stigstrombergsson

Att folk vill sätta prägel och ge avtryck är allmänt mänskligt – bara olika. Mycket beror på vilka de är och vilka sammanhang – det moderna prettiga ordet är kontext – man befinner sig i. Resurser och tillfällen spelar också in.

Vladimir Putin är eller blir 70 år i år. Från ett underhuggarläge kom han att styra Ryssland längre tid än någon annan självhärskare i Moskva vare sig vi tänker på gamla tsarer eller på dem som figurerat de senaste drygt 100 åren. Vad blir hans monumänt, det självvärderande män lämnar efter sig? Ett återupprättar stor-Ryssland? En tuffing i kvarteret? Den som knäppte andra på näsan?

Rent geopolitiskt kan jag begripa att paranojan lätt drabbar – sett från Moskvas horisont. När Berlinmuren föll och Sovjet med Warszawa-pakten demonterades var det med den ömsesidiga tanken att NATO inte skulle genomföra något Drang nach Osten – googla på det. Så blev det inte. Nu självständiga Sovjet-länder och andra i det gamla östblocket led av välmotiverad rysskräck och närmade sig väst mer än vad nog först var tänkt. Att suveräna stater har den rätten är självklart men naturligtvis påverkas omgivningen.

När man drabbas av noja och känslan av att ha tappat kontroll blir man lätt monumäntal. Det gäller nationer liksom vem som helst i 70-årsåldern med fler år i backspegeln än i vindrutan. Impulser att säga ifrån, markera, sätta ner foten, göra avtryck – allt i en osalig blandning – finns mer eller mindre positivt eller negativt.

Putins manliga lust att ge avtryck är extremt negativt. Att en rektor vill dra igång en ny utbildningslinje, en annan göra en tillbyggnad eller en kyrkoherde ivrar för ett påkostat jubileum är av mycket lindrigare slag även om sådana i någon mån leker med andras pengar. Jämfört med pansarvagnar är det arbetet på sitt monumänt harmlöst, ibland rentav positivt eller i alla fall inte ens måttligt skadligt. Det är lusten att göra avtryck som i någon mån är densamma.

Om sådant är vanligare hos män än hos kvinnor ska jag hålla osagt. Jag kan ana det. Stavningen monumänt är helt medveten. Riktiga karlar som överträder jantelagen – googla! – visar dådkraft, ibland löjlig, ibland beundransvärd. Kvinnor är ofta försiktigare. Deras jäntelag är starkare. Kanske.

Man ska spegla sig i det glas man använder på andra. Frågorna kommer: Hur är jag själv? Var vill jag låta fåfängan blomstra och lika fåfängt försöka bygga mitt eller mina monumänt, lyckade eller nog vanligare misslyckade?

• Någon yrkeskarriär blev det inte. Komminister var det ”högsta” jag som anställd i kyrkan siktade på och nådde. Inga krafter runtom sökte heller egga mig till ett starkare Klas-Klättermus-beteende.
• Älvsbybo förblev jag. Som uppskjutningsramp för framgång och kändisskap finns inte den orten på kartan annat än för någon en och annan inbiten lokalpatriot.
• Familj? Stabilt som Doktor Alban. En fru. Fyra barn. Kvartetten är alla hittills ostraffade, har hederliga arbeten och (ännu) inte skrivit självavslöjande verk om traumatisk uppväxt eller ägnat sig åt annat liknande influenseri. Till de kan adderas fyra barnbarn, källa till glädje och gamman. De är de bästa och vackraste barnen i världen men å andra sidan tycker alla far- och morföräldrar så.
• Kanske kan kunskap vara ett monumänt. Om så har jag nog där min frestelse. Jag gillar att veta och känna till saker. Samtidigt är det tveeggat. Ju mer jag vet om något, säg Bibelvetenskap, desto större blir kontaktytan med sådant jag ännu inte känner till. Det är ju bara den som vet lite eller inget om något som kan vara tvärsäker i saken.

Putins monumäntarism tror jag är en avgörande 70-årsfaktor bakom att han angriper Ukraina. Tragiskt och bedrövligt. Han kommer att lyckas i den meningen att det han satt sig för att göra genomförs. I den meningen liknar hans tilltag mitt monumäntförsök att sammanställa ett manus och lyckas få 50 ex av INGEN BOKBOK tryckt och sänt hit till hemadressen. Jag har skrivit om den förr. Kanske var det min fåfänga och tillika fåfänga förhoppning att det skulle innebära något av ett avtryck. Pilutta mig! Å andra sidan skadade jag ingen vilket kan vara en tröst.

