stigstrombergsson

Inte en direkt fortsättning på förra inlägget.

Bara en liten händelseuppdatering.

Jag bloggade på fredagskvällen den 22 november och klockan 20:51 ”annonserade” jag på Facebook sabotage av samos 1 med dessa ord: Har bloggat argsint om lokal ”kyrkopolitik”. Kommentera – om man tycker jag är ute i ogjort väder eller har rätt – kan man göra på min blogg.. Annonseringen gjordes dels som en uppdatering på min tidslinje, dels som en såkallad ”Händelse”.

Vad hände?

På bloggen finns till inlägget nu på söndagskvällen i skrivande stund två kommentarer som du, noble Bloggläsius, kan läsa där. Åtminstone den ena av kommentatörerna har inte Facebook och bägge är notoriska återfallsläsare av vad jag skriver. That´s it! Inte mer där. Knappt 50 datorer/telefåner kikade på bloggen under fredagen, lika många men jag gissar flera samma på lördagen.

Jag vet inte hur många som uppmärksammade min Facebook-annons annat än att fler än 50 noterade den som min ”Händelse”. Om dessa sedan följde länken och läste på bloggen har jag ingen aning. Facebook gav också, alldeles oombett, information om vilka dessa fler än 50 var. Bland släktingar och osläktingar, välkända och ganska anonyma noterade jag att minst två kyrkopolitiker – en sosse och en borgare – sett att jag skrivit argsint om lokal ”kyrkopolitik”. Om de läst vad jag skrivit vet jag inte – men tror det.

På Facebook dock kom tvärt emot min instruktion dessa fem kommentarer, rensade från i-måjlar:

• Otroligt tråkigt. Vill församlingen bygga för framtiden måste konfirmander prioriteras.
• Det är ju konfirmander som är våran framtid, mycket tråkigt
• Men det ÄR komplicerat. Flygskam, ekonomi, arbetsmiljö, ansvaret för ledare...
• samma fortsatte: ...ansvaret hos ledarna menar jag. Samma frågor i kyrkans arbete ginns i det internationella engagemanget där det behövs fysiska möten. Vänförssmlingar t ex. Hur ska framtidens kyrka arbeta?
• En kommentar mer på temat anställd och den anställdes förhållningssätt till arbetsgivaren: 11:e budet (?) lyder ”Bit ej den hand som föder dig”
  Nä, naturligtvis kan man inte kritisera eller vara alltför negativ mot det företag eller den organisation du representerar . Men – när man slutar jobba då kan man ta bladet från munnen. Jag var på väg att göra det och kanske försökte tom .. men .. insåg att nästan ingen lyssnade/läste på dom fria orden.
  Avrundning nu: Skriv av dej frustrationerna!
  Det ligger i händelseflödet att man gör så när man är en fri man!

Jag har den senaste tiden fyllts av tankar, reaktioner, känslor och funderingar som fått mig att känna mig mer och mer som en tickande bomb. Vad jag skall göra av det hela vet jag inte annat än att åtminstone ta mig friheten att vara en tyckande bomb – som om nu någon skulle bry sig. Hur jag dessutom för den lilla spretiga läsekrets jag har på ett något så när kortfattat och lättbegripligt sätt skall förklara orsaker mina fasor och deras sammanhang är en gåta. Blogginlägg blir ju inte läsbara om de är för långa. Ett A4-papper med text i Arial storlek 10 blir en skrollning på dataskärm men en lång serie petningar på en smart-fån. Kanske kommen rubriken till detta inlägg därför att få sig en 1-a när det publiceras och följas av fler – så att jag får med det som frustrerar mig.

självcensur eller inte

Jag är inte länge anställd i Älvsby församling. Jag är inte helle förtroendevald. Det betyder att jag inte längre har en del vägar jag hade förr till information och påverkan. Att jag hade de vägarna innebar att det var dem jag då beträdde. Att på min blogg, på Facebook eller via tidningars debatt- och insändarsidor driva vissa saker avstod jag från. Att jag gjorde så är naturligtvis i viss gard en fråga om självcensur men helt rätt i alla fall.

Kommer saken i ett annat läge när jag nu inte längre kan färdas på de vägarna? Jag har ju att nöja mig med den information och påverkansgrad som andra har, ges och får till gång till. Frågan har blivit aktuell när jag under denna höst snappat upp hur förtroendevalda och personal resonerar och agerar vad gäller församlingens konfirmations- och ungdomsverksamhet. När jag var komminister hade jag under församlingsgårdensoch pastorsexpeditionens tak kunnat ställa till med vad världsmänniskorna skulle kalla ett jävla liv – men där är jag ju inte nu.

sabotage av samos!

Det är vad som händer. Så var det sagt! I klartext. Svart på vitt.

Och det är kyrkopolitikerna som valt sabotaget.

Jag är inte så dum att jag inte kan föstå ekonomiska realiteter. En sådan fena att jag fattar allt som har med budget och ekonomi att göra är jag inte men läsa siffror kan jag. Och tänka.

Dessutom har jag under åren varit i egen närkontakt med budgetarbete på så vis att det ankommit på mig att skriva äskanden eller planeringar som de som tar beslut skall ha som underlag. Sådana skriverier skall ha ord som säger vad och varför man ämnar göra vissa saker samt siffror som en prognos över vad det kan tänkas kosta. Verksamheten alltså. Personalkostnader hanteras på annat vis i budgetarbetet.

