stigstrombergsson

Att läsa en ny bok om saker man tidigare läst om i andra böcker kan vara helt meningslöst och djupt meningsfullt. Det beror på.

Både som intresserad av historia i största allmänhet – kategorin detta inlägg satt under ger belägg för den saken – och som teolog har jag naturligtvis redan förr i världen läst om hur det var ännu förrare i världen – i Egypten, Mesopotamien, Persien, Grekland, Karthago, Rom. Där och på annat håll utspelas med lite olika start- och slutdatum vad som brukar kallas Antiken som jag tidigare läst om och delvis tvingats tentera. Nu har det skett igen. Inte att jag måste tentera men att jag gjort en ny antikrunda.

Antiken – Från faraonernas Egypten till romarrikets fall (ISBN 978-91-27-1484-6) ger med sina 570 sidor en bra översikt över Medelhavsområdets och Mellanösterns historia från ca 3000 före Kristus till ca 600 efter. De sex författarna* målar med ganska breda penseldrag sina linjer vad gäller samhälle, ekonomi, politik och kultur. Att det blir så är självklart då det är en översikt. Jag kan därför tycka att vissa saker saknas eller borde ha behandlats mer – Kyrkans framväxt till exempel. Men man kan ju inte få allt.

Nu torde någon undra: Antiken? Är inte det gammalt? Vad tillför en ny bok för nytt?**

Men snälla Bloggläsius! Hur tänker du?

Självklart blir gammal historia ny på grund av nya rön!

Det finns ju forskning, nya utgrävningar, nya tvärvetenskaper, nya frågor, nya svar.

Därför är en ny bok också om gamla grejer bra.

Baksidestexten lyder:

Antiken är så mycket mer än bara Athen och Rom. Till antikens värld hör också Mesopotamien och Mykene, egyptier och etrusker, Hatshepsut och Hannibal. Många måste få en plats för att vi ska kunna förstå vad som förenar den antika världen med vår egen, liksom vad som skiljer den från vår.

Detta är utgångspunkten för denna bok om antikens kultur och samhällsliv. Vi möter en ganska främmande värld där slavar var ständigt närvarande, där religionen genomsyrade alla aspekter av tillvaron, och där tiden oftast uppfattades som cyklisk.

Men vi möter också en värld som vi är väl förtrogna med, där vetenskap och politik får former som behållits till våra dagar, där storstäder och internationella kontaktnät var vanligt, och där krig och naturkatastrofer förstört mycket av vad människor försökt bygga upp.

Lärorik!

*  De sex är Nils Billing (fil.dr i egyptologi, docent i religionshistoria, lektor vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet), Susanne Carlsson (fil.dr i antikens kultur och samhällsliv, forskare och studierektor vid Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet), Ragnar Hedlund (fil.dr, forskare i antik historia och numismatik, Uppsala universitet), Allan Klynne (författare, fil.dr i antikens kultur och samhällsliv), Michael Lindblom (docent i antikens kultur och samhällsliv, lektor vid Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet) och Hugo Montgomery (professor emeritus i klassisk filologi vid Oslo universitet).

**  I min ungdom och säkert tidigare kunde präster och predikanter en bit in i sina anföranden för att kunna komma vidare använda formuleringen Nu torde någon undra...

Min erfarenhet säger mig att ingen åhörare undrade så.

Detta blogginlägg skall läsas tillsammans med, helst efter, förra inlägget.

De hör intimt ihop.

Först en sak: Svenska är ett fantastiskt språk. Ordfattigt, har jag hört, men med oanade möjligheter att i kedjor kombinera hart när oändligt långa ord. Förstamajdemonstrationstalarstolsvattenkaraffpåfyllarbiträdesvikarie är ett exempel. Rubriken är ett annat, dock inte riktigt lika långt. OBServera också frågetecknet. I rubriken alltså.

En sak till innan Saken: Överhetiska är en – stundom – fascinerande dialekt på vilken saker då och då bedöms inte efter avsikt, ej heller efter fastställd effekt utan efter tänkbar möjlig effekt, hur något skulle kunna uppfattas. Det finns över landet exempel på detta, till och med i kyrkliga sammanhang. Folk i underställda befattningar har klandrats för hur något de sagt eller skrivit just skulle kunna uppfattas.

