stigstrombergsson

Får man vara glad utan att det tolkas som skryt?

Låter det malligt om jag säger att jag tycker vi är på rätt väg?

I samhället som sådant tycker vi skryt luktar illa.

I kyrkliga sammanhang är det också känsligt.

Man skall ju liksom inte förhäva sig – typ.

Men då sticker jag ut hakan och säger: Vi gör ett nedrans bra jobb! Vi prioriterar rimligt, har rätt inställning, viker resurser dit de skall vikas, har vettigt innehåll. Det gäller lägret med nykonfirmerade jag nu befinner mig på, konfirmandverksamheten som sådan liksom ungdoms-verksamheten i övrigt. Vi har något!

Är det framgångsrikt? Ökar det?

Det är svårt att svara på. Jämfört med förra årskullen har vi ett dipp i antalet konfirmander. Vad gäller äldre ungdomar samlas fler men 8-orna i år blev färre. Kanske är det marsch på stället vad gäller kvantitet.

Men man kan inte bara räkna siffror. Det finns kvalitativa aspekter också - om saker och ting är rätta och meningsfulla rent principiellt. För mig är det en viktig aspekt – alltså att det är rätt att göra olika saker, inte främst att det blir populärt.

Vi har pratat om helgon idag – tisdag förmiddag. Två stycken. Två till blir det i morgon. Förmiddagens samlingar sysslade med Maria och Paulus på två olika platser. Kollegan gav deltagarna, med information och övningar, en bild och beskrivning av Paulus – utomhus. Jag höll till i en liten ortodox kyrka med dess olika ikoner och fokuserade på Herrens mor Maria. I morgon är två andra på tapeten.

Maria blev nog aldrig riktigt omvänd, alltså från ett liv utan till ett liv med Gud. Hon hade en så kallat from uppväxt, enligt efterbibliska tankar till och med i templet ungefär som Samuel i Gamla testamentet. Ganska odramatiskt egentligen. Tror som barn, som ung, som vuxen, som speciell. Inte omvänd utan snarare påvänd eller mervänd eller vidarevänd eller tillvänd. Så sedd kan hon vara en mall för både tjejer och killar vare sig de vuxit upp med troende föräldrar eller, som i de flesta fall, i sekulariserade hem. I bägge fallen har flera inte på allvar hunnit ut i världen – om man använder ett lite gammalt uttryck. Påvänd, mervänd, vidarevänd eller tillvänd är väl då vad det kan bli frågan om. Eller?

Med Paulus är det annorlunda. Han var mitt i sin fromma nit felvänd. Utan att vara världslig – fariséerna var sannerligen inte det – var han ändå anti innan sin omvändelse. Som sådan kan han vara en mall för dem som i sitt inre hunnit mobilisera ett aktivt Jesusmotstånd.

I morgon handlar det om Johannes som nog påbyggnadstror likt Maria en hel del. Den Heliga Pelagia blir exemplet på en som radikalt levt utan Gud men omvänds till Vägen, på något vis Pauluslik. En grotta och två små kyrkor – andra än tisdagens – blir arbetsmiljöer för Bibel- och livsbrottning.

Genom Evangelium kallar Gud!

Den som kommer till mig skall jag inte kasta ut är ett Jesusord vi använder varje morgon och aftonbön. Som en inbjudan. Vad gäller Upplysningen genom lagen och så vidare i Nådens Ordning återstår nog en hel del. Naturligtvis! De är ju bara 14-15 år.

 

Alltså att uppdatera min tillvaro för den eventuella läsekretsen. Förra inlägget – εν Πυθαγόρειο 2/17 – som skrevs tidigt söndag morgon men blev publicerat bara minuterna innan detta blev ju bara SÅ sömnigt kortfattat.

Flyget gick som det skulle. Tupplurandet på planet likaså. Och landningen. Vid lunchtid igår – det är alltså måndag eftermiddag strax före 18 jag skriver – var vi installerade på hotellet. Då kunde de nykonfirmerades läger starta på allvar. Inga intermezzon under resan mer än att ett kvickhuvud lämnade sitt pass i bussen som förde gruppen till Umeå och kom på det när tåget skulle gå därifrån. Via kontakter, samarbete och rent kurirförfarande kom passet med annan buss till Arlandas utrikesterminal strax innan intjäckningen så allt ordnade sig till sist.

Tröttheten hade klorna i oss alla resten av dagen. Dopp i pool, lära känna hotellet, samverkan i grupper och annat fyllde eftermiddagen innan en lite tidigare kväll än vad det i fortsättningen kommer att bli. Jag tror alla sov gott. Jag gjorde det i alla fall.

Idag, måndag, hade vi lägerprogram enligt plan inte helt olik förra årets första dag. Varför ändra på det som fungerat?! Det innebar promenad enligt skriven instruktion in till Πυθαγόρειο. Den skrivna instruktionen publicerade jag förra året så du som läser kan leta där. Tyvärr var katedralen låst – i fjol var det begravning när vi kom dit – men annars nåddes så vitt jag kan bedöma det vi ville: Samverkan i små nya grupper, en del information om platsen vi är på med en del av dess seder och historia, hos flera väckt nyfikenhet, inhämtad lokalkännedom om affärer, öppenhet och kontakter med andra än bästisen. Eftermiddagens måltider och fritid spädde på i otvungna snack och kontakter genom hela gruppen – vi är totalt 30 personer.