Jag har nu läst Budget 2020 och Förslag till Verksamhetsplan för år 2020 i Älvsby församling. Den innehåller en massa intressanta poster som är delade från varandra så att allt skall bli begripligt och överskådligt. Trots detta är det mycket som inte görs synligt. Jag ger exempel:

• För det som kallas Verksamhetsgemensamt och väldigt mycket men inte enbart handlar om vad man kan kalla ”personalbefrämjande åtgärder” specificeras i text äskanden på runt 530.000 kronor. Det budeteras 670.000 dvs inemot 150.000 mer men till vad är inte synligt. Ser man dessutom till andra siffror kan avslöjas att för 2018 budgeterades 683.500 men förbrukades 615.479 dvs nästan 50.000 mindre. Budget 2019 planerar 825.000 men där vet jag inte hur det gått. Troligen gömmer sig bakom siffrorna någon slags större ”investering” i något. För 2020 sätts 670.000 och preliminärt för 2021 och 2022 715.000 respektive 699.000 som bägge tyder på någon slags ”normalnivå”.
• Ser man så till verksamhetsområdet Gudstjänster och kyrkliga handlingar finns i ordmassan som beskriver det hela olika poster som tillsammans landar på säg 300.000. I sifferbudgeten står 515.000 som är 200.000. Till vad anges inte men något är det och säkert något vettigt – finns ingen anledning att misstro – även om det är osynligt för var och en som inte sitter med i budgetarbetet. Visst kan man undra över orsakerna till denna brist på funnständig tranparens?
• Barn och familj är ett stort verksamhetsområde som noga motiverar och specificerar sig till 124.000, något som budgetberedningen bifaller rakt av.
• Trots avsaknaden av siffror – så vitt jag kan se – i det noggrant beskrivande äskandet budgeteras för Ungdomsverksamhet 13-25 år 138.000 vilket jag tänker är rimligt. Dessutom på samma nivå prognoser för åren som kommer.
• 550.000 äskas för Konfirmandverksamhet i en detaljerad beskrivning av hur man planerar arbetet. I det ingår resan konfirmanderna gör till Samos med bland annat studiebesök, gemenskap, undervisning och annat. 555.000 ”beviljas” för 2020. Sedan kommer dråpslaget: 200.000 tas bort 2021 och 2022. Muntligt meddelas: fortsatta resor till Samos skall inte längre göras. Vilka resonemang som förts bland kyrkopolitikerna vad gäller kvalitet och kvantitet finns inte i några dokument jag (än så länge) har tillgång till. Jag ser bara resultatet jag angav redan i rubriken: ett sabotage av samos.

Jag lade till en 1-a. Det kommer alltså ett inlägg till om åtminstone Sossarnas och andras kortsiktiga och nyckfulla policy, Ingen utvärdering av Ungdomsprojektet 2014-18, Ingen konsekvensanalys av åtgärden, Jämförelse med annan tillåten kostnadsutveckling – och mer därtill.

Igår nåddes världen av nyheten att USA under ledning av Trump än en gång sätter sig över regelverk och överenskommelser mellan civilicerade stater. Reaktionerna i världen är skarpa men givetvis bara verbala. Ingen har styrka att sätta sig upp mot USA-imperiets nycker och egenmäktigheter.

I den israeliska tidningen Haaretz fann jag idag en analys av det som hänt, varför det skett och vad det kan leda till åtminstone på kort sikt. Artikeln kan läsas här på engelska. Jag lät Google göra en råöversättning som jag sedan försökt putsa till bättre svenska.

Efter Jerusalem och Golanhöjderna kommer det senaste Trump-uttalandet inte att göra bosättningar lagliga.

Med både Trump och Netanyahu inför politiska problem hemma är tidpunkten för den amerikanska politiska förändringen överraskande, eftersom sekreterare Pompeo insisterar på att all hans administration försöker göra "främja fred"

Utrikesminister Mike Pompeo meddelar att Trump-administrationen inte anser att israeliska bosättningar på Västbanken är ett brott mot internationell lag.

Efter att ha minskat budgeten för den palestinska myndigheten och UNRWA (FN: s organ för att hjälpa palestinska flyktingar), erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och Golanhöjderna som israeliskt suveränt territorium, fanns det bara ett kort kvar i den amerikanska ärmen – och Trump administrationen beslutade att generöst spela ut det nu: Ett meddelande om att bosättningarna på Västbanken inte nödvändigtvis är "olagliga" i USA: s ögon, tvärt emot internationell rätt.

Och precis som meddelandet om israelisk suveränitet över Jerusalem och Golanhöjderna – och ännu mer på grund av konsekvenserna för palestinierna, främst i område C – är denna senaste deklaration också till stor del en symbolisk och emotionell, åtminstone för tillfället.

Situationen på marken kommer inte att förändras över en natt, och internationell lag förändras inte heller bara för att USA beslutade att inte längre erkänna den. På regeringsnivå kommer vissa faktiska förändringar utöver departementets högtidliga förklaringar att i till exempel budgetarbete kräva kongressens godkännande.

I motsats till liknande tidigare händelser var det europeiska gemenskapen snabbt att klargöra sin ståndpunkt – bara minuter , inte dagar, efter tillkännagivandet.

Precis som i fallet med att flytta den amerikanska ambassaden till Jerusalem och FNs senaste omröstning om att förnya UNRWA: s mandat verkar det som om de israeliska och amerikanska regeringarna är förenade, men resten av världen – inklusive Israels nya "vänner" i Öst- och Centraleuropa, Ryssland, Asien och Afrika – fortfarande är enade mot åtgärden.

Det som verkligen är förvånande – mer än själva beslutet som överensstämmer med USA: s president Donald Trumps politik hittills – är tidpunkten. Källor nära premiärminister Benjamin Netanyahu säger att han har "behandlat ämnet i flera månader" och att "beslutet togs i samordning med National Security Council och riksadvokaten." Dessa källor antyder att tidpunkten är avsedd att hjälpa Netanyahu att bilda en högerregering mitt i dödläget med Kahol Lavans Benny Gantz.

Men amerikanska källor säger att det mest betydande trycket för saken kom från Trumps evangelikala anhängare. De ville använda administrationens motstånd mot ett beslut i EU:s högsta domstol om att verkställa märkning av varor från Västbankenen och främja sin mångåriga politik som förespråkar ett erkännande av israeliska bosättningar som lagliga. Denna politik drevs också av dem inom det republikanska partiet.