Jag hoppas att dagens tsar i Moskva likt mig blir berövad sin dröm och kommer att sitta med ett resultat som inte alls motsvarar hans förhoppningar.

Ska man fråga så – till vilken nytta?

Alltså lägga en nyttoaspekt på allt? Eller en del?

Blir inte att jämt nyttovärdera bara strebermentalitet?

Ibland brukar man säga – eller brukade man säga – att vi svenskar har Luther på axeln. Med det syftar man på en humorlös trist halvt asketisk hållning med sparsamhet, jantelag och pliktuppfyllelse som ideal. Förra kungens valspråk Plikten framför allt finns kvar – helt rätt! – och gör att vi snällt vaccinerar oss – helt rätt! – och köper närproducerat – åxå rätt! – samt lever i allmän lydnad för överheten och är tveksamma till att sticka ut dubbelhakorna och yttra profilerade åsikter. Om det är Luther eller, vilket jag snarare tror, Calvin som i detta sitter på axeln vette kissemissen. Tankarna och känslorna kommer i alla fall som gör att jag frågar mig: till vilken nytta?

Med 48 timmars varsel fick jag ta över förtroendet att igår leda Gudstjänst med Nattvard i Älvsby kyrka.* Den i selen verksamme yngre kollegan hade blivit hes och hostig. Att hans lagligt sammanvigda hustru som är verksam i sjukvården var testad och befunnen covidistisk innebar att kollegan placerat sig i rekommenderad husarrest. Pensionsgubben, alltså jag, ombads kliva in.

48 timmars varsel är inget problem. Skapar ingen stress alls. Det är gott om tid att fundera lite smått och framställa fusklappar för vad som kan sägas. Dessutom var psalmvalet redan gjort. Vi blev drygt 30 på plats i i kyrkan. Möjlighet fanns att via nätet följa det hela hemma. Hur det blev kan man se här. Och fråga sig: till vilken nytta?**

Det blev alltså ett litet manushäfte till, ett manus att att lägga till de kilon av manusar jag sparat genom åren från en uppsjö av gudstjänster och sammankomster om vilka jag måste få ställa frågan: till vilken nytta?

Om att som jag berättat om tidigare sakteligen sorterar och katalogiserar alla dessa gamla manuskriptkan man verkligen fråga: till vilken nytta?

OS är i alla fall slut nu – för denna gång. Andra kommenterar det bättre än jag. Det mesta har varit kul att se på även om man givetvis kan fundera över nyttoaspekten. Hur som helst är det nu förbi för den här gången. Kanske blir det mer bloggning nu. Och bokläsning. Men också kring mal tanken: till vilken nytta?

Eller skall man bara skita i att lägga nyttoaspekt på allt? Att bara ta dan som den kommer, chilla och softa och bara göra nästan ingenting – och då verkligen undra till vilken nytta?

* Det gamla ordet Högmässa tänker en del är obegripligt för den stora hopen. Man har rubricerat om det till Gudstjänst med Nattvard som faktiskt egentligen inte är mer begripligt.

** Strimningen via Facebook innehåller hela gudstjänsten. I min fusklapp finna bara Beredelsen i början av gudstjänsten samt Predikan som börjar efter ungefär 28 minuter.

Vad spelar det för roll?

Jag menar små detaljer i stora sammanhang?

Kvittar det egentligen inte ganska lika?

Jag tar Norge som ett exempel. Deras skidkillar kom tvåa i stafetten igår. Vad det verkar har nationen och laget drabbats av traumatisk nedstämning bara för att det inte blev perfekt bra.

Norge får vara ETT exempel, inte exempl-ET att tangentbordsmuttra kring denna måndags-förmiddag. Landet på andra sidan fjällen är ETT exempel som får mig att fundera på betydelsen av skillnad eller inte. Att några var bättre så att man kom tvåa ärju egentligen inte ankskit, inte heller att som svenskar bli fyra – även om skillnaden då känns medaljlöst en smula större.