Tisdag förra veckan skulle proceduren att välja ny biskop för Luleå stift inledas. Första steget är då att valmanskåren – präster, diakoner och lika många lekmannaelektorer – samlas för ett nomineringsförfarande. Jag har varit med några gånger och det brukar vara intressant.* Folk träder fram, föreslår någon de tycker skall bli biskop – denne har på fråga om den står till förfogande svarat Ja. Sedan talar föreslagaren i ca 2 minuter vackert om den föreslagne. Flera kan på detta vis nominera och plädera för samma personer vilket leder till att man får en aning om vem som är poppis. Alla matar inte på om samma personer. Det hela brukarleda till 6-12 utkristalliserade kandidater och ströfolk**. Efter detta går man till val och de av de föreslagna som får 5% eller fler av rösterna går vidare till själva valet en tid senare. Resten gallras i och med denna inledande procedur bort.

Jag skrev att proceduren skulle inledas tisdagen förra veckan. I stort gick det väl till så men ändå inte. Något som inte förr upplevts hade hänt.

Stiftsstyrelsen – består av förtroendevalda – hade tidigare i år utsett en grupp som skulle sondera några möjliga kandidater. För dryga månaden sedan kungjorde man sitt resultat och offentliggjorde via stiftets officiella kanaler sex kandidater. Det uttalade motivet var att garantera att det skulle finnas kandidater men i realiteten hade man på eget bevåg tjuvstartat processen.

Hur skulle detta kunna uppfattas? OBServera orden skulle kunna uppfattas.

Jag tror inte Stiftsstyrelsen avsåg att manipulativt toppstyra valet. Men det skulle kunna uppfattas så. En effekt blev i alla fall att det fanns en del lekmannaelektorer som uppfattade att det var mellan dessa sex det gällde. Skall man kryssa en av dem? var en fråga en präst nämnde att en förtroendevald hade ställt. Uppgifter kom också att det fanns grupper av lekmän som kom till nomineringsvalet med bundna mandat för just någon av dessa sex. Jag tror inte att Stiftsstyrelsen avsåg detta – men är inte 100% säker.

Eller var det så att Stiftsstyrelsen med sin garantiiver misstror utsedda lekmannaelektorer, diakoner och präster? Alltså tvivlar på att på brukligt sätt kunde få fram kandidater – även om det var länge sedan vi gjorde det sist? Det man gjorde skulle kunna uppfattas som att de kyrkopolitiska krafterna på stiftsnivån anser valmanskåren inkompetent.

Eller var man bara så in i vassen otänkt? Det är ett bra lätt dialektalt anstruket ord – otänkt. En otänkt person är inte elak eller ränksmidande. Långt därifrån! Den otänkte tänker inte ens fel. Den otänkte tänker nämligen inte alls! I underhuggarposition är otänkthet oftast bara beklagansvärt. I överhetiga ansvarspositioner blir otänktas otänkthet något klandervärt.

Stiftsstyrelsens agerande påverkade inte utgången. Efter det att hela halvdussinlistan inledningsvis blivit redovisad nämndes i nomineringen fyra av de sex inte alls. Två av de sex finns i det utsedda startfältet men hade varit där också utan Stiftsstyrelsens otänkta tilltag, det som faktiskt skulle kunna uppfattas som ett försök till biskopsvalsmygel.

Bilderna? En röstsedel och en med de två bilder anslagstavlan i Kulturens hus växlade mellan.

*  Luleå stift har bara drygt 100 år på nacken. Den tredje fjärde biskopen var min prästvigningsbiskop – Stig Hellsten. Efter honom valdes Olaus Brännström, den första jag var med om att utse. Sedan Gunnar Weman, Rune Backlund och Hans Stiglund. Nu gäller det nummer åtta nio – och jag får fortfarande rösta.

**  Bara präster är valbara. Detta medför att prästkåren jämfört med diakoner och lekmän har ett kunskapsövertag vad gäller kunskap om kandidaterna. Så har det alltid varit men jag tror inte det spelat så stor roll. De som inte vet frågar ju och då berättar präster gärna.

