stigstrombergsson

Influencer är inte en smittbärare vars effekter kan bromsas med vaccin. I stället är det – som jag fattat – ett nytt pretto-ord som lär betyda ungefär: En person som utan formell makt eller ställning genom så kallade sociala medier påverkar och har inflytande på andra. Graden av influence mäts då bland annat i så kallat följare på Instagram, Facebook eller annat liknande sammanhang. Inte sällan har infuensen, inte influensan, att göra med vardag, mode, mat, politik eller annat.

Nu säger jag det:

Jag är ingen influencer!

Om jag är det är jag en vissen sådan.

Mitt sociala-medie-inflytande är synnerligen begänsat. Jag har mellan 20 och 30 dagliga intittare på denna min anspråkslösa blogg. Igår kom jag på varför. Insikten kom likt när Pluto lyssnar till två influence-röster – klicka på bilden blir den större.

- Ingen läser för du skriver för långa inlägg! sa en skarp klandrande gillgrön röst.

- Men jag skriver inte längre drapor nu än för 10 år sedan svarade jag mjukt, inspirerad av en mildare röst från den andra sidan. Inte heller sämre tillade jag försiktigt.

- Folk ids inte bry sig i vad du skriver! sa den elakare av de två. Du är för tung, seriös, tråkig och framför allt ödslar du för många ord på fel saker och åsikter. Man ids inte!

- Men hur ska jag komma till rätta med det? undrade jag lite trumpet.

- Ha! Du sa det själv! Trump! Det är en grabb i min smak. Han kan fatta sig kort och koncist. Kolla hans Twitter!

Den andra influencern såg eftertänksam ut. Rentav funderande. Med en mjukare, mildare och vänligare tonfall bidrog han med sitt försök till analys.

- Förr när du bloggade var det fler som läste och när de gjorde det var det vid datorn med en sådan skärm. För tio år sedan. Påverkade det hur du skrev, tror du?

- Jo, svarade jag. Jag märkte, också hos mig själv när jag läste andras bloggar, att jag tålde att skrolla skärmen en gång men skulle jag behöva använda råttan fler gånger tappade jag i motivation. Tänkte att så är det nog för andra också och begränsade mina blogginlägg till ett skroll – om man får säga så. Då fann jag att om jag skrev i ordbehandlingsprogram i typsnitt Arial storlek 10 blir det inte mer än en A4. Men vad spelar det för roll?

- Jag tänker, sa den eftertänksamme, att idag läser man på sin smartphone – de som läser blogg alltså. Och måste pilla en massa gånger på skärmen för att ta sig genom det skrivna – om det är A4-långt vill säga. Kan det spela in?

- Menar du att det är ren pekfingerkramp som gör att färre läser? Och fortsatte: Menar du att en smartphone, som ju sägs öppna världen för oss och ge utrymme till en massa information, bara genom sitt sätt att funka krymper det vi tar in till några få stackars rader med enkla slogans – a la Trump? Det blir ju rent smart-fåneri – typ!

Min upprördhet var nu genuin och äkta. Inte lindrades den av den andra rösten.

- Du ser! Det är bara att anpassa sig! Skriv kort och enfaldigt! Och elakt! Det går hem. Trump och alla annan högerpopulism visar det. Å glöm inte smajlisar! Det finns sånna som betyder att man spyr och allt möjligt. Nu gäller: Affekt är viktigare än intellekt!

- Du väljer, sa den milda rösten till mig. Du bestämmer hur du skall skiva, om du skall trampa på som du gjort och röna liten uppskattning eller trumpa på som många gör. Du väljer.

Jag har bestämt mig.

Jag låter inte smart-fånarna bestämma.

Jag bloggar på som vanligt. Är jag då är en influencer nöjer jag mig med att vara en vissen.