Genom dessa påståenden är det inte Netanyahus politiska situation som har lett till beslutet om tidpunkten, utan Trumps politiska ställning.Han ser kristna evangelikala som en integrerad del av sin stödbas i det kommande valet, och det är samma krafter som drivit på för de andra besluten som administrationen har tagit under de senaste åren gentemot Israel och palestinierna.

I sitt ganska korta anförande upprepade Pompeo en annan trend som kännetecknar den nuvarande administrationens ståndpunkt: Själva politikskiftet är inte avsett att påverka förhandlingarna mellan de två sidorna som antagligen kommer att enas på egen hand om en ståndpunkt för bosättningarna – när ett slutligt avtal förhandlats fram. Enligt administrationen är motiveringen för detta nuvarande steg att hjälpa till att ”främja freden”, med tanke på att den tidigare administrationens politik mot bosättningarna inte ledde till fred.

Om Netanyahu och Trump båda förblir vid makten kommer bevisbördan att ligga på dem: Hittills har erkännandet av Jerusalem och Golanhöjderna inte exakt fört israeler och palestinier närmare fred.

Det är när det närmar sig ny Bibelstudiesamling som jag med rubriken ovan skriver ett blogginlägg utifrån den förra sammankomsten. I morgon är det kvälls igen.* Kapitel 4 i Ruts bok är då på tapeten. Det jag nu skriver är blandat lite om vad och hur vi samtalade för knappt två veckor sedan och vad jag innan, då, sedan och nu själv tänker och funderar.

Kapitel 2 i båoka om a rut är närmast att betrakta som en transportsträcka där inget hände mer än att Boas presenteras. I kapitel 3 tar handligen fart med förberedelser för och genomförande av de nattliga övningar som det berättas om. Lär därför, noble Bloggläsius, texten och fundera över Vad händer? Egentligen? Eller inte? Fundera också över varför du tänker som du gör om det som står.

Texten är egentligen ganska förtegen om vad som händer eller inte händer. Är den censurerad till en familjevänlig form där vuxna drar slutsatsen att Rut förför Boas men de barn som i oljelampans sken lyssnar när farfar berättar varken fattar eller behöver fatta just detta intrikata? Är Noomi fylld av omsorg, Rut en dygdig och lydig flicka och Boas en moralisk hedersman? Eller är svärmodern kopplare, sonhustrun förförerska och Boas en lätt på lyset (lätt)lurad gubbe? Den bild tolkaren ser av det som sägs i den förtegna texten uppkommer ju hos tolkaren – eller?

De flesta i gruppen var vad de sa – åtminstone till en början – anhängare av vad jag skulle kalla en ”dygdig tolkning”. Hur det var på slutet vet jag inte. Men bevekelsegrunderna vi har – medvetna eller omedvetna – för att tänka som vi tänker är värda att betänka. Tänker vi att Gud verkar med och genom människor med Tro och Moral eller att Gud agerar också när det är brist på sådant? Och vad kan det få för följder när vi ser på oss själva och andra? Sådant pratade vi en del om och sådant funderar jag över.

Kategorin för detta blogginlägg är Exe-geten bräker. Med exegetik menas att ur en text söka få fram dess mening. Riktigt renodlat kan sådant aldrig bli eftersom eisegetik alltid förekommer – alltså att som jag nyss gav exempel på läsa in i texten saker som man av olika skäl kanske tycker det kan betyda men faktiskt inte står där.** I den bok jag plockat den andra bilden från finns till den följande bildtext: En del av ett kopparstick som visar hur man på 1500-talet föreställde sig nattscenen i Rut 3. Denna scen förekommer inte i senare bibelillustrationer, något som kan förklaras av de besvärande frågor den ställer till nutida läsare. 

Är det så att victorianism och pietism förändrat vår eisegetik?

Gamla testamentets berättande texter är generellt ganska förtegna om människors känslor, motiv och bevekelsegrunder. De är som mest sakliga redogörelser för vad som hände. I höstens utgåva av den årliga nörd-böckernas nörd-bok har jag just läst en uppsats om hur man senare i judisk (och kristen) litteratur återberättar händelser ur Gamla testamentet. Ungefär 100 före till 100 efter Kristus finns drivfjädrar som gör att man då i ökande grad psykologiserar och lägger till känsloaspekter på både personer och deras agerande. Naturligtvis förödande intressant beskrivning av något som måste anses vara tidig eisegetik! Återkommer om den boken när jag läst de andra uppsatserna i den.

Vid Bibelstudiesamlingen den 5 november frågade jag vilka som ville dramatisera kapitel 3.

Inte någon räckte upp handen.

*  Det vanliga uttrycket är det dags igen är inte riktigt rätt. Att säga kvälls igen ärbättre för det är ju på kvällskvisten man möts till Bibelsamtal. Visserligen är de flesta deltagarna – men i sanning inte alla! – pensionerade daglediga men om man av den anledningen skulle samlas på kontoriserad dagtid vore det ju att stänga dörren för folk i yrkesverksam ålder. Den sortens åldersdiskriminering är numera inte helt ovanlig här och var i Svenska kyrkan där fler och fler av de anställda inte vill jobba på kvällarna.

**  Ett praktexempel på riktigt dålig eisegetik – inläsning – är att som i Vigselritualet i 2017 års Kyrkohandbok låta berättelsen om Noomi och Rut illustrera en samkönad relation.

När jag och Primärhustrun 1982 köpte vårt hus var vi två. Den 3:e april året efter sa hon när hon på väg ut genom dörren tittade tillbaka in: Nu blir här aldrig mer sig likt. På morgonen dagen efter föddes Katarina, vår äldsta. 1984, 1988 och 1991 hade småsyskonen Johanna, Jonatan och Daniel också kommit till världen och huset var i det närmaste fullt. Inte riktigt. Systrarna delade rum och lille minstingen sov ju i samma rum som sin mamma och pappa.