Jag snubblade på en annan skillnad eller inte. Har sett den förr. Understrykningar visar att jag också noterat den men sanningen att säga har jag inte funderat kring det ens halvt ordentligt. Är det en skillnad eller inte när två som sisådar 40 år efter ett händelseförlopp skriver vad som skedde och hur ord fallit?

Nu kan man behöva en Bibel och två tummar. Matteus berättelse om Jesus, kapitel 5, skall ha den ena tummen, Lukas kapitel 7 den andra. Hyllmetrar är skrivet om dessa tumgrepp, särskilt Matteus-platsen men gemensamt är att de två författarna berättar att Jesus snackar. Gemensamt är också att han säger i stort samma saker även om han säger mer i Matteusvarianten. Gemensamt är dessutom det bisarra att ingen av dem återger det Jesus egentligen sa då när han sa det han sa. Rimligen bör Jesus ha pratat arameiska men både Matteus och Lukas skriver hans repliker översatta till grekiska och för de flesta svenskar är de översatta en gång till.

Matteus låter Jesus prata i tredje person plural – Saliga DE som är fattiga i anden. Lukas jobbar med andra person – Saliga NI som är fattiga. Är det en betydelsefull skillnad eller inte? Hos Matteus talar Jesus till folkmassor på ett berg, hos Lukas till de tolv och kanske några till på en slätt. Gör åhörarna och platsen skillnad eller inte?

Och vem blir orden egentligen riktade till? De som hörde när det sades? De som hörde Matteus och Lukas berättelser läsas upp 40 år efteråt och senare? Vi/jag som läser/hör idag? Skapas skillnad eller inte?

Saker av detta slag har sysselsatt mitt arma hjärnkontor sistlidna veckoslut – förutom diverse sport på TV. Naturligtvis andra nyheterockså – Ukraina, vädret, lite ”sociala medier”. Tillsammans med annat innebar det att jag skolkade från gudstjänsten i Älvsby kyrka igår. Innebar det någon skillnad eller inte för mig, för andra, för gudstjänsten, för församlingen, för Gud?

Som jag egentligen tänker tillhör detta att fira gudstjänst den kristna normaliteten – fint uttryck jag just hittade på. Jesus var inte kristen men firade sin judiska gudstjänst i princip varje sabbat, judarnas sjunde dag. Från tidig kristen tid vet vi att de Jesus-troende samlades till gudstjänster på söndagarna. Så har det förblivit till den dag som idag är. Alltså blir det en abnormalitet – nytt uttryck – att tänka sig kristen gudstjänstlöshet. Här menar jag naturligtvis inte om man missar en och annan sön- eller helgdag utan ett mer kroniskt kyrkskolk.*

Jag skolkade igår. Valde skidåkningen på TV. Tänkte jag kunde se gudstjänsten via Facebook och då i efterhand – vilket jag ännu inte gjort. Enligt annonseringen var det Gudstjänst vilket betyder nattvardslöshet, alltså att inget gavs som jag bara kunde få på plats. Snabbtitt på Facebook-sändningen visade dock att det stod nattvardsilver på altaret. En liten miss i annonseringen som fick mig att sitta kvar i soffan. Om det innebar någon annan skillnad eller inte kan jag inte bedöma.

Restriktionstiden är över! Ikväll skall Primärhustrun och jag på teater i Luleå. Yngste sonen återvänder till kontoret i Skellefteå och sin övernattningslya i Schtaaan.

* De synsätt och de tankar som fanns i 1686 års svenska kyrkolag med sina många barska formuleringar om både kyrkliga och numera sekulära ting är värda en fundering, inte vad gäller exekt tillämpningar men väl intentionerna bakom. Där stod till exempel i Cap XI §2 om Herrans Nattward dessa ord: Then som mootwilleligen sig, öfwer Åhr och Dag, ifrån HERRans Nattward håller, skal ansees och tiltalas som en Ochristen...På denna hemsida kan man läsa 1686an på tidens svenska och finska.

Rubrikorden brukade jag säga då och då under min yrkesverksamma tid. Ibland var det så att folk nästan förväntade sig ett jag är emot! och det blev lite av en grej att vara emot både ditten och datten. Naturligtvis skall inte detta förväxlas med någon sorts stelbent konservatism i olika och alla möjliga frågor från min sida. Sådan är jag inte! Det är bara det att jag är emot! ganska ofta.