Är det lyx att åka med ungdomar till Medelhavet?

En del kan tycka det. Särskilt en del som aldrig skulle vilja göra det själva.

Jag tycker det är en lyx!! Att det är lyx att vara med tonåringar alltså. Just DET är lyxen! Även om Grekland och Medelhavet också är OK.

De här tankarna sitter djupare i mig än att det bara är att jag gillar folk, just sånt folk som samtidigt som de är helt fantastiska ibland kan få mig att vilja ta stryptag och klämma åt – vilket jag inte gör. Innerst inne och ytterst ute handlar det om Mission. Och då menar jag inte mission sådär banalt som att det skulle vara att förmedla något till några som närmast skulle kunna liknas vid tomma burkar som måste fyllas med lite Jesus. Mission är djupare än att ta Gud till någon eller någonstans dit Gud så att säga ännu inte hunnit. Mission är mer än, egentligen något annat än, fiske eller propaganda från centrum till periferin.

Det finns ju ingen människa som inte har någon sorts relation till Gud. Kanske inte en – gammalt uttryckt – frälsande relation men i alla fall någon med funderingar, tankar, frågor, livserfarenheter. Att som 64-års-gubbe vara med när sånt delas, problematisera en del, berätta en del, uppmuntra klokskap, se tankemöda och lägga märke till att ett och annat ljus går upp är så ofantligt meningsfullt. Det blir Mission i bägge riktningarna – typ. Som centralt förankrad kyrklig potentat blir jag missionerad från periferin – för ungdomar anser sig vara och anses av många vara perifera rent kyrkligt. Och då blir det ju min plats – eller? Det var ju i sin tids religiösa periferi Jesus vistades mer är i Stora Rådets centrum. Inga jämförelser i övrigt.

Har jag kläckt detta kloka själv? Naturligtvis inte!

Under resan läste jag om den lilla skriften Tillsammans för livet – mission och evangelisation i en värld i förändring. Det är ett dokument från Kyrkornas Världsråd tionde generalförsamling i Korea 2013 och handlar bland annat om mission från periferin. Jag har bloggat om dokumentet tidigare när jag bara hade läst det på engelska – om jag minns rätt. Leta i kategorien Predikaren 12:12 några år tillbaka.

I morgon skall konfirmanderna vad gäller så kallade lektioner få möta två bibliska figurer och fördjupa sig i dessa. Maria Herrens moder som ju gammalt tillbaka vistades i regionen samt aposteln Paulus som ju också var i trakterna. I övermorgon sätts fokus på aposteln Johannes – som fanns i området – och Den Heliga Pelagia som inte alls var häromkring men ändå har en lite kyrka på gångavstånd från hotellet uppkallad efter sig.

Nu lämnar jag dig, noble Bloggläsius, för denna gång. Jag skall lyxa mig vidare!

Nu är klockan strax efter 6 på söndag morgon. Bagaget intjäckat, säkerhetskontrollen passerad och nu stilla väntan på att få gå ombord på planet som skall starta 07.15. Som en del av ungdomarna har jag inte sovit en blund under natten. Andra har slumrat till till och från men någon vila värd namnet har det inte blivit. Själv planerar jag att knoppa in under flygresan. Den går givetvis inte fortare då – planet har ju sin hastighet – men den verkar ta kortare tid.

På Facebook skrev jag tidigare idag:

Vad gör du just nu? undrar Facebook. Svar: Jag är på Arlanda. Om några timmar kommer en hop tonåringar och övriga ledare med tåg. I morgon bitti far vi till Samos.där ska vi bekanta oss mer med varandra samt med Jesus mamma Maria, Paulus, evangelisten Johannes och Den Heliga Pelagia. Det är tråkigt att vänta. Ensam.

Det var på onsdag denna vecka primärhustrun och jag reste söderut längs med E4an. Drog iväg direkt efter lunch, kaffepausade hos moster i Ö-vik och nådde Järvsö ungefär ½11. dottern fortfarande rund som en boll. Ingen bejbis. Jag är fortfarande inte framfödd morfar. Visst. Det är beräknat till den första juni – men i alla fall.

Fredag for vi – inte de gravida föräldrarna – vidare. I Tierp finns svärföräldrarnas grav som vi satte blommor på innan vi drog till jubilaren i Vattholma.  Födelsedagsbarn vore ju helt fel. Svågern fyllde 65 och då bli jubilar bättre. Hela syskonskaran plus några syskonbarn samlades och gubben född 52 firades av efter alla konstens regler.

Idag – lördag – vände primärhustrun tillbaka till Järvsö för att i morgon – alltså söndag – köra hem till Älvsbyn. Jag dröjde mig kvar och fick lift med 08-svägerskan och hennes familj just till Arlanda där jag nu varit ganska länge ensam i folkvimlet. Förra blogginlägget skrev jag sittandes i Arlandakyrkan och nu är jag ganska nära den plats där hela Älvsbyflocken av ungdomar och ledare om ett tag väntas upp ur underjorden. De startade på förmiddagen med abonnerad buss till Umeå för att därifrån fortsätta med tåg hit. Och i morgon 07.15 lyfter planet mot Samos.