Barn växen så några år senare var kåken rågad. Barnens pappa, alltså jag, berövades då min läs-och-skriv-hörna. Det gjorde inte så mycket. Jag kunde ta min facklitteratur till mitt atbetsum på folkhögskolan. Där vistades böckerna tillsammans med fler som köptes i 16 år. Som anställd komminister 2013 kunde jag flytta hela rasket till ett arbetsrum i församlingsgården. Samtidigt hade antalet hemkvadratmeter per stadig hus-innevånare stigit. Barnen hade ju flugit ut.

En tid efter jag avtackades packade jag böcker och annat i flyttkartonger och körde hem (de flesta*). Lådorna travades som missprydnad i ett hörn av sovrummet och så förblev det gankla länge. Nu i denna dag har sock allt förvandlats till hyfsat prydligt ordnad bokhylla med främst Bibelvetenskaplig litteratur – så kallad exegetisk.

Med detta är inte alla problem lösta. Vi är bägge bokköpare och bokläsare, något andra bokköpare tar till vara och blir bokgivare vid jul och födelsedagar. En fortsatt gallring är därför av nöden för att skapa utrymme för volymen av volymer vi dragit och drar på oss. Ändå är ett etappmål uppnått: Kartongerna är borta!

Att montera den levererade IKEA-hyllan gick lätt. Det blev också nästan rätt. En felplacerad ribba innebar att tre hål behövde borras i ett par andra trästycken men med tankar på hur många hål som redan finns och behövs för skruvar, pluggar, pryttlar och pinaler var det att komma lindrigt undan.

Att sortera in läst och oläst i någon sorts intelligent ordning är en trist syssla men skapar ändå inspiration för framtiden. Jag kan ju läsa exegetik igen! Återuppta min hobby! Läsa om en del och läsa en del jag ägt i många år men skam att sägandes inte läst.

Framtiden kan därför betyda fler blogginlägg i kategorin Exe-geten bräker. Peppar, peppar...

* I förtroende nämner jag för dig, noble Boggläsius, att Primärhustrun inte vet att jag har två kartonger kvar i församlingsgården. Du får inte säga nåt!

Jag börjar detta blogginlägg som jag inledde det förrförra:

Lite märkligt är det att ju mindre jag befinner mig i anställda arbetsuppgifter desto mer av tankarna rör sig i fälten församlingsliv och dito byggande – i alla fall närjag funderar över vad jag skulle kunna skriva om här på min blogg.

Jag kan förändra det till detta: Lite märkligt är det att ju närmare jag kommer till ett avslut av anställda arbetsuppgifter desto mer av tankarna rör sig i fälten församlingsliv och dito byggande.

Jag är alltså på väg till avslut av anställda arbetsuppgifter i Älvsby församling. För nästan 1½ år sedan avtackades jag som komminister. Då man haft föräldraledigheter och vakanser har jag bägge höstarna 18 och 19 vikarierat på halv tid för att i någon mån täcka upp till de 3,5 prästtjänst som funnits i budget. Våren 19 var det mindre – kvartstid ungefär.

För några år sedan fanns fyra prästtjänster i församlingen men de reducerades till tre plus en halv inhyrd från EFS. Nu tar man 2020 nästa steg och budgeterar för tre. På några år har man alltså reducerat volymen från 160 till 120 prästarbetstimmar per vecka. Egentligen har jag ingen invändning mot detta då också jag kan fatta de ekonomiska realiteter som bland annat kommer av att stiftet succesivt drar ner sina ”glesbydsbidrag” från – om jag fattat det rätt – två miljoner till noll. Det är en bister och besk verklighet som påverkar bemanningen – också av präster. Egentligen behöver jag som pensionär inte bry mig men lite gnager det mig att beslutfattare och ledning inte verkar ha riktigt klara uppfattningar av vilka prästarbetsuppgifter värda 40 timmar i veckan som inte längre skall genomföras – om man jämför med för några år sedan. Eller så finns sådana tankar som jag bara inte (ännu) tagit del av

Jag ”skrev på” för vissa specificerade uppgifter denna höst och det gjordes när det såg mycket värre ut än vad det faktiskt blev. Av det överenskomna återstår nu alla gudstjänster 1 och 2 Advent, ett par tre Veckomässor samt konfirmander, Kyrkans Unga och ett par Vuxengrupper fram till juluppehållet. Jag är alltså på väg till avslut av anställda arbetsuppgifter.

Hur det blir till våren funderas det kring. Jag har fått förfrågan om gudstjänster och studieverksamhet och på det har jag gett ett allmänt svar. Några beslut har det inte blivit. Det är ingen panik i saken. Vi är ju bara i november.

Hur jag svarat kan jag dela med mig att ge dig, noble Bloggläsius, en inblick i hur jag som förbrukad ser på församlingsliv och dess prioriteringar. Om det blir något och i så fall vad återstår att se.

Ungefär så här skrev jag i alla fall till grannen, tillika kyrkoherden:

Du har frågat mig om eventuell insats våren 2020. Du har åxå redogjort lite av hur du tänker om vem, när och hur olika delar av verksamheten skall prästbemannas. Jag har funderat, grubblat, vridit och vänt på saken och kommit fram till följande resonemang.

Jag vill känna att jag slutat!

Jag har löpt min sträcka av den lokala komministerstafetten. Detta betyder inte att jag är ointresserad och oangagerad i församlingens öden och äventyr – tvärtom! – men min roll som anställd resurs för kontinuerligt arbete, om så på deltid, behöver avslutas.