OS i Kina skapar ett jag är emot! – till exempel. Som det nu blivit så här långt och av olika anledningar.

Politiska skäl finns. Jag tycker inte att gangsterstater skall få stå värdar för fina evenemang. Innerst inne hoppas jag därför att Sverige inte tar sig till fotbolls-VM i Qatar i sommar. Samtidigt måste jag vara flexibel. Alla vinterolympiader kan inte köras i Lillehammer och alla sommar-OS inte Köpenhamn om man skulle ta ett par nordiska exempel. Men diktaturer smakar illa och jag är emot!

Att tiden blir ur led är en annan anledning. Det är 8 timmars skillnad mellan den tidszon hela stora Kina har och Svensk normaltid. Alla tävlingar vare sig de är intressanta eller inte går på natten svensk tid. Att saken passar 1½ miljard kineser och ännu fler närmare dem är väl i och för sig bra för dem men för mig blir det ett otyg att i efterskott se tävlingar och kamper och veta hur det gick. Alltså: jag är emot!

Femman är skit! Kanal 5 i TV alltså. Reklam och valler – inte vallor – titt och ofta är ett irritationsmoment om än litet. Efterskottstittning gör ju att jag kan snabbspola förbi eländet och det lindrar en del. Värre är i stället kommentatorerna. SVT-folket med sina experter är mycket bättre. Därför: jag äremot!

Och så det svart-vita. Missförstå mig rätt – vi har färgTV. Det jag syftar på snacket och atmosfären att icke-guld eller ens icke-medalj kallas fiasko. Hur kan man tänka så? Om någon åker skidor fort så förbaskat och dessutom skall pausa med gevärsskytte och blir säg åttonde bäst i världen är väl för kissemissen ingen fadär. Jag skulle kräva att alla var fyllda av beundran för mig om jag var åttonde bäst i någonting ens i närområdet. Själva hysterin får mig att muttra mitt jag är emot!

Men jag är för saker åxå. Att vi nu med det förnuft som fått 85% av folket att ta sprutor fortsatt i behåll kan slippa restriktioner och begränsningar på grund av Coviden är jag för, väldigt mycket för. Redan igår i den Veckomässa jag nämnde den 4:e i inlägget bestående folkvett var vi 19 personer. Ungdomsgruppen skulle starta om och började sin kväll i Mässan för att sedan fara till en backe och åka madrass, grilla och hålla på. Nio personer blev kvar för det vi förr kallat Pratkväll i kyrkan eller Ovan-gelie-träff eller liknande som avslutades med Completorium runt klockan 21. Sånt är jag för!

Hos folk som pratar med mig märker jag en längtan efter att en positiv känsla skall komma igen i till exempel gudstjänster och Bibelstudier. Om sånt säger jag ett rungande jag är för!

Alla djur är jämlika

men vissa djur är mer jämlika än andra

Detta är vidomsord! Välkända visdomsord. Kanske är inte formuleringen exakt samma som i de tidigare svenska översättningarna av Djurfarmen av George Orwell men innebörden är i alla fall samma i den nya översättningen som gavs ut i fjol.

Boken – liten sak om 125 sidor ungefär – stod i hyllan för Nyheter rakt fram när jag om fredagsförmiddagen kom in på Kommunbiblioteket här på orten. Lite annorlunda titel dock. Djurens gård heter den nu. Det är en bra förändring anpassad till att vad ord betyder förändras lite över tid. Höns-, får-, mink- och kycklingfarmer är anläggningar för uppfödning och produktion av djur för människans mer eller mindre inbillade behov. Bokens miljö är inte tänkt vara en sådan farm – även om den blir det med andra svin än människor som styre. Djurens gård är en bättre beskrivning av vad man hade för vision.

Boken är en så kallad allegori, en sagoformad berättelse som i stora drag och små detaljer berättar om något mer än vad som står på raderna. I ett gediget efterord ges uppgifter om vad i Sovjetuniunens tidiga historia Orwell syftar på med både smått och gott. Det är historiskt intressant men inte avgörande – egentligen. Djurens gård är en tänkvärd beskrivning av fler sammanhang och fler ledare än Stalin. Den klär av drivfjädrar och later som lätt kommer hos dem som kommer upp sig. Jag har sett sådant både i stora och små sammanhang då visionärer karriäriseras och byråkratiseras och ser till egna procedurer och situationer mer än till det och dem de är satta att verka för.