Det kommer alltså att bli en vak-, stön- och mördarnatt här. Tidigare år har det inte varit så. Då har vak-, stön- och mördarnatten lokaliserat till bussen som körde oss ända ner. Tungt som tungt tänkte vi när vi i år fastnade för det nu aktuella resealternativet. Kostnaderna blev ungefär lika.

Så slutsatsen ½21 blir: Jag är på Arlanda. Sedan en massa timmar. Snart kommer skocken.

Jag publicerar väl detta någon gång framöver.

Förrförra inlägget hade titeln jag hade fel! På Facebook länkade jag till sagda inlägg med orden  Bloggade. Inte en bikt men i alla fall ett erkännande. Snipp, snapp, snorum fick bloggen det datumet inemot 100 besökare jämfört med de dagliga vanliga 30. Vaffödådå? frågar sig vilken rumpnisse som helst. Var man sugen på något snuskigt eller snaskigt? Gissar att man då blev besviken.

Jag skulle kunna ta bort utropstecknet ur den där rubriken. Och bygga vidare till jag hade fel men oftast har jag rätt. Eller får rätt. Det kan uppfattas kaxigt att säga så men det ligger något i saken. Faktiskt. Så ”bikten” fortsätter...

Först vill jag påstå: Jag inte är konservativ!

Jo – vänta nu!

I kristna lärofrågor, trons sanningar och privatmoraliska frågor är jag det. Vilka ord man vill använda är en smaksak. Jag har fått höra traditionell, konservativ, fyrkantig, till och med svartrock – vad det nu är. Högkyrklig, elitistisk, tvärsöver, illojal, otidsenlig har också funnits. Alla dessa ord är inte helt fel men en del är det.

Men vad gäller former och tillvägagångssätt är jag inte gammeldags. Känner flera betydlig mer läroliberala än jag som i praktiken är mycket mer formtraditionalistiska. Jag försöker vara öppen för och till och med ta initiativ till alla möjliga förändringar om formförändringarna inte äventyrar innehållet i gudstjänster, Bibelstudier, konfirmandarbete, evangelisation* eller annat.

Och då kommer det mariga. Jag är nästan aldrig är helt nöjd – men inte missnöjd – och än oftare uppfattas som ännu mindre nöjd än jag är. Jag kommunicerar för mycket klumpig iver när jag tycker att något är 98% skitfint och menar att det med en viss justering skulle vinna en procent till. Jag ger på det sättet ibland idégivare känslan av att jag anser det jag egentligen tycker är OK som något dåligt. Och det är ju inte bra.

Sedan finns det en grej till i saken: Jag ser långt!

Det är sant! Inte bara något jag påstår om mig själv utan också något också en del andra säger – ibland motvilligt och i efterskott.

Vad menar jag? Låt mig ge en bild.

En församling – eller för all del ett arbetslag, en folkhögskola, ett stiftskansli – kan liknas vid ett nät av aktiviteter, förhållanden, faktorer, omständigheter. De är knutna till varandra på längre eller kortare avstånd. Drar man i en tråd påverkas naturligtvis fler. De näraliggande mer än de i andra ändan – men alla mer eller mindre i alla fall.

Då kommer funderingen: Hur många maskor ser man? Hur många maskor på långt håll ser man?

En del ser kanske inte alls effekter av intressekollisioner på hur när håll som helst. Andra ser lite längre. Min erfarenhet är att jag ofta ser långt – hur nätet påverkas i andra hörnet och om två år. Det kallas strategisk blick och är en välsignelse, ibland en förbannelse. I mitt fall tror att det kan få mig att utan att avse det bli en arrogant obegriplig glädjedödare.

Betänk nu, noble Bloggläsius, att jag varit präst i 39 år. Jag skriver utifrån den erfarenheten av mig själv i samspel med andra. Det är inte något allvarligt speciellt aktuellt nuvarande i nätet som mer än annars får mig att fundera och skriva. Snarare tvärt om. Det är en halv insikt av ackumulerade år som du får del av, något kroniskt, inte något akut.

Men inte sällan har det hänt att mina fjärrmaskeprognoser slagit in, positivt och negativt. Orden Vad var det jag sa! använder jag inte. Men ibland har jag stilla sagt: Nog är det märkligt att jag som inte alltid men ändå ofta får rätt så sällan får ha rätt.

*  Jo! Det ordet finns! Evangelisation! Det handlar om att aktivt arbeta för att människor som inte (ännu) med sin mun bekänner Jesus vara Herre och i sitt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda skall coachas till ett läge i livet då de vågar göra det.

Nu provar jag en helt annan teknik. Primärhustrun och jag gav dottern och mågaämnet ett litet tangentbord vi inte begrep oss på men som nu anslutits till min mobiltelefon och dess internet. Kanske blir det framtidens melodi.