Det betyder jämfört med hösten 2019:

• Inga lördagar och söndagar. Det ordinarie gudstjänstlivet samt som tidigare de kyrkliga handlingarna fördelas på de 100%+80%+75% präster som finns under våren. Jag menar att det går även om det vad det verkar kommer att saknas nästan en halv tjänst.
• Jag lämnar helt Konfirmandverksamheten. Arbetslaget med präst, diakon och pedagogisk personal är nu etablerat och jag bedömer att de kan hantera uppdraget väl.
• ”Ovangeliekvällar” för vuxna i Älvsby kyrka onsdagar jämna veckor kan jag om ingen annan får uppdraget fortsätta att försöka hålla i och utveckla under våren. Då kan jag också (om så önskas) ansvara för Veckomässaninnan. Vecka 14 den 1 april är jag dock bortrest. Någon annan behöver ansvara just den kvällen.
• Bibelstudiegruppen i Församlingsgården på tisdagskvällar udda veckor kan jag om ingen annan tar uppdraget också fortsätta med. Vecka 15 den 7 april är jag bortrest så någon annan behöver ansvara för just kvällen – som är i Stilla veckan!
• En onsdag i månaden en udda vecka kan jag om så önskas stå till Kyrkans Ungas förfogande och eventuellt också då också leda Mässan innan.
• Om akuta saker tillstöter kan andra enstaka inhopp från min sida ske – jag finns ju!

Mitt bidrag kan vara vikarierande och volontärt.

• Det jag listat rör sig nästan exklusivt inom den grundläggande uppgiften Undervisning. I det nya ännu inte etablerade sammanhanget ”Ovangeliekvällar” kan och vill jag utifrån de kunskaper och erfarenheter jag har försöka bidra som frivillig utan ersättning.
• Bibelstudierna har i alla år varit på betald prästtid ca 4 timmar per tillfälle. Om det i framtiden fortsätter prioriteras så är det rimligt att det också är så under ett vikariat – men det är inte ett måste.
• För Kyrkans Unga tycker jag att präst (eller präster) skall vara knutna och regelbundet vara med på avlönad arbetstid. Under våren kan det vara jag en gång i månaden – men faktiskt än hellre den präst i tjänst som ansvarat för Mässan innan.
• Prioriteras de ämbetsberoende Veckomässorna som något som skall genomföras också när organisationen krymps till tre präster är det rimligt att ersättning kommer ifråga också för en vikarie. Prioriteras de bort erbjuder jag mig att utan ersättning fortsätta leda dem – om församlingen så önskar.
• Blir det aktuellt med akuta inhopp utöver ovan listat ersättts jag som vikarie.

Ungefär så funderar jag församlingsframåt – när jag är på mitt slutvarv.

Influencer är inte en smittbärare vars effekter kan bromsas med vaccin. I stället är det – som jag fattat – ett nytt pretto-ord som lär betyda ungefär: En person som utan formell makt eller ställning genom så kallade sociala medier påverkar och har inflytande på andra. Graden av influence mäts då bland annat i så kallat följare på Instagram, Facebook eller annat liknande sammanhang. Inte sällan har infuensen, inte influensan, att göra med vardag, mode, mat, politik eller annat.

Nu säger jag det:

Jag är ingen influencer!

Om jag är det är jag en vissen sådan.

Mitt sociala-medie-inflytande är synnerligen begänsat. Jag har mellan 20 och 30 dagliga intittare på denna min anspråkslösa blogg. Igår kom jag på varför. Insikten kom likt när Pluto lyssnar till två influence-röster – klicka på bilden blir den större.

- Ingen läser för du skriver för långa inlägg! sa en skarp klandrande gillgrön röst.

- Men jag skriver inte längre drapor nu än för 10 år sedan svarade jag mjukt, inspirerad av en mildare röst från den andra sidan. Inte heller sämre tillade jag försiktigt.

- Folk ids inte bry sig i vad du skriver! sa den elakare av de två. Du är för tung, seriös, tråkig och framför allt ödslar du för många ord på fel saker och åsikter. Man ids inte!

- Men hur ska jag komma till rätta med det? undrade jag lite trumpet.

- Ha! Du sa det själv! Trump! Det är en grabb i min smak. Han kan fatta sig kort och koncist. Kolla hans Twitter!

Den andra influencern såg eftertänksam ut. Rentav funderande. Med en mjukare, mildare och vänligare tonfall bidrog han med sitt försök till analys.

- Förr när du bloggade var det fler som läste och när de gjorde det var det vid datorn med en sådan skärm. För tio år sedan. Påverkade det hur du skrev, tror du?

- Jo, svarade jag. Jag märkte, också hos mig själv när jag läste andras bloggar, att jag tålde att skrolla skärmen en gång men skulle jag behöva använda råttan fler gånger tappade jag i motivation. Tänkte att så är det nog för andra också och begränsade mina blogginlägg till ett skroll – om man får säga så. Då fann jag att om jag skrev i ordbehandlingsprogram i typsnitt Arial storlek 10 blir det inte mer än en A4. Men vad spelar det för roll?

- Jag tänker, sa den eftertänksamme, att idag läser man på sin smartphone – de som läser blogg alltså. Och måste pilla en massa gånger på skärmen för att ta sig genom det skrivna – om det är A4-långt vill säga. Kan det spela in?

- Menar du att det är ren pekfingerkramp som gör att färre läser? Och fortsatte: Menar du att en smartphone, som ju sägs öppna världen för oss och ge utrymme till en massa information, bara genom sitt sätt att funka krymper det vi tar in till några få stackars rader med enkla slogans – a la Trump? Det blir ju rent smart-fåneri – typ!

Min upprördhet var nu genuin och äkta. Inte lindrades den av den andra rösten.

- Du ser! Det är bara att anpassa sig! Skriv kort och enfaldigt! Och elakt! Det går hem. Trump och alla annan högerpopulism visar det. Å glöm inte smajlisar! Det finns sånna som betyder att man spyr och allt möjligt. Nu gäller: Affekt är viktigare än intellekt!

- Du väljer, sa den milda rösten till mig. Du bestämmer hur du skall skiva, om du skall trampa på som du gjort och röna liten uppskattning eller trumpa på som många gör. Du väljer.

Jag har bestämt mig.

Jag låter inte smart-fånarna bestämma.

Jag bloggar på som vanligt. Är jag då är en influencer nöjer jag mig med att vara en vissen.

