stigstrombergsson

Att Vintern rasar än bland våra fjällar, drivan växer, ökar i sin höjd var min tanke igår morse, Valborgsmässoafton när blötsnön vräkte ner! Och höll på så ända till 18-19-tiden.

Tidigt förstod jag därför att folkanloppet till gudstjänsten i Älvsby kyrka inte skulle bli så stort. Väder spelar ju in, särskilt väder som provocerar fram känslan Jag går och lägger mig igen. Att det är lite av en långhelg med även måndagen ledig spelar också in. En del reser ju bort. Att konfirmanderna med något undantag fixat sitt aprilbeting är ytterligare en faktor. Att det var jag som skulle leda gudstjänsten hoppas jag var betydelselöst.

Att det var Gudstjänst med Nattvard för stora och små är nog också tyvärr en faktor. En del regelbundna gudstjänstfirare får då för sig att det inte är något för dem, att det kanske blir stimmigt, att det inte ”ger nåt”. Kanske är det så. Vad vet jag.

Jag gillar det som i Kyrkohandboken kallas Familjemässa – för det var i princip en sådan det var frågan om. Gillar stöket, att det inte riktigt i förväg går att veta hur det blir, att det i så ofantligt hög grad blir frågan om en direktsändning.*

Hur blev det?

Vi var 30 i kyrkan. Färre än vanligt.

Söndagsskolan – vi kallar den Skatten – var med sång, ljuständning och Skatten-kista uppflyttad från nedre sakristian till kyrkan. Alla blev söndagsskolebarn. Eller Skatten-ungar om man vill kalla oss så. Klockrena barn var dock bara ett par stycken.

I Skatten-kistan fanns till att börja med två får ur julspelsrekvisitan. Sedan de betraktats och pratats om och placerats på altarringens knäfall som väntande nattvardsgäster ritade jag tre bilder. Två syns på bilden som blir större om man klickar på den. Längst till vänster några får och en herde med sin skyddande och hjälpande stav.

Sedan människor kring Den gode herden – alltså Jesus. När primärhustrun road av de lurviga fårrumporna på altarringen tog bilden hade jag ännu inte ritat in andra bildens motsvarighet till staven. Men det gjorde jag. Verktyget Jesus använde för att skydda och hjälpa oss är ju korset han för vår skull fästes på.

Det kan vara svårt för små barn att från en story sluta sig till en annan innebörd storyberättaren egentligen är ute efter. Men jag sa att Jesus gör så och därför är det bra att i alla fall lära sig berättelserna fast de så kallade liknelserna nog mer är vuxen- än barnberättelser. Jesus hade ju inte får. Han hade människor.

Så långt kommen blev det då några främst vuxnas minuter – som barnen ändå lyssnade till. Med den tredje bilden jag då ritade på blädderblocksbladet du, noble Bloggläsius, kan se till höger ovanför tösens huvud.

Där ritade jag människor ungefär som på andra bilden och ställde frågan: Hur är Jesus hos oss idag? Grejer fanns i Skatten-kistan! Bara att dyka! Barn tog fram sakerna. En Nattvardskalk – dubblett till den som redan fanns under kalkklädet på altaret. Ett stort Nattvardsbröd. En Bibel. Jag ritade upp dem på ”Jesus-platsen”. Med samma röda färg.

Och hipp, happ, hupp fanns tre bilder i koret. Herden, Den gode herden och Herden här.

Sedan bekändes Tron, vi bad för en döpt och anhöriga till fyra avlidna, sjöng psalm 153 och firade Mässa. Då var vi 17 kommunikanter vid altarringen tillsammans med de två julspelsfåren – varav ett för en stund adopterades av ett av barnen.

Vid fikat efteråt pratade jag med en man från – här är jag inte 100% säker – Gambia eller Ghana. Vi pratade engelska för hans svenska är (ännu) inte mycket att skryta med. Han tackade för predikan som han tack vare bilderna helt och fullt förstått.

Slutsats: Abstraho necesse est. Det är nödvändigt att teckna.

*  Apropå direktsändning tittade jag som hastigast igår eftermiddag in på TV-gudstjänsten från Umeå stads kyrka. Ville kolla om jag såg några jag kände. Det gjorde jag. Dessutom sken solen på kyrkan vilket tyder på att den var inspelad i förväg, inte direktsänd i snöglopp.