Läs boken! Läs om boken!

Skit i vilken översättning. Läs!

Det rubriken säger – rörigt i kyrkan – var det inte. I alla fall inte i dagens gudstjänst i Älvsby kyrka. Direkt kaos lyste med sin frånvaro. Tekniken fungerade, musikern spelade rätt, ansvarig präst var inte virrigare än vanligt, de som var där stimmade och stojade inte. Det var inte rörigt i kyrkan. Med en del av uppmarschen hade det dock strulat.

När jag fått förtroendet att ansvara för en gudstjänst är jag oftast noga med mitt fusklapperi. Ibland blir det jag avser att säga plitat i handskriva manus mening för mening. Lika ofta blir fulltexten nedknapprad via tangentbord och ordbehandlingsprogram och hamnar i datorn och i skrivaren. När så skett har det efteråt hänt att vad jag avsåg säga publicerades här på bloggen i kategorin Predikan mm. För en del år sedan laddade jag i en dator, då ny men nu gammal, ned ett gratisprogram för att göra tankekartor, så kallade mind-maps. Det blev då mer än senare formatet för en hel del fusklappar. Allt detta har jag noterat när jag då och då ägnar en timme eller två åt att sortera gamla predikomanus och liknande. Kortfattade stolpanteckningar på servetter eller liknande finns bara undantagsvis.

Under veckan som gick funderade jag en del kring gudstjänsten idag på Kyndelsmässodagen. Under lördagseftermiddagen var det dags att ge en del av funderingarna formen av fusklapp. Den där gamla datorn jag nämnde stod på med ett tidsfördrivspel som inte funkar i nyare maskiner och som jag pysslar med lite då och då. Jag gör en mind-map! tänke jag. Och gjorde det. För att det ska funka bra – något jag kommit fram till förr – skall sedan tankekartan genomgå processen Copy to Clipboard och som en bild läggas in i ett ordbehandlingsprogram och skrivas ut till fusklapp. Det var min avsikt och så gjorde jag och grep mig an nästa steg: att kopiera den uppkoma Word-filen i gammeldatorns Windows98 till ett USB-minne för att sedan plugga in det i den i och för sig inte purfärska men i alla fall nyaste datorn i hushållet och via den till sist till skrivaren.

Det är möjligt att du, noble Bloggläsius, fick svårt att följa denna redovisade gång. Fattar du inte kan jag bara säga: Läs förra stycket en gång till. Det är föredömligt pedagogiskt! Nu fortsätter jag.

Jag stoppade USB-minnet i ett hål i gammel-gammel-datorn. Ingen reaktion! Ångmaskinen fattade inte att något var anslutet. Efter ett tag började den tjafsa om drivrutiner å sånt den tyckte sig sakna men då den bara är en internet-dödad skrivmaskin gick det inte att åtgärda. Samma sak hände eller snarare inte hände när jag anslöt skrivaren.

Nu var goda råd dyra! Skulle jag behöva förbereda om alltsammans?

Men...Det finns ju disketter! tänkte jag. Det ligger ett par i en låda. Den paleontologiska PCn har det som kallades diskettstation. In med en platta och filen kunde kopieras – men den yngre datorn saknar uttag för diskett av det utseende som finns på varje knapp som betyder Spara i vilket program som helst. Fusk-mind-mappen blev således fortfarande fången i Computern from Jurrasic Park.

Så vad göra? Det blev att öppna filen, zooma lite och med hjälp av telefånen fotografera bildskärmen, ett tredjedels manus i taget, sedan mäjla bilderna till den yngsta datorn och redigera samman dem till något tvåsidigt utskriftsbart att ha som fusklapp för Predikan mm – det bilden visar, den som blir större om man klickar på den.

Så långt om rörigt i kyrkan innan kyrkan. Hur det blev och om det skall betecknas som rörigt kan var och en som har Facebook bilda sig en uppfattning om. Gudstjänsten strimades – det heter så – och kan i sin helhet belyssnas och begluttas här.

I torsdags kom beskedet. Visst var det varslat men nu blev det sagt. Restriktioner och rekommendationer kopplade till Coviden lyfts från onsdag nästa vecka. De flesta i alla fall.

Hur blir det?

