi således en bil kvar: Vit Volvo 244 av 1988 års modell med knappt 17000 mil på nacken, de flesta körda av den gubbe i keps som överlämnade den till mig - sin son - för ca fem år sedan.

Madammen har en stegräknare!
Hon fick den eftersom hon denna dag firar årsdagen av sin födelse.
Nu kan hon hålla reda på hur många steg hon går eller springer. Inmatad uppgift om stegläng samt registrering av stegantal per tidsenhet kan matematiseras till hastighet. Åsså kan den mäta pulsen. Det är med andra ord en genialisk manick.
Gissningsvis kommer den också att kunna appliceras på lilla mig - så att jag kan ha koll. Jag vill ju inte ta för många steg. Eller för långa. Eller för snabba. Lite, kort och långsamt - det är alla latmaskars mantra.

Lärarna har jobbat en halv vecka nu - för en del har det varit lite mer. I morgon kommer eleverna och ett nytt läsår börjar på nytt. Det skall bli kul!!
Om ytterligare en vecka kommer Kyrkans grundkurs som fortfarande skall vara kvar. Bra!!

Jag hörde på radio att unga människor inte är intresserade av politik i samma mån som äldre. Var och hur de drog gränserna mellan yngre och äldre fick jag inte grepp om.

Men det är ju så. Och det är väl känt. De yngre vill inte eller tillåts i praktiken inte att engagera sig i de etablerade politiska partiernas politik-kvarnar. Det är inte så lätt. Högst upp på varje lista finns några som kan det politiska spelet samt är ena fenor på förvaltiska, administrativiska, sammanträdiska, teknikalitetiska och budgetiska. Detta är exempel på olika dialekter som den politiska kasten använder när den kastar omkring sina budskap. Skulle röstar-kasten gör sin röst hörd på andra sätt än att just rösta på olika representanter den politiska kasten rubbas systemet. Då avvisas de röster som höjs och den fört-röstan som engagerade människor känner försvinner. Det leder till att de som ställs utan röst inte heller röstar. Och bland de yngre leder det till svagare intresse och lägre valdeltagande.

Själv är jag inte yngre men jag kan dela känslan. Dock kommer jag att rösta men jag måste tillstå att jag vibrerar inte över alternativen jag ställs inför. Det finns en borgerlig fyrklöver som det verkar gå bra för och som vill speeda upp landet genom att hänga av dem som kämpar för att hänga med. Det finns en diffus ½borgerlighet ledd av politiska förvaltarbroilers som förefaller ha avlats på partimöten och drillats från Unga Örnar via SSU till att vara ett etablera gäng som känner varandra väl. Från innerstadslägenheter i Stockholm eller gods i Östergötland söker dessa gamal uvar få mandat att leda proletariatet. Och så finns det oprövade krafter som alla uppmanas att se som själva fi och varnas att pröva.

Men det är val om några veckor. Det är dessutom ett demokratiskt val. Det gör att det känns som en plikt att rösta. Över vår värld flyr människor undan o-demokrati eller dör på kuppen. Så det känns som en plikt - även om det inte går att se konturer vidare bra.

Det blev sossarnas valmanifest som bildpryder detta inlägg. Jag tog det eftersom eftersom parollen alla-ska-med är bra fast lite självklar och spetslös. Hoppas bara att det, om sossarna blir kvar, också kommer att gälla också invandrare, flyktingar osv. Och att nya människor - inte bara partifåglar som redan är etablerade i buren - tas med i en process för att förnya och utveckla demokratin.

Vi har hittat ett Åkerbärs-ställe till!
Jag tänker inte tala om var det är i år heller - jämför en notis 2 aug förra sommaren. 
För ett par veckor sedan plockade vi ca 2,5 liter på gammel-stället. Idag blev det 1,5 liter till på ny-platsen. Nu återstår rensningen av dagens skörd. Vad gäller åkerbär är det lika knepigt som att plocka dem. Till jul ätes bären/sylten med andakt.

Dessutom drog vi ihop lite blåbär. Den bärtypen har denna sommar tyvärr förtorkats i stor utsträckning men det kommer att genom en ren arbets-seger samla 20 liter för vintern.
Här och var börjar lingonen bli klara. Det är för tidigt än men det ser bra ut.