Lite märkligt är det att ju mindre jag befinner mig i anställda arbetsuppgifter desto mer av tankarna rör sig i fälten församlingsliv och dito byggande – i alla fall närjag funderar över vad jag skulle kunna skriva om här på min blogg. Det blir kategorierna Församling och Predikan mm som riskerar inlägg, kanske också Exe-geten bräker och lite Nebogrubbel. Inte ens Allmänt blir frekvent, än mindre Politik eller Lokalsamhället även om det händer en del i de fälten som skulle kunna bebloggas.

Väder & klimat har jag inte som kategori för blogginlägg. Jag avser inte heller att skapa den underavdelningen trots att det i saken händer något varje dag och att det berör alla. Jag nöjer mig nu med att högtidligen proklamera: Vintern har kommit!

Jag såg det på TV igår när de visade en karta över temperaturer och annat och slog fast att vintern nått en god bit ner i Svealand. Dessa vetenskapliga meteorologidata och deras sammanställning av dem visar sig stämma perfekt med vad jag själv ser och observerar när jag om morgonen gluttar ut genom fönstret:Världen är vit! Första skottningen med tillhörande snösväng gick igår.

Det betyder att skog och mark kan nyttjas på för årstiden nytt sätt. Snökanoner och spårdragningsmaskiner är i full verksamhet. Tillsammans med det som Vår Herre låter falla från skyn drar det ihop sig till skidåkning. Primärhustrun tänker sig ut om en stund men mig får hon inte valla i skogen idag. För nöja sig med skidorna. Jag skall göra annat och låter henne testa spår och skidor.

Vintern innebär också att tiden för att plocka bär 2019 oåterkalleligen är över. Alla verkar inte ha fattat det. Om torsdagen i förra veckan spatserade jag hem efter att ha ätit lunch på Folkhögskolan. Vägvalet ner på byn innebar passage över parkeringsplatsen vid EFS, en yta som hösteligen används av bäruppköparfirmor som ersätter thailändare och östeuropeer för deras hopsamlade blåbär och lingon. Den verksamheten betyder full kubbning under augusti och september.

Parkeringen var öde nu. Inte många leverantörer på plats. Inga alls faktiskt. Klicka nu på bilden så den blir större och undra med mig: Varför är bär-pinalerna fortfarande på plats? Bär det sig? Vad väntar man? Att folk skall skotta fram frusna lingon? Jag tror de har sylt i huvudet, de som äger joxet?

Krist-Demokraterna har haft något sorts riks-kukkelimukk i Umeå. Där tog man nya beslut i högervridande riktning för att klämmaåt invandrare lite till. Fast det är nog inte det som är orsaken. I KD är ännu inte ”klämma åt” huvudskälet. De är besvikna över Allians-sammanbrottet och majoriteten i partiet vill nu plocka vind ur SD-seglen och satsar därför på att bli likadana. På söndagskvällen i TV-programmet Agenda intervjuades Cruella deVille-Bush-Thor som med iskylande vänlig röst deklarerade sin innerliga önskan att 16-åringar inte skall kunna få hit sina föräldrar om de inte kan försörja dem,  samt att en förälder väl skall kunna få hit sina barn – KD värnar ju familjen! – men inte den andra föräldern.

Tidigare präglades KD av värderingar som bar den del av svensk folkrörelsetradition som kallas ”frikyrklighet”. Det innebar viss konservatism vad gäller privatmoraliska frågor samtidigt som man var solidarisk och engagerad för människors sociala situationer både lokalt, här hemma i Sverige och utomlands. Vart har den snälla frikyrkotanten tagit vägen? undrade ledarskribenten i Lokala Världsbladet alias Paltposten alias Piteå-Tidningen. Jag konstaterar också att gumman verkat dött ut. Dagens KD är är inte längre klassiskt kyrkligt-frikyrkligt utan drivs i stället av en amerikaniserad tjusighets-kristendom som rimligen får Lewi Petrus att så rotera i sin grav att man kan kan driva en svarv med gubben.

Väderresonemanget i inläggets början ger kategorin Allmänt.

KD förtjänar inte Politik.

Då och då händer det att jag här på min blogg publicerar en lätt bearbetad variant av vad jag sagt i samband med någon gudstjänst. Idag när det är ganska kallt ute får bli ett sådant Då. Ett par villkor måste dock vara uppfyllda.

Det man kan kalla ”mitt prediko-manus” skall vara framställt medelst dator, inte handskrivet. Att efteråt digitalt skriva predikade kråkfötter ids jag inte. Det betyder att tre av fyra anföranden inte riskerar att bli blogginlägg. Det måste också vara i full-text, inte bara stödord eller en mind-map. Det är inga problem för jag skriver alltid så att jag i händelse av black-out kan läsa innantill. Oftast säger jag också ganska exakt vad jag skrivit.

Med detta sagt vänder jag nu,noble Bloggläsius, din uppmärksamhet till i förrgår i Älvsby kyrka. Vi firade då Högmässa och sjöng dessa psalmer: 881, 798, 393, (709) och 490.

Beredelse

Herren är nådig och rättfärdig, vår Gud är barmhärtig. (Psalt 116:5).

Så står i dagens Psaltarpsalm och det finns tre viktiga kristna glosor somsäger hur Gud är. Nådig innebär att Gud frikänner skyldiga, rättfärdig är helt perfekt och rättvis, barmhärtig är generös och medkännande.såär Gud och det är bra att det sägs nu först. Så vi får veta hur Gud är och kan närma oss Gud. Genom att be.

För det är ju för att Gud är barmhärtig som vi börjar med bön om förlåtelse och erkänner att vi är långt ifrån samma sak. Vi är inte rättfärdiga – kärleksfulla, ärliga och annat – och inte barmhärtiga – tillmötesgående, förlåtande och annat. Det och annat bekänner vi nu.

Evangelieläsning: Johannes 6:37-40. Sedan "predikan".

Jag skall återvända till texten. Men först en del annat:

Döden gjorde hembesök hos oss. I förrgår. Eller var det dan innan? Den kom i liten form. 10 år kanske. I sällskap med ett annat inte lika dramatiskt klätt bus-och-godis-barn.