Det är inte ofta jag säger orden i rubriken. För det mesta har jag ju rätt. Om inte annat får jag med tiden rätt. Om att det genom åren varit och fortfarande är så skulle jag med exempel och allt kunna skriva ett antal blogginlägg. Alltså om Varför jag som så ofta får rätt så sällan får ha rätt.

Men så kommer det. Ibland tvingas jag erkänna: Jag hade fel!

Men det skall jag säga ätt när det är så är det ett erkännande med glädje.

Kristi Himmelsfärds dag i nådens år 2017 – alltså idag – är en sådan dag.

För en hel massa år sedan på 1980-talet när jag första omgången var församlingspräst i Älvsbyn brukade vi på Kristi Himmelsfärds dag ha Gökotta på något lämpligt beläget åskrön eller någon tillgänglig bergstopp. Vad det led kom traditionen att försvinna – så som jag uppfattade saken. Försök har senare gjorts med otteri i närheten av Storforsen men inte fäst sig.

I vår frågade den i somras tillträdde unge ovetande kollegan: Ska vi inte ha Gökotta?

Frågan var liksom ett förslag i entusiastisk ton. Svaret blev ungefär: Det kan vi ju pröva...?

Man skall inte utan goda skäl sänka entusiastiska förslag om de inte är helt fel och galna. Och det var det ju inte. Att söka samla folk till gudstjänst kan ju per definition inte vara tokigt. Men som den surkuse och depparjeppe jag är trodde jag inte på grejen. Jag erkänner det. Tänkte Den tiden är förbi. Men tänkte och sa samtidigt att jag inte alls skulle gräma mig om det skulle visa sig att jag skulle få fel. Då valet blev Gökotta på Dödlassberget innebar det naturligtvis att acceptera det, samarbeta och ge det aktiva stöd som kanske skulle behövas. Skam annars!

Jag var inte där idag. Befinner mig många mil söderöver för att besöka släktingar innan jag på lördag kväll på Arlanda förenas med det ungdomsgäng som skall till Samos. Det var därför via Älvsby församling på Facebook* som jag fick mig en filmsnutt till livs om att människor anslutit och att ottan väl blivit av. Det är ju jättekul! Bokningsprogrammet jag når via mobiltelefonen visar att man var 31 personer. Fröjdefullt att ha haft fel!

Ska nu alla sanningar krypa fram erkänner jag att jag lika lite trodde på samme kollegas idé om söndagsskolan SKATTEN i samband med varje gudstjänst i Älvsby kyrka söndagar 11.00. Inre huvudskakning fanns om det skulle vara möjligt även om jag tyckte saken var bra. Och där fick jag till min stora glädje också fel. SKATTEN är en succé! För barnen och gudstjänsten som helhet.

Så ju mindre oerfaren och ju mindre ung jag blir kryper osäkerheten mer och mer inpå skinnet. Tänk om de som är ännu mindre erfarna och ännu mer unga än jag har mer rätt i sina tankar, framtidsblickar och planer än vad jag har? Hur ger jag då visionärerna på bästa sätt mitt stöd?

För något annat kan det ju inte vara frågan om. Det vore fel. Det finns tillräckligt starka andra som bromsar och utan att fatta det rentav saboterar – jag vill inte vara en sådan.

Jag sitter i Järvsö och skriver, hemma hos dottern med stor mage och hennes sambo. Har ännu inte blivit morfar men snart. Mycket snart.

Jag skriver på den lilla dator jag brukar ha med på längre resor – jag skall ju som nämnts vidare till Samos. Den datorn – kallad läpp-tippen – är internet-död så det skrivna behöver USB-överföras till annan dator med webbkontakt. Jag vet inte hur det kommer att bli med den saken under resan med de nykonfirmerade ungdomarna. Kanske kommer därför blogginlägg med titeln εν Πυθαγόρειο följt av en siffra/17 att kunna publiceras allt eftersom de skrivs, kanske får allt vänta tills jag kommer hem nästa månad.

Men nu skall jag be mågaämnet om tillgång till hans dator så jag kan publicera detta.

*  Använder man Instagram – vilket jag inte gör – når man samma film på #älvsbyförsamling, #arlamorgonstund och #norrbottenspärla.

Nu ere packat! Japp!

Jag skall resa bort 1½ vecka.

Först lite arbetsfrihet från och med onsdag lunch till någon gång lördag eftermiddag-kväll. Då styr jag kosan från 018-området till Arlanda dit 21 nykonfirmerade med åtföljande unga ledare och vuxna ledare kommer någon gång strax före 23. På söndag morgon runt 7 lyfter vi mot den grekiska ön Samos – liksom förra året.

Det är konceptet i Älvsby församling: Ett rejält läger strax utanför konfirmationen. Efter konfirmationen. Åtminstone i tanken en start på en uppföljning med fortsättningsgrupp/er till hösten. Det är inte säkert att ungdomarna själva (ännu) uppfattar det geniala i detta. För dem är det nog en konfa-final. Men vårt fokus – ledarstabens – är att det är fortsättningsstart.

Varför Samos?