Madeleine Dahl som från Betlehem skrivit artiklar jag publicerat på bloggen kom på besök i eftermiddag. Hon hade mycket intressant att berätta.
Hon lämnade dessutom en kort artikel till att lägga ut på bloggen. Där finns också länkar till hemsidor med mer material.
Kartbilden är också intressant. Kopiera den till din dator så går den att förstora mer - fast suddig. Notera särskilt skillnaden mellan en grön linje - gränsen Israel-Palestina - och de röda murplanslinjerna. Snacka om landstöld!!

---

När de hugger ned våra träd, skär de också sönder våra hjärtan

?De stjäl mina träd, mitt land, mitt allt!?, skriker en kvinna med desperat röst. Hennes namn är Grace Napoleon Abu Mohor och hon äger nästan 2 hektar (18 000 kvm) land för olivträdodling i Beit Jala utanför Betlehem. Eller ägde kanske tyvärr är den rätta verbformen. Idag kom nämligen ett privat israeliskt bolag och började skövla de 400-500 år gamla träden. Träd som tillhört Grace och hennes familj i generationer bakåt. ?De kom utan att förvana?, säger Grace upprört. ?De kom med soldater som skulle försvara deras kriminella handlingar. Jag fick nästan en hjärtattack när jag såg det. Jag bara skrek och skrek. Men ingenting hjälper. Ingen lyssnar på oss?, fortsätter hon upprört. ?Vi betalade dyra pengar för en advokat, men till ingen nytta. Israelerna får som de vill ändå i slutändan. De har makten.?

Beit Jala är en stad på 15 000 invånare, belägen väster om Betlehem. Den är nästa offer för murbygget söderut på Västbanken. 45 % av stadens land beräknas isoleras på andra sidan muren, vilket innebär 62 % av all odlingsbar mark. Grace familjs olivträdsodling ligger precis på den mark där den israeliska regeringen planerat att bygga muren. ?Murbygget handlar inte om säkerhet?, konstaterar Grace krasst.?Det handlar om att konfiskera så mycket som möjligt av palestinsk mark för att kunna utöka israeliska bosättningar.? 1967 började Israel bygga bosättningen Gilo på Beit Jalas mark. Genom att bygga på den mark som konfiskeras i samband med murbygget kan den israeliska regeringen nu sammanlänka Gilo med den mindre bosättningen Har Gilo, som liksom Gilo är byggd illegalt på de ockuperade palestinska territorierna.

Jag närmar mig försiktigt några av de omkring 100 stympade olivträden. Det slår mig att murbygget och ockupationen inte bara innebär en etnisk isolering, men också en ekologisk katastrof. Sedan andra intifadan inleddes år 2000 har närmare 1 miljon fruktträd förstörts, däribland 400 000 olivträd. ?Min pappa brukade tillbringa varje dag här, från 6 på morgonen till 18 på kvällen. Han skötte träden, som om de vore hans egna barn och nu finns de snart inte mer??, berättar Grace sorgset. ?Den här marken är vårt liv. 47 familjemedlemar lever av det som olivträden ger. Ofta brukade vi samlas under träden, grilla och skratta tillsammans?, säger Grace med nostalgi i rösten. Som om hon talar om svunna tider, när det egentligen handlar om gårdagen. Dagen före militären kom. Fast nedbrytningsprocessen började förstås tidigare än så. Nedbrytningen av självkänsla, rörelsefrihet, människovärde, liv. Men med förstörandet av olivträden nådde processen under huden. ?När de förstör våra odlingar hugger de inte bara ner våra träd?, säger Grace, ?de hugger också av våra huvuden och skär sönder våra hjärtan.? Madeleine Dahl, ekumenisk följeslagare i Betlehem

Jag undrar när det regnade sist.
Det måste vara en fyra veckor sedan.
Hett har det inte varit hela tiden men när det för ett par veckor sedan var lite svalare (15-20 grader) så blåste det. Annars har det varit kring 25 varenda dag - fast nu har det börjat bli nattsvalt, sådär 12 grader.

