stigstrombergsson

Detta blogginlägg skall läsas tillsammans med, helst efter, förra inlägget.

De hör intimt ihop.

Först en sak: Svenska är ett fantastiskt språk. Ordfattigt, har jag hört, men med oanade möjligheter att i kedjor kombinera hart när oändligt långa ord. Förstamajdemonstrationstalarstolsvattenkaraffpåfyllarbiträdesvikarie är ett exempel. Rubriken är ett annat, dock inte riktigt lika långt. OBServera också frågetecknet. I rubriken alltså.

En sak till innan Saken: Överhetiska är en – stundom – fascinerande dialekt på vilken saker då och då bedöms inte efter avsikt, ej heller efter fastställd effekt utan efter tänkbar möjlig effekt, hur något skulle kunna uppfattas. Det finns över landet exempel på detta, till och med i kyrkliga sammanhang. Folk i underställda befattningar har klandrats för hur något de sagt eller skrivit just skulle kunna uppfattas.

Tisdag förra veckan skulle proceduren att välja ny biskop för Luleå stift inledas. Första steget är då att valmanskåren – präster, diakoner och lika många lekmannaelektorer – samlas för ett nomineringsförfarande. Jag har varit med några gånger och det brukar vara intressant.* Folk träder fram, föreslår någon de tycker skall bli biskop – denne har på fråga om den står till förfogande svarat Ja. Sedan talar föreslagaren i ca 2 minuter vackert om den föreslagne. Flera kan på detta vis nominera och plädera för samma personer vilket leder till att man får en aning om vem som är poppis. Alla matar inte på om samma personer. Det hela brukarleda till 6-12 utkristalliserade kandidater och ströfolk**. Efter detta går man till val och de av de föreslagna som får 5% eller fler av rösterna går vidare till själva valet en tid senare. Resten gallras i och med denna inledande procedur bort.

Jag skrev att proceduren skulle inledas tisdagen förra veckan. I stort gick det väl till så men ändå inte. Något som inte förr upplevts hade hänt.

Stiftsstyrelsen – består av förtroendevalda – hade tidigare i år utsett en grupp som skulle sondera några möjliga kandidater. För dryga månaden sedan kungjorde man sitt resultat och offentliggjorde via stiftets officiella kanaler sex kandidater. Det uttalade motivet var att garantera att det skulle finnas kandidater men i realiteten hade man på eget bevåg tjuvstartat processen.

Hur skulle detta kunna uppfattas? OBServera orden skulle kunna uppfattas.

Jag tror inte Stiftsstyrelsen avsåg att manipulativt toppstyra valet. Men det skulle kunna uppfattas så. En effekt blev i alla fall att det fanns en del lekmannaelektorer som uppfattade att det var mellan dessa sex det gällde. Skall man kryssa en av dem? var en fråga en präst nämnde att en förtroendevald hade ställt. Uppgifter kom också att det fanns grupper av lekmän som kom till nomineringsvalet med bundna mandat för just någon av dessa sex. Jag tror inte att Stiftsstyrelsen avsåg detta – men är inte 100% säker.

Eller var det så att Stiftsstyrelsen med sin garantiiver misstror utsedda lekmannaelektorer, diakoner och präster? Alltså tvivlar på att på brukligt sätt kunde få fram kandidater – även om det var länge sedan vi gjorde det sist? Det man gjorde skulle kunna uppfattas som att de kyrkopolitiska krafterna på stiftsnivån anser valmanskåren inkompetent.

Eller var man bara så in i vassen otänkt? Det är ett bra lätt dialektalt anstruket ord – otänkt. En otänkt person är inte elak eller ränksmidande. Långt därifrån! Den otänkte tänker inte ens fel. Den otänkte tänker nämligen inte alls! I underhuggarposition är otänkthet oftast bara beklagansvärt. I överhetiga ansvarspositioner blir otänktas otänkthet något klandervärt.

Stiftsstyrelsens agerande påverkade inte utgången. Efter det att hela halvdussinlistan inledningsvis blivit redovisad nämndes i nomineringen fyra av de sex inte alls. Två av de sex finns i det utsedda startfältet men hade varit där också utan Stiftsstyrelsens otänkta tilltag, det som faktiskt skulle kunna uppfattas som ett försök till biskopsvalsmygel.

Bilderna? En röstsedel och en med de två bilder anslagstavlan i Kulturens hus växlade mellan.

*  Luleå stift har bara drygt 100 år på nacken. Den tredje fjärde biskopen var min prästvigningsbiskop – Stig Hellsten. Efter honom valdes Olaus Brännström, den första jag var med om att utse. Sedan Gunnar Weman, Rune Backlund och Hans Stiglund. Nu gäller det nummer åtta nio – och jag får fortfarande rösta.

**  Bara präster är valbara. Detta medför att prästkåren jämfört med diakoner och lekmän har ett kunskapsövertag vad gäller kunskap om kandidaterna. Så har det alltid varit men jag tror inte det spelat så stor roll. De som inte vet frågar ju och då berättar präster gärna.