stigstrombergsson

Under några månader har alla de fusklappar jag haft för min förkunnelse varit handskrivna. Att i efterskott ordbehandlingspränta dem för bloggpublicering har jag inte idas göra. Igår – det är nu söndag kväll – skrev jag dock medelst tangentbord Tacksägelsedagens alster.

 

I Älvsby kyrka var det Högmässa med söndagsskola, kör och allt. I Vidsel var det bara Söndags-gudstjänst – alltså inte Nattvard – med kör. Riktigt likadant blev det därför inte men samma nedanstående manus kunde användas. Var så god.

 

Textläsning Lukasevangeliet kapitel 19 verserna 37-40

 

[1. Texten + Luther]*

 

Märkte ni i texten? Vilka som jublade och prisade Gud? Och Varför?

Det var lärjungarna. De som följde Jesus. För ”vad de sett”!

Vad hade de sett, så här långt? När Jesus kommer till Jerusalem?

Det Jesus gjort så långt. Botat, befriat, förlåtit, accepterat osv.

 

De som följde Jesus hade Jesus i fokus.

Tillsammans trodde de och bekände honom som sin Herre.

De litade på Jesus, var – med ett nytt ord – Jesus-litare.

 

Några flyttar fokus. Fariséerna. De är en grupp som enligt andra ställen i berättelserna litar på Gud OCH sig själva. De är själv-litare.

 

Det innebär att det finns två sorters tro i textavsnittet:

Själv-litare som tror på Gud, god livsstil och religionens nytta.**

Jesus-litare som tror på Jesus.

 

Reformation 500 kallas en serie lördagar i höst. Igår var första gången. Vi pratade om att Martin Luther för 500 år sedan gjorde sånt som startade vad som kallas Reformationen. Det ledde till att vår kyrka är Katolsk men inte Romersk Katolskt. Luther blev på så sätt betydelsefull.

 

Vad skulle han sagt idag? På Tacksägelsedagen? Om textavsnittet jag läste?

 

Jag har inte i mina Lutherböcker hittat något exakt. Jag har hittat annat. Kärnpunkter hos Luther – och i all kristen tro.

 

Att Tacka och lova/prisa Gud – det är en självklarhet. För Luther och all kristen tro. Tacka och lova Gud för allt Gud ger – oss själva, mat, fred, hem, medmänniskor. Allt!

 

Motsatsen Själv-litare och Jesus-litare – det är också självklart.

För Luther och all kristen tro. Den motsatsen är jätteviktig och värd att fundera över.

 

2. Först om Själv-litarna.

 

Då, 500 år sedan, litade folk på att deras fromhet, att de gick i kloster, att de levde rätt, att de bad sina böner och annat öppnade vägen för dem till Gud, att sånt gjorde att man kom på god fot med Gud.

Och om man inte gjorde det var man mindre. Ovärdig. Visst fanns Gud och Jesus där men man var Själv-litare.

 

Det är så nu också!

Många tänker att det man gör, hur man är, gör att man kommer på god fot med Gud. Att man kan ”förtjäna” förhållandet med Gud. Och att man kan tappa förhållandet till Gud, ramla ur Guds kärlek, om man inte gör rätt – är bra saker som troende, kyrkflitig, ”religiös”, inte ”syndig”, strulig osv.

 

Förstå detta rätt!

Naturligtvis är det inte fel av dig att vara i kyrkan, be, kanske läsa Bibeln, tro. Men tror du att det är det som gör att du får vara hos Gud blir du en Själv-litare.

Likadan som den som inte i praktiken bryr sig om Gud men i all sin hygglighet inbillar sig att Gud nog skall vara belåten i alla fall. De är också Själv-litare, fariséer. Mer intresserade av att se till sig själva, tro på sig själva, ha sig själva i fokus än att som folket i textavsnittet lova och prisa Jesus, vara Jesus-litare.

 

3. Jesus-litarna då?

 

De har inget annat att komma med än att Jesus finns för dem. Dig. Oss. Inget annat!

 

De litar på – och det får alla göra – att det är på grund av Jesus – och inget eller ingen annan – som man är på god fot, sams med Gud. Gud som ger förlåtelse, liv med Sig, evigt liv.

 

Luther – jag återvänder till honom – säger om Jesus att han

har befriat, förvärvat och vunnit mig, förlorade och fördömda människa, från alla synder, från döden och från djävulens våld. Detta har han inte gjort med guld eller silver, utan med sitt heliga och dyra blod och med sitt oskyldiga lidande och sin död, för att jag skall vara hans egen, leva med honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet, så som han är uppstånden från döden, lever och regerar i evighet.

 

Det är den stora anledningen till Tacka och Lova.

Följeslagarna i texten hade inte sett det än, bara det Jesus hitintills gjort. Vi vet hela händelsen – att Jesus gav sitt liv för vår/din skull och lever för att möta oss.

Han är värd all Tacksägelse – han ensam!

 

Tacksägelse heter på grekiska eukaristi.

Det är också namnet på Mässan, Nattvarden.

Nattvardsbordet dukas som tacksamhet till Jesus och för att Jesus skall komma till oss.***

Här får var och en vara Jesus-litare och ta på allvar när det sägs: Kom, nu är allt tillrett.

Det skulle lika väl kunna sägas: Kom, nu är allt fullbordat. Allt som behövde göras för att öppna vägen för dig till Gud. Jesus gjorde det. Det kallas Försoningen. Jesus gjorde det ensam.

Det får du lita på.

 

---

*  När jag sätter text inom […] betyder det en egen notering för min del, inte något jag säger.

**  OBS att denna beskrivning påminner om det många menar vara olyckligt dominerande i hur Svenska kyrkan nu centralt lanserar sig. Man kallar det MTD-religion (Moralistic, Therapeutic Deism) – moralisk terapeutisk gudstro. Det är inte helt olik det som kallades Neologi – betyder Nylära – som var stark för ungefär 200 år sedan. Kortfattat bekände sig neologerna till Guds existens, själens odödlighet och dygden och påverkade allvarligt hur Kyrkohandboken 1811 kom att se ut. Denna var ett teologiskt lågvattenmärke som det tog ända till 1942 och 1986 års Kyrkohandböcker att återhämta sig från. Den Kyrkohandbok som i höst förefaller bli antagen av Kyrkomötet är i mångt och mycket ett återfall till 1811. Inte bra.

***  Här sa jag nog att Nattvardsbordet alltid skall dukas. Det jag inte sa muntligt men i alla fall anser anser är att de som vill glesa ut Nattvarden till inte varje söndag de facto ansluter sig till dem som i Lukastexten ville dämpa ner Lovsången runt Jesus. Inte bra!