Detta blogginlägg skall läsas tillsammans med, helst före, nästa inlägg.

De hör intimt ihop.

Man ska inte bråka!

Det är ingen idé!

Reta inte upp dig!

Var inte så kritisk!

Ligg lågt!

Sådana korta uppmaningar hör man ganska ofta. Jag hör dem från andra. Det värsta är att jag hör dem inom mig själv! Till mig själv.

När vi lyder uppmaningarna sker två saker – minst.

Det ena är att överheten – personer som sitter över (eller anser sig alternativt anses sitta över) i organisationer – ges större makt och utrymme än vad de ska ha.

Det andra är att en tystnadens kultur blir en våt filt.

Sådant kan drabba en familj eller en släkt, en kommun, en arbetsplats, ett parti, en organisation lika väl som det drabbar en kyrka – lokalt, regionalt, nationellt. Det är kring kyrkan jag nu funderar vidare.

Så kallade sanningssägare eller visselblåsare får alltid ett blandat mottagande. Några kan vara tacksamma mot dem men ofta de flesta tycker de är rejält jobbiga. Man kan uppmuntra dem – få och absolut inte överheten gör så. Man kan ignorera dem, söka tysta dem eller med argument övertyga dem. Ignorera är den vanligaste härskartekniken. De andra två reaktionerna förekommer ibland. Min erfarenhet och uppfattning är att med argument övertyga är mest sällsynt.

Vad har satt mig på detta tankespår? Jo – det ska jag nu tala om.

I slutet av förra veckan fick jag ett mail från en yngre kollega från någonstans i stiftet. Texten med bifogad fil andades upprördhet – milt uttryckt. Tack och lov inte mot mig. Något annat var i skottgluggen: hur nomineringarna hade gått till tidigare i veckan när vi vaskade fram kandidater till det kommande biskopsvalet.

Detta var en hakutstickning! tänkte jag. Det var friskt! Dessutom sant!

Samtidigt ekade detta blogginläggs fem första rader i min skalle.

Jag var upptagen med resa och allt kopplat till det barnbarnsdop jag berättat om i förra och förrförra inlägget. Ändå kickade kollegan igång min egen tankeapparat och upprorslystnad. Jag gjorde två saker: e-post-svarade kollegan samt skrev mina egna tankar kring tisdagens övningar i Luleå. Nästa inlägg som får rubriken biskopsvalsmygel? innehåller just dessa mina egna tankar, inte kollegans.

Kollegans text, inte min, leder sannolikt till en debattartikel. Då jag beundrar mod att sticka ut hakan har jag valt att då stå med som en av undertecknarna. Jag vill inte låta mig avtrubbat lyssna till rösten som säger Man ska inte bråka! Det är ingen idé! Reta inte upp dig! Var inte så kritisk! Ligg lågt!

Lokal kollega i Ljusdals pastorat – jag tror det heter så efter församlingssammanslagningarna – hade den äran. Jag levde helt och fullt imorfarrollen. Och farfarrollen till kusinen Tyra som var vattenupphällare.

Lisa fick ett dopminne, delvis avbildad.

Det innehöll också en mycket finstilt text – denna, men här inte finstilt:

Man kan tacka och be till Gud på många sätt.  I Grekland och på andra ställen har många seden att köpa en liten stansad bleckplåt och hänga den vid någon ikon i någon kyrka. Vad man tackar för eller ber om styr vilket motiv man väljer – ett knä, ett brudpar, ögon, examen, en baby.

När det barn som visade sig bli Lisa skulle födas var den blivande morfadern på Samos – vankande i väntans tider. I en butik på en annan ö – Patmos där evangelisten Johannes satt fängslad och fick de uppenbarelser som är skrivna i Bibelns sista bok – hittade han sådana små plåtar och frågade efter en ”baby-plåt” till sitt barnbarn. Mannen och kvinnan i butiken såg undrande ut. Morfar hade prästskjorta av svenskt snitt men såg i deras ögon ut som den näst vanligaste sortens präster på Patmos – en katolsk. Katolska präster lever i celibat och skall rimligen inte få barnbarn. Den vanligaste sorten, grekiska präster som är klädda så att man vet att de är ortodoxa, får dock ha familj.