Svar: Turkiet känns kymigt. Det var dit resan gick några år. Till Kushadasi på västkusten. Nära ruinerna av den antika staden Efesos som har rejäl Bibelanknytning.

Paulus vistades där. Lukas berättar i Apostlagärningarna om tumultet den gången. Paulus skrev sedan några år efter det han dragit vidare ett brev till de kristna i staden. Han lämnade sin unge adept Timotheos där och skrev två brev till honom. Hela korrespondensen finns i Nya testamentet.

Efter Paulus var Johannes – lärjungen, som kanske var kusin med Jesus – där och i krokarna runtomkring. I området skrev han sitt evangelium och tre brev – allt finns i Bibeln. Johannes förvisades en tid från staden till den hyfsat näraliggande ön Patmos. Där såg och hörde han vad som blev Bibeln sista bok, Uppenbarelseboken.

Med Johannes fanns Maria, Jesus mamma och moster till Johannes. Den korsfäste Jesus hade gett Johannes försörjaransvar för henne, det han själv inte kunde ta. Den plats Maria levde på går att besöka. Ruinerna efter den kyrka där biskoparna år 431 definierade henne som Gudaföderska kan man också gå in i. Då var sedan en tid tillbaka Efesos i praktiken den tidigare förföljda men nu rådande kristna Kyrkans huvudort. Runt år 500 kom den att överflyglas av den huvudstad kejsar Konstantin grundat, numera Istanbul, som seglade upp också som kyrkligt centrum. Att Efesos ödelades av en jordbävning stimulerade nog den utvecklingen en del. Läs gärna mer här.

Det blev några årsturer till Kushadasi. Våra veckor där kom att innefatta en dagsutflykt till den grekiska ön Samos. På grund av den inrikespolitiska utvecklingen i Turkiet vände vi förra året på kuttingen och valde Samos som resmål – med dagsutflykt därifrån till Efesos och Marias hus. Den tanken har vi också i år men vi har ett reservinnehåll som tillåter oss att stryka Turkiet helt och ändå ge ungdomarna ungefär samma sak.

Det har som nämnts blivit några tjänsteturer. Dessutom ett par privata veckor just på Samos. Alla gångerna har jag tagit för (o)vana att nästintill resedagboksnotera. Leta i listan till höger på maj-juni och augusti-september de senaste åren om du är intresserad av dessa Speciella resor.

Skriver jag Lokaltidningen berikar vårt liv! är det verkligen ett påstående med modifikation. Det är både sant och osant. Det i norra Sverige tidigare aktuella artistbandet Euskefeurat prickade exakt saken i en av sina sångtexter med orden om ni hatar kultur och vänstervridning kan vi lugnt rekommendera ortens egen tidning.

Det handlar alltså om Piteå-Tidningen. Igår dominerades första sidan samt hela mittuppslaget av ett  omfattande bildreportage om en massa nykläckta grodor i en pöl i en by utanför Piteå samt hur dessa kväkande kreatur roar barnen i den intilliggande skolan. Nu skriver dom om de där nedrans måsarna igen! utbrast primärhustrun vid frukostbordet denna lördagsmorgon.

Ändå har vi tidningen – naturligtvis! Att inte morgonprassla vad som ofta inte alls är nyheter vore i vårt fall otänkbart men att läsa allt är lika – just det: störande upprepning – otänkbart. Sida-upp-och-sida-ner om den nya Kalamarksrättegången har jag bläddrat förbi – faktiskt. Djuplodande gräveri i andras olycka lockar mig inte alls. Lika lite som grodorna eller måsarna.

Vad återstår då? Slumpen avgör!

Igår morse när jag lusläste hela sidan predikoturer, alltså fredagssammanställningen av alla kyrkor och samfunds planerade göranden och låtanden kommande helg och vecka, både rynkade jag pannan och gapskrattade. Kanske är pannrynkningen orättvis. Onsdagen kommer att ge besked om Arvidsjaur, Arjeplog, Norrfjärden och Hortlax församlingar då annonserar att man ämnar fira gudstjänst på torsdag, Kristi Himmelsfärds dag. Gör man så är det OK. Om inte är det bara pinsamt att endast Piteå församling och Älvsbyn håller det kyrkliga året med gudstjänst denna högtidsdag.

Flabbet då? Vad var det?

I Älvsbyn delas numera en prästtjänstmellan EFS och Svenska kyrkan så att den unge mannen Samuel Folkesten är EFS-anställd men leasas av kyrkan på ½tid. Vad han gör på sin EFS-tid är deras sak och därför helt rimligt att han som ny i området kuskar runt lite så rörelsens folk får se och höra honom. Att då något sorts ”automatiserat rättstavningsprogram” stökade till hans namn inför evenemanget på EFS i Norrfjärden är ju bara skoj. Gissa vad vi andra i kollegiet hädanefter kommer att kalla honom.

Drop-in-vigslar kan jag till nöds acceptera. Drop-in-dop inte alls.

Den tredje juni kan man stå i rad för att gifta sig i Öjebyn. Inget att orda om annat än att jag och primärhustrun då firar – eller vad man gör – att 39 år ställt sig på rad sedan vår drop-on-vigsel 1978.

