stigstrombergsson

Lokal kollega i Ljusdals pastorat – jag tror det heter så efter församlingssammanslagningarna – hade den äran. Jag levde helt och fullt imorfarrollen. Och farfarrollen till kusinen Tyra som var vattenupphällare.

Lisa fick ett dopminne, delvis avbildad.

Det innehöll också en mycket finstilt text – denna, men här inte finstilt:

Man kan tacka och be till Gud på många sätt.  I Grekland och på andra ställen har många seden att köpa en liten stansad bleckplåt och hänga den vid någon ikon i någon kyrka. Vad man tackar för eller ber om styr vilket motiv man väljer – ett knä, ett brudpar, ögon, examen, en baby.

När det barn som visade sig bli Lisa skulle födas var den blivande morfadern på Samos – vankande i väntans tider. I en butik på en annan ö – Patmos där evangelisten Johannes satt fängslad och fick de uppenbarelser som är skrivna i Bibelns sista bok – hittade han sådana små plåtar och frågade efter en ”baby-plåt” till sitt barnbarn. Mannen och kvinnan i butiken såg undrande ut. Morfar hade prästskjorta av svenskt snitt men såg i deras ögon ut som den näst vanligaste sortens präster på Patmos – en katolsk. Katolska präster lever i celibat och skall rimligen inte få barnbarn. Den vanligaste sorten, grekiska präster som är klädda så att man vet att de är ortodoxa, får dock ha familj.

Morfar såg förvirringen och berättade att han var protestantisk luthersk präst som får vara gifta och få barn och att han nu ville köpa en tack- och böneplåt för ett nyfött barnbarn. ”När föddes barnet?” frågade kvinnan i butiken. ”Inte än! Men det skulle varit igår!” svarade morfar med stressad röst. De som stod i butiken skrattade varmt i full förståelse.