Dans å raj-raj à la karnevalen i Rio? Knappast. Februari i Norrbotten är inte miljö för fjädrar, paljetter och bikini på gator och torg. Generellt har vi som svenskar i allmänhet och norrbottningar i synnerhet inte heller lätt att bli exalterade utan tar både goda och dåliga nyheter med visst jämnmod.

Självfallet kommer man på många håll och sätt ändå att försöka ”komma tillbaka”, alltså restaurera till hur det var för två år sedan. Det är naturligt och önskvärt men samtidigt lika naivt som omöjligt. Två år har passerat, vanor har ändrats, kontakter tappats. Till sådant kommer dessutom det kalla faktum att nostalgiska drömmar nu som alltid inom sig lätt leder till besvikelse över att det inte helt och fullt gick som man drömde det skulle gå. Mitt i all strävan att ”komma igen” behövs därför realism, kyla och en rejäl portion ivrigt tålamod.

Terrängen är i alla fall på något vis nu öppen. Det blir på sin plats att försöka hitta nya vägar både privat och för offentligheter av olika slag. Det blir, fast det inte längre är en samhällsfarlig smitta, att bygga vidare på de ändringar som coviden medförde. Jag hörde – som exempel – på radio om en restaurang som i julbordens inställda tid utvecklat någon sorts ”julmatspåsar för hämtning” och att man nog avser att fortsätta med den varianten också när folk får komma till lokalen halva natten igenom. Att avståndsmarkeringarna blir kvar för kassakön på Coop håller jag för självklart liksom att vi behåller ett bestående folkvett att nysa och hosta i knävecket. Att bli hemma när man är sjuk i stället för att som innan pandemin ibland halvkrasslig stappla till jobbet och smitta andra är ett beteende jag hoppas består. Viktigt blir då att sådana vettigheter inte ekonomiskt straffas med att man återinför karensdagar. Borgerliga partier tror sådana är bra. Saken är värd att hålla ögonen på detta valår.

Rent kyrkligt – enligt min enkla pensionerade uppfattning – missade man under pandemin på många ställen en massa genom att välja att missa mässorna. Det kan repareras! Jag tror receptet är samma som jag rekommenderade under pandemin: Många om än små samlingar, inte förtröstan på en och annan stor.

Det betyder Mässa varje söndag – först och främst! Läste någonstans men minns inte var att Luther ansåg det vara det minsta man kan begära i en kristen församling. Veckomässa onsdag, fredag och söndag 18.30 som komplement till söndag 9.30 och 11 skulle markera ”Nu kör vi!” Studie- och samtalstillfällen efter två av dessa samt ytterligare ett par gånger på kvälls- och dagtid signalerar ”Vi samlas nu!” Eller annat som visar att man kan, vill och törs. Olika frestande genvägar med ”mindre eller lättare utbud” och förkortade snabbformer blir kontraproduktivt. Kyrkliga signaler måste bli: Vi tror på Den vi tror på! Vi tar i och kör ännu hårdare! Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission betyder att lyset varje kväll ska vara tänt i kyrkor och/eller församlingshem! – typ.

På söndag är det sista helgen kopplad till julen 2021 – Kyndelsmässodagen. Jag har fått förtroendet att leda gudstjänsten i Älvsby kyrka då – tyvärr enligt plan med mässa-miss. Begränsningen till 50 deltagare och en del andra arrangemang gäller fortfarande. Som jag berättade i förra inlägget finns platser kvar om man ser till hur pandemin rullat så här långt.

På onsdag kväll den 9:e är Folkhälsomyndighetens och regeringens restriktioner, rekommendationer och begränsningar borta. Följer man det blir maxtalet 300 för Veckomässan 18.30 med möjlighet till eftersnack för dem som vill. Det antalet brandmyndigheterna satt för lokalen i det som är normalfallet återinträder nu. Att så många skulle komma knallande mellan snödrivorna för att fira att det är möjligt tror jag inte innerst inne – men jag hoppas att kanske 10% av 300 väljer att markera en egen och gemensam ”om-start” eller liknande. Inget hindrar mer än möjligen räddhågad tveksamhet. Med bestående folkvett har vi i två års tid följt Tegnell med flera som nu ger grönt ljus och det rimliga är att samma bestående folkvett kan gälla nu.

