stigstrombergsson

Förrförra inlägget hade titeln jag hade fel! På Facebook länkade jag till sagda inlägg med orden  Bloggade. Inte en bikt men i alla fall ett erkännande. Snipp, snapp, snorum fick bloggen det datumet inemot 100 besökare jämfört med de dagliga vanliga 30. Vaffödådå? frågar sig vilken rumpnisse som helst. Var man sugen på något snuskigt eller snaskigt? Gissar att man då blev besviken.

Jag skulle kunna ta bort utropstecknet ur den där rubriken. Och bygga vidare till jag hade fel men oftast har jag rätt. Eller får rätt. Det kan uppfattas kaxigt att säga så men det ligger något i saken. Faktiskt. Så ”bikten” fortsätter...

Först vill jag påstå: Jag inte är konservativ!

Jo – vänta nu!

I kristna lärofrågor, trons sanningar och privatmoraliska frågor är jag det. Vilka ord man vill använda är en smaksak. Jag har fått höra traditionell, konservativ, fyrkantig, till och med svartrock – vad det nu är. Högkyrklig, elitistisk, tvärsöver, illojal, otidsenlig har också funnits. Alla dessa ord är inte helt fel men en del är det.

Men vad gäller former och tillvägagångssätt är jag inte gammeldags. Känner flera betydlig mer läroliberala än jag som i praktiken är mycket mer formtraditionalistiska. Jag försöker vara öppen för och till och med ta initiativ till alla möjliga förändringar om formförändringarna inte äventyrar innehållet i gudstjänster, Bibelstudier, konfirmandarbete, evangelisation* eller annat.

Och då kommer det mariga. Jag är nästan aldrig är helt nöjd – men inte missnöjd – och än oftare uppfattas som ännu mindre nöjd än jag är. Jag kommunicerar för mycket klumpig iver när jag tycker att något är 98% skitfint och menar att det med en viss justering skulle vinna en procent till. Jag ger på det sättet ibland idégivare känslan av att jag anser det jag egentligen tycker är OK som något dåligt. Och det är ju inte bra.

Sedan finns det en grej till i saken: Jag ser långt!

Det är sant! Inte bara något jag påstår om mig själv utan också något också en del andra säger – ibland motvilligt och i efterskott.

Vad menar jag? Låt mig ge en bild.

En församling – eller för all del ett arbetslag, en folkhögskola, ett stiftskansli – kan liknas vid ett nät av aktiviteter, förhållanden, faktorer, omständigheter. De är knutna till varandra på längre eller kortare avstånd. Drar man i en tråd påverkas naturligtvis fler. De näraliggande mer än de i andra ändan – men alla mer eller mindre i alla fall.

Då kommer funderingen: Hur många maskor ser man? Hur många maskor på långt håll ser man?

En del ser kanske inte alls effekter av intressekollisioner på hur när håll som helst. Andra ser lite längre. Min erfarenhet är att jag ofta ser långt – hur nätet påverkas i andra hörnet och om två år. Det kallas strategisk blick och är en välsignelse, ibland en förbannelse. I mitt fall tror att det kan få mig att utan att avse det bli en arrogant obegriplig glädjedödare.

Betänk nu, noble Bloggläsius, att jag varit präst i 39 år. Jag skriver utifrån den erfarenheten av mig själv i samspel med andra. Det är inte något allvarligt speciellt aktuellt nuvarande i nätet som mer än annars får mig att fundera och skriva. Snarare tvärt om. Det är en halv insikt av ackumulerade år som du får del av, något kroniskt, inte något akut.

Men inte sällan har det hänt att mina fjärrmaskeprognoser slagit in, positivt och negativt. Orden Vad var det jag sa! använder jag inte. Men ibland har jag stilla sagt: Nog är det märkligt att jag som inte alltid men ändå ofta får rätt så sällan får ha rätt.

*  Jo! Det ordet finns! Evangelisation! Det handlar om att aktivt arbeta för att människor som inte (ännu) med sin mun bekänner Jesus vara Herre och i sitt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda skall coachas till ett läge i livet då de vågar göra det.