Morfar såg förvirringen och berättade att han var protestantisk luthersk präst som får vara gifta och få barn och att han nu ville köpa en tack- och böneplåt för ett nyfött barnbarn. ”När föddes barnet?” frågade kvinnan i butiken. ”Inte än! Men det skulle varit igår!” svarade morfar med stressad röst. De som stod i butiken skrattade varmt i full förståelse.

Inget farligt!

Bara fint, meningsfullt och kul.

Släktingar samlas. Av alla sorter.

Mostrar, farmorssyskonbarn, kusiner, morbröder, pappakusiner, mormor-bröder, tremänningar, kompisar, bekanta och ett par hundar. Säkert fler.

Kring den minsta i flocken.

Lilla Lisa döps i Järvsö kyrka 14.00.

Av morfar?

Näpp!

Kollega på orten har/tar pastoralt ansvar.

Morfar är Morfar.

En ny vecka börjar nu!

Helgen var arbetsuppgiftsfri. Mycket bra efter begravningen jag skrev om i förra inlägget. Min egen sorg efter den mycket gode vännen blev som redan nämnts lagd i malpåse på fredagen. Den kom på lördag som blev en låg dag.

Samtidigt fylldes huset av stim och glam. Barnbarnen i Luleå med föräldrar kom. Lillkusinen Lisa är ju här och då behöver man ses. Farbrodern alias morbrodern var också här. Full stuga!

Nu är det måndag förmiddag. Om en halvtimme kommer kollegan med bil. Vi ska till en tvådagars samling i Luleå för präster och diakoner. Fortbildningsdag idag. Imorgon nomineringar och sånt för val av ny biskop och en del annat.

Fortbildningen bär rubriken Teologi på liv och död – teologi för folkkyrkans utmaningar i en postsekulär samtid. Blir alltså att ta tillbaka glasögonen från lilla Lisa för att själv försöka se intellektuell ut.

Under rubriken Nöje och Evenemang är jag rubricerad för onsdag kväll i Boden. Ämnet för kvällen är Nattvarden – som i sanning är ett evenemang. Om kvällen förtjänar ordet nöje vette kissemissen. Någon sorts chuch-up-comedy blir det i alla fall inte. Sånt är jag inte bra på.

Det var begravning igår. En speciell begravning.

Missförstå mig rätt!

Alla begravningar är speciella. Naturligtvis. En familj, släkt och vänkrets har förlorat någon som var speciell för dem. Sorgerna, saknaderna och minnena blir speciella vid varje begravning.*

Men igår var det ändå speciellt – för mig som skriver denna blogg som är alltigenom privat och personlig.

Min gode vän Ragnar Nilsson begravdes och jag var den präst hans 6 barn gav förtroendet att leda Begravningsgudstjänsten, en gudstjänst och minnesstund jag hur som helst skulle varit på även om en kollega fått uppdraget.

Hösten 1979 lärde vi känna Ragnar och blev goda vänner. Detaljer om de nästan 4 decennierna behöver jag inte beskriva närmare för dig, noble Bloggläsius. Det räcker att du vet att han var en av mina fem-i-topp-vänner. Kvinnor har – eller hade – oftare än män någon eller några speciella väninnor att dela vått och torrt med. Karlar har det inte riktigt så men just Ragnar är bland de närmaste jag skulle kunna anföra i den vägen.**

Han skulle blivit 80 år till våren. När han var drygt 70gick han för första gången från södra Frankrike till Santiago de Compostella i Spanien. Efter en tid gick han en sväng till. Och nu i höst var det tredje resan. Nästan. Efter ca 60 mil mådde han en morgon på ett härbärge inte bra, la sig att vila och dog.

Hemkomsten blev inte den väntade entusiastens och djuptänkarens berättelsefyllda och samtalslystnes vanliga återvändande. Hemkomsten blev i en kista med begravning igår.

Det var många i kyrkan. 6 barn med respektive, runt dussinet barnbarn, släktingar, vänner, grannar, bekanta, primärhustrun, jag, våra döttrar som är Ragnars guddöttrar. Och många andra.