Nåväl: Bara någon enstaka droppe på ungefär en månad gör att det av sol och vind är snustorrt i marken. Det som såg ut att bli ett lovande bär-år har krymt till redan torkade blåbär och hallon att plocka och direkt göra soppa av. Lingonen är små små små.  Älven - som en bit från vårt hus rinner i icke reglerat skick - har jättelite vatten.

Skulle det börja regna nu kommer inget vatten att nå några vattendrag - om det inte skyfaller förståss. Allt kommer att sugas upp av växtlighet och jord.

Fast annars har sommaren varit helt OK - vad gäller vädret och för oss i Sverige.

Nu har vi varit på en kort promenad. Kosan styrdes till kyrkogården där mamma och pappa vilar, mamma sedan snart tre år tillbaka och pappa sedan i höstas. Idag skulle mamma fyllt 81 om hon levat.
Det är märkligt att man varje dag kan komma att tänka på dem som inte längre lever. Det är inte jobbiga tankar men de är dagliga och en dag som idag blir de lite extra tänkt - typ.

I slutbrevet från Madelene Dahl som var följeslagare på Väst-banken gick en massa text inte att ändra från knasiga data-coder till begripliska. En läsbar version finns däremot på Svenska kyrkans hemsida - den riktigt långa länken.


På IM:s hemsida har jag hittat en annan text. Den är om HOPP-kampanjen, fortfarande hur aktuell som helst.

Sist finns ytterligare ett par länktips i ärendet att njuta av i sommarvärmen:


http://www.svenskakyrkan.se/ArticlePages/200608/08/20060808112256_admin774/20060808112256_admin774.dbp.asp
http://www.manniskohjalp.se/asp/art/sida.asp?sidID=18
http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_13408181.asp
http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_13430610.asp

I gårdagens lokaltidning fanns en artikel - länk till denna nedan. Givetvis gjorde rubriken Konsekvenserna av Guds icke-existens mig nyfiken så jag läste den med stigande förvåning. Utan någon som helst logik, analys eller seriöst sätt att argumentera driver ledar/krönike-författaren sin agitation. Han brukar en raljant ton, den ton man använder när man vill förnedra den man samtalar med eller med ett gäng likasinnade, lätt småberusad, vill raljera över de dumskallar som bor i kvarteret bredvid.

Visst finns poänger i ledaren/krönikan. Jag tror också det skulle vara skruvat om Göran P slutade sina valtal med att välsigna den fåtaliga och ålderdomliga, ofta kristet troende, valmanskåren i Odens, Tors och Frejs namn. Jag kan också förvånas över de religiöst neutrala partiernas lust att bibehålla maktpositionerna i kyrkan och genom dessa på ett ofta populistiskt sätt driva olika linjer. Tankegången att de som lämnat tron på en högre makt, belönats med centralvärme, bilar, Internet och ett rikt sexualliv medan de som ligger på skallen flera gånger om dagen till Guds ära, är kvar i armod kan väl också vara bestickande i sin ½-sanningshet. Man bör veta att de som lämnat tron på en högre makt också i förnuftets namn belönat sin omvärld med rasism och herrefolks-ambitioner (en gång grundad på Darwin), förintelse, Gulagarkipelager - oftast riktat just mot dem som ligger på skallen, eller på knä, flera gånger om dagen och genom sådana gudeliga övningar fått kraft att uthärda, stå emot och bekämpa det armod gudlösa härskare i förnuftets, statsnyttans, rationalitetens och marknadens namn pådyvlat och pådyvlar dem.

Om PT vill bedriva antividskeplig propaganda bör tidningen arbeta mer seriöst. Man behöver hitta bättre argument än hittills, se att det finns skillnader mellan tomtenissande inom delar av New Age å ena sidan och etablerade religioner byggda på historiska händelser å den andra. Man bör också beganga sig av en inte så inskränkt blint troende vi-har-fattat-allt-fundamentalist som Stig-Björn Ljunggren.

