sticka ut hakan
Detta blogginlägg skall läsas tillsammans med, helst före, nästa inlägg.
De hör intimt ihop.
Man ska inte bråka!
Det är ingen idé!
Reta inte upp dig!
Var inte så kritisk!
Ligg lågt!
Sådana korta uppmaningar hör man ganska ofta. Jag hör dem från andra. Det värsta är att jag hör dem inom mig själv! Till mig själv.
När vi lyder uppmaningarna sker två saker – minst.
Det ena är att överheten – personer som sitter över (eller anser sig alternativt anses sitta över) i organisationer – ges större makt och utrymme än vad de ska ha.
Det andra är att en tystnadens kultur blir en våt filt.
Sådant kan drabba en familj eller en släkt, en kommun, en arbetsplats, ett parti, en organisation lika väl som det drabbar en kyrka – lokalt, regionalt, nationellt. Det är kring kyrkan jag nu funderar vidare.
Så kallade sanningssägare eller visselblåsare får alltid ett blandat mottagande. Några kan vara tacksamma mot dem men ofta de flesta tycker de är rejält jobbiga. Man kan uppmuntra dem – få och absolut inte överheten gör så. Man kan ignorera dem, söka tysta dem eller med argument övertyga dem. Ignorera är den vanligaste härskartekniken. De andra två reaktionerna förekommer ibland. Min erfarenhet och uppfattning är att med argument övertyga är mest sällsynt.
Vad har satt mig på detta tankespår? Jo – det ska jag nu tala om.
I slutet av förra veckan fick jag ett mail från en yngre kollega från någonstans i stiftet. Texten med bifogad fil andades upprördhet – milt uttryckt. Tack och lov inte mot mig. Något annat var i skottgluggen: hur nomineringarna hade gått till tidigare i veckan när vi vaskade fram kandidater till det kommande biskopsvalet.
Detta var en hakutstickning! tänkte jag. Det var friskt! Dessutom sant!
Samtidigt ekade detta blogginläggs fem första rader i min skalle.
Jag var upptagen med resa och allt kopplat till det barnbarnsdop jag berättat om i förra och förrförra inlägget. Ändå kickade kollegan igång min egen tankeapparat och upprorslystnad. Jag gjorde två saker: e-post-svarade kollegan samt skrev mina egna tankar kring tisdagens övningar i Luleå. Nästa inlägg som får rubriken biskopsvalsmygel? innehåller just dessa mina egna tankar, inte kollegans.
Kollegans text, inte min, leder sannolikt till en debattartikel. Då jag beundrar mod att sticka ut hakan har jag valt att då stå med som en av undertecknarna. Jag vill inte låta mig avtrubbat lyssna till rösten som säger Man ska inte bråka! Det är ingen idé! Reta inte upp dig! Var inte så kritisk! Ligg lågt!