Nu bär det snart iväg!

Till dotter och måg med möbel i släpvagn.

Sedan till sonsonen Adrian för försenad födelsedagsuppvaktning.

Var höll du hus hela tiden? undrade Biggles.

Kanske någon som nu läser gör ord ovan till sina hämtade från sidan 105 i Biggles och den svarte rövaren. Jag har ju varit blogg-borta 1½ vecka och på något sätt känner jag på mig att jag nu borde blogga om något. Ett sådant uppehåll kan annars skapa illusionen att ingenting alls har hänt och att tankar om vadsomhelst aldrig infunnit sig. Kanske har rentav funderingar dykt upp om jag lever och har hälsan – vilket jag gör och har. Eller så har man bara varit lättad.

Hur som helst – nog har det hänt saker också denna månad. Det har slutat snöa. Älven är isfri. Bara rester av en och annan av snösvängen upplagd jättehög finns kvar. Sådant är epokgörande fast det sker varje år. Fast tidigare förr om åren.

Med Biggles i ropet återknyter jag till förrförra inlägget biggles och unesco som jag skrev det när vi var i Järvsö torsdag-söndag första veckan i maj. Det var ju där jag hittade boken. Vid avresan tog jag, förutom med boken att framöver plocka citat ur, med telefonen ovanstående här kraftigt beskurna oskarpa profilbild av dottern. Inget i den saken värt att rapportera har ännu skett – vad jag just nu vet. Alla går i väntans tider.

Väl hemma från Järvsö kom arbete – många kallar livsuppdraget att vara präst så – och det vakna livet i övrigt att bli nästan samma sak. De veckor jag har en uppgiftsfri dag tenderar att få det utseendet, också vecka 19. Det kom att betyda samtal för att hjälpa en elev med en uppgift och samtidigt nå infallsvinklar för kommande söndags förkunnelse, ett sorgehusbesök, ett dopsamtal, tid för administration och förberedelser, ett dopsamtal till, långkollegium med sommar- och höstplanering, genrep med konfirmander, veckomässa, ungdomsgrupp, förberedelse, prästöverläggning, begravningsgudstjänst, en pausdag, förberedelser, dopgudstjänst, resa, en dopgudstjänst till, resa, praktiskt stök, mässa med dop och konfirmation, efteråt fika med disk, resa, gudstjänst, resa.

Denna vecka – nummer 20 i kalendern – har tre uppgiftsfria dagar. Den blev därför lite luftigare med sorgehusbesök måndag förmiddag och café mötesplats på kvällen, förberedelse för öppen bibelsamtalsgrupp som ingen kom till, kollegium, resa för litteraturköp, materialanskaffning, resa tillbaka, planering av läger, anförande och samtal på ABF om hur Svenska kyrkan arbetar för integration, ungdomsgrupp, förberedelser och slutligen begravningsgudstjänst.

Läsa, tänka, fundera, skriva är det svårt att fokusera på under så bråda dagar. Men visst har det tänkts! Utvärderande och planerande, om statistik är sann och sanningar bakom statistik, om nättroll och ”debatter”, om ny eller gammal kulör på huset, om ärenden och kalas till helgen, om annat.

Men bloggat har jag inte gjort – förrän nu. Intelligentare titel än dagens datum kom jag inte på.

I Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen fanns för några dagar sedan en artikel med rubriken Fem egenskaper som leder till lycka. Ordet lycka skall då förstås som pengar, hälsa, vänner. Det är forskare vid University of College London som levererat resultaten. Dessa egenskaper skall man ha:

1. Emotionell stabilitet
2. Beslutsamhet/envishet
3. Kontroll/självkontroll
4. Optimism
5. Ansvarsfullhet/pliktkänsla

Är jag sådan?

1. Stabil är jag. Både till humör och vilja. Jämnsur säger en del, trygg säger andra.
2. Beslutsam/envis? Alltför mycket tycker många.
3. Kontroll, framför allt själv-dito? Inte krampaktigt! Snarare så att jag vill veta, förstå, se samband och mening. Jag vill tro på vad som händer och att det vi gör leder åt rätt håll.
4. Optimism kan jag nog upplevas sakna. Ganska ofta är jag – nu gäller det kyrka och arbete – om inte kritisk så i alla fall inte helt nöjd. Eller i alla fall uppfattas jag så. Trots detta vill jag nog ändå säga att jag under en reserverad yta är optimistisk. Man kan komma någonstans! – om man beslutar sig för det och är uthållig. Alla går att resonera med! – även om det inte verkar så.
5. Plikten framför allt var Gustav VI Adolfs valspråk som stod på slantarna när jag var barn. Check!

Hur sexigt är detta? Inte mycket!

Man säger ibland att svenska i sin arbetsamhet, plikttrohet och tråkighet har Luther på axeln. Gissningsvis är det också en dos Calvin men att de fem egenskaperna i någon mening är en del av lutherdomen är nog rätt. Och då borde jag vara en lycklig lutheran – eller?