Ett mer seriöst sätt att analysera tankar om tro och icke-tro finn i den andra av länkarna. Jag delar inte den författarens fritt fram för konfessionella skolor men nog har han en poäng i att också ateisten är troende.

http://www.pitea-tidningen.se/artikel.aspx?artid=35475&cat=3&pageIndex=0&arkiv=False
http://www.kyrkanstidning.com/opinion/debatt/2006/debatt32/debatt32_04.asp

PS: Bilden? Sanningen är i betraktarens öga men för att ingen skall känna sig påhoppad säger jag väl att den föreställer mig när jag läser eller möter något idiotiskt. Jag gissar att jag kommer att använda den fler gånger. DS

På tredje dagen hölls ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där. Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet. Vinet tog slut ...
(Johannesevangeliet kap 2 v 1-12)

Första tanken blir: Det var tur att Jesus vandrade på jorden när han gjorde det - och inte nu eller för tio år sedan. Risken skulle ju vara att han kommit i vägen för Jerusalem-makthavarnas urskillningslösa över-kapacitet-bombning av allt levande. Den förra massakern i byn Qana var 1996. För någon vecka sedan var det dags igen. Tänk om Jesus varit där.

Andra tanken blir: Jesus var där - 1996 och nyss. Hos dem som drabbas, hos dem som lider, i dem som lider. Ja, än mer: Han är dem som lider. Det döda barnet. Den gråtande mannen. Som förra gången: oskyldig och försvarslös.

Det finns idag nästan en halv miljon svenska träffar på webben om massakern i Qana. Flera av dem är riktigt vidriga i sina försök att ursäkta massakern med att Hizbollah gömmer sig bland civila osv. Enligt folkrätten är det dock så att även om en motståndare finns inbäddad i ett civilt sammanhang måste man ta hänsyn till civilisterna. Det Israel gjort är därför en tvättäkta terrorhandling: Att angripa civila för att nå ett politiskt och militärt resultat. Nedanstående länk reder ut sammanhangen på ett ba sätt tycker jag.

Nu flyr en miljon människor. De fick till och med ett 48 timmar långt bombuppehåll för att kunna sticka. Om inte det liknar etnisk rensning av södra Libanon vet jag inte vad begreppen står för längre.

Vilken annan skurkstat som helst som gjort en tiondel av vad Israelerna gjort denna sommar skulle haft FN-resolutioner, sanktioner, blockader och ho vet allt mot sig - men inte Israel. Det hålls om ryggen av storskurkar som EU med bland annat England, Frankrike och Sverige anförda av stor-stor-skurken USA. Det är vämjeligt!!

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,867610,00.html

Det var många år sen sist en sommarvecka ägnades åt att man lastad med ryggsäck, tält, sovsäck, spritkök och allt möjligt annat traskade i fjällen. Det var sådant som vi kunde ägna sig åt i barnlöshetens tidevarv innan ettan, tvåan, trean och fyran kom åren 1983-1991. Nu var det dock dags att se om tanten och farbrorn skulle palla. 
Det blev en god tur, dock inte typisk. Vädret var hela tiden nästan för bra.

Försedda med ovanstående packning for vi, det strävsamma paret samt de två sönerna, till Abisko för att därifrån vandra den tur, synliggjord på vidstående kartskiss. 
Resan anträddes på måndagen i stekande värme i en bil som hela sommaren saknat fungerande luftkonditiovädring. Tisdag morgon (vädret detsamma) startade förflyttningen till fots – fast de första 600 vertikala metrarna åkte vi lift. Tältning blev det på kvällen och dag två vandrade vi vidare under samma förhållanden men utan lift. Vi nådde landets högst belägna restaurang – Låktatjåkkastugan – där en kopp the, en kopp kaffe, två läsk och fyra våfflor gick på närmare trehundra spänn. En bit därifrån tältade vi i två nätter så den tredje dagen ägnades åt en toppbestigning - fortfarande i värme. Fjärde dagen – den varma fredagen – var sista etappen ned till Björkliden varvid fordonet hämtades och vi for hem.