Ragnar lärde mig mycket – ofta formulerat i strama sentenser.

• Livet är för kort för att levas dammfritt! Han var ordningsam men inte pedant.
• Det är lättare att få förlåtelse än tillstånd! Dels var det en uppmuntran när jag vid ett visst tillfälle yrkesmässigt överskred mitt uppdrag (och ett konto) på ett olovande sätt som senare i alla fall bedömdes bra. Men främst påminner mig sentensen – som kan låta lättsinnig – om hur seriöst Ragnar såg på skuld-ansvar-sanning-förlåtelse-försoning. Han kunde klandra – med all rätt! – och han orkade förlåta. Jag erfor det. Också andra som betydde mycket för honom.
• Det är aldrig kört! Han tog inte motgångar med en klackspark. Han grävde inte heller ner sig. Han borrade sig igenom. På sin 70-årsfest där vi alla var slipsade och uppklädda kom han i T-shirt med just den formuleringen tryckt på tyget.
• När glöden är som bäst är korven redan grillad! Han visste hur viktigt det är med tålamod men var också en smula otålig.

Sorg och saknad drabbar olika. Barnen med familjer har naturligtvis lidit den största förlusten. Vår församling har också förlorat en som alltid fanns i kyrkan, ibland var kyrkvärd, engagerad i mycket. Människor på byn – vi säger så: på byn – saknar också honom.

Jag saknar honom, pilgrimen som nu är framme.***

*  Det är fullt rimligt att använda substantivens pluralformer. De som är på varje enskild begravning är ju olika personer med har var sin sorg, saknad och minnesbunt som beror på vilken relation man har till den som dött. Det är ju vanligt att till och med i en skara syskon vid en föräldrabegravning finns mycket olika tankar, minnen, sorger, känslor – typ.

**  Jag är enda barnet. När jag och Primärhustrun gifte oss kom hennes två bröder med som biprodukt i bröders ställe. De och två barn- och ungdomskamrater – också de bröder – är fyra i den handfull jag kallar fem-i-topp-vänner. Ragnar var den femte, den ende på orten.

***  Igår när jag var officiant intog jag officiantens roll och la då oundvikligt en del av mina personliga tankar tillfälligt på hyllan. De är idag jag sörjer – något som yttrar sig bland annat i detta inlägg. Dessutom påminde Facebook mig i morse mig om att det idag är ett år sedan jag bloggade om en annan god väns begravning. Däremellan i sommar en till i den hyfsat nära bekantskapskretsen. Lite tätt nu.

Under några månader har alla de fusklappar jag haft för min förkunnelse varit handskrivna. Att i efterskott ordbehandlingspränta dem för bloggpublicering har jag inte idas göra. Igår – det är nu söndag kväll – skrev jag dock medelst tangentbord Tacksägelsedagens alster.

I Älvsby kyrka var det Högmässa med söndagsskola, kör och allt. I Vidsel var det bara Söndags-gudstjänst – alltså inte Nattvard – med kör. Riktigt likadant blev det därför inte men samma nedanstående manus kunde användas. Var så god.

Textläsning Lukasevangeliet kapitel 19 verserna 37-40

[1. Texten + Luther]*

Märkte ni i texten? Vilka som jublade och prisade Gud? Och Varför?

Det var lärjungarna. De som följde Jesus. För ”vad de sett”!

Vad hade de sett, så här långt? När Jesus kommer till Jerusalem?

Det Jesus gjort så långt. Botat, befriat, förlåtit, accepterat osv.

De som följde Jesus hade Jesus i fokus.

Tillsammans trodde de och bekände honom som sin Herre.

De litade på Jesus, var – med ett nytt ord – Jesus-litare.

Några flyttar fokus. Fariséerna. De är en grupp som enligt andra ställen i berättelserna litar på Gud OCH sig själva. De är själv-litare.

Det innebär att det finns två sorters tro i textavsnittet:

Själv-litare som tror på Gud, god livsstil och religionens nytta.**

Jesus-litare som tror på Jesus.

Reformation 500 kallas en serie lördagar i höst. Igår var första gången. Vi pratade om att Martin Luther för 500 år sedan gjorde sånt som startade vad som kallas Reformationen. Det ledde till att vår kyrka är Katolsk men inte Romersk Katolskt. Luther blev på så sätt betydelsefull.