När vi har – nu är jag ”på jobbet” både där jag nu verkar och på tidigare arbetsplatser – att välja mellan olika lösningar och vägval vill jag påstå att jag trots allt för det mesta är ganska flexibel. Man kan ju göra rätt på flera olika sätt. Och den i mina ögon näst bästa lösningen behöver ju inte vara dålig. Den hållningen gör att jag in i tankesmedjan ofta sprutar förslag och åsikter och nog många gånger verkar väldigt påstridig – något jag försöker hålla tillbaka utan att begrava. Om ungdomsgruppen skall mötas i Johannesgården eller i Församlingsgården är en fråga där jag är ensam mot tre om den ena ståndpunkten. Givetvis har de andra fel men det går att leva med och berör mig inte mycket. Knappast alls faktiskt. Men åsikten har jag – p2.

Men ibland, då och då under min ”professionella tid”, har det kommit saker som tagit tag i mig mycket djupare och jag fått mycket svårare att åsiktskompromissa. Enligt p5 ovan har jag då varit foglig och agerat enligt vad som beslutats – annat vore ju fel – men fogat mig i det har inte gått. Och det har man vetat runt omkring mig även om jag inte alltid, bara ibland, likt den gamle Cato sagt För övrigt anser jag att...

Den senaste tiden har jag funderat över sådant. Vilka saker är/var det? Varför berör/berörde de mig så kraftigt? Varför kan/kunde jag inte förlika mig med vägen som välj/valts?

Själva detta blogginlägg är en del av och inte ett resultat av dessa mina funderingar. Skriva är ju att tänka. Jag anar såhär i slutet av min text att den gemensamma nämnaren är att jag tror att det är i saker som jag upplever allvarligt leder åt fel håll, försvårar, kanske rentav saboterar det jag med min typ av optimism vill och verkar för. Och då blir lutheranen lite olycklig – förutom att han aldrig blivit rik.

Att det ibland blir tidslucka mellan blogginlägg behöver inte betyda att det inte finns saker möjliga att blogga om. Bort det. Orsaken kan vara enklare och simplare: skrivtid saknas, annat fyller tillvaron.

Måndag 1 maj var senaste skrivdatum. Just nu är det lördag 6 maj. Bara en knapp vecka har förflutit, inte mer. I sanning inte en tom vecka vare sig vad gäller civilt liv, arbete, kyrkliga debatter, internationella händelser och annat jag kan intressera mig för och fundera över. Listan över tänkta tankar kan vara lång – typ.

Det är troligt att han tänker börja med nummer ett, fortsatte Biggles.

Dessa citerade ord är helt ryckta ur sitt sammanhang. De finns på sidan 122 i Biggles och den svarte rövaren. Jag hittade boken hos den yngre av döttrarna. Vi är på snabbvisit hos henne som med sambo bebor hans uppväxthem i Järvsö. Skälet till resan är att de unga tu inom ungefär en månad kommer att göra mig och primärhustrun till morföräldrar och vi ville besöka dem nu innan. Spännade! Farfar är jag ju redan sedan några år men nu är det morfarsämbetet som är på gång.*

Det blev mågaämnets gamla bok jag fann i en hylla. Eftersom jag själv för drygt 50 år sedan slukade en massa Biggles greppade jag den för snabb avslappnad läsning. Lite småkul att på nytt läsa igenom ett sådant kolonialt rasistiskt alster. Men samtidigt tänkvärt. Belysande. Och pinsamt.

Författaren är W.E.Johns. Exemplaret jag just läst är ett i en fjärde upplaga utgiven 1985. Boken  kvalificerar sig lika lite som allt annat i serien B.Wahlströms ungdomsböcker för ett blogginlägg i kategorin Predikaren 12:12. Dock kan den fungera som ett exempel på attityder i en svunnen tid då vitt skinn, europeisk kultur och teknologisk överlägsenhet gav tolkningsföreträde framför primitiva infödingar och deras livsstilar. Kulsprutans makt över spjutet ger kulspruteskytten rätten att härska – typ. Vitt, europeiskt, makt ger rätt. Så var Wahlström då.

Folk med den attityden finns kvar! Det är det pinsamma!

Biggles var ett bedårande barn av sin tid. Han är ursäktad. Liberalledaren Jan Björklund, prästen Anders Sjöberg, premiärminister Nethanyahu i Israel och en hoper nättroll aktiva på till exempel tidningen Dagens Facebook-sida visar att europeisk vit-makt-över-andra-tanke fortfarande avgör hur man reagerar på saker och ting. Det är pinsamt.

Vad syftar jag på?

UNESCO har antagit en skrivning där Israel inte – enligt trollen m fl – tillerkänns full suveränitet över hela Jerusalem utan kallas ockupant. Det UNESCO antagit handlar dock inte om Mellanösternfrågan i sin helhet utan är en på begäran av Israel korrigerad form av en text som var aktuell i höstas och – notera detta! – handlar om vad UNESCO har att fundera över: Världsarv, arkeologi, kultur etc. Inget annat! Vill man läsa texten finns den på engelska här.

Sverige röstade för texten i UNESCO. USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland la ner sina röster. Det som då upprör de upprörda är att Sverige inte gjorde gemensam sak med de nämnda vita och i tre fall före detta europeiska kolonialmakterna. Således tokskäll på Wallström! Alltså Margot Wallström.