Bilden – som blir större om man klickar på den – är den jag för en del år sedan tog av anslagstavlan utanför en kyrka i Oświęcim – på tyska Auschwitz – i Polen. Polsktalande grannar förklarade det jag trodde: Till vänster står tiderna för Mässor på söndagar, till höger på vardagarna.

Är det inte nu dax för en liten uppdatering kring händelser, icke-händelser, uppfattningar och åsikter? Det var ju i torsdags förra veckan jag skrev. Nu är det tisdag. I en ny månad faktiskt. Är det inte dags då? Och samtidigt: Varför? Knappast fler än ett fåtal läser vad jag skriver. Antalet läsare per dygn är ungefär som antalet gudstjänstfirare en söndag i Älvsby kyrka men näppeligen samma folk med några undantag när. Mer om det nedan.

Fredag förra veckan i denna Covidens tid gjorde jag och Primärhustrun en så kallad ”samhällsinsats”. I alla fall sett ur en synvinkel. Om torsdagskvällen telefånerade dottern från kvarteret bredvid. Hon meddelade att många i personalen på lilla Lisas förskola är hemma i sjukdom. karantän eller för vård av egna barn och att man vädjat till familjer som kunde fixa det att de skulle avstå från att skicka sina små till verksamheten om fredagen. Kan Lisa vara hos mormor och morfar? löd frågan. Från kvart över sju ungefär till efter lunch?

Givetvis! Även om föräldrarna inte har direkt samhällsviktiga funktioner var det enklaste lösningen. Och kul. Vad det skall kallas vet jag dock inte. Var det ett mormor-morfar-besök av vanligt slag eller var vi gamlingar vikarier och kan skicka en räkning till kommunen? Hur som helst ville tösen inte gå hem när pappan kom för att hämta henne efter lunch utan blev kvar ända till kvällen.

Lördagen sov vi längre och hörde bara på håll en telefån meddela att ett SMS landat. 20 i tio kollade vi apparaturen och såg att samma lilla Lisa – hon är 4½ år – skulle debutera i tävlingsskidspår ute vid Kanisberget. Pelle-Tott-loppet som hon på morgonen blivit efteranmäld till hade starttid klockan 10. Frukostar kan vänta! Full speed så vi fanns på plats innan starten på 800-meters-sträckan. Tösen pilade runt utan stavar, blev omåkt av några och passerade en och annan annan. Kolla första bilden noga – den blir större om man klickar på den – för att se hennes fina målgång.

Söndag firades gudstjänst i Älvsby kyrka. Vi befann oss på den plats som skapar församling – bänken. Totalt med vaktmästare, musiker, kyrkvärd, filmare och präst var vi 15-16 stycken och så har varit under en längre tid.

Samhällets myndigheter av skilda slag ger maningar och rekommendationer vad gäller antal, avstånd och så vidare. Det är trist men jag reser inga invändningar.

Olika aktörer i samhället – restauranger, biografer och annat – följer dessa anvisningar och söker i detta skapa uppmuntran och positiva möjligheter trots läget. Detta KAN vi göra! verkar vara atmosfären.hos dem som behöver inkomst av det man gör – de som”tjänar Mammon” om man så vill kalla det. Jag antar att sådana aktörer nu när man aviserat att restriktioner kan komma att lyftas om en vecka har placerat sig i startblocken för att ”komma ut” – typ.

Jag har inte noga analyserat alla eller ens flera kyrkliga miljöer men får i alla fall en obehaglig känsla av att sådan positiv planering saknas. Signaler om längat, väntan, planer, syns inte på webb- och Facebook-sidor – inte ens på den illustra gruppen Prästkollegor. Så frågan börjar mala: Varför verkar inte de som ”tjänar Gud” inte lika på alerten som de som ”tjänar Mammon”?

Älvsby kyrka får ta in 300 personer i normalfallet, utan pandemier. På dörrarna finns nu skylten med siffran 50. Är det det gångmål man har? Om det är kan jag meddela att det fanns 35 platser kvar i förrgår liksom tidigare söndagar. Hela kyrkofullmäktige hade kunnat vara där i solidaritet med det de är valda att bestämma i och över. Eller andra grupper – de som brukade samlas till Bibelstudier, kyrklig personal, andra. Möjligheter till sådant fanns och finns men en andan av att vilja få ett ökat gångmål är svår att skönja.