Vad skulle han sagt idag? På Tacksägelsedagen? Om textavsnittet jag läste?

Jag har inte i mina Lutherböcker hittat något exakt. Jag har hittat annat. Kärnpunkter hos Luther – och i all kristen tro.

Att Tacka och lova/prisa Gud – det är en självklarhet. För Luther och all kristen tro. Tacka och lova Gud för allt Gud ger – oss själva, mat, fred, hem, medmänniskor. Allt!

Motsatsen Själv-litare och Jesus-litare – det är också självklart.

För Luther och all kristen tro. Den motsatsen är jätteviktig och värd att fundera över.

2. Först om Själv-litarna.

Då, 500 år sedan, litade folk på att deras fromhet, att de gick i kloster, att de levde rätt, att de bad sina böner och annat öppnade vägen för dem till Gud, att sånt gjorde att man kom på god fot med Gud.

Och om man inte gjorde det var man mindre. Ovärdig. Visst fanns Gud och Jesus där men man var Själv-litare.

Det är så nu också!

Många tänker att det man gör, hur man är, gör att man kommer på god fot med Gud. Att man kan ”förtjäna” förhållandet med Gud. Och att man kan tappa förhållandet till Gud, ramla ur Guds kärlek, om man inte gör rätt – är bra saker som troende, kyrkflitig, ”religiös”, inte ”syndig”, strulig osv.

Förstå detta rätt!

Naturligtvis är det inte fel av dig att vara i kyrkan, be, kanske läsa Bibeln, tro. Men tror du att det är det som gör att du får vara hos Gud blir du en Själv-litare.

Likadan som den som inte i praktiken bryr sig om Gud men i all sin hygglighet inbillar sig att Gud nog skall vara belåten i alla fall. De är också Själv-litare, fariséer. Mer intresserade av att se till sig själva, tro på sig själva, ha sig själva i fokus än att som folket i textavsnittet lova och prisa Jesus, vara Jesus-litare.

3. Jesus-litarna då?

De har inget annat att komma med än att Jesus finns för dem. Dig. Oss. Inget annat!

De litar på – och det får alla göra – att det är på grund av Jesus – och inget eller ingen annan – som man är på god fot, sams med Gud. Gud som ger förlåtelse, liv med Sig, evigt liv.

Luther – jag återvänder till honom – säger om Jesus att han

har befriat, förvärvat och vunnit mig, förlorade och fördömda människa, från alla synder, från döden och från djävulens våld. Detta har han inte gjort med guld eller silver, utan med sitt heliga och dyra blod och med sitt oskyldiga lidande och sin död, för att jag skall vara hans egen, leva med honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet, så som han är uppstånden från döden, lever och regerar i evighet.

Det är den stora anledningen till Tacka och Lova.

Följeslagarna i texten hade inte sett det än, bara det Jesus hitintills gjort. Vi vet hela händelsen – att Jesus gav sitt liv för vår/din skull och lever för att möta oss.

Han är värd all Tacksägelse – han ensam!

Tacksägelse heter på grekiska eukaristi.

Det är också namnet på Mässan, Nattvarden.

Nattvardsbordet dukas som tacksamhet till Jesus och för att Jesus skall komma till oss.***

Här får var och en vara Jesus-litare och ta på allvar när det sägs: Kom, nu är allt tillrett.

Det skulle lika väl kunna sägas: Kom, nu är allt fullbordat. Allt som behövde göras för att öppna vägen för dig till Gud. Jesus gjorde det. Det kallas Försoningen. Jesus gjorde det ensam.

Det får du lita på.

*  När jag sätter text inom […] betyder det en egen notering för min del, inte något jag säger.