Så kortfattat och enkelspårigt kan en fjälltur beskrivas. Och samtidigt skulle man kunna skriva hur mycket som helst. Dessa dagar, då inget verkar hända, då det saknas tidning, dator, radio, TV, telefon, folk blir på ett märkligt sätt helt fyllda av upplevelser. Där finns de fantastiska vyerna, de små små små blommorna, kungsörnsparet på jakt, stenar av alla format och färger, intressanta möten med andra vandrare, 188 tagna bilder, förnimmelser av muskelvärk i anatomiska delar man inte visste man hade kvar, samtal med madammen man känner så väl att man tror man inte har något mer att säga varandra, ens egna funderingar som blir så skarpa när de synkroniseras med gårytmen, osv osv. 

Alla borde ges möjligheten att göra detta. 
Och de som inte vill borde tvingas!

Räckte det inte med VM?
Tydligen inte!!

Det blev Ume-cup för yngste sonens fotbollslag, något som visade sig vara en minisemester för madammen och mig själv.
Onsdag den 26 juni restes det till Övik. Den för-långt-körningen berodde inte på bristande kunskaper i navigation utan på att vi tog en dag extra för att besöka mostern i Övik, hon som hastigt blev änka strax före midsommar. Det var ett gott besök.
Framåt kvällningen körde vi tillbaka efter E4an och hittade vårt logi på STF:s vandrarhem i centrala Umeå – korsningen Skolgatan-E4an. Rummet var OK, vette mot trafikljuset så vid tretiden på natten vaknade jag av en långtradare alldeles vid fotändan av sängen.

Torsdag mitt på dagen fotboll med seger över ett norskt lag. Fredag i svinottan fotboll med oavgjort. Fredag efter lunch oförtjänt oavgjort mot ett lag italienare. En frispark i sista minuten räddade anrättningen. Kvällsmatchen mot Teg förlorade gossarna men sonens föräldrar var då på visit hos goda vänner så vi missade händelsen. Tegarna spelade, enligt andra föräldrar, bra men lortade ner arrangemanget med psykningar, spelförstörelse, fulspel osv. Våra hjältar var därmed trea i sin grupp men gick ändå vidare till A-slutspel i kraft av att vara bästa trea.
Lördag förmiddag spelade hjältarna kvarten mot ett annat Ume-lag som vann klart med mycket fin fotboll på ett charmigt och fint sätt. Den förlusten var inget att säga om och med den matchen var dramat slut och spelarna kunde hänge sig åt att gå på disco och titta på brudar.
Finalen på söndag beskådades och den stod mellan italienarna och ful-spels-laget från Umeå – alltså två lag som de våra mött. Vår grupp hade alltså varit en ”dödens grupp” som producerade bägge finallagen och därmed också de italienska segrarna

Semestern då?
Jamen givet! Gossen bodde ju med laget och skötte sig själv – behövde bara kontantpåfyllning då och då. Madammen och jag cyklade Ume hit och dit, åt gott och umgicks med goda vänner på orten och andra fotbollsföräldrar hemifrån. Det var så trevligt att föräldrarna åker också nästa år. Om laget åker spelar ingen roll.

Min tid i Israel och Palestina börjar närma sig sitt slut. 1 augusti bär det av hem till Sverige igen. Det har varit en mycket givande, men samtidigt utmanande tid. För mig har den största utmaningen bestått i att slitas mellan mitt judiska arv och mitt engagemang för de förtryckta palestinierna. I Palestina har jag inte vågat berätta att min pappa är jude och mina släktingar i Israel har svårt att acceptera mitt arbete som ekumenisk följeslagare, vilket har fått till följd att vår relation har blivit mycket frostig. För några veckor skrev jag en artikel om detta dilemma ? att befinna sig mellan två verkligheter ? för tidskriften Hela Jorden.
TACK för att ni läser det jag upplevt under mina tre månader här!
Madeleine Dahl, ekumenisk följeslagare i Betlehem
www.helajorden.se.

Igår - fredag - kväll återkom jag till civilisationen efter att ha vandrat i fjällen denna vecka.
Fjällturen kommer givetvis att beskrivas vad det lider intill minsta snubbelsten.
Innan var vi på fotbollscup i Umeå - kommer att beskrivas i ett inkast... förlåt: inlägg.
Men det blir sedan. Inte nu då konkurensen om datorn är jättehög.