stigstrombergsson

I Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen fanns för några dagar sedan en artikel med rubriken Fem egenskaper som leder till lycka. Ordet lycka skall då förstås som pengar, hälsa, vänner. Det är forskare vid University of College London som levererat resultaten. Dessa egenskaper skall man ha:

1. Emotionell stabilitet
2. Beslutsamhet/envishet
3. Kontroll/självkontroll
4. Optimism
5. Ansvarsfullhet/pliktkänsla

Är jag sådan?

1. Stabil är jag. Både till humör och vilja. Jämnsur säger en del, trygg säger andra.
2. Beslutsam/envis? Alltför mycket tycker många.
3. Kontroll, framför allt själv-dito? Inte krampaktigt! Snarare så att jag vill veta, förstå, se samband och mening. Jag vill tro på vad som händer och att det vi gör leder åt rätt håll.
4. Optimism kan jag nog upplevas sakna. Ganska ofta är jag – nu gäller det kyrka och arbete – om inte kritisk så i alla fall inte helt nöjd. Eller i alla fall uppfattas jag så. Trots detta vill jag nog ändå säga att jag under en reserverad yta är optimistisk. Man kan komma någonstans! – om man beslutar sig för det och är uthållig. Alla går att resonera med! – även om det inte verkar så.
5. Plikten framför allt var Gustav VI Adolfs valspråk som stod på slantarna när jag var barn. Check!

Hur sexigt är detta? Inte mycket!

Man säger ibland att svenska i sin arbetsamhet, plikttrohet och tråkighet har Luther på axeln. Gissningsvis är det också en dos Calvin men att de fem egenskaperna i någon mening är en del av lutherdomen är nog rätt. Och då borde jag vara en lycklig lutheran – eller?

När vi har – nu är jag ”på jobbet” både där jag nu verkar och på tidigare arbetsplatser – att välja mellan olika lösningar och vägval vill jag påstå att jag trots allt för det mesta är ganska flexibel. Man kan ju göra rätt på flera olika sätt. Och den i mina ögon näst bästa lösningen behöver ju inte vara dålig. Den hållningen gör att jag in i tankesmedjan ofta sprutar förslag och åsikter och nog många gånger verkar väldigt påstridig – något jag försöker hålla tillbaka utan att begrava. Om ungdomsgruppen skall mötas i Johannesgården eller i Församlingsgården är en fråga där jag är ensam mot tre om den ena ståndpunkten. Givetvis har de andra fel men det går att leva med och berör mig inte mycket. Knappast alls faktiskt. Men åsikten har jag – p2.

Men ibland, då och då under min ”professionella tid”, har det kommit saker som tagit tag i mig mycket djupare och jag fått mycket svårare att åsiktskompromissa. Enligt p5 ovan har jag då varit foglig och agerat enligt vad som beslutats – annat vore ju fel – men fogat mig i det har inte gått. Och det har man vetat runt omkring mig även om jag inte alltid, bara ibland, likt den gamle Cato sagt För övrigt anser jag att...

Den senaste tiden har jag funderat över sådant. Vilka saker är/var det? Varför berör/berörde de mig så kraftigt? Varför kan/kunde jag inte förlika mig med vägen som välj/valts?

Själva detta blogginlägg är en del av och inte ett resultat av dessa mina funderingar. Skriva är ju att tänka. Jag anar såhär i slutet av min text att den gemensamma nämnaren är att jag tror att det är i saker som jag upplever allvarligt leder åt fel håll, försvårar, kanske rentav saboterar det jag med min typ av optimism vill och verkar för. Och då blir lutheranen lite olycklig – förutom att han aldrig blivit rik.