**  OBS att denna beskrivning påminner om det många menar vara olyckligt dominerande i hur Svenska kyrkan nu centralt lanserar sig. Man kallar det MTD-religion (Moralistic, Therapeutic Deism) – moralisk terapeutisk gudstro. Det är inte helt olik det som kallades Neologi – betyder Nylära – som var stark för ungefär 200 år sedan. Kortfattat bekände sig neologerna till Guds existens, själens odödlighet och dygden och påverkade allvarligt hur Kyrkohandboken 1811 kom att se ut. Denna var ett teologiskt lågvattenmärke som det tog ända till 1942 och 1986 års Kyrkohandböcker att återhämta sig från. Den Kyrkohandbok som i höst förefaller bli antagen av Kyrkomötet är i mångt och mycket ett återfall till 1811. Inte bra.

***  Här sa jag nog att Nattvardsbordet alltid skall dukas. Det jag inte sa muntligt men i alla fall anser anser är att de som vill glesa ut Nattvarden till inte varje söndag de facto ansluter sig till dem som i Lukastexten ville dämpa ner Lovsången runt Jesus. Inte bra!

Jag tänker inte på att jag i förrförra inlägget på väg norrut skrev vigslsamtak i stället för vigselsamtal. Det är ett fullt ursäktligt tjyckfel.

Vad värre är är är att jag skrev jag att jag idag, lördag, har en Vigsel men glömde 17-19 i Älvsby församlingsgård!

Jag glömde att det är första kvällen av tre med tema Reformation 500 med underrubrik:

Protestanter – vaddå? och underundertext:

Vad skiljer och förenar olika slags kristna? Begrepp som evangelisk, evangelikal, katolsk, ortodox, reformatorisk, pentakostal, reformert. Personer som Luther, Zwingli och Calvin samt arv efter dessa. Vi reder ut begreppen under kvällen.

Klockan 17-19 i Älvsby församlingsgård.

Ett Domkapitel är en inomkyrklig instans i varje stift som bland annat har hand om hur präster och diakoner sköter sig. En sådan instans behövs. Ibland blir präster och diakoner av Domkapitlen som det heter avkragade, ibland varnade, oftast – tror jag – friade. Klagomål och/kritik kan komma från vemsomhelst kring vadsomhelst och så det blir i sanning frågan om både ved och kvist. För egen del har jag aldrig (ännu) blivit anmäld trots att jag vet att jag här och där och då och då faktiskt gjort  fuffens och sagt saker som jag mycket väl kan tro att en och annan folkkyrkofundamentalist eller paragrafryttare rimligen skulle ha invändningar emot.

Ett Domkapitel kan på sitt bord få anklagelsepunkter av skilda slag. Jag vet till exempel om att det förekommit att när någon/några klagat på en präst bland annat anförde som olämpligt hos den man klagade på att vederbörande läser och citerar den blogg jag länkar till nedan till höger – sandahl trampar vidare. Att läsa debattören och bloggaren Dag Sandahl ansågs graverande. Naturligtvis friade Domkapitlet.

Jag läser också Dag Sandahls blogg! Jag har till och med här på min blogg en länk till densamme fast det skulle kunna innebära en domkapitelanmälansrisk. Dag skriver ofta, så ofta att man kan säga att sandahlerna trampar vidare sin dagliga morgonpromenad i de kyrkliga nejderna.

Han sparkar i gruset, den där Dag. Kritiskt och spetsigt, reflekterat och påläst!

Nog kan det vara lite blandad kvalitet – annat vore att ljuga. Men många gånger är hans tankar värda att tänka och ofta mycket relevanta. Många ogillar honom och det han skriver men visar aldrig att han har fel – eller är oreflekterad alternativt dåligt påläst. Jag har hört folk som ingår i eller kanske snarare menar sig ingå i det kyrkliga etablissemanget surt tycka att han är besvärlig. Det kan mycket väl vara sant men jag tycker han behövs. Hans tankar är värda att tänka fast de är längre än uppifrånpåståenden på ett twitterkonto. De är också värda att bemöta om man tycker de är feltänkta, inte bara tigas till döds.*

Tidigt i morse, den 6 oktober, publicerade Sandahl inlägget församling och präst – kan läsas här. En del av den texten vidarepublicerar jag här, den del jag tycker är bäst. Innan nedanstående text har han funderat på ur vilka sammanhang många som är präster har kommit och det kan man värdera olika. Det hela mynnar i alla fall ut i att det finns präster som...