Igår tändes ljus på gravarna. Och det var Minnesgudstjänst. Och hela dubbelhelgen kallas Allhelgona. Som mixar en massa.

Jag har valt tre ord med H om den mixen. Men jag vet egentligen inte vilken H-lista jag skall ha när jag nu skall prata. Skall jag ta Helvete, Helgon, Hopp? Eller Helgon, Hopp, Himmel?

1: Börjar i alla fall med Helgon. Apropå går, Alla Helgons dag.

Helgon – är det inte sådana man har i den Romersk-Katolska och de Ortodoxa kyrkorna? Alltså personer som man bestämt att de skall anses som Helgon? Och uppmärksammar? Det gör väl inte vi som är protestanter? Eller?

Vi har dem! Färre än i de nämnda kyrkorna. Med mindre uppmärksamhet. Men tre – minst – finns på bild här framme i Älvsby kyrka. Ser ni dem? Vilka? [paus för åhörarsvar]

Maria, Paulus, Petrus, Maria från Magdala. Ni som ser det gamla altarskåpet på väggen ser ännu fler. Ytterligare 12-13 stycken. Någon finns på bägge ställena.

Vi har dem – helgonen! Personer nämnda i Bibeln och ur den kristna historien. Kyrkliga ”kändisar” – typ. Eller ”släktingar” i det kristna släktträdet. De är alla döda. Värda att minnas och lära av. Föredömen, Exempel.

Jag sa att alla Helgon är döda. Men: Alla döda är inte helgon. Därför är det en dubbelhelg. Helgonen igår. Alla själars dag, alltså alla dödas dag, idag – med temat...

2+3:Vårt evighetshopp – om Hopp och Himmel

Vi har lyssnat till tre texter: Ur Gamla testamentet om hopplösheten inför döden. Episteln om Uppståndelsen och hur den blir. Evangeliet – som jag läste – om Guds vilja, om Jesus och det eviga livet – som är Vårt evighetshopp. Den sista texten fokuserar vi på.

Jesus säger vad Gud vill!:

De som tror på Sonen/Jesus har evigt liv. De skall uppstå när Jesus kommer tillbaka.

Gud vill ge oss evigt liv och har därför gett oss kanalen till det. Kanalen är Jesus.

Varför tog Gud den vägen? Varför den metoden? För att göra det enkelt – tänker jag.

Det finns ju två saker som krånglar till förhållandet mellan oss och Gud: Den ena saken finns hos oss – vår Guds-olikhet. Den andra saken finns hos Gud – Guds obegriplighet. Och Jesus är lösningen på bägge problemen.

Jesus löser vår Guds-olikhet. Så är vi ju! Guds-olika.

Gud är kärlek står det på ett ställe i Bibeln. 100% kärlek. Ingen av er som jag känner och ingen annan av er heller förtjänar samma beskrivning – 100% kärlek.

Den olikheten i förhållande till Gud är det hos oss som gör att vi håller oss borta från Gud.

Det är VI som håller oss borta – älskar inte Gud över allting och inte våra medmänniskor som oss själva.

Det ser Gud. Och sörjer. Och blir arg över vår kärlekslöshet mot varandra och andra. 100% kärlek ogillar ju när det inte är 100 – typ. På något vis måste då Gud förkasta den och det som förkastar Gud.

Och då – viktigt och elementärt: Genom att bli människa – Jesus – och ge sitt liv låter Gud sin förkastelse gå ut över sig själv. Gud/Jesus dör för oss och det/han blev lösningen på den ena saken. Hindret hos oss – din och min Guds-olikhet – röjdes undan. En gång för alla. Av Jesus.

Guds obegriplighet då? Att det är så svårt att förstå sig på Gud?

Det löstes ju också med Jesus! Jesus är Gud som människa och visar hur Gud är. På på något annat sätt än Jesus är inte Gud.

Hur sa då Jesus? Detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.

Vi kan inte se honom! – säger man ibland. Struntprat! Det kan vi visst. I huvudet.

Vi gör ett expriment. Gör nu som jag säger. Blunda! [paus] Tänk på ett djur! [paus] Vilket som helst. [paus] Bara inte en blå ko. [paus]

Hur många såg kon? Hand upp! Vi kan alltså ”se” det vi hör. Vi kan ”se” det som beskrivs.

Beskrivningarna av Jesus – 4 Evangelier – visar oss hur Jesus är. De gör att vi kan ”se”. Och tro. Och ha evigt liv. Och skall uppstå. Som är Vårt evighetshopp.

En sak till. Jesus tog ett bröd, tackade Gud, bröt det, gav åt lärjungarna och sa: Tag och ät. Detta ÄR min kropp. Och på ett liknande sätt med bägaren med vin.

Kan man se det brödet? Som ÄR hans kropp? Kan man känna smaken av vinet? Som enligt hans ord ÄR hans blod? Man kan alltså ”se” Sonen? Och tro? Strax. Här framme.

På det sättet löste och löser Gud sin obegriplighet. Genom att göra sig konkret. Begriplig. Synlig. Tagbar. Ätbar. Mottagbar. Det är här och nu Vårt uppståndelse- och evighetshopp.

Vilka tre H-ord blev det? Helgon, Hopp, Himmel. Helvetet spar jag till någon annan gång.

Det var mer folk i kyrkan förr jämfört med nu!

Varför? Och hur ska det repareras?

Sådant resonerade vi om vid den Bibelstudieträff jag berättade om i förra blogginlägget. För att tackla den saken jobbade med två figurer. Ett fyrafältsfönster och en tidsaxel med vägval.

I fönstret sorterade vi samhälleliga och kyrkliga faktorer av nationella och lokala slag. Tre av rutorna kan en församling inte styra utan bara följa med.

Barnomsorgens utbyggnad och alla i förskola är exempel på en nationell samhällsomvandling som förändrat villkoren för barn- och familjeverksamheten. Likaså ”hemmafruns död” och att bägge vuxna nu har arbeten utanför hemmet. Ett exempel på en mer lokal samhällsfaktor är utglesningan av byarna och flyttning till centralorten. Sådant är exempel på saker församlingen inte styr över utan bara har att anpassa och forma sig efter.

