stigstrombergsson

Ett Domkapitel är en inomkyrklig instans i varje stift som bland annat har hand om hur präster och diakoner sköter sig. En sådan instans behövs. Ibland blir präster och diakoner av Domkapitlen som det heter avkragade, ibland varnade, oftast – tror jag – friade. Klagomål och/kritik kan komma från vemsomhelst kring vadsomhelst och så det blir i sanning frågan om både ved och kvist. För egen del har jag aldrig (ännu) blivit anmäld trots att jag vet att jag här och där och då och då faktiskt gjort  fuffens och sagt saker som jag mycket väl kan tro att en och annan folkkyrkofundamentalist eller paragrafryttare rimligen skulle ha invändningar emot.

Ett Domkapitel kan på sitt bord få anklagelsepunkter av skilda slag. Jag vet till exempel om att det förekommit att när någon/några klagat på en präst bland annat anförde som olämpligt hos den man klagade på att vederbörande läser och citerar den blogg jag länkar till nedan till höger – sandahl trampar vidare. Att läsa debattören och bloggaren Dag Sandahl ansågs graverande. Naturligtvis friade Domkapitlet.

Jag läser också Dag Sandahls blogg! Jag har till och med här på min blogg en länk till densamme fast det skulle kunna innebära en domkapitelanmälansrisk. Dag skriver ofta, så ofta att man kan säga att sandahlerna trampar vidare sin dagliga morgonpromenad i de kyrkliga nejderna.

Han sparkar i gruset, den där Dag. Kritiskt och spetsigt, reflekterat och påläst!

Nog kan det vara lite blandad kvalitet – annat vore att ljuga. Men många gånger är hans tankar värda att tänka och ofta mycket relevanta. Många ogillar honom och det han skriver men visar aldrig att han har fel – eller är oreflekterad alternativt dåligt påläst. Jag har hört folk som ingår i eller kanske snarare menar sig ingå i det kyrkliga etablissemanget surt tycka att han är besvärlig. Det kan mycket väl vara sant men jag tycker han behövs. Hans tankar är värda att tänka fast de är längre än uppifrånpåståenden på ett twitterkonto. De är också värda att bemöta om man tycker de är feltänkta, inte bara tigas till döds.*

Tidigt i morse, den 6 oktober, publicerade Sandahl inlägget församling och präst – kan läsas här. En del av den texten vidarepublicerar jag här, den del jag tycker är bäst. Innan nedanstående text har han funderat på ur vilka sammanhang många som är präster har kommit och det kan man värdera olika. Det hela mynnar i alla fall ut i att det finns präster som...

...är måna om folket. Speciellt måna är de om dem som bara kommer en enda gång. De fungerar entusiastiskt som facilitörer. Allt ska vara enkelt. Ingenting ska stöta eller utmana. Hållningen är vid närmare beaktande fördomsfull. Folk är egentligen inga dumskallar, inga filosofer heller utan som folk är mest. Men prästens roll blir i sammanhanget betydande.

Prästen blir en slags hovmästare, som ska ge kunden bekräftelse och värde för pengarna. Den här sortens präster vill ha enkla gudstjänstordningar och talar om låga trösklar, rymd och vidd. När folk går och artigt säger tack vid kyrkporten, blir dessa präster glada. De uppfattar sig då som lyckosamma i sin prästgärning. De har talat moralistiskt, terapeutiskt och deistiskt, så varför skulle folket inte vara förnöjt? Man må dock notera, att dessa präster är medvetna om att det kommer fler människor till de kyrkliga handlingarna (dop, konfirmation, vigsel och begravning) än till de vanliga gudstjänsterna. 5 miljoner mot 4, brukar man säga. Detta numeriska och i betydande utsträckning ekonomiska faktum styr dem. De kyrkliga handlingarna blir prästens och i någon mån, men kanske mindre, arbetslagets handlingar, men självfallet just lönearbetets förutsättning!

En annan typ av präster bygger församling. De förkunnar evangeliet för att dra människor in i ett storslaget sammanhang. Dessa människor vill de ska ta emot tron och vara som trons bärare framåt. Prästen är viktig för några sysslor som oundgängligen behövs; förvalta Ordet och sakramenten. Men prästen är inte den centrala person som allt byggs upp kring. Präster kommer och går, församlingen består och det är som det ska vara, att Jesus blir större och prästen mindre, dvs får allt mindre betydelse efterhand.

En sådan församling ser sig ha en uppgift i lokalsamhället. Det är grannar, vänner, släktingar och bekantingar som kommer till de kyrkliga handlingarna och de relaterar till det gudstjänstfirande folket. Finns det en levande församling av brokigt slag kan det om den sanningsenligt sägas vad kyrkofadern Tertullianus sa: "Vi är överallt." Det förändrar prästens uppgifter och integrerar på ett helt annat sätt de kyrkliga handlingarna i folkets liv. En levande församling återställer många proportioner. Prästens först och främst.

Jag tycker Dag har rätt – idag också.

Fast det kan innebära en domkapitelanmälansrisk.

*  Man kan kommentera hans blogginlägg. Kommentarerna kommer ofta från samma personer/signaturer och är till skillnad från själva blogginläggen oftast riktigt dåliga, osakliga, gement elaka och allmänt käftande. Om du,noble Bloggläsius, hoppar över dem missar du inget.