...är måna om folket. Speciellt måna är de om dem som bara kommer en enda gång. De fungerar entusiastiskt som facilitörer. Allt ska vara enkelt. Ingenting ska stöta eller utmana. Hållningen är vid närmare beaktande fördomsfull. Folk är egentligen inga dumskallar, inga filosofer heller utan som folk är mest. Men prästens roll blir i sammanhanget betydande.

Prästen blir en slags hovmästare, som ska ge kunden bekräftelse och värde för pengarna. Den här sortens präster vill ha enkla gudstjänstordningar och talar om låga trösklar, rymd och vidd. När folk går och artigt säger tack vid kyrkporten, blir dessa präster glada. De uppfattar sig då som lyckosamma i sin prästgärning. De har talat moralistiskt, terapeutiskt och deistiskt, så varför skulle folket inte vara förnöjt? Man må dock notera, att dessa präster är medvetna om att det kommer fler människor till de kyrkliga handlingarna (dop, konfirmation, vigsel och begravning) än till de vanliga gudstjänsterna. 5 miljoner mot 4, brukar man säga. Detta numeriska och i betydande utsträckning ekonomiska faktum styr dem. De kyrkliga handlingarna blir prästens och i någon mån, men kanske mindre, arbetslagets handlingar, men självfallet just lönearbetets förutsättning!

En annan typ av präster bygger församling. De förkunnar evangeliet för att dra människor in i ett storslaget sammanhang. Dessa människor vill de ska ta emot tron och vara som trons bärare framåt. Prästen är viktig för några sysslor som oundgängligen behövs; förvalta Ordet och sakramenten. Men prästen är inte den centrala person som allt byggs upp kring. Präster kommer och går, församlingen består och det är som det ska vara, att Jesus blir större och prästen mindre, dvs får allt mindre betydelse efterhand.

En sådan församling ser sig ha en uppgift i lokalsamhället. Det är grannar, vänner, släktingar och bekantingar som kommer till de kyrkliga handlingarna och de relaterar till det gudstjänstfirande folket. Finns det en levande församling av brokigt slag kan det om den sanningsenligt sägas vad kyrkofadern Tertullianus sa: "Vi är överallt." Det förändrar prästens uppgifter och integrerar på ett helt annat sätt de kyrkliga handlingarna i folkets liv. En levande församling återställer många proportioner. Prästens först och främst.

Jag tycker Dag har rätt – idag också.

Fast det kan innebära en domkapitelanmälansrisk.

*  Man kan kommentera hans blogginlägg. Kommentarerna kommer ofta från samma personer/signaturer och är till skillnad från själva blogginläggen oftast riktigt dåliga, osakliga, gement elaka och allmänt käftande. Om du,noble Bloggläsius, hoppar över dem missar du inget.

Det var igår kväll, måndag, som jag och kollegan äntrade tåget för att transporteras till Uppsala. Exegetiska dagen var på tapeten. Nu är vi på väg hemåt. 

• Expeditionsansvar tisdag eftermiddag. På kvällen samtals- och studiegruppen Te&Tanke. 
• Onsdag kollegium, info från kvinnojouren, ett eftermiddagscafe (där jag skall berätta om de 95 teserna). Sedan Veckomässa och Kyrkans unga på kvällen. Ett vigslsamtak och ett sorgehusbesök hinns också med. 
• Torsdag är jag arbetsuppgiftsftri. Dock är jag kallad till tandläkaren. 
• Fredag en Begravning . 
• Lördag en Vigsel. 
• Söndag två gudstjänster. 

Mastig period? Full kubbning i alla fall.

Nu är det plankat färdigt!

Efter gudstjänsten i kyrkan.

Jakob var häldragare och bedragare nämnde namnen som var celebrant. Och annat.

Väl hemma vanhelgades Sabbaten med hushamrande. Nu är i alla fall det klart – för en tid. Ny panel också på garagets baksida. Ruttet virke bort, nytt dit. Klarrt å betarrt som man säger här i norr.

Om en timme går tåget. 19.01 mot Uppsala och den där i morgon efterlängtade Exegetiska dagen. Tre saftiga halvt obegripliga föreläsningar väntar och så tågresa hem natten mot tisdag.

Mycket hög nördfaktor!