stigstrombergsson

Det var begravning igår. En speciell begravning.

Missförstå mig rätt!

Alla begravningar är speciella. Naturligtvis. En familj, släkt och vänkrets har förlorat någon som var speciell för dem. Sorgerna, saknaderna och minnena blir speciella vid varje begravning.*

Men igår var det ändå speciellt – för mig som skriver denna blogg som är alltigenom privat och personlig.

Min gode vän Ragnar Nilsson begravdes och jag var den präst hans 6 barn gav förtroendet att leda Begravningsgudstjänsten, en gudstjänst och minnesstund jag hur som helst skulle varit på även om en kollega fått uppdraget.

Hösten 1979 lärde vi känna Ragnar och blev goda vänner. Detaljer om de nästan 4 decennierna behöver jag inte beskriva närmare för dig, noble Bloggläsius. Det räcker att du vet att han var en av mina fem-i-topp-vänner. Kvinnor har – eller hade – oftare än män någon eller några speciella väninnor att dela vått och torrt med. Karlar har det inte riktigt så men just Ragnar är bland de närmaste jag skulle kunna anföra i den vägen.**

Han skulle blivit 80 år till våren. När han var drygt 70gick han för första gången från södra Frankrike till Santiago de Compostella i Spanien. Efter en tid gick han en sväng till. Och nu i höst var det tredje resan. Nästan. Efter ca 60 mil mådde han en morgon på ett härbärge inte bra, la sig att vila och dog.

Hemkomsten blev inte den väntade entusiastens och djuptänkarens berättelsefyllda och samtalslystnes vanliga återvändande. Hemkomsten blev i en kista med begravning igår.

Det var många i kyrkan. 6 barn med respektive, runt dussinet barnbarn, släktingar, vänner, grannar, bekanta, primärhustrun, jag, våra döttrar som är Ragnars guddöttrar. Och många andra.

Ragnar lärde mig mycket – ofta formulerat i strama sentenser.

• Livet är för kort för att levas dammfritt! Han var ordningsam men inte pedant.
• Det är lättare att få förlåtelse än tillstånd! Dels var det en uppmuntran när jag vid ett visst tillfälle yrkesmässigt överskred mitt uppdrag (och ett konto) på ett olovande sätt som senare i alla fall bedömdes bra. Men främst påminner mig sentensen – som kan låta lättsinnig – om hur seriöst Ragnar såg på skuld-ansvar-sanning-förlåtelse-försoning. Han kunde klandra – med all rätt! – och han orkade förlåta. Jag erfor det. Också andra som betydde mycket för honom.
• Det är aldrig kört! Han tog inte motgångar med en klackspark. Han grävde inte heller ner sig. Han borrade sig igenom. På sin 70-årsfest där vi alla var slipsade och uppklädda kom han i T-shirt med just den formuleringen tryckt på tyget.
• När glöden är som bäst är korven redan grillad! Han visste hur viktigt det är med tålamod men var också en smula otålig.

Sorg och saknad drabbar olika. Barnen med familjer har naturligtvis lidit den största förlusten. Vår församling har också förlorat en som alltid fanns i kyrkan, ibland var kyrkvärd, engagerad i mycket. Människor på byn – vi säger så: på byn – saknar också honom.

Jag saknar honom, pilgrimen som nu är framme.***

*  Det är fullt rimligt att använda substantivens pluralformer. De som är på varje enskild begravning är ju olika personer med har var sin sorg, saknad och minnesbunt som beror på vilken relation man har till den som dött. Det är ju vanligt att till och med i en skara syskon vid en föräldrabegravning finns mycket olika tankar, minnen, sorger, känslor – typ.

**  Jag är enda barnet. När jag och Primärhustrun gifte oss kom hennes två bröder med som biprodukt i bröders ställe. De och två barn- och ungdomskamrater – också de bröder – är fyra i den handfull jag kallar fem-i-topp-vänner. Ragnar var den femte, den ende på orten.

***  Igår när jag var officiant intog jag officiantens roll och la då oundvikligt en del av mina personliga tankar tillfälligt på hyllan. De är idag jag sörjer – något som yttrar sig bland annat i detta inlägg. Dessutom påminde Facebook mig i morse mig om att det idag är ett år sedan jag bloggade om en annan god väns begravning. Däremellan i sommar en till i den hyfsat nära bekantskapskretsen. Lite tätt nu.