Övergripande kyrkliga faktorer som att dopet på 1990-talet blev grund för kyrkotillhörigheten och att kyrkan skilts från staten rår församlingen inte heller över. Det är bara vad gäller lokala kyrkliga frågor som lobby-grupper, styrelser och ledning kan ta beslut och välja vägar – eller låta bli.

Med det var vi inne på den tvågenerationers tidsaxel vi tillsammans skulle kunna plocka ihop. Jag redogjorde och ställde upp problemen ungefär på detta vis:

Vid varje ögonblick där man tar eller inte tar beslut och där man väljer eller inte väljer en viss väg skapas en situation annorlunda än den som skulle blivit om man beslutat eller valt annorlunda. Det är ganska självklart. Och den nya situationen är grunden vid nästa vägval – eller inte val. Och så vidare. När åren går.

Så frågan måste bli: Vilka val gjordes – eller gjordes inte – som har lett oss till dagens läge?

Först när vi svarar på det kan vi förstå hur vi hamnat där vi är – som vi nu tycker är att vara vilse. Man måste på något vis, som vårtsvinet Pumba säger i Lejonkungen, våga lägga det bakomflutna framför sig.

Till det kommer ett frågepaket som inte är helt ointressant men som inte ska leda till att man hänger folk från första bästa lyktstolpea – men ändå: Vilka människor var det som tog beslut och valde vägar – eller inte? Och vilka lyssnade de på och lät sig lobbas av? Styrning och ledning – människor med makt, inflytande och ansvar – har ju hela tiden funnits kring de lokala kyrkliga faktorerna.

Sådana personer finns fortfarande. En del har varit med ett eller två tag. Andra är av nyare datum. Men styrning och ledning finns och har uppgiften att idag besluta och välja vägar för framtiden. Den bakomflutna tiden kommer inte tillbaka. Nya beslut måste tas och nya vägval måste göras och man behöver låna sina öron till fler och andra lobbygrupper.

Så hann vi inte mer. Den gången och i det sammanhanget.

Det är nu nästan två veckor sedan Bibelstudiegruppen samlades sist, alltså den ”ordinarie” gruppen som funnits i Älvsbyn från den tid då landhöjningen gjorde att området steg upp ur Bottenviken. Kanske är den beskrivningen ändå en liten överdrift. Riktigt SÅ länge är det nog inte frågan om. Dock är det ett faktum att sedan hösten 1978 somär den tid jag kan överblicka har det funnits en eller flera Bibelstudiegrupper – som mest 6 stycken. Naturligtvis är det inte, med något undantag, frågan om samma individer nu som för 40 år sedan. Skulle så vara skulle det vara en märklig samling 110-åringar som träffades var annan tisdagskväll. Faktum är dock att ”naturlig avgång” hela tiden något så när vägts upp av att nya anslutit.

Vi var 14 stycken av det tjugotal regelbundisar som finns på listan. Vi borrade till att börja med i kapitel 2 i båoka om a rut. Du noterar, noble Bloggläsius, är numreringen av mina blogginlägg inte är helt synkroniserad med vad som är utgångspunkten för träffarna. Det får du/vi leva med. Det finns andra saker av värre art som misstämmer både i världen och i kyrkan.

Kapitel 2 är något av ett väntekapitel och egentligen inte så mycket att säga något om mer än att Boas förs in i handlingen. Det var i första kapitlet de andra avgörande personerna blev presenterade. Man kan uppfatta utvandrarna från Betlehem som beklagansvärda eller klandervärda – jag skrev om det i inlägget båoka om a rut 2. Att Noomi och Rut senare som åter- och medvändare är beklagansvärda är det dock ingen tvekan om. Deras roll och existens bygger på den rätt till allmosor som det dåtida samhället stadgar, inget mer.

Men: Finns det en dold plan? En tanke? Hos Gud? Rentav hos Noomi?

Av en händelse står det i vers 3. Det är författarens sätt att klurigt påstå Gud ledde det till att... Det vet alla som för 50-11:e gången hörde den gamla berättelsen om Rut. Guds plan är det bärande i Ruts bok men för spänningens skull sägs/skrivs det inte i klartext. Det är ju en berättelse för samvaro runt oljelampans sken, inte en statlig utredning om David-dynastins släktsammanhang.

Ett begrepp förs in. Noomi säger om Boas i vers 20: Den mannen står oss nära, han är en av våra skyldemän. Så står det i Bibel 2000. Den mannen är vår nära frände, en av våra bördemän lyder versen i 1917 års översättning och i den ännu äldre Bibeln som kallas Karl XII:s lyder orden Then mannen är oß åkommen och är wår arfwinge.

Det ärmarigt att hitta ett bra svenskt begrepp för saken – för go´el som det heter på hebreiska. Kanske skulle blodsansvarig kunna fungera. Alltså en person av samma blod – släkting – som har ansvar att till blods värna, skydda, ansvara och ta sig an sina mindre bemedlade anförvanter. En go´el hade som släkthuvudman vissa rättigheter men framför allt skyldigheter.

Vill man se en så kallad typologi – alltså en mall – kan man säga att go´el är en Jesus-prototyp. Han är Gud som blir människa och – som det står i Hebreerbrevet kapitel 2 vers 11– inte blygs för att kalla dem, alltså oss, bröder (och systrar).

Med det sagt är ändå kapitel 2 i båoka om a rut något av en ganska snabbt avklarad transportsträcka innan de nattliga övningarna i kapitel 3 – avsnittet för imorgon kväll. Då det för knappt två veckor sedan var tid kvar ägnades därför en rejäl stund åt ett av de frågetecken som anmälts vid den förra sammankomsten – ungefär: Det var mer folk i kyrkan förr jämfört med nu! Varför? Och hur ska det repareras?

Det, noble Bloggläsius, blir innehållet i nästa blogginlägg.