Får jag välja väljer jag Margot Wallströms syn på läder, folk och rättvisa, inte Wahlströms Biggleshållning hur den än förfäktas av nutida kolonialförespråkare. Det hindrar mig dock inte att  låna Biggles ord för att ange det första jag funderat över denna vecka.

PS. En bra redogörelse för saken och protesterarnas artificiella tankeproteser hittar man här – om man ids och förmår informera sig.

*  Barnbarnen Tyra, nu sju år, och hennes lillebror Adrian, som idag fyller fem, är ju upphovet till kategorin Farfar funderar. Om det som skall hända här i Järvsö ger en helt ny kategori eller bygger på den tidigare får framtiden utvisa.

Att Vintern rasar än bland våra fjällar, drivan växer, ökar i sin höjd var min tanke igår morse, Valborgsmässoafton när blötsnön vräkte ner! Och höll på så ända till 18-19-tiden.

Tidigt förstod jag därför att folkanloppet till gudstjänsten i Älvsby kyrka inte skulle bli så stort. Väder spelar ju in, särskilt väder som provocerar fram känslan Jag går och lägger mig igen. Att det är lite av en långhelg med även måndagen ledig spelar också in. En del reser ju bort. Att konfirmanderna med något undantag fixat sitt aprilbeting är ytterligare en faktor. Att det var jag som skulle leda gudstjänsten hoppas jag var betydelselöst.

Att det var Gudstjänst med Nattvard för stora och små är nog också tyvärr en faktor. En del regelbundna gudstjänstfirare får då för sig att det inte är något för dem, att det kanske blir stimmigt, att det inte ”ger nåt”. Kanske är det så. Vad vet jag.

Jag gillar det som i Kyrkohandboken kallas Familjemässa – för det var i princip en sådan det var frågan om. Gillar stöket, att det inte riktigt i förväg går att veta hur det blir, att det i så ofantligt hög grad blir frågan om en direktsändning.*

Hur blev det?

Vi var 30 i kyrkan. Färre än vanligt.

Söndagsskolan – vi kallar den Skatten – var med sång, ljuständning och Skatten-kista uppflyttad från nedre sakristian till kyrkan. Alla blev söndagsskolebarn. Eller Skatten-ungar om man vill kalla oss så. Klockrena barn var dock bara ett par stycken.

I Skatten-kistan fanns till att börja med två får ur julspelsrekvisitan. Sedan de betraktats och pratats om och placerats på altarringens knäfall som väntande nattvardsgäster ritade jag tre bilder. Två syns på bilden som blir större om man klickar på den. Längst till vänster några får och en herde med sin skyddande och hjälpande stav.

Sedan människor kring Den gode herden – alltså Jesus. När primärhustrun road av de lurviga fårrumporna på altarringen tog bilden hade jag ännu inte ritat in andra bildens motsvarighet till staven. Men det gjorde jag. Verktyget Jesus använde för att skydda och hjälpa oss är ju korset han för vår skull fästes på.

Det kan vara svårt för små barn att från en story sluta sig till en annan innebörd storyberättaren egentligen är ute efter. Men jag sa att Jesus gör så och därför är det bra att i alla fall lära sig berättelserna fast de så kallade liknelserna nog mer är vuxen- än barnberättelser. Jesus hade ju inte får. Han hade människor.

Så långt kommen blev det då några främst vuxnas minuter – som barnen ändå lyssnade till. Med den tredje bilden jag då ritade på blädderblocksbladet du, noble Bloggläsius, kan se till höger ovanför tösens huvud.

Där ritade jag människor ungefär som på andra bilden och ställde frågan: Hur är Jesus hos oss idag? Grejer fanns i Skatten-kistan! Bara att dyka! Barn tog fram sakerna. En Nattvardskalk – dubblett till den som redan fanns under kalkklädet på altaret. Ett stort Nattvardsbröd. En Bibel. Jag ritade upp dem på ”Jesus-platsen”. Med samma röda färg.

Och hipp, happ, hupp fanns tre bilder i koret. Herden, Den gode herden och Herden här.

Sedan bekändes Tron, vi bad för en döpt och anhöriga till fyra avlidna, sjöng psalm 153 och firade Mässa. Då var vi 17 kommunikanter vid altarringen tillsammans med de två julspelsfåren – varav ett för en stund adopterades av ett av barnen.

Vid fikat efteråt pratade jag med en man från – här är jag inte 100% säker – Gambia eller Ghana. Vi pratade engelska för hans svenska är (ännu) inte mycket att skryta med. Han tackade för predikan som han tack vare bilderna helt och fullt förstått.

Slutsats: Abstraho necesse est. Det är nödvändigt att teckna.

*  Apropå direktsändning tittade jag som hastigast igår eftermiddag in på TV-gudstjänsten från Umeå stads kyrka. Ville kolla om jag såg några jag kände. Det gjorde jag. Dessutom sken solen på kyrkan vilket tyder på att den var inspelad i förväg, inte direktsänd i snöglopp.